Hoppa till innehåll

Etikett: städa

Billarm och arbetsläger

Stolleproven fortsätter – jag åker på arbetsläger varannan vecka nu! Den gångna helgen handlade om att köra hyrbil 30 mil söderut. Bilen var ett kapitel i sig eftersom den dagen före utfärden behagade larma ungefär var 20:e minut. Vi satt nervöst och åt i köket:

– Ssscchhh! Var det bilen igen?
– Nej, det var min mobil.
– Men nu då?
– JA! Mamma, spring ut!

Jag sprang ut, öppnade och stängde bilen och gick in igen. Vi googlade Volvo, vi googlade kontaktpersoner på Hertz, vi googlade fram bilproblemsforum och vi frågade en kompis kusin, vars farbror är bilmekaniker. Förutom att öppna och stänga bagageluckan på ett snillrikt sätt några gånger, var alla experter överens om att billarm nog i största allmänhet tillverkas av Microsoft och att de funkar bäst när tuppen gal, klockan slår och vinden vänder. Proceduren upprepades efter 18 minuter:

– Nu tutar det! Är det bilen igen?
– Nej, det var väl på andra sidan?
– Vilken andra sida?
– Nej, det är nog bilen igen.

Det var det: den larmade så fort en stor bil eller en buss körde förbi huset, och eftersom vi bor längsmed bussvägen var det lite besvärligt. Men bortåt midnatt slutade ju bussarna att gå … (Jag lade mig att sova i vardagsrummet för att vara nära bilen. Den höll sig lugn tills bussarna började gå igen vid 05-snåret i ottan.)

Orangeluvan (söstra mi) och jag fastnade i en bilolycka (en bil hade voltat) och i en singelolycka (en bil hade kört in i och knäckt en elstolpe så att elen rann ut på hela vägen eller nåt, slöseri måste det ju vara i dessa tider i alla fall) och körde i stora kringelikrokar på grusvägen ute i spenaten för att över huvud taget komma fram.

Mycket lyckat, alltså.

Japp, på sådana här vägar kröp vi fram samtidigt som vi fasade för att billarmet skulle köra igång vid eventuellt möte.

Huset som vi med iver och glädje skulle ta oss an denna helg byggdes 1909, men renoverades bortitok brutalgalet både på 1960-talet och i slutet av 1990-talet. Förre ägaren hade den ytterst goda smaken att lämna kvar allt lösöre i huset, så jag fick den stora glädjen att piptjuta av förtjusning inför dessa fynd:

KNALLPULVER! AMMUNITION TILL EN OLLONREVOLVER!
GLANSPUTS!
BRANDSPRUTA FRÅN STENÅLDERN!

Vissa ting anade inte ens Orangeluvan var betydelsefulla – för si hon är så ung, så ung. Hon var inte ens påtänkt en dag 1968, när vår mormor hade fallit omkull på dammsugaren och brutit lårbenshalsen och hamnat på sjukhus. Mamma skulle baka något till mormor för att göra henne lite gladare, och mitt i baket ställde hon en gul plastbytta på en varm spisplatta. Byttan smälte och förstörde spisen och lårbenshalsen fick inte någon bakad uppmuntran den gången.

Men jag kunde 2022 återskapa just denna situation!

Jag kan inte visa upp före- och efterbilder nu eftersom inget egentligen blev färdigt under våra två hysteriska dygn som gav oss blåmärken, skrapsår, färg i hår och på mohair samt gedigen träningsvärk i ljumskarna. Men några smakprov kanske?

Den här tapeten målades över.
Dessa spikar drogs ur golv och väggar.
Dessa golv och väggar slängdes. (Ni ser att det är 1960-talet som ligger där.)

Särskilt spikarna var fascinerande. Masonitskivorna sattes för 60 år sedan fast så inihelvete hårt med tretumsspik var femte centimeter. Varje utdragen spik tjöt av smärta när vi med världens vackraste kofot bände ut dem. Masoniten och plastmattorna på golvet satt fast med mindre spikar – fast på ännu kortare avstånd. Om jag hade kunnat väga all spik, hade det säkert visat sig vara ett ton. (Jag överdriver aldrig.)

Och så fanns det ju ett uthus!

Så här nära en höskulle har jag inte varit sedan jag blev allergisk 1973.

Vår mathållning var inte alls anpassad för de kraftkarlar vi ju är; mackor, ägg, pasta och tonfisk skyfflades in och sköljdes ner med kaffe på konstiga tider.

Ett trick när huset saknar peppar: chilistarka knörvlar (aka ”Flamin’ Hot Cruncherz”) ger både styrka och konsistens.
I köket hittade vi även denna guldgruva: bantningstips där avsändaren är en kaviarfabrikant. ”Sötsaker är helt förbjudna” stod det. Vi firade detta med 15 kakor var.

Huset var ännu inte redo för uppvärmning och sådana moderniteter, så vi hade en litet brunt kylskåp som vi satte utomhus på nätterna.

Funkade perfekt.

Avslutningsvis kan jag meddela att vi nu vet vad tjurarna vägde 1965 och att deras hull hade ökat med 34 kilo.

Ojoj, en stackare var sjuk!
Share
24 kommentarer

Nån har stökat till

Under åren med alla de fem barnen hemma var det ingen ordning på allting och vi hittade inte vartenda dugg. Tandborstar stod i diskmaskinen, gummistövlar låg i gästsängen och en gång låg den nuvarande Nittonåringen på rygg nedanför trappan eftersom hans ryggsäck var så full av stenar att han tappade balansen.

Javisstja, även fjärrkontroller har hamnat i diskmaskiner. (2008)
Exploderad läskflaska. (2012)

Men nu när vi mest har barnen i huset tillfälligtvis (mellan jobb, på lov, på besök), skulle man ju kunna tänka sig att huset renoveras och böckerna ställer sig i givakt?

Näpp.

  1. Jag har ju fått för mig att jag ska mangla alla lakan. Det gör jag så sällan att de omanglade lakanen nu fyller en hel pinnsoffa.
  2. Pingisbordet som vi fick av pingis-morfar för att kunna hålla igång träningen under corona, står uppställt så att man inte kommer åt ett par sängar och några bokhyllor.
  3. Vi råkade köpa ett gäng mattor på auktion, som nu ligger ovanpå mattorna som vi hade tidigare. Förmodligen väntar vi på att ett behov av att rulla in och gömma ett lik uppstår.
  4. De utflyttade barnen har inte alls någon längtan efter att röja upp i sina garderober så att jag kan fylla dem med mattor. (Garderoberna, inte barnen.)
  5. Min djefla man har förälskat sig i ett i mina ögon fult skåp, som nu står i köket och kan proppas fullt med saker, vilket i förlängningen innebär att det ju nu är så fullt så att man måste stapla böcker PÅ det.

Ni vet Marie Kondo, som gillar att organisera saker åt andra människor? Hennes princip går ut på att man samlar sina älskade prylar i en hög – en kategori åt gången – och sedan bara behåller det som verkligen blir glad av. Men hur skulle jag kunna välja bort en analog kamera, Olles mormorsmors gummistövlar och Nationalencyklopedins redaktionshandbok i tre pärmar bara för att jag inte blir glad av dessa ting?

Tack och lov att jag inte har förmågan att kategorisera våra saker, för då kanske vi hade fått ordning på torpet.

Men huuuhhh! Kolla på kameran i mitten! Den har ju film i sig!!!

Fotnot
Fotot högst upp (grannens vackra blommor) lade jag in bara som motpol till allt som är fult och stökigt.

Share
41 kommentarer

Husfru Bergman rapporterar

Sedan vi flyttade in i det här ”Gula Huset” för snart 20 år sedan, har jag hållit på och donat som en liten amatörbäver.

Just här målar jag matta på det fula köksgolvet.

Jag har bl.a.

  • rivit upp plastmattor
  • rivit ner vävtapeter
  • installerat begagnade garderober (som först fick kapas på höjden)
  • byggt garderober av upphittat källarvirke
  • konstruerat ett kök
  • satt upp paneler i både tak och på väggar
  • stått vid spisen och fött barn.

Karriären har jag skött med lillfingernageln, kioskvältarna och generationsromanerna har tyvärr lyst med sin oskrivna frånvaro – samtidigt som verandan har förfallit och linneskåpet sett ut lite som om en påse lösviktsgodis.

Häromdagen tog jag på mig hårdhandskarna och oljade verandan strax före ett ösregn, slängde ett hängmappsplåtskåp som i väntan på bättre tider har stått i trädgården i fem år – och målade verandastaketet.

Före …
… efter. (Ja, nedre delen bör rengöras.)
Före …
… efter.

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har målat på undersidan av staketpinnarn…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har missat lite.
– Tyst.
– Du vet att man måste skrapa ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Därefter tog jag mig an linneskåpet. Påslakanen låg förvisso snyggt inne i sina matchande örngott, men i en sällan skådad oordning. Underlakan och drapåunderlakan av olika bredd samt spetsöverlakan hamnade där de fick plats, inklämda bland allt annat

Det som inte fick plats i linneskåpet, lades i en bokhylla så här …

Och mitt i alltihop låg ett jättegammalt lucialinne! Va? Vems? Varifrån? Hur gammalt?

Knypplad spets, väl?

Steg 1 var att åka till en loppis och köpa en gammal kallmangel för 250 kronor. Det är som att köpa en Trabant eller platåträskor; det finns så himla många bättre produkter. Men den här mangeln fyller ju sin funktion just nu.

Steg 2 var att mangla.

Som jag berättade på Facebook, kom barnen ett efter ett och förundrades, för nåt liknande hade de aldrig sett.

Några barn sa:

– Är det en strykmaskin?
– En lakansvält?
– Printar den ut påslakan?

 

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har använt dänkflaska eller en fuktat laka…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har vikt snett.
– Tyst.
– Du vet att man måste platta till och dra ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Steg 3 var att stoppa in allt nysorterat på hyllor med informativa klisterlappar.

Tyvärr hade den moderna Dymoapparaten inte svenska å, ä och ö.
Blaa skulle alltså vara ”blåa”.

Jag tänkte först att vi skulle fylla i de saknade diaktiska tecknen med en svart overeheadpenna, men äsch. Här om någonstans ska väl även en enveten språkpolis revoltera lite. Yes!

[ågrenspaus]

Det känns inte alls bra. Inte ett dugg. Jag vill absolut korra klisterlapparna med en spritpenna nuuuu meddetsamma, men si jag har ingen som funkar eftersom overheaden inte har använts sedan ungefär 2010. Paslakan! Blaa! KBT!

Share
73 kommentarer

Hjälp! Jag bygger om!

Om Prinsessan Leia dör en dag och hennes mamma från Singin’ in the rain dör dagen därpå, så måste man vända blad, tänkte jag. Ta på sig blåkläderna, spotta i nävarna och lägga in en snus.

Eller trycka på en knapp.

Nu kommer jag att installera ett nytt tema här som heter Enfold – framför allt kommer nog mobilläsarkretsen att bli gladare.

Ni bloggkramare får gärna ha åsikter och hjälpa mig i största allmänhet med feedback! Eller bara länka till roliga saker kanske?

Tills vidare:

Gene Kelly, Debbie Reynolds och Donald O’Connor 1952.

Share
119 kommentarer

Senapen i mitt liv

Eftersom jag vill hålla mig väl med läsekretsen, lyder jag blint (nästan, eftersom jag inte har nått fram till Ninjas önskan om ”skillnaden mellan proletärt och monopolkapitalistiskt bajs”) läsekretsens önskemål om bloggämnen. Nyss skrev PK:

”Lotten, kan du inte skriva ett inlägg om din relation till senap, både idag och genom ditt liv?”

Självklart!

• Föddes.
• Åt ärtpuré.
• Fick korv på senap (min upplevelse av situationen). Tyckte om det.
• Köpte massa senap överallt.
• Fann att korv utan senap är som palt utan … palt.
• Fick fem barn, varav ett ibland hittas inne i kylen med munnen full av senap.
• Tog igår en bild på det samlade förrådet av senaper.

senap
Vårt samlade bestånd av senap, fast med en slamkrypare.

Det här måste ju (jag är starkt påverkad av Belgradsresan) vara ett uttryck av vårt liv i överflöd? Eller orsaken till att vi inte har råd att köpa nya bilar och åka till Thailand som ”alla andra”?

(När jag var 12 år fick ”alla andra i klassen” 50 kr i månadspeng medan jag fick 25. [Ser man på, det motsvarar ungefär 250 respektive 125 kr.] När jag var 20 år kom ”alla andra” in på Scenskolan, men inte jag. När jag var … ja, ni förstår.)

Oh och ack, det är inte första gången! Vi är ena marodörer!

tandkram1
Tandkräm en masse 2006.
rullerull
No sweat 2006.
skafferidubbletter
Skafferiöverflöd 2007.

Till mitt försvar ska sägas att … eh … hm. Nej. I rest my case – vi måste nog rensa upp i senapsträsket.

Share
104 kommentarer

Inne i skrivbordet bor flera liv

Som jag har lidit! Som jag har stånkat, stönat och svettats och haft separationsångest! Kan ni begripa hur svårt det är att slänga saker som man hittar i ett gammalt skrivbord?

Nej, förmodligen inte. Ingen förstår mig. Ni skulle väl utan att blinka ha slängt rubbet, kan jag tänka. (Nu fnyser jag så kraftigt att jag nog måste gå och snyta mig för att se respektabel ut igen.)

Om ni är som jag, klickar ni på bilden och tittar noga och struntar i BNP. Vad ska jag inte blogga om av allt detta?

Tur att man kan häva ur sig och be om råd här. Nå, vad kan jag slänga?

Gamla mynt har jag bloggat om förut – men då hittades de i min ryggsäck tillsammans med sina ratade öringskompisar.

Ettöringen ovan hittades i en liten ask tillsammans med ett anakronistiskt SIM-kort och ett underligt tidningsurklipp. Jag känner inte den arga kvinnan i Karlskoga och heller inte hennes numera döde man och minns inte hur länge sedan det hela skedde. Men tillräckligt intressant verkar det ha varit en gång i tiden.

Hår. Men vems hår?

Det där lite lockiga håret ligger i en gammal, gammal ask med konstigt knäppe. Det skulle kunna vara Sexåringens för färg och lockighet stämmer. Men tänk om det är min farmors? Min morfars? Hur hamnade det i skrivbordet och när? Varför etiketterar man inte allt? (Man = jag.)

Till saken hör att det alltså är mitt skrivbord som jag har tömt. Jag har haft det i tio år, men bara använt det som stoppaundanplats eftersom det man inte ser inte finns. Men. Det är inte bara jag som har haft skrivbordet – även min farfar och min pappa har haft det. Alltså kan de mystiska sakerna komma från vem som helst. Farmor och farfars gemensamma pass, t.ex. – varför har jag det? Sticknålsmätaren? Och tre brevsprättar?

Nu till det som gjorde mig allra mest nostalgisk.

Det var tider det. (Ni som inte förstår kan säkert få svaret i kommentarerna.)
Share
29 kommentarer

Kom ut ur nattdukslådan!

Olle, alltså min djefla man, har en nattdukslåda, men det har inte jag. Jag har en hylla på väggen bara. Empiriska undersökningar har nämligen gett vid handen att jag är hopplös och därmed omyndigförklarad när det gäller lådor med ickespecifierat innehåll. Man skulle också kunna uttrycka det med denna formel:

L+l+x(saker)=r2
Lotten plus låda plus saker multiplicerat med antal är lika med förfärlig röra upphöjt till två.

Om man då och då öppnar Olles låda, finner man t.ex. 374 pennor som inte funkar, kapsylsamlingen från 1995, tandpetare en masse, manschettknappar, glas utan skalmar (f.d. glasögon), anteckningsblock och förmodligen sådant som inte syns men som finns ändå: baciller och snorkråkor.

Oj. Koncentrationsbrytare plöjer sig in nu och här såsom Ale, Atle, Frej, Oden och Ymer bryter sig genom Bottenviken en dag i januari:

Heter det nattduksbord eller nattygsbord? Eller rentav natt-tygsbord?

Svenska Akademiens Ordbok, SAOB, (hoppsan, nu tappade hälften av läsarna intresset) klargjorde redan 1946 att nattduksbord är från 1686 och att nattygsbord är ett förvirrat, felbildat ord från 1765. Damerna hade nattyg (som alltså inte har tre t:n i mitten) på huvudet (nattmössa) och nattyg på kroppen (nattlinne), men inte på bordet, för där låg det en trevlig nattduk, som kanske räckte hela vägen ner till golvet för att dölja pottan som säkerligen stod där någonstans och stank.

(Jag har en festblåsa och har aldrig behövt gå upp och kissa på nätterna och hade förmodligen förr i tiden inte behövt ha någon potta vid sängen och om man tänker på survival of the fittest så borde väl vi ickenattkissare ha större chans att överleva eftersom vi på stenåldern ju inte behövde gå upp mitt i natten och bli ihjälslagna av björnar mitt i kisseriet.)

Well. Plötsligt har Olle – inte alls på någons uppmaning – städat sin låda. Kvar ligger endast de saker som man inte kan vara utan i insomningsögonblicket.
Bilden är inte arrangerad, tillrättalagd eller manipulerad; det finns verkligen inte en enda penna här. Men tandpetare, bok, lego, bokmärke, kortläsare, peng, passerkort från en medicinsk konferens 1994, tangentbordsknappar, tandborste och fickkniv. Va? Visst måste man ha papper och penna i sitt nattduksbord?

Share
22 kommentarer

Kan inte! (Vill inte?)

Fyra saker som jag är dålig på!

  1. Jag är hemskt dålig på att lägga matvaror och ställa vinflaskor med streckkoden åt rätt håll och är därmed skyldig till mången kassörskas och kassörs nacksmärtor och utslitna leder. Vänster och höger kan jag däremot skilja på eftersom jag sög på höger tumme när jag var liten och fortfarande känner att det är den som kan stoppas in i munnen.
  2. Jag kan inte installera och uppdatera datorprogram. Hur jag än gör, klickar jag fel, släpar ikoner åt pepparn och glömmer att slänga gamla versioner. Soppåsar har jag tvärtom inte något problem med, de kan vara läbbiga och överfulla med teblad på toppen. Jag bara nynnar en stump, ler mot solen och rycker upp påsen, släpar den till soptunnan och installerar en ny påse.
  3. Jag ser inte att skor är fula eller gamla eller oputsade och kan inte för mitt liv finna tålamod att ens skölja leriga stövlar. Konstigt för en som en gång i tiden funderade på att göra lumpen. Broder Jakob är tvärtom väldigt duktig på att ha snygga skor och ville alls inte göra lumpen.
  4. Jag är urdålig på att damma. Mirakeltrasor i all ära, men jag (och min syster) ser inte ens dammet. Hm, detta verkar falla under samma kategori som skoputsning. Hjälp. Jag är puts- och gnoanalfabet.
Share
28 kommentarer