Under åren med alla de fem barnen hemma var det ingen ordning på allting och vi hittade inte vartenda dugg. Tandborstar stod i diskmaskinen, gummistövlar låg i gästsängen och en gång låg den nuvarande Nittonåringen på rygg nedanför trappan eftersom hans ryggsäck var så full av stenar att han tappade balansen.
Men nu när vi mest har barnen i huset tillfälligtvis (mellan jobb, på lov, på besök), skulle man ju kunna tänka sig att huset renoveras och böckerna ställer sig i givakt?
Näpp.
- Jag har ju fått för mig att jag ska mangla alla lakan. Det gör jag så sällan att de omanglade lakanen nu fyller en hel pinnsoffa.
- Pingisbordet som vi fick av pingis-morfar för att kunna hålla igång träningen under corona, står uppställt så att man inte kommer åt ett par sängar och några bokhyllor.
- Vi råkade köpa ett gäng mattor på auktion, som nu ligger ovanpå mattorna som vi hade tidigare. Förmodligen väntar vi på att ett behov av att rulla in och gömma ett lik uppstår.
- De utflyttade barnen har inte alls någon längtan efter att röja upp i sina garderober så att jag kan fylla dem med mattor. (Garderoberna, inte barnen.)
- Min djefla man har förälskat sig i ett i mina ögon fult skåp, som nu står i köket och kan proppas fullt med saker, vilket i förlängningen innebär att det ju nu är så fullt så att man måste stapla böcker PÅ det.
Ni vet Marie Kondo, som gillar att organisera saker åt andra människor? Hennes princip går ut på att man samlar sina älskade prylar i en hög – en kategori åt gången – och sedan bara behåller det som verkligen blir glad av. Men hur skulle jag kunna välja bort en analog kamera, Olles mormorsmors gummistövlar och Nationalencyklopedins redaktionshandbok i tre pärmar bara för att jag inte blir glad av dessa ting?
Tack och lov att jag inte har förmågan att kategorisera våra saker, för då kanske vi hade fått ordning på torpet.
Fotnot
Fotot högst upp (grannens vackra blommor) lade jag in bara som motpol till allt som är fult och stökigt.
Men jag tror faktiskt att du BLIR glad av en analog kamera, Olles mormorsmors gummistövlar och Nationalencyklopedins redaktionshandbok i tre pärmar. Liksom.
Ah. Det har du rätt i Magganini! Och orsaken till att jag är så glad! För att jag har så många konstiga saker att glädjas åt!
Häromveckan fick jag en fråga om jag hade en Stenmarksmössa. Det har jag. JÄTTEGLAD!
Idag kom jag på att jag måste klä ut mig till en pumpa imorrn. Har jag en orange tröja som ser ut som en pumpa? JA!
(Jag skulle kunna hålla på och räkna upp glada ting jättelänge!)
Hur kommer det sig att somliga har skojiga saker som fyller vart tillgängligt utrymme, medan andra får nöja sig med trasigt skräp och lort?
Frågar inte åt en vän.
Jag lånar gärna ut Lille Maken till röjningsarbete. Han tvekar inte när det gäller att kasta saker. I varje fall inte andras. Han kastade till exempel min pappas tennisracket. Det är 43 år sen och jag har inte förlåtit honom än.
Lakan var det mycket länge sedan jag manglade. Jag började min mangelkarriär som nygift i mitten av sextiotalet. Det fanns nämligen en jättestor stenmangel i källaren i huset vi bodde i. Den lärde jag mig behärska. Efter ett par år flyttade vi till Lund och där vi kom att bo fanns ingen mangel. Numera bor jag sedan snart 30 år ett hus som i sin tvättstuga har en mangel av modernare snitt. Än så länge har jag bara kastat en och annan blick på den. Men jag är uppvuxen med manglade lakan – de lämnades i väg till en mangelbod. Sådana inrättningar finns det väl inte längre och har nog inte funnits på länge. Men nu kollade jag och:
VÄLKOMMEN TILL ÅRSTA MANGELBOD
Lämna in Ert linne till oss för kallmangling i stenmangel – vi ser till att Ni får njuta av Era linnetextilier i generationer framöver.
Duka vintage till festen – hos oss kan Du hyra manglade dukar och servetter.
De högar som i dag kräver insats av mig består inte av tyg utan av papper. Jag är fenomenal på att åstadkomma högar av papper, brev, tidskrifter etc. i salig blandning. Högarna blir fler och fler och jag ser dem, men kommer mig inte för med att ta itu ens med minsta lilla hög.
Jag har mycket böcker. Väldigt många. De sista 10-15 åren har jag upphört med att sätta in nytillkomna böcker i någon som helst ordning. Allt innan dess står i bokstavsordning och delvis i ämnesområden.
Oj, nu upptäckte jag Facebookgruppen ”Vi som fortfarande manglar våra lakan” som har 131 medlemmar. (Jag är inte med. Än.)
AuL, såna där högar kallas i vårt enkla käll för ödeshögar. Det har vi snott från Povel förstås.
Men det är en vähäldigt bra benämning.
Jag kan sova på omanglade lakan, men föredrar definitivt manglade, känslan är oöverträffad.
Bra namn! Som jag ska tänka på nästa gång jag passerar i närheten av Ödeshög. Och när jag beskådar mina högar!
Varför heter den orten så? Nätet ger besked: Namnet (1318 Ödhishögh) kommer från kyrkbyn. Förleden är mansnamnet Ödhir. Efterleden är hög. Kanske låg byn på en höjd eller var det Ödhir som var högvuxen?
Ödeshög ligger ju vid Vätternförkastningen och har ju en vidsträckt utsikt ner mot Vättern och västgötasidan, så nog gör den själ för namnet ’hög’.
Min lilla mormor sa ”Man skulle alltid bo på hotell. Då får man nya lakan varje dag”. Nu hade hon personer i sitt hushåll som manglade åt henne – hon hade klen hälsa – men varje dag byttes då inte lakana. Själva lämnar vi vår lakanstvätt till tvätten om hörnet. Vi har påslakan i format för dubbelsäng och hur man skulle mangla dom i en vanlig liten tvättstugemangel, det förstår vi inte. Och vi instämmer med mormor och Lennart Hellsing: ”Nya fina lakan, det är skönt att ha. Ända upp till hakan ska jag nu dom dra.” Sov gott!
Nu undrar man ju lite om även en stad som Eskilstuna skulle kunna ha en manglingsinstans. (Jag har googlat lite lätt, men måste nog fråga runt. Industritvättar finns det i parti och minut, men just det här manglandet verkar vara omodernt.)
Till mangling hör mangelkorgen! I den lades allt som skulle manglas och så kom en man på en trehjulig paketcykel och hämtade korgen – och när det var klart levererade han den hem igen med det manglade snyggt däri.
Mangelkorgar blir lätt katt/hundkorgar här hemma, så även trätråg och ibland har det hänt att jag hittat en katt i nån undanställd fruktskål. Låter som jag har väldigt många djur men endast en hund och två kissar. Inte crazy catlady än!
Apropå ödeshögar så hålls Hyttis och jag på och röjer verkstad och kontor efter Skogsgurra, hans ödeshögar svämmar över åt alla håll och kanter. Jag har till viss del ärvt hans talanger men de är begränsade till ett skrivbord som ingen sett bordsskivan på på väldigt länge. Ungefär vart femte år får jag ett ryck och det blir många aha-upplevelser ”jaså, där är den”, ”tänk om jag hittade den där för tre år sen när jag behövde den”.
”Jaså där är den” är ett långt, långt kapitel i mitt liv.
När jag senast städade fem garderober hittade jag älsklingsskorna, en cape och en värmedyna som jag hade saknat SÅ. Lycklig fortsatte jag min (magra) utrensning och (konstiga) städning, samtidigt som jag skrev vägledande lappar som jag satte upp på insidan av garderoberna. Det stod t.ex.:
• de fula gula baskettröjorna
• trasiga hatten
• de dyra skidglasögonen (som ingen nånsin har använt)
• resestrykjärnet (som ingen nånsin har använt)
• randiga strumpbyxor en masse.
Jättefiffigt!
(Lapparna trillade ner, försvann och kom aldrig mer tillbaka. )
Själv är jag så ohemult nöjd med mitt linneskåp där de manglade påslakanen, örngotten och underlakanen samsas så fint! Så har det inte alltid varit. Jag fick ett ryck förra helgen och döstädade i linneskåpet.
Mangelbod finns det i våra trakter. En stilig dam har öppet tre timmar första tisdag efter första fullmåne efter trefaldighet, ungefär. Hon manglar antika toaletthanddukar av linnedamast så att de vävda mönstren strålar i all sin glans. Vi använder dessa handdukar som duk under någon vacker fruktskål eller så. Stiligt.
Man ska INTE! flytta på eftersökta saker när man väl hittar dom i högarna. Lägg tillbaks dom ungefär på samma ställe där de låg eller åtminstone alldeles straxt intill. I den allmänna villervallan som omger dig vid röjningen är det lätt hänt att du sopar ner allt du vill ha kvar i en kartong och skjutsar iväg den åt nåt håll och sedan är det tji att hitta den när lugnet och ron infinner sig efter väl förrättat värv och du vill glädja dig åt dina återuppståndna dyrgripar.
Vi flyttade ju för sex år sedan uppmuntrade av våra två barn, som insåg att en flytt borde innebära ett visst mått av rejäl utrensning av prylarna, så att deras insats vid våra bortgångar skulle bli avsevärt minskad. Vi gick från 350 kvadratmeter till ungefär hälften. Jo visst slängde vi (jag), mycket men tro inte att det var tillräckligt.
Vi lät bygga en stor Friggebod bredvid nypörtet och smock! så var den full av grejer,
sånt som vi idag förundrat genomletar och upptäcker att vi inte ens öppnat en del kartonger sedan flytten.
När SG ibland frågade om böcker eller verktyg eller annat han behövde var de höll hus kunde jag på rak arm tala om precis var de fanns i det gamla pörtet. Minnesbilderna från de många år vi bodde i Gbdal var så väl inristade i skallen . Det krävdes flera genomgångar av de grejer vi fick med oss till Std innan vi lärde oss var allt fanns. Repetition är ju nyttigt för inlärning sägs det och nog stämde det.
Nu letar jag julpynt och finner till min stora förtret att jag nog kastade mycket i vild förtvivlan när jag såg hur flyttkartongernas förökade sig.
Böckerna då. Nä, nä, nä, inte slänga, men dotra slet med ”miljoner kassar” till bokloppis i Hjulsjö. Nu är det fullt i hyllorna igen.
Vem vill ha gamla mätinstrument, som för länge sedan ersatts av mindre, modernare, användarvänligare och duktigare? Nostalgi är en märklig kraft och det finns säkert många äldre inom elgebisset, som dom skulle uttrycka sig i Grönköping, som skulle glädjas åt att återskaffa och pröva de hjälpmedel de en gång hade i sitt yrke. Kanske inte använda sakerna på samma sätt som då, men kanske glädjas att de i alla fall ”går igång” utan att säkringarna ryker. De flesta är ju också vackra att se på.
Vi fortsätter att röja för att få ”luft och ljus, är inte det tillräckligt?”
Tror jag ska ta och läsa om Kastrullresan, om ni förstår vad jag menar.
Här döstädas ingenting. På sin höjd tar vi ett tag i någon hög ibland, varvid den brukar förvandlas till tre mindre högar samt några löst springande föremål. Ack.
Men mangel har vi ännu i tvättstugan.
Jag flyttade under en tidsrymd av 5 år från 160 kvm + garage, snickarbod, kallvind och uthus till mindre domäner. Först till en lägenhet på 79 kvm och sen till en på 53 kvm med ett litet källarförråd. Jag har alltså sorterat ut och slängt/skänkt/sålt massor. Av böckerna har jag kvar ungefär en tiondel, köksutrustningen är numera anpassad till ett litet hushåll och inte ett med sex personer. Möblemanget är av uppenbara skäl minskat med två tredjedelar. Jag har prioriterat verktyg och andra praktiska grejor före det mesta annat och hyrt ett extra förråd för att kunna ha kvar dem. För att ha någon nytta av det är det en minutiös ordning med hyllor och backar märkta med vad de innehåller. Det är som hyttfogden skriver här ovanför, hemma i huset visste jag exakt var grejorna fanns, jag hade kunnat blunda och hämta en avbitare i snickarboa. Trots den goda ordningen vet jag inte riktigt vad jag har kvar och inte. Jag har rätt bra koll på vad jag har slängt men om jag t.ex. har kvar eller gett bort popnittången till något av barnen kunde jag inte komma ihåg. Jag hittade den i alla fall inte när jag behövde den häromdagen. Fick alltså besöka Classe och skaffa en ny så nu återstår det bara att se ifall jag är ägare till en eller två nittänger. I ärlighetens namn så finns det ett par förråd till, ett husvagnsgarage som just nu är fullt av möblemang och inredning från den lilla stugan jag håller på att renovera och ett uthus vid stugan där diverse frilufts- och trädgårdsutrustning bor. Och så vedhuset förstås. Man måste ju kunna ha ett meningsfullt liv även om man bor i en liten lägga i stan.
Jag tror att Kondo är lite missförstådd i Sverige (och lite knaggligt översatt). Hon har en ganska tolerant inställning till prylarna. Ingenting är gräsligt eller varför-i-allsindar-har-du-den-här-onödiga-grejen. Mer förstående och förlåtande. ”Ja, ja, så kan det bli, men se nu till att den hamnar på en bättre plats.” Man behöver varken skämmas eller ha dåligt samvete för sina anhopningar av saker, men man kan må bra av att ta ett vänligt farväl av en del. Och det handlar inte om något estetiskt Feng shui (släng huj) utan ett mer eftersinnande ”Du behöver inte behålla den där blusen som du vantrivs i, bara för att den var så dyr. Ett felköp helt enkelt; sånt händer. Inse att den nog passar bättre på någon annan och skänk den till Emmaus.”
Hej Per och välkommen in i båsvärmen!
Karin: Och dääär öppnade jag garderoben och tog fram sju skjortblusliknande saker som jag har fått av Tjugosjuåringen för att hennes axlar inte fick plats i dem. Nu är det ju så att mina axlar är lika muskulösa som hennes, så jag får ju inte heller plats i dessa undersköna märkeskläder. Tjugoettåringen har även hon begåvats med simmaraxlar, så hon får inte heller på sig dem.
Flupp, nu åkte de ner i en påse som ska till återvinningen (Retuna)!
Hyttis och det rödgråtna barnet! Visst måste väl nån museal instans vara intresserad av alla Skogsgurras gamla mätinstrument?
Nu ska jag mangla.
Ja det tycker jag det borde finnas nån som vill ta hand om allt. Vi får väl helt enkelt öppna ett museum i Närketrakten annars. Mätinstrument, verktyg och älgtavlor! Vilken härlig kombo!
Tänkte också att Hyttis och ERB kan öppna museum.
Det där med ödeshögar… För något år sedan skannade jag ett antal för att kunna slänga dem och ändå ha dem kvar. Gick bra ett tag men så tog orken slut och nu väntar jag på nästa aktivitetsboost för att slutföra det hela. (Under tiden bytte jag rum så de kvarvarande högarna åkte i kassar och väntar medans nya högar skjuter i höjden.)
En mangel tror jag inte jag sett sedan jag flyttade från Sverige.
Och Makens pet peeve är all obyggda källare i detta land. Ingår inte i standarden tyvärr.
Varning. Detta är så OT det kan bli.
När vi bodde i Öknen hade jag gott om fritid samt en dator. Då hittade jag bloggar av alla di slag, bl.a. Modegrisen. Så söt och infamt rolig, vänlig parodi på modebloggar/influencers. Modegrisen visar upp sin nya outfit från Gnocchi, dricker latte och powerwalkar, går på jobbintervjuer på modemagasin, dricker färgglada drinkar med sina vänner och sjunger sen gamla 80-talsschlagers med skrålig röst. Nu återsågs vi. Man gogglar helt enkelt ”modegrisen”. Kanske nåt för surikater …?
Men uhu, jag hamnade bara en död länk till varför Modegrisen var död. Uhu.
modegrisen.blogspot.com finns med också. Skriv det direkt.
Bravo Lotten, precis så menade Kondo! Lite mindre onödigt bläddrande garderoben, du slipper plågsamma blusförsök med just de blusarna och säkert kommer någon att utbrista på Retuna: ”Men KOLLA vilket fynd!!!”
Fast Kondo säger uttryckligen att man ska göra sig av med alla böcker man inte har läst. Obegripligt. Vad ska man sedan läsa?
Jag vill minnas, Brid, att hon resonerade kring detta i någon intervju: böcker som man skaffat eller fått för att läsa ska man såklart ha kvar, liksom lästa böcker som man är fäst vid. De som man bara råkar ha, inte har någon relation till och inte känner någon lust att läsa, kan man rensa ut. Men om man skulle råka vara bokälskare som samlar på böcker är det såklart det man ska fylla sitt hem med. Ungefär.
NU är det bara en månad kvar till Lottens julkalender!
Snart julkalender – och trots höstlövens fallande känns det delvis som om sensommaren dröjer sig kvar – i alla fall på så här sydliga breddgrader. Årstiderna går in i varandra.
Jaa! Då (om en månad) får man en ny ursäkt för ryggvändandet åt ödeshögarna! (Dom är bakom ryggen just nu tex, där dom brukar vara.) (Anammade genast ödeshögsnamnet. Tack så mycket.)
Lotten – kanske du hittar någon sorts mangling i Eskilstuna här. Kanske måste man få sina lakan tvättade också. Men kolla!
https://tvättonline.se
WOW! Tack Agneta uti Lund!
Tack för att ni vill ha kalender! Det gläder mig!
Klaat vi vill ha kallelender!!
Det går väl utan sägandes att vi vill ha kalender!
November är mycket lång och grå. Vi längtar så till den sista, för då kommer Lottens kalender vid midnatt.
Jag manglar lakan. Har en elektrisk bordsmangel som vi fick för snart trettio år sen av en kompis som köpt hus där den stod, men hon använde inte mangel. Om mangeln är lika gammal som huset de köpte så är den nog från 70-talet.
Kan Ödeshög ha fått sitt namn efter Ödhirs gravhög? Ju högre desto bättre Ödhir, kan jag tro.
Julkalender låter tryggt och bra.
Hälsningar från hon som fortfarande har flyttkartonger oupp-packade sedan 2017. (Och före den flytten fanns det kartonger som stod i tjugo år.)
Mina äldsta oupppackade kartonger är från 1967 och de finns underst i ett smockpackat källarförråd. När jag inte hittar något speciellt äldre papper, brukar jag tänka att det säkert ligger underst i källaren.
Den här tycker jag var rolig!
Klicka för förstoring!
Ja den var rolig!