Hoppa till innehåll

Etikett: skor

Platåträskorna från 1976

Jag klev in på radioredaktionen och in i studio 1 och började prata med mina kolleger som snackade om allt och ingenting medan ”Gimme All Your Lovin” spelades ut i etern.

– Heeej Lotten! Tre frågor har inkommit: en farbror som är arg på ungdomarnas slang, en fråga om hur man knäpper brännvin och en om det heter ’asocial’ eller ’osocial’.
– Najs! Och så kan jag fylla på med min senaste pet peeve o…
– Pass på, tre sekunder.
– …
– Och där hörde vi ZZ Top med …

Och ungefär där slutade jag lyssna, fokusera, tänka och över huvud taget uppföra mig. För in i studion klev ett par platåträskor. De bars förvisso fram av ett par fötter som satt på en radiomedarbeteare som heter Katarina, men det var för mig fullkomligt ointressant där och då. Platåträskor!

Platåträskor på radiogolv.

Jag pekade på skorna, gapade och log och lade mig ner på golvet och tog snabbt och tyst sju bilder medan radiopratarna pratade i radio.

– … och då släpper vi som vanligt fram de lokala nyheterna.

Nyheterna sänds från en annan studio, så under de minuterna får man skrika och tjoa i studio 1.

– MEN HERREGUUUUUUD, DU HAR JU ÄKTA PLATÅSKOR PÅ DIG!
– Tihi, jaa …
– Men de ser ju nästan oanvända ut!
– Ja, jag fick dom 1976, men mamma köpte alldeles för stora, så jag använde int…
– MINT CONDITION! MUSEIFÖREMÅL!
– Ja, jag hittade dom nu, och tänkte att eftersom dom passar, är det ju lika bra att ta på sig dom.
– Förlåt, Katarina, jag måste ta några bilder till!
– Okej … Du då? Hade du några platåträskor?
– Absolut inte. Jag fick gå i bruna promenadskor och röda,danska jeans från Danmark medan mina kompisar hade platåträskor och utsvängda snickarbyxor. Flätor upphängda i kringlor med vita sidenrosetter hade jag också.
– Trauma?
– Mhm. Trauma.

De fantastiska platåträskorna från 1976.

Det här med det galna träskomodet som gällde under 1970-talet har jag berört tidigare, men jag är så lycklig över detta mitt möte med ett par äkta platåtollor – det första sedan kanske 1977. Så här såg vi alla ut:

Björn Ulveus och Agnetha Fältskog runt 1973.

Så här gick vi däremot inte särskilt ofta omkring:

Ann Margret runt 1972.

Men det var förstås inte bara platåträskorna som gällde – alla möjliga olika varianter fanns.

Jag kollade nu – 70 kr 1975 motsvarar nästan 380 kr idag. (Men jag kan inte komma på om jag tycker att det är ett bra pris.)

Nu till dagens fråga: satte ni plåster på de söndersparkade fotknölarna eller lät ni de öppna köttsåren imponera på killarna i klassen?

Share
42 kommentarer

Jag går som en indian

Plötsligt pratar alla (definitionsfråga förstås) om hur det kommer sig att vi går som vi går.

För så här med hälen pang i marken först, gick vi ju inte alls för 500 år sedan. Ahaaaaa, tänker ni och minns hur jag skrev om de tokiga 100 åren när vi inte hade höger- och vänsterskor; nästan alla skor var då identiska, oavsett vilken fot som skulle i.

En 1500-talstolla.

Men njae, nu handlar det om hur vi ju inte hade hårda skor med klack förrän på 1500-talet. (Träskor fanns dock i Nederländerna på 1200-talet. I Sverige nämns tollorna inte i tryckta källor förrän 1496.)

En 1700-talssko.

Tänk hur ni går barfota på en grusgång. Aj, aj, aj, säger ni och minns hur ni som småbarn sprang obehindrat på allt, inklusive glödande kol. Men visst sätter ni i ert barfotaminne nu ner fotbladet före hälen? Prova!

[provpaus]

Känner ni er lite fåniga? Som balettdansöser? Yup, så är det. Sådär gick man alltså innan de hårda skorna uppfanns!

Modern barfotasko!

Nu kan ni – om ni är nyfikna eller inte tror mig – kolla på den här videon med kramsande grusgångar och en man iklädd mockasinmjuka skor. Det kan ni inte alls, för den videon försvann! Här kommer samma budskap på ett oerhört mycket tristare sätt utan kramsande grusgångar och med bedrövlig musik. (Stäng av ljudet.)

Och nu till mitt (jävla) knä. Jag skrev ju häromdan att det gör mer ont trots operationen. Men vet ni vad som händer om jag trippar omkring som mannen i videon?

– Det gör inte lika ont!

Trippetripp, trippar jag och kan inte fara fram som ett jehu eftersom jag

  • måste koncentrera mig
  • får ont om det går för snabbt
  • vill försöka vara någorlunda gåkonsekvent i en vecka i alla fall
  • har hört av en fysioterapeut att jag har muskelfäste- eller seninflammation och att det här inte alls är en dum idé.
Det här är jag.
Share
58 kommentarer

Skor! Skor! Skor!

När jag blir stor, ska jag bli det som Rebecca Shawcross är: the Shoe Heritage Officer vid Northamptons museer. Jag förstår inte ens vad titeln betyder, men att hon är betydelsefull är självklart. Jag vill alltså vara en synnerligen viktig skokännare som har tillåtelse att samla på skor.

Rebecca Shawcross letar efter skor och kuriosa om fynden, hon vet hur klackar hänger ihop med höger- och vänsterskor och hon får minsann klappa på basketskor i storlek 57, vars ägare ser ut så här:

Han heter Carl Griffiths och står stadigare än de flesta.
Han heter Carl Griffiths och står stadigare än många andra vingelpellar.

De äldsta skorna hon har hittat till museet är från 1620, och de mest absurda är Elton Johns från musikalen Tommy 1975.

The Shoe Collection, Northampton Museums & Art Gallery
The Shoe Collection, Northampton Museums & Art Gallery

Själv lider jag ju av en olycklig kärlek till skor. Först gick jag i foträta med hålfotsinlägg, sedan bodde jag i träskor i ett helt decennium – även när snön fastnade undertill. Därefter gällde basketskor och enbart basketskor tills jag 1985–92 gick på såpass många klänningsfester att jag kunde gå i vilka högklackade, tåtrånga saker som helst. Platåskor brydde jag mig aldrig om – varken på 1970-talet eller i början av 2000-talet.

Och nu är jag tillbaka på foträtsnivån igen.

Samtidigt som jag inget hellre vill än att gå omkring i dessa 1920-talsskor.
Samtidigt som jag inget hellre vill än att gå omkring i dessa 1920-talsskor.
De här från 1874 påminner lite om 1974 års normalmode.
De här från 1874 påminner lite om 1974 års normalmode.
De här (designade av Gianni Versace) har även de ägts och burits av Elton John, som har tagit för vana att med jämna mellanrum auktionera ut sina ägodelar.
De här (designade av Gianni Versace) har även de ägts och burits av Elton John, som sympatiskt nog har tagit för vana att med jämna mellanrum auktionera ut sina ägodelar.
De här små nätta sakerna stoppade den späda drottning Victoria ner sina fötter i när hon gifte sig 1840.
I de här små nätta sakerna stoppade den då späda drottning Victoria ner sina fötter när hon gifte sig 1840.

– Men hur hänger då klackar och höger- samt vänsterskor ihop? skriker ni (den allmänbildningstörstande allmänheten).

Jo, inte förrän efter 1850-talet började skor göras i vänster- och högervarianter. Innan dess var nästan alla skor identiska, oavsett vilken fot som skulle i. Om man ska vara lite petig och känner sina fötter, så tror jag förstås att man gick in skorna och faktiskt slet dem så att de blev höger- eller vänstervridna. Men nu till det underligaste: detta med att ha likadana skor oavsett fot, höll man bara på med i ungefär 100 år! Det berodde på klackarna – klackarna ställde till det för skomakarna, som inte kunde tillverka klackeskor som inte var raka.

Ludvig XIV (1638-1715) sägs vara en av de första som klädde sig i högklackat. Här en detaljstudie.
Ludvig XIV (1638-1715) sägs vara en av de första som klädde sig i högklackat. Här en detaljstudie.

Fast ännu konstigare är det kanske att man inte uppfann skosnören förrän runt 1790. (Innan dess hade man spännen.) Och nu håller alla skosnören på att ersättas av kardborrband.

Kom nu ihåg att spotta i er högra sko innan ni tar den på er, annars kommer hin håle och tar er.

Här finns fler skor.
Här kan man läsa mer om skohistoria.

Share
70 kommentarer

Finskor

En annan har varit på jakt efter finskor. Sådana man har på fötterna alltså.

Eftersom jag ska på två bloggalor – på fredag och måndag – tänkte jag införskaffa kläder att se prydlig ut i. När jag var fin på galor i slutet av 1980-talet var det så här enkelt:

  • glansigt tyg
  • enorma axlar
  • slejfar och spännen på konstiga ställen
  • stora skärp
  • pumps.

Och hade jag inte sådant hemma, så var det bara att krypa in i något stort och bylsigt. Till exempel så här kunde jag klä mig:

Eh. Hrrm. Helena Bonham Carter 1987.

Idag vandrar jag vilsen omkring i affärerna och nyper i sladdriga, spräckliga tunikor med rynk och veck. Jag tycker om allt som är prickigt och randigt samt kortkorta kjolar – men ser enligt modekännare ut som en ålderskrisande 45-åring i sådant.

Men det värsta är finskorna. Hyvä kenkä. (Fortfarande sådana man har på fötterna.) Med den stora, brutna (om än läkande) lilltån trampar jag ju fortfarande omkring i min djefla mans kängor och raggsockar. Men på galor ska man lida pin och vara fin! Så igår provade jag i stadens alla skolådor snörsandaletter och stövletter och så vinglade jag omkring på klackar spetsiga som stiletter och undrar nu som vanligt: varför utsätter man sig för sådan tortyr?

Till slut hittade jag i alla fall ett litet glansigt snörliv som jag ska ha på mig. På överkroppen dårå.

Finskorna i förgrunden har i alla fall matchande snörning.
Share
24 kommentarer

Tiden läker alla tår

Den lilla tån som klämdes i dörren den 20 november ser ut som ett ägg. Den är lite fin i kanten och vill inte gå på promenader i kyla, för si då lägger den armarna i kors och håller andan tills den tuppar av.

Eller i klarspråk: blodcirkulationen verkar inte vara riktigt ok – den domnar bort.

Nu är jag visserligen ingen pumpstjej eller en klackmadam utan snarare en barfotabrud. Men nu är jag less på att som en clown gå omkring i Den djefla mannens militärkängor.

Titta, lite snyggare blir den i svartvitt. (Det finns en nagel, den bara är skymd. Av sin tå.)

Lotusfot är detta nu icke, men inte heller kroppskultur. Ska vi döpa den? Skriva sånger till tåns ära? These feet were made for walking …

 

Skratta ni, allt kommer tillbaka, även detta skomode. Själv hoppas jag på mockasininvasion.
Share
13 kommentarer

OS: En silvermedalj till!

Först tittade jag ohyggligt koncentrerat på Emma Samuelsson, som skrattar och ler och bara är en vänsterhänt tonåring … men som åkte ut i kvarten.

 

Sedan kollade jag på skamgrepp i vattenpolo.

 

”Roddarn” var förut namnet på en cyklist, men är numera synonymt med Lassi Karonen. (Att ingen rubriksättare än har skaldat ”Jag mötte Lassi” är väl snudd på tjänstefel.) Hur som helst är roddarn med Sveriges största lungor i final nu.

Tur är det att jobbpolisen inte ser mig. Efter frukosteringen framför tv:n var jag tvungen att i alla fall se ut som om jag gjorde något vettigt. Jag redigerade en artikel, klistrade foton, svarade på Femåringens frågor, sneglade på tv:n och svarade i telefon, anmälde Sextonåringen till övningskörningsfabriken och åt knäckemacka samtidigt. (Och tjänade med andra ord ungefär 5 öre i timmen.) Mitt i alltihop vrålade tv-kommentatorerna i falsett om en Gustav Larsson som körde bra i tempoloppet – alltså en tävling som är som gamla skidlopp där man startar en och en och sedan mäter vem som har bästa tiden och slipper så mycket tjuv- och rackarspel.

Efter ohygglig vånda i målfållan, visade det sig att han kom tvåa. (Liksom ovan nämnde Roddarn i VM 1999.) Men tydligen var dagens lopp som en förlossning, för Gustav skulle aldrig i livet vilja göra om det. Han glömmer säkert snabbt.

Gustavs cykelskor påminner väldigt lite om forna tiders.

Dämpning, anyone?
Share
12 kommentarer

Lite splittrad (uppdat.)

Jag – som har internet overallt – sitter just nu i Sporthallen och väntar på en skolavslutning. Känner mig hemma, för det är här vi kollar på elitbasket i vanliga fall.Sjuåringen och Nioåringen går idag ut ettan och trean på en skola medan Trettonåringen och Femtonåringen går ut sjuan och nian på en annan. Det är helt ok, för Fyraåringen är på dagis och det var en hel timme (nu!) mellan den ena och den andra avslutningen.

Men nästa år blir det lite tuffare.

Då har vi ett barn på dagis, ett på lågstadiet, ett på mellanstadiet, ett på högstadiet och ett på gymnasiet.

Uppdatering
Och så här såg det ut. Jättecoolt.

Uppdatering
Trettonåringen satt långt bort på en annan läktare och berättade att när de släckte i lokalen och sprutade rök i dörröppningen där niorna skulle komma in, var det en människa som syntes tydligt i mörkret.

Det var jag som lystes upp av datorskärmen.

Efter avslutningen mötte vi en trevlig man som var orolig för att mitt bloggande skulle göra att jag glömmer att upptäcka världen, att jag borde leva i nuet och därför se det som händer i verkligheten.

Men det är ju det jag gör: jag upplever allt intensivare och med större koncentration med malande ordformuleringar och kameraögon. Jag är en mycket nöjd och glad bloggare som mer än gärna upplever världen dels i verkligheten, dels i bokstäver på en dator.

Uppdatering
Bilderna här ovan är förresten tagna med datorn! (Photo Booth.) Skärmen riktades mot spektaklet och så klickade jag på den röda knappen, bara.

Den glada Femtonåringen i ”cap and gown” hade på sig finskor idag: 100 år gamla kängor som hans farfars morbror bar i ur och skur. Finns det någon bland läsarna som är skoantikvarie? Nu när jag skådar given sko i sömmen, tvivlar jag plötsligt på dateringen.

Kan de vara 100 år gamla?

Eftersom skosnörena inte var uppdaterade på ett sekel, fick de krisersättas av den djefla mannens skosnören.

Dagens visdomsord:
Man bör gå med knipande tår när man inte har några skosnören.

Share
21 kommentarer

Mysteriet med de försvunna skorna

Någon gång runt 1990 köpte jag ett par för mig ovanligt fina gympadojjor. De var i vitt skinn, med små, små detaljer i rosa och lila. Lite dyrare än vanligt och – framför allt – inte av hög basketmodell som alla mina andra skor.

Efter att ha använt dem en enda gång kom jag på att de var lite för smala för mina ankfötter och att det där med rosa och lila ju inte riktigt var min stil även om de var coola modefärger. Skorna åkte in i någon garderob tillsammans med 700 andra skolik, flyttade med oss till olika lägenheter, hus och kommuner både en, två och faktiskt tre gånger innan de hamnade hääär, i mitt återanvändningsmausoleum:
Här hänger skor som inte används, men som kommer att användas. Och skor som Olles farmors bror Gottfrid bar på 1930-talet och som är perfekta att ha på sig när man är Charlie Chaplin. Och skor som jag inte gillar men som jag stundom måste ha på mig för att se ut som en förnuftig föreläsare. Och så hängde de vita från 1990 här med sina rosa-lila applikationer.

Elvaåringen hittade dem för två veckor sedan och blev blixförälskad. Hon tryckte dem mot sitt hjärta såsom gatflickan Beda Larsson ju tryckte en randig sidenslips till sin barm. Hon bar dem nästan dag och natt och fick kommentarer och beröm.

Till i fredags. Då skorna försvann. Puts väck! Borta! Verschwunden und weck!

– Jag hade på mig dem när jag bakade muffins och glömde hälla i mjölken och så hade jag på mig dem när vi letade efter Bästisgrannen och så hade jag inte på mig dem när jag hängde tvätt ute och det var dumt för där var det brännässlor och …

Hela lördagen gick åt till att leta. Hela söndagen gick åt till att leta. Jag var inte bekymrad, medan elvaåringen var förkrossad. Alla gick vi omkring och drällde ickehjälpande let-kommentarer som dessa:

– Men var kan de vara?
– De måste ju vara någonstans.
– De ligger nog på ett konstigt ställe.
– Kommer du ihåg var du hade dem sist?
– Det är ju underligt att de kan försvinna så här.
– Har du tittat i hallen?
– Jamen nånstans är de ju.
– Här! Nej, jag bara skojade.

Efter att till och med ha letat i kylskåpet, bakom böckerna, bland videobanden och i kartongåtervinningen gav vi upp igår kväll. Jag hittade i min hängande skoträdgård ett par vita, lite för trånga skinngympaskor med svarta detaljer som jag 1991 ratade, så elvaåringen blev lite nöjdare.

Och här borde nu slutklämmen och poängen komma, till exempel ”Och kan ni tänka er att de hela tiden stod i hallen” eller ”Plötsligt kom treåringen gående med skorna på fötterna” … men nej. De är fortfarande borta. Tänk om det har varit en tjuv här … och vi som inte hade larmet på … och tänk om tjuven har snott alla mina smycken … och pengar i madrasserna … och tänk att jag då inte märkte något utan bara letade efter ett par vita skor med rosa och lila detaljer hela helgen.

Share
31 kommentarer