Vilken soppa! Allt i hela världen är ju helt galet! Corona galopperar och muterar och vårdpersonalen vädjar förgäves!
Svenska makthavare och politiker åker på semester utomlands och påstår att de inte alls måste föregå med gott exempel medan stackars skolever i England går i skolan i en dag efter jullovet, varefter nya order kommer och alla skolorna stänger pronto. När den brittiska vårdpersonalen inte hinner vaccinera folk kan inte pensionerade läkare och tandläkare hoppa in och hjälpa till eftersom de då bl.a. måste ha gått en speciell kurs i konflikthantering.
I USA ringer Trumpen till folk och ber dem valfuska åt honom och en apotekare förstörde 500 vaccindoser eftersom han var fullt och fast övertygad om att vaccinet skulle sabotera allas DNA. I Tyskland stängdes nästan allt redan den 15 december 2020 – utan märkbar effekt trots att ju tyskar vanligtvis har ordning på allt.
I Italien tar kreativa elever Zoom-aversionen till en ny nivå, när de protesterar genom att i den italienska ”vintern” placera skolbänkar utanför skolorna och där sitta och stirra in i datorerna.
Så då kan man väl i början av januari år 2021, fokusera på … modekläder? Ja! Nåt i sammanhanget banalt och roligt! Helt pandemi-ickerelaterat!
Det cirkulerar på internet en jättefin sammanställning över kvinnomodet 1794–1970, vilket är hur irriterande som helst. Varför sätter sig inte några och tecknar 1970–2020 och fyller på med det manliga modet när de ändå håller på?
Men okej. Kolla nu på fluffet, tygåtgången, korsetterna, absurditeten, snörningen, idiotin och fan och hans moster och se vad som inte syns förrän ungefär 1910. Klicka på bilderna en eller två gånger så flärpas de upp.
(Se vilket skönt mode det var 1795–1818, med midjan placerad strax under bysten. Nattlinne hela dan, liksom.)
Skorna! Skorna är liksom inte viktiga. Och ändå lägger vi ju så stor vikt vid just skorna.
Så nu är min fråga till er, alla människor – män som kvinnor – kommer vi att sakna att vingla omkring på de absurt högklackade skorna som förmodligen alla kommer att låta stå kvar och damma igen i garderober, källare och skolådor under 2021?
Bonus: en bild från 2001, när jag i vår hall valde att visa upp sparade skor från 1870 till 1972.
Ytterligare bonus!
En timme senare: Galenskaperna i USA eskalerar. Men alla har bekväma skor på sig.
Vill ni veta allt om krinoliner nu när det är modetema i Lottenbloggen?
Vi skyller krinolinerna på Eugénie, den franske kejsaren Napoleon III:s hustru. Hon var Europas modeförebild och den som 1855 skaffade sig en krinolinklänning för att dölja sin graviditet. Därmed startade ett fullkomligt livsfarligt mode för världens kvinnor. Och det var inte bara de rika som bar klädesplagget, krinolinerna masstillverkades i fabriker och blev därmed även åtkomliga för övriga samhällsklasser. En av Englands krinolinfabriker tillverkade 4 800 000 krinoliner per år!
Under kjolen på en krinolin fanns det glest sittande ringar av fiskben, rotting eller stålskenor som spände ut kjolen och fick magen att se mindre ut och de största krinolinerna kunde ha en omkrets på mer än fyra meter. En tidningsskribent skrev att kvinnorna såg ut som ”halverade luftballonger eller nedmonterade kyrkklockor”.
De nya klänningarna var inte bara svåra att hantera, krinolinernas tyll och muslintyg var lättantändliga och alltför sent upptäckte många kvinnor att de hade kommit för nära en kamin eller ett brinnande ljus. De fattade eld och tusentals kvinnor dog (bl.a. Oscar Wildes två systrar). Men krinolinerna inte bara brann, de fastnade även i maskinerna på fabrikerna – ja, kvinnorna hade dessa klänningar som arbetskläder – och många fick sätta livet till när de försökte att försörja sig.
När modet runt 1864 förändrades och det bara blev halva metallringar som stod ut på baksidan som gällde, så kallade krinoletter, drog kvinnorna i världen en lättnadens suck. Och när turnyren lanserades på kejsarbalen i Paris 1870 och klänningarna bara stod ut vid rumpan var det livsfarliga modet äntligen helt över – nu var det bara svårt att sitta normalt.
Mot slutet av 1800-talet ser det ut som om kvinnorna skulle ha enormt smala midjemått. Kan knappast ha varit hälsosamt det heller.
Wow, Ami. Jag fattar inte att jag inte har läst tidigare att Oscar Wildes två systrar föll offer för modet.
Klockan är nu 20:40 den 6 januari 2021, och det är fullständigt kaos i den amerikanska kongressen, där tusentals Trumpsupportrar har trängt sig in i Capitoleum och poliser skjuter tårgas. Det är helt galet.
1910 fick kvinnorna futter för första gången.
Kinder, kinder, vad är det för värld vi lever i? Och nu heter det inte ’fredliga protester’ på svenska utan ’fredfulla protester’ (peaceful som inspiration dårå).
Vi lever i vansinnets tid med en galen gubbe med frontalobsdemens som står och uppviglar de andra idioterna.
Hur smart är man om man tar sig in i talmannens kontor och sen tar selfies?
Enda problemet med empireklänningar, tycker jag, är att man ser konstant gravid ut.
Annars skulle jag gärna vilja prova en krinolin, bara för att. Och turnyr och resten.
Men dagens mode är väl nog det mest bekvämaste. Mjukis framför datorn, typ.
Fokusera på det viktiga … Att äta nyttigt och gott är viktigt. Här är en rätt som passar bra nu när det finns färsk grönkål. Rensa grönkålen och hacka den halvfint i matberedaren. Bre ut grönkålen i en vid salladskål. Strö över små äppelbitar (behöver inte skalas) och ost som skurits i små kuber och sist valnötter. Salt, peppar och lite paprikapulver och drösa på lagom mycket vanlig vinägrett. Blanda salladen först vid bordet. Vill man vara lyxig kan man också strö på strimlor av sån där tunn italiensk prosciutto.
Nu blir jag rejält besviken ÖR, kål i alla former är ren ondska.
Jag har inget emot kål, men groomens mage har, om den är okokt. Så gröna, röda och vita kålsallader blir det inte hos oss.
Nu läste jag Amis kommentar igen – utan distraktioner som feber och galenskaper i USA – och häpnade igen. Och sedan förstod jag att grönkål is a thing som jag inte någonsin har tillagat.
När jag kommer ut på andra sidan och är helt frisk, ska jag slå världen med häpnad. Och köpa grönkål.
Känner att jag måste yttra mig i denna kontroversiella fråga.
Kål i alla former: Från OK till super-OK.
Vad vore en kålsoppa utan vitkål? Eller en kålpudding? Jag bara frågar.
Vissa svinerier äter jag ogärna utan brysselkål. Och en rejäl bit grislår, typ Eisbein, utan rotmos. Kan man ens tänka sig något sådant?
Grönkålssäsongen i Tyskland ska man dock vara lite försiktig med. Inget problem med grönkålen som sådan. Men det gäller att välja sällskap med omsorg.
Hyttis föll för den braskande reklamen utanför värdshuset. Men hon äter helst fisk. Så hon beställde gös med grönkål. En ganska ovanlig kombination. Jag avrådde, men hon hade bestämt sig. Kyparen frågade om ett par gånger. Men, hon hade som sagt bestämt sig.
Kocken kom ut och undrade om det verkligen hade beställts gös med grönkål vid vårt bord. Jo.
Jag ryste och hon åt. Vid ny fråga idag, det var några år sedan det hände, säger hon fortfarande att det var precis vad hon ville ha.
Vi har våra kontroverser. Den här är nog en av de allvarligaste.
Bryttelkål, rotmos, kålsoppa och kålpudding kan man tänka på. Men man vill inte, bara för att man kan. Man avstår. Liksom från rätterna.
Man minns barndomens grönkålssoppa med fasa och ulkar i sympati med det försvarslösa barn man varit.
Man läser hellre Amis fantastiska krinolinhistoriska kommentar.
Kål som är så gott!
Hi hi
*viskar* Jag blir väl inte utslängd ur båset nu?
En krinolin tillverkad av olika sorters kålblad. (Obs brandfackla).
Banne mig, tror jag inte att ni illfänas med mig allihop.
Dina 18.10: Jamen jag då?
Har ni provat grönkål, kära båsister?
Som uppvuxen i delvis halländsk släkt har grönkål alltid varit ett självklart inslag på julbordet
( visserligen i form av långkål, som inte har mycket att göra med hälsomat eftersom den steks i generösa mängder skinkspad, sirap, smör och grädde) och nu, när den kan köpas och ätas året runt, får jag alltid en behaglig julkänsla när grönkålsdoften sprider sig.
MEN ÄR DET INGEN SOM GILLAR KÅL? Det som är både nyttigt, gott, magert och billigt. Vi gör en supergod blomkålscurry, en festlig fiskrätt på vitkålsbotten, quiche med mögelost och broccoli, en saftig sallad på hyvlad fänkål. Ser jag en fräsch broccoli köper jag den tvärt och serverar lättkokt till vad som helst eller gör en soppa som jag passerar och serverar med det kokta, skivade skaftet flytande som små dekorativa pusselbitar. Rödkål till julskinkan och gulliga små brysselkål till vad som helst. Blomkål polonaise med hackat ägg, persilja, smält smör och brynta brödsmulor. Lättkokt kålrabbi med några skivor rökt skinka eller fin böckling. Oj, vad jag blir hungrig.
Jamen de gillar ju kål hela bunten!!!
En gång i tiden odlade jag både brysselkål, vitkål, kålrot och kålrabbi. Skörden blev inte stor men jag minns ännu den hörliga känslan att kunna gå ut och skörda egen mild och fin kålrabbi. Ett välskött grönsaksland i augusti när godsakerna börjar mogna är mycket vackert, tillhör några av de finaste synminnenna jag har från tider längre bak i historien.
ÖR, är grönkål det som jenkarna kallar kale?
Håller f ö helt med dig. Planerar en kohlrabigratäng för fredagskvällen. Med någon rökt fisk. Blev också hungrig!
Glöm inte bräserad fänkål och min goda kålpudding! Gonatt!
Med några undantag går kål fetbort. Värst är rotmoset och alla varianter på kålrot och kålrabbi. Hur kan man stoppa någonting som smakar dålig andedräkt i munnen? Broccoli och brysselkål måste någon sadistisk trädgårdsmästare avlat fram. Vitkål och rödkål kan gå an, särskilt i rätter som kåldolmar och får i kål.
Men i stort sett skulle världen vara en bättre plats utan kål.
Niklas, du och jag! Du och jag!!
Som Mose delade Röda havet med Jehovas kraft, delar kålen båset.
Kål är helt okej, ibland riktigt gott. Det är en familjetradition med grönkålssoppa på annandag jul, men numera äter vi oftare grönkål som vi brett ut på en långpanna med lite olja och salt och rostat knaprig. Barnen tar ett Ninja-grepp för näsan och säger blä.
Sen är det ju lite lustigt att en och samma planta ger upphov till brysselkål, broccoli, blomkål, grönkål, vitkål och kålrabbi.
Nu hittade jag någon bild på spektaklet också (engelsk text). Stackars Ninja-Malin får väl hålla för ögonen med.
Att jag inte äter dem betyder ju inte att jag inte kan ha ett botaniskt intresse av dem!
De flesta kålvarianter kommer från de nederländska saltmarskerna. Det är saltet som står för de genetiska snedsprången.
Jag är på kålsidan. Men kålrabbi har jag ingen erfarenhet av.
Jag undrar om nån kan säga när det jävulska modet med tvådecimetersklackar äntligen ska ta slut. Flera decennier har det hållit på, är inte det konstigt?
Håkan (hakke): Ja, ugnsrostad grönkål, vår nyaste favorit.
Nu måste jag fråga: Är fänkål verkligen en kålsort?
Den fänkål jag ätit (den gratinerade roten) känns inte så kålig. Misstänker att fenouille misshandlats av nån kokboksöversättare.
Enligt Wikipedia är fänkål närmare släkt med morötter. Men kål i äldre tid kunde beteckna bladgrönsaker i allmänhet.
Receptboken ’Kål hos Pelle’ (it. finocchio, fr. fenouil) av göteborgskocken Pelle Danielsson har med fänkålen.
https://www.smakprov.se/smakprov/?isbn=9789172234864&partner=smakprov
Är fänkålen en kål? Vi lutar oss väl mot våran Ninja, oraklet i växternas värld. Och inte bara där!
Jag glömde den vackra savoykålen, som jag kokar hel och serverar med en ostsås med hög smak.
Morötter och fänkål är flockblomstriga, kålhelvetena är korsblomstriga, familjerna heter Apiaceae respektive Brassicaceae. Korsblommiga familjen är alltså döpt efter kålsläktet.
Följdriktigt är både morötter och fänkål gott!!
Finns det djupare skäl till denna inte helt neutrala uppfattning? Blev du skrämd av ett kålhuvud som barn?
Eller råkade du se vår kålrot vid besök i Pörtet?
Jag tvingades att äta grönkålssoppa som barn, liksom rotmos. Konsistensen på rotmos är förskräcklig, kort och torr. l skolan serverades ’rå bit’ och var det morotsstavar så var det ju gott, men kålrot? Man hade den där fräna smaken i munnen hela eftermiddagen. Kålsoppa har jag, mig veterligen besparats, men kålpudding och får i kål serverades , och det finns bara en rätt som är värre och det är kabeljopudding.
Man kom hem från skolan, satte nyckeln i dörren, upptäckte att det olåst, och då sjönk hjärtat ner i fotknölshöjd. Mormor hade kommit, och då visste man vad fasa som komma skulle; kabeljopudding. Denna söta, feta fiskpudding med äggstanning mellan potatiskivorna, näe.
Men åter till kålen, kokt kål är sladdrig, besk och liksom geleig. Det är inte gott, jag kan inte hjälpa det. Inte ens de fattiga barnen i Afrika kunde få mig att estimera denna ondska. För att inte tala om det beskaste av det beska, brysselkål, så det gör vi inte.
Kålgård kallades förr ett område avsatt för köksträdgårdsodling. Innehöll alltså diverse grönsaker och inte bara kål.
Kåldolmar – som barn gillade jag innanmätet men själva kålen var det alltid något syskon som glatt åt upp. Brysselkål var godare och det äter jag än i dag. Blomkålsstuvning hörde inte till favoritmaten, men färsk blomkål var rätt gott. Kål hör inte till vanliga i mitt hushåll.
Betor (som ju inte är någon kål) ser jag nu dagligen passera här via lastbilar eller traktordragna ekipage. Lite snö har fallit och i förmiddags passerades lastbil med stora snöbollar på väg till landets enda sockerbruk i Örtofta.
Strimlade rå vitkål blandad med apelsinbitar gillade såväl jag som barnen – så det förekom rätt ofta vintertid.
Rotmos brukade vi under min uppväxt äta åtminstone en gång om året, nämligen i slutet av jullovet (som vi tillbringade på landet). Någon, eller några dagar innan återflytten till stan fick vi alltid kokt tunga med rotmos. Det åt vi aldrig annars, det var lite speciellt och faktiskt ganska gott.
Är svårt beroende av brysselkål. Och grönkål, till jul inte minst (pappa var hallänning).
Ack dessa uppbrunna krinolinkvinnor. På Highgate-kyrkogården i London finns en tragisk gravsten där de knackat in hela berättelsen på stenen om den arma kvinnan som brändes så svårt att hon senare dog av skadorna. Krinolinerna var inte riktigt bra, utom möjligen ur smittskyddssynvinkel, de håller folk på avstånd.
Men Ninja, nu tänker vi inte mer på kål. Vilket är din favoritmat?
Tack, ÖR, det var vänligt av dig.
Min favoritmat är väl strängt taget allt som någon annan lagat och som är kålfri.
Ost är ju gott i de flesta former, och svamp, men jag vet inte.
Jag kan inte komma på någon enda rätt som jag just nu skulle vilja ha. Julskinka är ju gott, men det kan väl knappast kallas för en rätt.
Jansson kanske, för det har jag inte ätit på länge, men strängt taget, jag tycker mat är lite jobbigt. Den ska handlas och lagas och ätas, och allt det där tar ju en massa tid som kan användas till något roligare.
Te och macka är alldeles lagomt. Eller fil och macka. Om man nödvändigtvis behöver något mer stadigt.
Efterrätter är något helt annat, och får jag välja helt fritt så kan jag överleva länge på ostkaka och bullar. Bulle byggde denna vackra kropp, liksom. Eller chokela, som gör en gla.
Morrn da!
Börjar ana att den stora kålantipatin har sin grund i okunniga matlagare med låg ambitionsnivå. Maten var sällan til lyst utan mera ett sätt att tanka kroppen så att den fick sina kalorier. Det var sällan som matlagarna hade några kunskaper och när det skulle vara lite extra anlitades kalaskokerskor.
Vardagsmaten var annars ”blå välling och sur sill” som Mats Rehnberg berättar om. Eller ”tult och mölja” – exakt vad tult var har jag inte lyckats reda ut. Men att mölja är något (obestämt) hoprört kan man gissa. Funkade kanske bra för att tanka kroppen men inte aptitligt.
Om man då försökte lyfta nivån genom att variera kosten, utan kunnande och utan kryddor, så kan jag tänka mig att det inte bara blev oaptitligt utan dessutom något som kroppen (ögat och munnen) inte kände igen.
Man kan ju träna bort ovilja att umgås med spindlar och ormar eller att vistas på öppna ytor eller i trånga utrymmen. Man kan också träna bort ovilja mot mat av olika slag. Om du vill öppna en helt ny kulinarisk värld så kan du väl åtminstone börja knapra lite på en åkersenapsblomma? Eller en halv? Du kommer att gilla det!
Varför ska man träna bort oviljan mot viss mat när fältet är så stort – och FRITT?
Nu vill jag anknyta till modetemat här uppe. I Vigevano (trycket på antepenultima, alltså e:et), en arkitektonisk pärla till stad en bit från Milano, finns ett skomuseum. Trakten är centrum för skotillverkning. Vi kom skenande dit strax efter stängning men den vänliga personen in charge släppte in oss. Här är en länk, hoppas jag.
https://www.italybeyondtheobvious.com/5-reasons-to-go-to-vigevano
Museet innehåller inte bara glamorösa damskor. Där finns även påvarnas små röda tofflor och deras vita fest- och partajskor och en massa andra makalösa skapelser.
Det finns många anledningar till det.
Bordets nöjen är bland de sista man har kvar, som den briljante stekvändaren har sagt.
Vi labbar med nya kombinationer så gott som dagligen. I dag blev det en soppa gjord på smält lök, överkokt spagetti i småbitar, en tärning oxbuljong och utan annan kryddning än ett färskt rivet apelsinskal.
Apelsinen delade vi på som dessert.
Vi var båda mycket nöjda med måltiden.
Men jag är ju inte så himskans intresserad av bordets nöjen som det är?
Det enda som jag tycker är viktigt är att jag får ett gott te med jämna och ganska små mellanrum. Typ en kanna om dan. Eller två.
Med mjölk.
Skomuseets utställning såg kreativ ut, och såna skor folk stolpar runt i! Upphör aldrig att förvåna mig.
Som innehavare av dels stora fötter, dels dåliga knän har jag alltid haft svårt att dels få tag på pumps, dels haft svårt att gå i dem. Men rasande elegant är det.
Hej alla i fina kommentatorsbåset! Jag njuter av kåldiskussionerna – men jag har feber igen, så jag är hur trög som helst!
Är du riktigt dålig? Så där så det är illa?
Kan båset vara till någon hjälp så är det dags att säga det nu.
FYI: Här mår vi som vi förtjänar. Dvs knappast alls. På gott och ont…
Nejdå, jag mår ganska bra – måste bara sova hela tiden! Eller då och då!
Har du feber hela tiden? Hur hög är den?
Undrar varför jordärtskocka och kronärtskocka har med ’ärt’ i sina namn? Båda tycker jag om att äta.
Så länge som Ninja inte säger något – och Hellquist tiger om skockan. så tittade jag igenom vad vi har i hyllorna.
Den gamla Noveau Dictionaire från 1841 säger att Artichaut är en planta för soppa (plante potagère) . Högre än så skattades den nu så lovprisade tisteln tydligen inte under förrförra seklet.
Pörtegissningen är att ’arti’ har tolkats som ’ärt’ och resten är historia.
Artie Shaw är ju ett enkelt namn och passar en tistel. Men finns den nån grönsak som har ett roligare namn än jordärtskocka på franska? ’Topinambour”, va säjs!
Men hur fick di ihop ’artichaut’ och ’topinambou’r till att bli respektive kronärtskocka och jordärtskocka.?Det måtte ha varit en synnerligen vig felläsare/felöversättare som fick in ’ärt’ i båda grönsakernas svenska namn.
Det mesta i vårt språk kommer ju från tyskan. Jordärtskocka heter Erdartischocke på tyska. Är problemet löst?
ERD/Ert! Prinsessan på erten – låter rimligt.
Ett slags potatis!
Det var nytt för mig. Men om den andra är en sopplanta – så varför inte?
Notera att jag inte säger ett ljud.
[…] alla i förra kommentatorsbåset diskuterade kål och ärtskockor, fortsatte jag att fascinerat kolla på århundradenas dammode och […]