Etikett: sjuk

Back from the dead

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2020 12:29

Här sitter jag med smutsigt, tovigt hår och konstaterar förvånat att jag överlevde nyårsflunsan.

Okänd flamländsk konstnär, ca 1621. (Fast vän av ordning tycker att ”1621” faktiskt inte låter så himla ungefärligt.)

Det började med en sugning i magen. Knorr med skruv och lite vakuum.

– Aaah. Hungrig! tänkte jag som vanligt och trampade ner till köket och ställde mig att stirra in i kylskåpet.

Men inget lockade.

– Pesto? Chiliost? Bostongurka? Keso? Köttbullar? Mandelmassa?

Nä. Så jag stängde kylen, och gick istället in i Tardisskafferiet.

– Vita bönor? Tonfisk? Pasta? Vin? Nämen! Lemoncurden ska ju inte vara här!

Jag satte mig ner vid köksbordet med en potta te och stirrade på lemoncurden som jag ju borde ha stoppat in i kylen. Men teet smakade förfärligt. Och lemoncurdburken var så tung. Vänta, den har förvandlats till en senapsburk! The end is near! Jag tittade på min djefla man, som satt med näsan i mobilen för att plugga polska med Duolingo och tänkte:

– Polska. Språk. Glosor. Bokstäver. Säng.

Så då gick jag och lade mig en stund. I tre dagar, om man ska vara exakt.

Med datorn i ett fast grepp försökte jag be gardinerna att dra för sig. (Michael Peter Ancher 1882.)

Det gjorde ont. Med muskelvärk, huvudvärk och en molande smärta i magen samt överkänslighet för dagsljus låg jag med en influensa som på latin borde heta nåt i stil med Baccis phyllus.

De hemmavarande barnen som inte var rädda för smitta gav mig små smörgåsbitar med smör och litervis med te och vatten. Ibland fick jag en banan och en alvedon. Någon gav mig en tandborste, och mer än en gång vaknade jag utan att ha den blekaste aning om det var natt eller dag ute.

Så här satt den djefla mannen, fast bara i andanom en våning ner – livrädd för att smittas.

Så mådde jag plötsligt bättre. Raskt avverkade jag några filmer på Netflix, fast låg kvar i sängen för säkerhets skull. Men då kom massa trevliga inbjudningar som ett slag i ansiktet!

– Häng med på sportbar så ser vi Zlatans första match för Milan klockan tre!
– Välkomna på sista glöggslatten!
– Glöm inte världens trevligaste bokklubb där vi diskuterar en bok som ingen har hinnit läsa färdigt!
– Men jag är ju sjuk. SÅ sjuk.

Jag vill ha en semla, och så kommer ni med en jävla ros. (Mikhail Nesterov 1928.)

Och då pajade internet. Det var väl så att jag hade kört routern i botten med alla filmerna. Hårdvarufel, precis som när motorn skär och topplocket flyger. Eskilstuna Energi & Miljö som är vår internetdealer svarade glatt:

– I vanliga fall är det bara att komma hit till oss och hämta en ny router, men de är helt slut. Ni får väl sitta på café och jobba istället. Kan ta tre dagar.
– MEN JAG ÄR JU SJUK!

Så nu lever vi på mobilvågor som inte tillåter några excesser. Men för er som har tid och internet och en eller annan streamingtjänst samt en fungerande router kan jag rekommendera:

When They See Us

Don’t F**k with Cats: Hunting an Internet Killer (dokumentär)

Steve Jobs (2015, manus av Aaron Sorkin som gjorde ”West Wing”)

The Loudest Voice (miniserie)

Tell Me Who I Am (dokumentär)
Spider-Man: Into the Spider-Verse

The Beatles: Eight Days a Week

47 kommentarer

Sjuklingspaus

Publicerat av Lotten Bergman den 23 februari 2018 22:45

Nu får ni se framför er hur jag sedan i onsdags ligger i soffan framför den användarovänliga och aldrig använda tv:n och

hostar
snorar
snyter mig
tjoar på mer te
nyser.

Jag har nämligen drabbats av något influensaliknande med nys-twist. Jag nyser lika ofta som andra famlar efter mobilen och lika kraftigt som … som … som …

(Plötslig insikt. Jag känner ingen som nyser så plötsligt och kraftigt som jag just nu. Det är som ett karateslag right out of nowhere.)

Men så är det ju OS på tv. Den där oanvända tv:n som bara samlar damm. Skitskyttarna, curlingarna och alla de andra är så snälla och ser till att det blir spännande. Jag hostar, byter kanal, snyter mig, byter kanal, nyser och famlar sedan efter fjärren som med expressfart far ur min hand varje gång jag nyser.

Alldeles nyss bytte jag till SVT1, där det råkade vara Fredrik Lindström I på Skavlan (som jag ju inte kan titta på pga. skämskudde). Så då bytte jag till Sporten på SVT2, där det råkade vara Fredrik Lindström II som åkte sistasträckan i dagens stafett.

Och det var ju kul.

– AAATJOH!

63 kommentarer

Dagen försvann i en dimma

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2015 00:18

Jag klev upp på morgonen, stånkade av smärta i en kollapsad hälkudde (synnerligen intressant åkomma, men den tar vi en annan dag), fann barnen och deras kusin Stina i köket och satte mig att äta frukost i ett par, tre timmar.

Man får det när man har korrläst färdigt och är nöjd med sig själv. Jättevitt bröd och jättesockrig marmelad åt jag också. Frukosten gled över i en förvirrad lunch, där husets invånare sprang ut och in, åt och borstade tänderna och letade cykellås och skor på ett väldigt charmigt sätt.

– Heter det gula bygellåset Karl XII?
– Nej, det svarta. Tar du den svartorangemålade cykeln?
– Nej, den gröna.
– Sticker till tandläkarn nu!
– Var är de gröna jogginskorna?
– Åker till optikern, tillbaka i eftermiddag!
– Får jag åka och panta dom här flaskorna?
– Var är de röda jogginskorna?
– Ja, men ta min cykel, din är hos optikern.
– ÄRE NÅN SOM VILL HA KAFFE? försökte kusin Stina i den allmänna röran.

Och då fick jag in nåt i vänster öga. Glimten, tummen, ett grand, nageln, bjälken och flisan var det inte, men ont gjorde det. Jag sköljde lite med vatten, fick höra att det var bättre med linsvätska, sköljde lite mer och lade mig ner på köksgolvet för att pysslas om av doktor Bergman, doktor Bergman och doktor Bergman – men blott en av dem läser till läkare (kusin Stina).

– Eh. Vi har inte läst ögon än, sa kusin Stina.
– Ajaj. Kolla där under vänstra ögat.
– Men Lotten, vi har inte läst ögon än …
– Har ni läst om knän och hälar, så kan vi kanske ta dem istället?

Föreslog jag och knep, rullade samt himlade med ögonen.

När man inte kan titta, blir man ju helt felfokuserad. Med blott ett öga har man inget djupseende och inget tålamod med knäppa äkta djefla män heller. Som kommer och ska vrida ögonlocket ur led!

– Vänta, jag ska vända ögonlocket utåin, sa min make och husbonde.
– Va?
– Man tar två tändstickor så här och så bänder man ögonlocket ööööver så att det flärp…
– AAAAAJ! Du drar ju av mig de få ögonfransar jag har!
– Ssschhh.
– TÄNDSTICKOR I ÖGONLOCKET? SLÄPP!
– Ssscchhh, man bara gröp…
– JAG ÄR VÄL INTE MR BEAN HELLER!

Skrek jag och gick och lade mig att blunda och lyssna på de dumma sommarpratarna som inte förstår att de ska prata om sånt som intresserar mig. Sedan ringde jag till 1177, som sa att jag skulle köpa en salva. Sedan somnade jag, ilsken över tingens beskaffelse och den förmodade hjärntumören som hade krupit in i ögat. (Man har ju inte korrläst en bok om neurokirurgi utan att lära sig nåt, liksom.)

Nu, drygt tio timmar senare har jag enögt lyckats tillaga en lax, dricka spanjorens hemmagjorda sangria, spela sällskapsspel och borsta tänderna. Det vänstra ögat kan jag se med, men inte titta med så … nu funderar jag på morgondagens outfit.

lefteyeont_lotten — Det är nåt med män och deras vänsterögon.

102 kommentarer

Nu är vi sjuka båda två, bloggen och jag

Publicerat av Lotten Bergman den 7 september 2014 11:42

Bloggen förlorade styrfart och utseende samt haltade i tre långa dagar. Det berodde på en uppdatering av WordPress till 4.0, som inte var kompatibel med Thesis nuvarande version. (Det där behöver ni inte förstå, men de som sitter i samma sits uppskattar informationen.) Det ni ser nu är en vänstertung version, en hybrid mellan den sjuka och den friska. Så får det helt enkelt se ut tills systemutvecklarna tar sig i kragen.

Själv nös jag i tre timmar och började sedan hosta och snörvla som i en film om medeltiden. Nu ligger jag till sängs med en toapapperrulle, medikamenter, näsdroppssprej och datorn. Hostan låter som när man försöker starta en bil från 1973 och mina ögon rinner som Meryl Streeps. Husets spanjor (som nu talar svenska) kommer in i min sjukstuga och talar om att jag inte alls är sjuk.

– När man kräks och har feber, då är man sjuk. Du är bara lite förkyld. I Spanien blir man faktiskt inte förkyld, bara sjuk.

Ska han säga, den där förbaskade 20-årige elitidrottsmannen. Han har ingen aning om hur sjuk man kan känna sig som 50-årig fembarnsmor! Fast … vänta … nu mår jag minsann lite bättre. Host, harkel och snyt. Feber har jag definitivt inte. Lite vänstertung känner jag mig allt, men det här ska nog gå över, ska ni se.

londonplaguepits — Om det förstås inte är the beginning of the end.

Medan jag ligger här och funderar på om jag ska åka och se en eller två basketmatcher med eller utan munskydd, tycker jag att ni ska kolla på den här informativa filmen från 1945.

Förbaskat. Jag äger ingen tygnäsduk.

46 kommentarer

Lite sjukt är det här

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juni 2011 09:48

Jag som aldrig är sjuk, har feber sedan igår. Det är lika underligt som det varma vädret – på barnens skolavslutningar brukar jag ju vara frisk medan regnet och haglet öser ner. Nu är jag sjuk och ämlig och det är lika varmt ute som på min panna. Men jag lyckades få barnen att posera vackert i examenskläderna!

Fast eftersom jag varken snorar, snörvlar, hostar eller kräks, har jag lite svårt att inse att jag är sjuk. Med jämna mellanrum hoppar jag upp ur sängen för att fixa det där som jag glömde (kan vara vad som helst) och dråsar blott tio minuter senare omkull i närmaste mjuka möbel.

– Pappa! Mamma ligger i röda soffan och vill ha te!

– Pappa! Nu ligger mamma i vita soffan och säger att du måste köpa koriander!

– Mamma är borta igen!
– Nejdå, hon sitter i gröna fåtöljen och sover!

– Kolla, mamma ligger på köksbänken!

(Det där lät värre än det var: ”köksbänken” är en vadderad, blå bänksoffa som är jätteskön.)

I feberdimmorna har jag nu kommit på ett nytt yrke: rektorstalsspökskrivare. De pratar ju smörja i de av rundgång fyllda högtalarna.

”Livet är som en prick. Men en färgglad prick!”

”En del av er kommer att ses nästa termin. Men inte alla. Några av er kommer att gå i en annan skola. Men några av er kommer att ses här i höst medan andra kommer att gå i en annan skola. Så några av er kommer att byta till en annan skola medan några kommer att gå kvar här. Men vi önskar er lycka till i alla fall.”

Skolavslutning i femte klass. Finskorna och en som är sin mors dotter.

31 kommentarer

Dessutom är fjärrkontrollen borta

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2010 20:47

Men maken till sur tillvaro har jag då inte varit med om på länge. Precis allt är fel.

För det första är jag förkyldast och sjukast i precis hela världen. Sedan i tisdags. Det är inte så att jag har gjort som vanligt och jobbat arslet av mig och föreläst med vikande stämma samt hållit elva deadlinear – nej, jag har verkligen lagt mig platt och sovit bort både dagar och nätter. ”Ta hand om dig” och ”tänk på dig själv för en gångs skull” är råd som jag har lytt fastän jag bara vill kräkas på dem trots att jag inte kan kräkas. Jag har vilat upphöjt till tio.

Och vad får jag för det? Ingenting: jag är fortfarande lika förbannat förkyld.

För det andra lider jag ju av ”pine mouth”. Jag är sedan den 7 januari förgiftad av kinesiska pinjenötter som gör att allt utom mandelmassa smakar metall. Fredagsöl? Lördagsvin? Söndagsgodis? Varjedagste? Eller jättesmofsig banana split med kokos, chokladsås, maränger och strössel? Nej, allt smakar metall. (Mandelmassan smakar dock endast mandelmassa. Jag går alltså på mandelmassediet, vilket inte är särskilt flygvärdinneigt eller GI-mässigt om ni tänkte det.)

För det tredje saknar jag umgänge. Jag läser om hur folk träffas på stan och gråter en skvätt. Jag ser på Sporten hur människor spelar basket och skrattar, så då slänger jag hårda saker mot tv:n förstås. (Men missar.) Jag hör på radio hur folk pratar om vad de såg på stan häromdagen och då vrålar jag haddockska svordomar så högt jag någonsin kan.

Så nu har jag tappat inte bara livsgnistan utan även rösten. Krax.

(Eller så beror röstförlusten på att jag släpade mig ur sängen och coachade basketflickor födda 2000 till förlust nu i eftermiddags.)

Familjen? Jodå, de finns här, men jag är så lagom kul att umgås med. Jag inleder alla meningar med ”glöm inte” och ”tänk på att” samt ”ni måste”. Hej, vad rolig jag är.

Nu är det ju så att jag med mitt förnuft kan räkna ut att människor med kroniska sjukdomar och alla i jordbävningsdrabbade Haiti faktiskt har det värre än jag. Jag jobbar inte i en gruva i Storbritannien för 100 år sedan och jag är inte Per Elofsson som åker mot en dopad Mühlegg (två olika sorters helvete). Jag är bara en bortskämd i-landsmänniska som lider. Kanske utsätts jag bara för prövningar på lagom nivå för att jag ska inse hur bra jag har det?

Men den som utsätter mig för detta hade väl inte behövt sno fjärrkontrollen till tv:n också?

Fel fjärrkontroller. (Ingen av dem tar bort fel kanal och knappen på tv:n kraschade redan för sju år sedan.)

Och varför vill jag byta kanal? Jo, för i mitt kritiska tristesstillstånd är allt dåligt och dumt. Luuk inleder På spåret såhär ”fyndigt”:

– Det har ju varit en sån där komma-tillbaka-till-plugget-och-jobbet-vecka den här veckan så att vi tycker såhär att ni är extra mycket värda På spåret här på fredagskvällen så ni kan softa.

Ok. Jag är bara ogin. Men. Jag vill inte ligga här och hosta! Jag vill vara programledare på tv, basketspelare, sybarit och jätterolig! Mot mandelmassan!

43 kommentarer

UVI

Publicerat av Lotten Bergman den 26 oktober 2009 09:10

Jag kan numera inte bara skryta med blåmärken och plötsliga fall i tunnelbanan. I lördags trillade jag ihop i en liten frossig hög och somnade med femton täcken bara för att vakna två timmar senare med 100 graders feber. Ingen hosta, men huvud- och träningsvärk lade sig på alla andra symptom som nålar på en spikmatta.

Igår satt vi vid middagsbordet och pratade – blott tolv spaghettiätande föräldrar, tonåringar och småbarn. Plötsligt säger den djefla mannen lika högt som oväntat:

– Javisstja, Lotten, hur känns det när du kissar, svider det fortfarande?

(Glömde jag att tala om att jag även har urinvägsinfektion?)

Eftersom vi alldeles innan hade jämfört erfarenheter av tyfonkräk och andra ur kroppens öppningar kommande plötsliga överraskningar, hade ju denna fråga kunnat passera obemärkt. But noooooo, alla lade ner sina bestick och tystnade så att jag i lugn och ro kunde avlägga rapport om rakbladskänslorna.

Men annars är allt bra! Och hur har ni det?
________________

Rubrikförklaring: UVI är vad man inom sjukvården kallar urinvägsinfektion. Själv kallar jag den ideligen för urinvägsinflammation.

15 kommentarer

Rapport från en sjuksäng (bilduppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 4 september 2009 14:43

Jag är så sjuuuk, så sjuuuuk. Men eftersom jag inte har svininfluensans symptom utan bara snor, feber och andnöd – som jag alltid har när jag är sjuk – är jag så där lagom intressant. Nä, nu ska jag berätta hur ointressant jag är.

Igår tjänade jag inte en enda krona. För jag hade annat för mig.

Gjorde kom-ihåg-lappar till husets utgångar. (Gympa Läxa Nyckel Busskort Hejdå!)
Tvättade och hängde x 2.
Gick med Nioåringen hem från skolan bara för att vara trevlig.
Gick med Sexåringen hem från skolan för att han inte skulle bli kidnappad.
Skickade 43 mejl och fick svar på 13.
Bloggade.
Klistrade kvitton och slängde en massa icke avdragsgilla kvitton och svor att aldrig mer ta emot ett kvitto som jag inte kommer att behöva, hur jag nu ska veta det.
Svarade på säkert 100 telefonsamtal. (Telefonskräcken är puts väck.)
Lämnade in Femtonåringens cykel som har blivit vandaliserad.
Lämnade in Nioåringens cykel, vars däck exploderade och växel pajade häromdagen.
Lämnade in Tolvåringens nya cykel, som har defekta bromsar och saknar stänkskydd.
Lämnade in gammal trasig cykel som vi har ärvt av en okänd karl och som inte alls funkar.
Städade köket x 3.
Anmälde att Sjuttonåringen ska ha foton för påseende fastän skolfotofirmorna borde steglas.
Löste en svår sudoki. (Yeah!)
Laminerade och satte upp diverse scheman.
Fyllde i fem olika blanketter med exakt samma kontaktuppgifter till fem olika skolor.
Lånade om 14 låneböcker som jag har tappat bort.
Letade nät till släpet utan att hitta. Spände fast allt med spännband och snören istället. Det ser ut som hårnät på en gigantisk röksvamp.
Sisyfosröjde i källaren – flyttade på inslängda, rostiga skridskor, en lånad motorsåg, en fin geringssåg och en ful häcksax.
Körde Min djefla man till tåget – en Skånevisit ända till på söndag.
Packade upp Sexåringens gympapåse tillsammans med honom och funderade på vart högerskon kan ha tagit vägen.
Lagade mat.
Åt glass.
Åkte till basketträningen för att visa hur snorig jag var.
Tömde alla papperskorgar och hittade en digitalkamera från 1998. (Tydligen ska den slängas.)

Idag ligger jag bara och snorar, hostar och ynkar – och sitter i telefonkö till Viasat eftersom vår parabol sedan ett drygt år inte funkar om det blåser, regnar, snöar eller är någon sorts väderlek, vilken som helst.

Jättespännande fotbollsmatch på tv.

Efter 57 minuter, tre olika handläggare och ett glödande öra bad de mig att flytta parabolen upp på taket. Själv. Jag, med mina liljevita händer!

Icke då. Jag är ju så sjuk, så sjuk. Synd bara att jag inte kan fördriva tiden med att se på tv.

Uppdatering

Say no more. (Källa.)

27 kommentarer

Stoppa världen, jag är förkyld!

Publicerat av Lotten Bergman den 6 maj 2009 11:53

Här ligger jag (och min fot) hela dagen. Det blir bara stökigare och stökigare. (Den konstiga garderoben där borta är inte riktigt färdigbyggd eftersom jag bara har hållit på med den sedan sommaren 2007.)

Jag är inne på nionde dygnet som dunderförkyld och funderar på att anmäla mig till någon rekordinstans. Man skulle om inte annat kunna

väga snorpapperet
mäta nästippens rodnad
jämföra trumhinnornas buktningar och göra en graf
räkna hostningar per dygn.

Sedan kan man ju ställa de olika värdena i relation till varandra. Efter hur många gram utsnutet snor övergår näsans rodnad till skrapsår? Många frågor blire.

För första gången på 15,5 månader sjukskrev jag mig idag från radiosändningen. Vilket ju var hur frustrerande som helst. Det var precis som att sitta med kryckor på spelarbänken under en SM-final. (Som om jag skulle veta hur det känns.)

Alltså överöste jag den stackars programledaren med mejl under hela sändningen, skrev frågor som skulle kunna ställas till Christina Jutterström (som var i studion, fatta vad jag missade!), kommentarer om Albertus Pictor och information om personer som intervjuades ute på stan – som jag råkade känna.

Kan någon vara snäll och köpa en tvångströja till mig?

Uppdatering
Mobilen ringde. Från papperskorgen eftersom jag hade slängt den i senaste högen med snorpapper.

Bilden är inte arrangerad. Jag hann inte svara eftersom 1) jag har lock för öronen 2) allt därför får en lätt metallisk ton 3) jag inte förstod att ringningen verkligen var metallisk och kom från papperskorgen.

18 kommentarer