Hoppa till innehåll

Etikett: sjuk

Christer berättar om hur det var att ha covid-19

(Bilderna är gjorda av Karin Nygårds.)

En kompis här i Eskilstuna berättade liksom i förbifarten att hon nooooog har haft covid-19. Hon blev lite förkyld ena dagen, och nästa dag svimmade hon i duschen.

Sedan låg min hon till sängs i fem dagar och hade feber och ont i kroppen. Hennes föräldrar drabbades av samma symptom, men alla tre klev upp ur sängen efter en vecka, och sedan var det inte mer med det. Ingen av dem har testats, men vid samtal med 1177 har sjuksköterskan i andra änden sagt att det låter som en mild form av covid.

Vår kompis Christer tLDPT här i kommentatorsbåset nämnde hur han har haft det sedan påsk: jättesjuk! Som en skjutjärnsjournalist kastar jag mig över honom!

– Hur gick insjuknandet till? Började det som en skakning på nedre däck eller föll du ihop i en feberhög?
– Jag insjuknade rätt plötsligt måndagen före påsk, med feber, hosta och huvudvärk. Det sägs vara rätt typiskt.

– Jag läser noggrant alla beskrivningar om hur folk blir sjuka, tror att de har tillfrisknat. Och sedan blir jättesupersjuka igen. Hur var det för dig?
– Första fem dagarna var helt ok. Jag fortsatte jobba (hemifrån) i princip heltid. På långfredagen lättade det, och jag tyckte att det där med covid, det var ju en baggis. På påskafton föll jag ihop i en feberhög, och annandag påsk kom den riktiga hostan och andningsbesvären. Det sägs också vara typiskt att man blir sämre runt dag 8–10. Ingen vet varför.

– Berätta om fler av symptomen. Karin Nygårds som har gjort bilderna här (som man får sprida) hade, vad det verkar, alla symptom i världen utom kanske smärta i örsnibbarna och svarta naglar.
– När det var som värst blev jag andfådd av att vända på mig i sängen. Det är ingen överdrift. Andra symptom var frossa när febern steg, så att det gjorde ont i hela kroppen, migränliknande huvudvärk och total orkeslöshet.

– Hade du yrsel och led av förvirring? Vissa har mardrömmar och känner inte igen sina släktingar.
– Yrsel, förvirring och mardrömmar slapp jag. (Tror jag …?)

– Har du uppsökt läkare?
– Torsdagen efter påsk var jag och träffade en läkare i skyddsmundering på närakuten. Han och sköterskan såg inte ut som rymdfarare, utan hade bara visir, mask, förkläde och handskar, men jag slogs av att de hade knutit ansiktsmaskens nedre snören i en rosett uppe på hjässan, det såg lite kul ut.

– Är du säker på att detta verkligen var covid?
– Läkaren sa att jag nog hade fått lunginflammation, men att det var jättesvårt att säga om den berodde på en bakterie eller ett virus. Corona kan självt orsaka lunginflammation, tydligen. Jag fick en antibiotikakur “just in case”, men den hjälpte inte så mycket, så jag tror att det var coronabaserat. (Jag är dessutom vaccinerad mot pneumokocker.)

– Hur länge var du sjuk? Var det inte påsk bara häromdagen?
– Tredje veckan började det vända så smått. Framför allt slapp jag feberfrossan. Den här veckan har det släppt ytterligare, och i onsdags kunde jag vara ute och gå med hundarna i skogen i nästan tre timmar. Det var helt underbart, och andningen fungerade utan problem (fast jag var trött efteråt, förstås).

– Vet du hur och när du smittades?
– Jag har ingen aning om var jag smittades, det kan ha varit varsomhelst.
Övriga familjen har naturligtvis också smittats, men de har klarat sig bättre, inklusive 85-åriga svärmor som bor hos oss. På 16-åringen märktes det nästan inte alls, 21-åringen fick lite feber och tappade lukt och smak, kära hustrun var lite risig en vecka, svärmor har hackat och hostat några veckor, men har inte haft feber.

– Hur mår du nu?
– Just nu hostar jag lite mer än i början på veckan, men det är lättare att andas. Jag väljer att tolka det som ett positivt tecken. Det känns också att jag inte är uppe i full syresättning än, men det tar väl lite tid. Jag får fortsätta med långpromenader ett tag.

– Är alla lika nyfikna som jag? Får du många frågor? Hänger paparazzi i träden utanför ditt fönster?
– Det har varit lite märkligt med folks reaktioner. En del verkar bli helt chockade, och önskar nästan ”Vila i frid” snarare än ”Krya på dig”.

Så långt Christer tLDPT. Han svarar säkert på frågor som ni har; skriv i kommentatorsbåset!

 

Share
19 kommentarer

Ett fågelbo, en sjuka, en dokumentär och ett kommatecken

Efter  den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna.

Fågelboet, där jag sitter i sängen och orkar lyfta armarna rakt upp i flera sekunder för att ta bilden.

När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.

– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrad.

Och blev skickad i säng igen för att sova bort yrsliga tankar.

Sedan hann ju verkligheten ifatt mig. I radiosändningen med ”Vi i femman” räknade jag rätt både på tisdagen och torsdagen och lyckades till och med rabbla planeterna i korrekt ordning. Korrekturet på boken som handlar om den röda planeten Mars hade en deadline som jag klarade av, och banne mig om jag inte till och med lyckades närvara på en basketträning.

En tiondels sekund senare får jag den där bollen i huvudet.

Men riktigt frisk blev jag nog inte förrän igår, när jag med febrig iver (men utan feber) bestämde mig för att utreda sättet som de på i den ytterst ovanliga hyllningsdokumentären om Clark Olofsson skrev namn. Med ett galet kommatecken!

Jag skrev till SVT och fick snabbt svar från programmets producent. Med kursivering och allt:

Lotten,
Jag är producent för filmen Clark – en rövarhistoria. Jag fick ditt mail angående det ”galna” kommatecknet i namnskyltarna.
Detta är ett stilgrepp inspirerat av hur man skrev namn i förundersökningsprotokoll förr.

Okej, ”stilgrepp” ursäktar ju alla möjliga olika konstnärliga friheter, men här tar det väl ändå fokus från själva innehållet i dokumentären och det som de intervjuade faktiskt säger?

Maplestream i kommentatorsbåset lyckades hitta ett exempel (inte ett riktigt alltså) på hur ett förundersökningsprotokoll såg ut 1967 – och alla jurister jag känner skakade kollektivt på huvudet och sa vadåååå?

Jamen självklart.

Så hur skrev man namn i förundersökningsprotokoll förr? Jo, på det här självklara sätter som vi alla har sett hur många gånger som helst: efternamn, kommatecken, alla förnamn, men med tilltalsnamnet understruket.

Bergman, Lotten Charlotte Lilly Elisabeth

Men kan man skriva förnamn, kommatecken, efternamn …? Nope. (Snacka om fis i rymden och droppe i Nilen. Vem bryr sig väl om konstiga namnskyltar och tokiga kommatecken? Ja, jag tydligen. Nåväl.)

Och nu – apropå namn å så – ska ni få höra om ett på alla sätt och vis perfekt ord som kommentatören hakke lärde mig idag. Cirkumfilisnärt! Bäst att jag upprepar det så att Google hinner fiska upp det innan det far ner i tidens och glömskans kvicksand. Cirkumfilisnärt!

Så nu vet ni det, alla ni som har en cool handskriven signatur: slängen som kommer allra sist innan ni lyfter pennan från papperet är en … cirkumfilisnärt!

Svenska Akademiens Ordbok, tryckt 1904. Cirkumfilisnärt!
Benjamin Franklins cirkumfilisnärt.
Share
30 kommentarer

Back from the dead

Här sitter jag med smutsigt, tovigt hår och konstaterar förvånat att jag överlevde nyårsflunsan.

Okänd flamländsk konstnär, ca 1621. (Fast vän av ordning tycker att “1621” faktiskt inte låter så himla ungefärligt.)

Det började med en sugning i magen. Knorr med skruv och lite vakuum.

– Aaah. Hungrig! tänkte jag som vanligt och trampade ner till köket och ställde mig att stirra in i kylskåpet.

Men inget lockade.

– Pesto? Chiliost? Bostongurka? Keso? Köttbullar? Mandelmassa?

Nä. Så jag stängde kylen, och gick istället in i Tardisskafferiet.

Det är förstås större på insidan.

– Vita bönor? Tonfisk? Pasta? Vin? Nämen! Lemoncurden ska ju inte vara här!

Jag satte mig ner vid köksbordet med en potta te och stirrade på lemoncurden som jag ju borde ha stoppat in i kylen. Men teet smakade förfärligt. Och lemoncurdburken var så tung. Vänta, den har förvandlats till en senapsburk! The end is near! Jag tittade på min djefla man, som satt med näsan i mobilen för att plugga polska med Duolingo och tänkte:

– Polska. Språk. Glosor. Bokstäver. Säng.

Så då gick jag och lade mig en stund. I tre dagar, om man ska vara exakt.

Med datorn i ett fast grepp försökte jag be gardinerna att dra för sig. (Michael Peter Ancher 1882.)

Det gjorde ont. Med muskelvärk, huvudvärk och en molande smärta i magen samt överkänslighet för dagsljus låg jag med en influensa som på latin borde heta nåt i stil med Baccis phyllus.

De hemmavarande barnen som inte var rädda för smitta gav mig små smörgåsbitar med smör och litervis med te och vatten. Ibland fick jag en banan och en alvedon. Någon gav mig en tandborste, och mer än en gång vaknade jag utan att ha den blekaste aning om det var natt eller dag ute.

Så här satt den djefla mannen, fast bara i andanom en våning ner – livrädd för att smittas.

Så mådde jag plötsligt bättre. Raskt avverkade jag några filmer på Netflix, fast låg kvar i sängen för säkerhets skull. Men då kom massa trevliga inbjudningar som ett slag i ansiktet!

– Häng med på sportbar så ser vi Zlatans första match för Milan klockan tre!
– Välkomna på sista glöggslatten!
– Glöm inte världens trevligaste bokklubb där vi diskuterar en bok som ingen har hinnit läsa färdigt!
– Men jag är ju sjuk. SÅ sjuk.

Jag vill ha en semla, och så kommer ni med en jävla ros. (Mikhail Nesterov 1928.)

Och då pajade internet. Det var väl så att jag hade kört routern i botten med alla filmerna. Hårdvarufel, precis som när motorn skär och topplocket flyger. Eskilstuna Energi & Miljö som är vår internetdealer svarade glatt:

– I vanliga fall är det bara att komma hit till oss och hämta en ny router, men de är helt slut. Ni får väl sitta på café och jobba istället. Kan ta tre dagar.
– MEN JAG ÄR JU SJUK!

Så nu lever vi på mobilvågor som inte tillåter några excesser. Men för er som har tid och internet och en eller annan streamingtjänst samt en fungerande router kan jag rekommendera:

Steve Jobs (2015, manus av Aaron Sorkin som gjorde “West Wing”)
The Loudest Voice (miniserie)
Share
47 kommentarer

Sjuklingspaus

Nu får ni se framför er hur jag sedan i onsdags ligger i soffan framför den användarovänliga och aldrig använda tv:n och

  • hostar
  • snorar
  • snyter mig
  • tjoar på mer te
  • nyser.

Jag har nämligen drabbats av något influensaliknande med nys-twist. Jag nyser lika ofta som andra famlar efter mobilen och lika kraftigt som … som … som …

(Plötslig insikt. Jag känner ingen som nyser så plötsligt och kraftigt som jag just nu. Det är som ett karateslag right out of nowhere.)

Men så är det ju OS på tv. Den där oanvända tv:n som bara samlar damm. Skitskyttarna, curlingarna och alla de andra är snälla och ser till att det blir spännande. Jag hostar, byter kanal, snyter mig, byter kanal, nyser och famlar sedan efter fjärren som med expressfart far ur min hand varje gång jag nyser.

Alldeles nyss bytte jag till SVT1, där det råkade vara Fredrik Lindström I på Skavlan (som jag ju inte kan titta på pga. skämskudde). Så då bytte jag till Sporten på SVT2, där det råkade vara Fredrik Lindström II som åkte sistasträckan i dagens stafett. 

Och det var ju kul.

– AAATJOH!

Share
63 kommentarer

Dagen försvann i en dimma

Jag klev upp på morgonen, stånkade av smärta i en kollapsad hälkudde (synnerligen intressant åkomma, men den tar vi en annan dag), fann barnen och deras kusin Stina i köket och satte mig att äta frukost i ett par, tre timmar.

Man får det när man har korrläst färdigt och är nöjd med sig själv. Jättevitt bröd och jättesockrig marmelad åt jag också. Frukosten gled över i en förvirrad lunch, där husets invånare sprang ut och in, åt och borstade tänderna och letade cykellås och skor på ett väldigt charmigt sätt.

– Heter det gula bygellåset Karl XII?
– Nej, det svarta. Tar du den svartorangemålade cykeln?
– Nej, den gröna.
– Sticker till tandläkarn nu!
– Var är de gröna jogginskorna?
– Åker till optikern, tillbaka i eftermiddag!
– Får jag åka och panta dom här flaskorna?
– Var är de röda jogginskorna?
– Ja, men ta min cykel, din är hos optikern.
– ÄRE NÅN SOM VILL HA KAFFE? försökte kusin Stina i den allmänna röran.

Och då fick jag in nåt i vänster öga. Glimten, tummen, ett grand, nageln, bjälken och flisan var det inte, men ont gjorde det. Jag sköljde lite med vatten, fick höra att det var bättre med linsvätska, sköljde lite mer och lade mig ner på köksgolvet för att pysslas om av doktor Bergman, doktor Bergman och doktor Bergman – men blott en av dem läser till läkare (kusin Stina).

– Eh. Vi har inte läst ögon än, sa kusin Stina.
– Ajaj. Kolla där under vänstra ögat.
– Men Lotten, vi har inte läst ögon än …
– Har ni läst om knän och hälar, så kan vi kanske ta dem istället?

Föreslog jag och knep, rullade samt himlade med ögonen.

När man inte kan titta, blir man ju helt felfokuserad. Med blott ett öga har man inget djupseende och inget tålamod med knäppa äkta djefla män heller. Som kommer och ska vrida ögonlocket ur led!

eyelidinsideout

– Vänta, jag ska vända ögonlocket utåin, sa min make och husbonde.
– Va?
– Man tar två tändstickor så här och så bänder man ögonlocket ööööver så att det flärp…
– AAAAAJ! Du drar ju av mig de få ögonfransar jag har!
– Ssschhh.
– TÄNDSTICKOR I ÖGONLOCKET? SLÄPP!
– Ssscchhh, man bara gröp…
– JAG ÄR VÄL INTE MR BEAN HELLER!

mrbean_matches

Skrek jag och gick och lade mig att blunda och lyssna på de dumma sommarpratarna som inte förstår att de ska prata om sånt som intresserar mig. Sedan ringde jag till 1177, som sa att jag skulle köpa en salva. Sedan somnade jag, ilsken över tingens beskaffelse och den förmodade hjärntumören som hade krupit in i ögat. (Man har ju inte korrläst en bok om neurokirurgi utan att lära sig nåt, liksom.)

Nu, drygt tio timmar senare har jag enögt lyckats tillaga en lax, dricka spanjorens hemmagjorda sangria, spela sällskapsspel och borsta tänderna. Det vänstra ögat kan jag se med, men inte titta med så … nu funderar jag på morgondagens outfit.

lefteyeont_lotten
Det är nåt med män och deras vänsterögon.
Share
102 kommentarer

Nu är vi sjuka båda två, bloggen och jag

Bloggen förlorade styrfart och utseende samt haltade i tre långa dagar. Det berodde på en uppdatering av WordPress till 4.0, som inte var kompatibel med Thesis nuvarande version. (Det där behöver ni inte förstå, men de som sitter i samma sits uppskattar informationen.) Det ni ser nu är en vänstertung version, en hybrid mellan den sjuka och den friska. Så får det helt enkelt se ut tills systemutvecklarna tar sig i kragen.

keep_calm_and_code_on_zip_hoody

Själv nös jag i tre timmar och började sedan hosta och snörvla som i en film om medeltiden. Nu ligger jag till sängs med en toapapperrulle, medikamenter, näsdroppssprej och datorn. Hostan låter som när man försöker starta en bil från 1973 och mina ögon rinner som Meryl Streeps. Husets spanjor (som nu talar svenska)  kommer in i min sjukstuga och talar om att jag inte alls är sjuk.

– När man kräks och har feber, då är man sjuk. Du är bara lite förkyld. I Spanien blir man faktiskt inte förkyld, bara sjuk.

Ska han säga, den där förbaskade 20-årige elitidrottsmannen. Han har ingen aning om hur sjuk man kan känna sig som  50-årig fembarnsmor! Fast … vänta … nu mår jag minsann lite bättre. Host, harkel och snyt. Feber har jag definitivt inte. Lite vänstertung känner jag mig allt, men det här ska nog gå över, ska ni se.

londonplaguepits
Om det förstås inte är the beginning of the end.

Medan jag ligger här och funderar på om jag ska åka och se en eller två basketmatcher med eller utan munskydd, tycker jag att ni ska kolla på den här informativa filmen från 1945.

Förbaskat. Jag äger ingen tygnäsduk.

Share
46 kommentarer

Lite sjukt är det här

Jag som aldrig är sjuk, har feber sedan igår. Det är lika underligt som det varma vädret – på barnens skolavslutningar brukar jag ju vara frisk medan regnet och haglet öser ner. Nu är jag sjuk och ämlig och det är lika varmt ute som på min panna. Men jag lyckades få barnen att posera vackert i examenskläderna!

Nästan i alla fall.
Nästan i alla fall.

Fast eftersom jag varken snorar, snörvlar, hostar eller kräks, har jag lite svårt att inse att jag är sjuk. Med jämna mellanrum hoppar jag upp ur sängen för att fixa det där som jag glömde (kan vara vad som helst) och dråsar blott tio minuter senare omkull i närmaste mjuka möbel.

– Pappa! Mamma ligger i röda soffan och vill ha te!

– Pappa! Nu ligger mamma i vita soffan och säger att du måste köpa koriander!

– Mamma är borta igen!
– Nejdå, hon sitter i gröna fåtöljen och sover!

– Kolla, mamma ligger på köksbänken!

(Det där lät värre än det var: ”köksbänken” är en vadderad, blå bänksoffa som är jätteskön.)

I feberdimmorna har jag nu kommit på ett nytt yrke: rektorstalsspökskrivare. De pratar ju smörja i de av rundgång fyllda högtalarna.

”Livet är som en prick. Men en färgglad prick!”

”En del av er kommer att ses nästa termin. Men inte alla. Några av er kommer att gå i en annan skola. Men några av er kommer att ses här i höst medan andra kommer att gå i en annan skola. Så några av er kommer att byta till en annan skola medan några kommer att gå kvar här. Men vi önskar er lycka till i alla fall.”

Finskorna och en som är sin mors dotter.
Skolavslutning i femte klass. Finskorna och en som är sin mors dotter.
Share
31 kommentarer

Dessutom är fjärrkontrollen borta

Men maken till sur tillvaro har jag då inte varit med om på länge. Precis allt är fel.

För det första är jag förkyldast och sjukast i precis hela världen. Sedan i tisdags. Det är inte så att jag har gjort som vanligt och jobbat arslet av mig och föreläst med vikande stämma samt hållit elva deadlinear – nej, jag har verkligen lagt mig platt och sovit bort både dagar och nätter. ”Ta hand om dig” och ”tänk på dig själv för en gångs skull” är råd som jag har lytt fastän jag bara vill kräkas på dem trots att jag inte kan kräkas. Jag har vilat upphöjt till tio.

Och vad får jag för det? Ingenting: jag är fortfarande lika förbannat förkyld.

För det andra lider jag ju av ”pine mouth”. Jag är sedan den 7 januari förgiftad av kinesiska pinjenötter som gör att allt utom mandelmassa smakar metall. Fredagsöl? Lördagsvin? Söndagsgodis? Varjedagste? Eller jättesmofsig banana split med kokos, chokladsås, maränger och strössel? Nej, allt smakar metall. (Mandelmassan smakar dock endast mandelmassa. Jag går alltså på mandelmassediet, vilket inte är särskilt flygvärdinneigt eller GI-mässigt om ni tänkte det.)

För det tredje saknar jag umgänge. Jag läser om hur folk träffas på stan och gråter en skvätt. Jag ser på Sporten hur människor spelar basket och skrattar, så då slänger jag hårda saker mot tv:n förstås. (Men missar.) Jag hör på radio hur folk pratar om vad de såg på stan häromdagen och då vrålar jag haddockska svordomar så högt jag någonsin kan.

Så nu har jag tappat inte bara livsgnistan utan även rösten. Krax.

(Eller så beror röstförlusten på att jag släpade mig ur sängen och coachade basketflickor födda 2000 till förlust nu i eftermiddags.)

Familjen? Jodå, de finns här, men jag är så lagom kul att umgås med. Jag inleder alla meningar med ”glöm inte” och ”tänk på att” samt ”ni måste”. Hej, vad rolig jag är.

Nu är det ju så att jag med mitt förnuft kan räkna ut att människor med kroniska sjukdomar och alla i jordbävningsdrabbade Haiti faktiskt har det värre än jag. Jag jobbar inte i en gruva i Storbritannien för 100 år sedan och jag är inte Per Elofsson som åker mot en dopad Mühlegg (två olika sorters helvete). Jag är bara en bortskämd i-landsmänniska som lider. Kanske utsätts jag bara för prövningar på lagom nivå för att jag ska inse hur bra jag har det?

Men den som utsätter mig för detta hade väl inte behövt sno fjärrkontrollen till tv:n också?

 Fel fjärrkontroller. (Ingen av dem tar bort fel kanal och knappen på tv:n kraschade redan för sju år sedan.)
Och varför vill jag byta kanal? Jo, för i mitt kritiska tristesstillstånd är allt dåligt och dumt. Luuk inleder På spåret såhär ”fyndigt”:
– Det har ju varit en sån där komma-tillbaka-till-plugget-och-jobbet-vecka den här veckan så att vi tycker såhär att ni är extra mycket värda På spåret här på fredagskvällen så ni kan softa.

Ok. Jag är bara ogin. Men. Jag vill inte ligga här och hosta! Jag vill vara programledare på tv, basketspelare, sybarit och jätterolig! Mot mandelmassan!

Share
43 kommentarer

UVI

Jag kan numera inte bara skryta med blåmärken och plötsliga fall i tunnelbanan. I lördags trillade jag ihop i en liten frossig hög och somnade med femton täcken bara för att vakna två timmar senare med 100 graders feber. Ingen hosta, men huvud- och träningsvärk lade sig på alla andra symptom som nålar på en spikmatta.

Igår satt vi vid middagsbordet och pratade – blott tolv spaghettiätande föräldrar, tonåringar och småbarn. Plötsligt säger den djefla mannen lika högt som oväntat:

– Javisstja, Lotten, hur känns det när du kissar, svider det fortfarande?

(Glömde jag att tala om att jag även har urinvägsinfektion?)

Eftersom vi alldeles innan hade jämfört erfarenheter av tyfonkräk och andra ur kroppens öppningar kommande plötsliga överraskningar, hade ju denna fråga kunnat passera obemärkt. But noooooo, alla lade ner sina bestick och tystnade så att jag i lugn och ro kunde avlägga rapport om rakbladskänslorna.

Men annars är allt bra! Och hur har ni det?
________________

Rubrikförklaring: UVI är vad man inom sjukvården kallar urinvägsinfektion. Själv kallar jag den ideligen för urinvägsinflammation.

Share
15 kommentarer

Rapport från en sjuksäng (bilduppdat.)

Jag är så sjuuuk, så sjuuuuk. Men eftersom jag inte har svininfluensans symptom utan bara snor, feber och andnöd – som jag alltid har när jag är sjuk – är jag så där lagom intressant. Nä, nu ska jag berätta hur ointressant jag är.

Igår tjänade jag inte en enda krona. För jag hade annat för mig.

  • Gjorde kom-ihåg-lappar till husets utgångar. (Gympa Läxa Nyckel Busskort Hejdå!)
  • Tvättade och hängde x 2.
  • Gick med Nioåringen hem från skolan bara för att vara trevlig.
  • Gick med Sexåringen hem från skolan för att han inte skulle bli kidnappad.
  • Skickade 43 mejl och fick svar på 13.
  • Bloggade.
  • Klistrade kvitton och slängde en massa icke avdragsgilla kvitton och svor att aldrig mer ta emot ett kvitto som jag inte kommer att behöva, hur jag nu ska veta det.
  • Svarade på säkert 100 telefonsamtal. (Telefonskräcken är puts väck.)
  • Lämnade in Femtonåringens cykel som har blivit vandaliserad.
  • Lämnade in Nioåringens cykel, vars däck exploderade och växel pajade häromdagen.
  • Lämnade in Tolvåringens nya cykel, som har defekta bromsar och saknar stänkskydd.
  • Lämnade in gammal trasig cykel som vi har ärvt av en okänd karl och som inte alls funkar.
  • Städade köket x 3.
  • Anmälde att Sjuttonåringen ska ha foton för påseende fastän skolfotofirmorna borde steglas.
  • Löste en svår sudoki. (Yeah!)
  • Laminerade och satte upp diverse scheman.
  • Fyllde i fem olika blanketter med exakt samma kontaktuppgifter till fem olika skolor.
  • Lånade om 14 låneböcker som jag har tappat bort.
  • Letade nät till släpet utan att hitta. Spände fast allt med spännband och snören istället. Det ser ut som hårnät på en gigantisk röksvamp.
  • Sisyfosröjde i källaren – flyttade på inslängda, rostiga skridskor, en lånad motorsåg, en fin geringssåg och en ful häcksax.
  • Körde Min djefla man till tåget – en Skånevisit ända till på söndag.
  • Packade upp Sexåringens gympapåse tillsammans med honom och funderade på vart högerskon kan ha tagit vägen.
  • Lagade mat.
  • Åt glass.
  • Åkte till basketträningen för att visa hur snorig jag var.
  • Tömde alla papperskorgar och hittade en digitalkamera från 1998. (Tydligen ska den slängas.)

Idag ligger jag bara och snorar, hostar och ynkar – och sitter i telefonkö till Viasat eftersom vår parabol sedan ett drygt år inte funkar om det blåser, regnar, snöar eller är någon sorts väderlek, vilken som helst.

Jättespännande fotbollsmatch på tv.

Efter 57 minuter, tre olika handläggare och ett glödande öra bad de mig att flytta parabolen upp på taket. Själv. Jag, med mina liljevita händer!

Icke då. Jag är ju så sjuk, så sjuk. Synd bara att jag inte kan fördriva tiden med att se på tv.

Uppdatering

Say no more. (Källa.)
Share
27 kommentarer