Etikett: sjuk

Minns ni småbarnsåren?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 februari 2023 17:02

Jag har hittat flera dagböcker från 1992–2012 som handlar om bedrövliga dagar när jag inte ens hinner snyta mig eller koka te. Med ”spik-i-foten-positivism” berättar jag om halsbrytande äventyr där en snubblande sjuåring behöver sys i bakhuvudet samtidigt som en försigkommen treåring kliver på bussen mot stan – innan jag ens har fått av mig morgonrocken.

(Hm. Brukade jag ha morgonrock? Detta tål att tänkas på, för morgonrockspåtagandet verkar vara ett himla slöseri med tid. Hm.)

Nu är vi i den intressanta situationen att två av barnen (Trettioåringen och Tjugoåttaåringen) ju har fått barn, och börjar samla på liknande erfarenheter. Äpplet Erik (som är Trettioåringen) har verkligen inte fallit långt från det moderliga äppelträdet, för han skriver precis som jag noggranna redogörelser i förhoppningen att någon någon gång ska vilja läsa.

Om jag vill läsa? JA! HALLÅ! Jag kan lägga ut det på bloggen! Eriks fru får heta Frun och dottern kan vi kalla Lillan. Här kommer den glada dansen på rosor!

Erik, Frun och Lillan under drygt ett dygn

7 februari 2023

19:30 Jag har precis lagt Lillan. Frun säger att hon känner sig lite bubblig i magen. Vi tänker inte mer på det.

19:45 Frun säger att hon känner sig illamående. Dålig mat?

20:45 Pappa Olle [aka DDM] kommer in genom dörren efter en skånsk arbetsdag. Jag har lovat honom att sova här och dessutom hjälpa till med att översätta en jättetråkig powerpoint från engelska, men har istället skrivit ett Pythonskript som gjorde det automatiskt. Räcker över resultatet till honom.

20:47 Kräk och diarré börjar spruta ur Frun.

20:48 Jag springer omkring med halvfyllda kräkskålar, handdukar, hårsnoddar och handsprit. Pappa Olle gömmer sig i arbetsrummet.

22:10 Tömningen av Frun har lugnat sig. Vi pratar logistik.

22:45 Vi har en plan: vi fortsätter låsa in Pappa Olle i arbetsrummet, jag sover med Lillan i sovrummet och Frun sover i soffan i vardagsrummet. Imorrn ska jag jobba hemifrån, men måste först hämta hem jobbdatorn.

23:15 Allt är förberett för att vi ska kunna sova på våra respektive platser. Godnatt.

8 februari 2023

02:30 Jag vaknar av ett diskret mumlande intill mig. Jag tänder lampan och ser Lillan, stående i sin spjälsäng med blicken riktad mot mig. Vi går ner och gör välling tillsammans. Hon äter sig mätt och somnar igen. Jag kämpar för att somna om i bruset av Lillans urgulliga snarkande.

06:10 Mitt larm ringer. Jag väcker pappa Olle. Lillan lär vakna precis när som helst, så jag behöver hämta datorn snabbt så att Frun slipper bli väckt medan jag är borta. Jag fattar beslutet att ta bilen istället för cykeln, och kan då också skjutsa pappa Olle till stationen.

06:40 Jag parkerar jätteolämpligt precis utanför dörren till mitt jobb, och jag ber pappa Olle att sätta sig i förarsätet och se självsäker ut. ”Jag kan svamla på polska om nån frågar vad jag håller på med”, säger han självsäkert.

06:45 Min dator är hämtad och jag släpper av pappa Olle på stationen.

07:00 Jag kommer hem och får se Frun, som sitter och ammar Lillan. Äsch, hon hann vakna ändå.

07:40 Jag stoppar Lillan i barnfängelset (en numera för liten barnsäng) med massa leksaker och svarar på jobbmejl. Frun har somnat igen.

07:50 Jag ger Lillan frukost nummer två: havregrynsgröt med katrinplommon.

08:15 Köket ser ut som ett asteroidnedslag, så jag börjar städa medan Lillan sitter i barnstolen, denna gång med endast mjuka leksaker (så att Frun inte vaknar när de trillar ner i golvet).

08:35 Köket ser okej ut. Lillan ser uttråkad ut. Frun har vaknat, så jag bäddar sängen till henne uppe i arbetsrummet och hon flyttar upp dit.

08:30 Lillan och jag sätter oss på golvet i vardagsrummet. Lillan ”läser” en bok medan jag tittar på en obligatorisk utbildningsvideo om sopsortering.

09:15 Frun behöver hjälp med diverse smågrejer på ovanvåningen. Samtidigt är det cirka 1 % risk att Lillan trillar omkull om jag lämnar henne obevakad på golvet i en minut, så jag sprintar upp med det Frun behöver och flyger sedan ner igen. Tänk att man kan ta fyra steg i taget i en normal trappa.

09:40 Jag jobbar väldigt ineffektivt medan Lillan försöker luta sig mot alla vertikala ytor hon kan hitta.

10:15 Promenaddags. Dessutom ett stopp på Ica för att köpa blåbärssoppa, Piggelin och vätskeersättning. Lillan somnar på nolltid.

10:40 Herregud, frukost?! Äter frukost. Jobbar vidare.

12:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna en och en halv timma. Hon lever.

13:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna i två och en halv timma. Hon lever. Frun lever också.

13:05 Lillan vaknar. Hon får lunch men signalerar att hon är trött. Huh?

13:30 Lillan och jag umgås på golvet. Frun är på ovanvåningen och kämpar med att få i sig näring.

14:15 Dags för nästa promenad med Lillan. Ännu en gång somnar hon nästan omedelbart.

14:45 Herregud, lunch?! Äter lunch.

15:30 Efter att inte alls ha jobbat åtta timmar idag bestämmer jag mig för att jag är klar. Ungefär samtidigt vaknar Lillan. Hon får några vindruvor.

15:50 Frun lider av fysisk och psykisk Lillan-abstinens, så hon tar en grundlig dusch och kör en amningssession. Underbart, tycker Frun. Mat, tycker Lillan.

16:20 Jag tappar upp ett bad till Lillan för att tvätta bort alla eventuella kräkvirus som kan ha kommit från hennes mamma. Lillan kissar på mina byxor medan jag lyfter henne till badbaljan.

16:45 Jag spelar tv-spel i ett par minuter medan Lillan ännu en gång försöker förstå hur en bok fungerar.

17:15 Dags för Lillans kvällsmat. Det blir en hejdundrande buffé: kycklingryta, mosade katrinplommon, riven ost, blåbärssoppa och finhackade tomater. Lillan är riktigt dålig på att hejda sig och stoppar flera gånger alldeles för mycket mat i munnen samtidigt.

18:00 Jag är väldigt trött. Lillan sitter och klättrar samt tuggar på mig på köksgolvet.

18:25 Dags för läggning. Välling, vitamin, pyjamas, tandborstning, sagoläsning och att insomnandet går på rekordtid: 23 minuter!

19:00 Jag räddar Frun från att titta på en jättedålig film. Jag sätter mig och skriver denna dagbok.

19:45 Herregud, kvällsmat?! Äter kvällsmat.

Ni hör att Erik har samma inställning som jag till sådana här dagar:

– Det går bra! Jag kommer att överleva! Snart får jag sova! I morgon är en annan dag! Vänta, har jag ätit?

Om ni har orkat läsa ända hit måste ni ju få en bildbelöning.

13 kommentarer

Första, andra, tredje – covid!

Första, andra, tredje – covid!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2022 21:26

Tre vaccinsprutor har jag fått, och nu ligger jag här med tredje omgången konstaterad covid-sjuka. Eftersom minnet är kort, har jag kollat bakåt och funnit att

ettan (före alla vaccinationer) var värst – jag skrev en mycket trött rapport på 13:e sjukdagen
tvåan var mystiskast – den attackerade två dagar efter tredje sprutan och maskerade sig som biverkning tills den avslöjades på sjunde dagen
trean verkar vara mildast – men med löjligt hög feber som jag inte riktigt känner igen.

Alla dessa sjukor, jösses vad de har ställt till med; resor har blivit inställda, vikarier har panikinkallats, deadlines har swoschat förbi. Men inte denna gång – jag har verkligen inget annat för mig än att ligga och snora, tvärsomna, vakna med frossa, sätta på en tv-serie som jag somnar till och tassa ner till köket på konstiga tider för att äta saker med konsistens eftersom smaken inte spelar någon som helst roll. Jag är klädd i shorts, linne och raggsockor, för det är tydligen det min feber gillar.

Precis som de andra covid-omgångarna är jag mer än lovligt trög. Sudoku, Wordle, Ordlig, Wordfeud samt korsordens magi och de små heureka-topparna går mig fullständigt förbi. Under en febertopp trodde jag mig ha löst lantbrukarnas enorma problem med maskrosor (det problemet finns inte) och uppfunnit den elastiska vinkelhaken. Tyvärr blandade jag ihop ordet vinkelhake med vinkeljärn, så det jag i yrseln hade uppfunnit var blott ett gångjärn.

Men, hörni – ”sjukor vi minns” är väl ett ämne som vi inte har avhandlat på länge? Jag har ju inte haft diarré i Indien eller kräkts i flygplan eller ens blött näsblod på scen. Fast jag blev ju sjuk på julen 1973 när vi skulle ha åkt till farbror Sten i Älvsbyn – och lika sjuk julen 1975, när vi skull ha åkt till mormor i Stockholm. ”Jaha, då blir det ingen resa” ekar fortfarande i mina av dåligt samvete fyllda öron. (Nej, det var inget vidare bildspråk. Men jag har ju feber, drygt 39 °C som rusar genom hjärnvindlingarna ungefär som varmkorv på rymmen.)

Men allra sjukast var jag på vår bröllopsresa 1991. (Cliffhanger. Febern hänger som en våt filt framför ögonen, så jag kan knappt se tangenterna. Återkommer en annan dag.)

Här ligger jag och yrar med ena bröstet bart. Min djefla man sitter bredvid med lika hög feber och undrar när han får låna sängen. (”La Miseria” av Cristóbal Rojas 1886.)

22 kommentarer

Pappa på vift!

Pappa på vift!

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2022 10:34

I Sverige är vi ju vana vid att höra klagomål om hur erbarmligt krångligt det är att få tag i en läkare – men samtidigt öser vi beröm över akutvården.

– När det är allvar, då funkar sjukvården perfekt! säger de lyckliga överlevande.

Nu ska jag berätta om vad pappa har varit med om. (Liten repetition: han är en pingisspelande kemist med alzheimerdiagnos, glad och nöjd med allt utom hur det svenska språket misshandlas. Nej, äpplet föll inte så långt här.) Han drabbades igår av ohyggliga smärtor i bålen (”och samarinet hjälpte inte!”) och forslades med ambulans till Danderyds sjukhus, dit han anlände kl 16.30.

”Traditionellt” var ett intressant ordval!

Timmarna gick. Vi visste ingenting. Nada. Zero, zilch, zip, nothing. Timmarna gick (igen!) och jag blev allt oroligare. Vi beskrev symtomen för en sjuksköterska som vi känner och hon sa ”hm, det skulle kunna vara kärlkramp”. Jag ringde och ringde till sjukhuset (det enda sättet att faktiskt ta kontakt), men personalen är ju för böveln upptagen med att vårda akut sjuka människor; de borde faktiskt slippa prata med mig.

Här kommer en snygg telefon som pausbild.

När de äntligen svarade, fick jag veta att pappa

låg inne i ett akutrum
led av njursvikt
hade arytmi
hade sagt att han spelar pingis.

Jag hade inte den blekaste aning om att han led av njursvikt och hade arytmi, så det var ju bra. Men gammal info.

Plötsligt fick vi kontakt med pappa via sms! Kortfattat: han var less på sjukhuset. Vi föreslog Wordfeud som tröst.

Vad som sedan hände är en gåta. Pappa minns inte mer än att han har

gått ut
tagit en buss
åkt tunnelbana
åkt Roslagsbana
tagit taxi hem till Täby.

Utan plånbok. Och faktiskt tyckte han att det ju var riktigt spännande – men inte som förr när han orienterade och hade bättre lokalsinne. Sa han.

Men det här stämmer förstås inte. Han minns ju inte. En hjärtsjuk, senildement man på 84 vårar släpps inte utan plånbok ut blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans. Eller …?

Nu på förmiddagen försöker vi pussla ihop informationen från Danderyds sjukhus och pappas historia med hur vi och pappas fru – som vi kan kalla Britta – upplevde det hela.

Pappa skrevs ut, en sjuksköterska ringde till Britta och sa ”nu kommer Per hem”. En stund senare ringde samma sjuksköterska igen och frågade ”har Per kommit hem?”. Det hade han inte, så Britta beställde en taxi och satte igång en digital skallgång samtidigt som hon kommunicerade med taxichauffören. Hon hittade till slut sin make – på väg ner till tunnelbanan.

Efter otalet telefonsamtal och sms lyckades hon få stopp på honom och dirigera taxichaffisen rätt. Pappa kördes hem, Britta betalade, gav dricks och en påse med frukt till taxichauffören och så var det äventyret slut.

Såååå … Danderyds sjukhus släppte verkligen iväg en hjärtsjuk, senildement man utan plånbok ensam i natten blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans?

Danderyds sjukhus:
– Tyvärr, det står inget nytt i journalen. Men ibland tar det tid efter att läkaren har läst in. Det enda nya här är att en sjuktransport beställdes till kl 22 igår kväll.
Jag:
– JAHA! Och när denna sjuktransport inte hittade patienten gick inget larm eller så?
Danderyds sjukhus:
– Eh, nej.
Jag:
– Och brukar ni skicka hem patienterna med EKG-klisterlapparna kvar på kroppen?
Danderyds sjukhus:
– Eh. Nej …

Det här är förstås inte pappa. För han har inte hår på bröstet. Men sådana här hade han med sig hem. (Foto: Emil Langvad.)

Och vad gjorde pappa för att fira detta? Jo, han spelade Wordfeud mot sina döttrar – hela natten!

Här kan man se kl 08 i morse hur pappa lade RAJD vid midnatt och SPEX fem timmar senare …

33 kommentarer

Rapport från sjuksängen

Rapport från sjuksängen

Publicerat av Lotten Bergman den 27 januari 2022 11:40

Ja, här ligger jag som vanligt i januari! Sjuk och ämlig! Så här beskrev jag sjukan i januari 2020:

Efter den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna. När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.

– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrat.

Och blev skickad i säng igen.

Januari 2021 var ju när vi alla i vår bubbla hade covid-19. Och nu? (Ni som har läst förra kommentatorsbåset har redan sett denna utredning.)

onsdag förra veckan: jobb på MDU, vaccinering, basketträning
torsdag: låg nerklubbad som en säl och bara sov
fredag: kunde inte vakna, ville bara sova
lördag: FRISK! gick en entimmespromenad och åt ikapp
söndag: fortfarande frisk på förmiddagen, gick sedan en promenad och blev trött som en gnu och fick svårt att andas
måndag: jobbade på MDU, pratade en helt timme i radio, fick feber, åkte hem, däckade och kunde inte spela basket
tisdag: nedbäddad med huvudvärk & feber, helt orkeslös
onsdag: jobbade tack vare Ipren hemifrån med Zoom och pappersarbete
torsdag (idag): feber, huvudvärk och en förlamande trötthet

Vän av ordning, förnuft, klokskap samt sans och vett frågar nu varför i hela friden jag envisas med att försöka jobba under iprenpåverkan. Well … det är roligt! (Och mitt vikariat går ut sista februari så jag får liksom passa på att ha kul innan sötebrödsdagarna med lön den 25:e är över.)

Så här sitter jag när jag inte sover. Så många detaljer – och inget är arrangerat. Jo, gitarrerna förstås. De är ”uppmuntran”.

Min djefla man förstår precis hur man piggar upp sin sjukling och gör henne glad och pigg: sällskap i sängen!

Spelar jag gitarr? Nej. Tycker jag ovanligt mycket om gitarrer? Nej. Men för min djefla man är gitarrerna som snuttefiltar.

Vänta, nu vet jag.

Stackarn som ligger närmast mig heter Skalle-Per och är Plannjas matchboll från 1979.

32 kommentarer

Covidtest, antikroppstest och vaccin

Covidtest, antikroppstest och vaccin

Publicerat av Lotten Bergman den 14 januari 2021 22:23

Ja, med den rubriken förstår ni att det kommer ännu en rapport om det historiska som vi just nu genomlever.

Coronatajm!

Rekapitulation: under december var alla sex i vår lilla bubbla (tre hushåll) sjuka i covid-19. Vi smittades i en obegriplig röra med en inkubationstid på två eller tio dagar. (Vi har analyserat!) Att två som dagligen pussas inte smittar varandra direkt är jättekonstigt. Att vi drabbades på helt olika sätt är jättekonstigt. Att man kan ha så obegripligt ont i musklerna är jättekonstigt.

Och att man kan vara så trött att man sover middag fem gånger på en dag fastän man inte har några andra symtom och faktiskt är friskförklarad är ju jättekonstigt.

Jag var noggrann med att för eftervärlden dokumentera, och vet att vi insjuknade i tur och ordning 5, 9, 11, 17, 22 och 23 december. Av våra tio gjorda coronatest var tre negativa, fastän vi var sjuka, och alla utom en fick sedan positivt testresultat.

Här ska spanjoren testas. Jag är den friska kuriren som hämtar testpaketen på apoteket och sedan lämnar in dem igen.

Den här skärmen tryckte jag glatt på utan handskar eller eftertanke.

Här är det min djefla man som ska stoppa topsar i svalg och näsa och spotta i en kopp och se till att få ner lite DNA i provröret.

TÄÄÄÄNK om man samtidigt med coronatestet kunde ha fått lämna in provet till nån släktforskningssajt. Jag längtar så himla mycket efter en förmögen, helt okänd gammelmoster utan arvingar.

Den där lådan fylldes av testpåsar på bara ett par timmar, berättade apotekspersonalen.

– Vi lämnar ut ungefär ungefär 180 test per timme just nu, sa de.

Jag svarade genom att bara gapa av förvåning. Fast det såg de ju inte, där jag stod i mitt fina munskydd.

Så här umgicks vi under de dagar när ungdomarna var sjuka och vi andra inte: matleverans via pinne. (Det är kantareller och vitlök i påsen.)

Lite tvärtom var det några dagar senare när vi var sjuka och ungdomarna hade tillfrisknat: jag orkade gå till balkongdörren men inte nerför trapporna och stod som en Rapunsel där uppe och tog emot livsnödvändig rödbetssallad.

På julafton samlades vi fyra i vardagsrummet och orkade ingenting. Någon sa ”vi borde väl sätta på Kallijanka” – men juligare än så blev det inte.

Något av det jättekonstigaste var att Tjugosexåringen inte lyckades få positivt testresultat. Hon var precis lika sjuk som vi andra, hon hånglade med sin spanjor och hade alla symtom som vi andra – men fick tillbaka två negativa svar. Så igår gjorde hon ett antikroppstest.

Vi åkte ut i ottan och kände oss som de sista överlevande på jorden.

Ett helt rör tömdes ur Tjusexåringens arm medan jag tjattrade på som en skjutjärnsjournalist.

– När ska ni börja vaccinera?
– Plus 90 kommer nästa vecka och två veckor senare kommer plus 75. Sedan kommer riskgrupperna. Och så ska ju alla komma in igen och få spruta nummer två.
– Har ni beordrat dem att komma hit?
– Ja, vi har skickat brev.
– När tror ni att vi vanliga (felåt) dödliga kan ringa och säga ”hallå, vaccinera mig pronto”?
– Ptjaaaaa. Kanske under senvåren?
– Kul!

Det hela var en mycket trevlig upplevelse och vi kände att vi skulle kunna göra antikroppstest varje dag bara för att få prata med den trevliga personalen.

Och så blev ju resultatet så himla positivt.

Nu är Tjugotreåringen tillbaka på Gotland med sprillans nya antikroppar medan vi andra fem i solidaritet med andra fortsätter att hålla avstånd och sköta oss på alla upptänkliga sätt. Vi tränar genom att springa eller gå i skogen och göra massa gymnastiska övningar i källaren, och ser till att äta jättegod mat, dricka jättegott vin och se på jättedåliga filmer.

Inte ett dugg konstigt!

49 kommentarer

Att ha covid-19

Att ha covid-19

Publicerat av Lotten Bergman den 2 januari 2021 14:55

Idag är dag 13 sedan jag blev sjuk i covid-19, och det är naturligtvis dags att rapportera.

Vår sjukbubbla består av sex personer i åldrarna 18, 23, 26, 26, 56 och 56. Två förlorade lukt och smak, och passade på att då käka leverpastej med lakritsfiskar. Två hade kvar smak och lukt, men ingen matlust. En var hur snorig som helst och en sover fortfarande tolv timmar per dygn trots att febern är borta sedan länge.

Vi hade symtom som huvudvärk, feber, trötthet, ryggvärk, benvärk, öronsus, klåda på magen och led av en allmän olust att tindra. Så gick juldagarna och krafterna återkom – men så återkom även febern plötsligt. Jaha, då lägger vi oss väl ner igen, sa vi och låg.

Dagen före nyårsafton samlades vi och firade den julafton som ju hade brunnit inne en knapp vecka tidigare.

– Vet ni, sa jag. Idag för ~~elva~~ nio år sedan var jag ute med morfar i skogen och p…
– … plockade fem kilo kantareller, fyllde Tjugosexåringen i.

Jag stirrade på henne. Var hon månne taggad i inlägget och hade läst samma sak som jag på Facebook? Jag fortsatte:

– Och allt spred jag ut på ett st…
– … STORT påslakan! sa Tjugosexåringen.

Jag tittade på alla andra i rummet. De såg helt normala ut.

– Mamma. Du har redan berättat det här idag, sa Tjugosexåringen och log förstående mot sin ömma moder.

Till saken hör att vi ju i min del av släkten drabbas av en förvisso förtjusande humoristisk senildemens – men i 75-årsåldern, tacksåmycket. Nu satt jag här och ville berätta om svamparna på påslakanet och så påstod alla runtomkring mig att jag redan hade berättat det!

Men inte bara jag är trög. Så här stod vår julgran redo att pyntas i två hela dagar.

När jag igår gick förbi granen och konstaterade att den hade behövt vattnas för ett par dagar sedan, såg jag det där vita nätet som en nedhasad strumpa vid julgransfoten.

Min djefla man fick häromdagen en blombukett levererad vid dörren. Han satte noggrant ner den i vatten – inklusive plasten runt oasisen – i en vas för hyacinter.

Jag tog en bild och gick och lade mig att sova middag.

Men fastän alla pratar om hur viktigt det är att få vara ~~konvalecent~~ konvalescent och att man faktiskt ÄR påverkad kognitivt av den här bedrövliga sjukan, tänker jag på vad jag borde göra.

Bredvid mig ligger en hög med 19 orättade tentor.
På nyårsafton hade jag deadline för en artikel om modern språkutveckling.
På golvet ligger 23 låneböcker och jäser.

På golvet ligger förresten även en lista med saker som jag borde göra, t.ex. lämna tillbaka 23 låneböcker, rätta tentor och skriva en artikel om modern språkutveckling. Men jag kanske ska skriva en lista på vad jag borde göra?

Ja, ni fattar.

58 kommentarer

Att köpa skor i fysisk butik

Publicerat av Lotten Bergman den 28 december 2020 17:02

Det var en gång en uppfinning. Den kom sig av att uppfinnaren som så många uppfinnare råkade göra fel. Vips, fanns ett tyg som inte släpper genom vatten, men däremot vattenånga: Gore-tex.

Jag köpte när det började bli blött och kallt i början av december ett par förträffliga, norska goretexskor i en sån där riktig skobutik här i stan. (”Gynna de lokala handlarna!”) Skorna var alldeles fantastiska; ju blötare skogen var, desto varmare blev jag om fötterna.

Men efter två veckor gick högerskon sönder i hälkappan. Ack. Strax före jul gick jag tillbaka till affären och sa uhu och ojojoj samt hjälp.

Tjejen i kassan tittade in i skon och sa:

– Näää. Det här är ju i sömmen, så det får du fixa hos skomakaren. Fast vi betalar. Vi tar inte skon i retur förrän du har fått den lagad tre gånger.

Det här var ytterst förbryllande. Jag tänkte och tänkte.

Om skon efter blott 14 dagar går sönder i en söm på insidan kan man väl misstänka produktfel?
Jag blev hänvisad till en skomakare i stan. Som har begränsade öppettider. Som är en pytteliten lokal. Och jag som inte skulle till stan.
Tre gånger? Så om lagningen inte funkar första gången så ska jag lämna in skon igen? Och ännu en gång om den lagningen inte funkar?
Helloooo, corona- och jultider på en gång.
Tusan hakar. Jag skulle ha köpt på nätet, där det är oerhört lätt att reklamera skor.

Jag gick hem och skrev ett mejl till Vikings kundservice i Norge. Med bildbevis och kvitto. Oerhört snabbt fick jag svar:

”Tack för ditt mail. Jag är ledsen för det som har hänt med dina skor.
Jag tycker detta är en reklamation eftersom skomakarn inte kan fixa detta.
Har du gå tillbaks till butiken och sagt detta?”

Sagt och gjort. Jag åkte till butiken igen, och fick då prata med butikschefen. Som var precis hur otrevlig som helst.

– Ja … sa hon och tittade på den trasiga bakkappan. Det här är ju inte ovanligt.
– Jaså?
– Ja, det är ju slitage i hälen när foten åker upp och ner.
– Du menar att jag har köpt för stora skor?
– Ja, inte knutit ordentligt. Och det är ju konstigt att det bara har gått sönder på ena skon.
– Hrm. Det är väl klart att jag knyter skorna. Vad menar du med att båda skorna borde ha gått sönder?
– Det är bara väldigt konstigt.
– Hur som helst, sa jag långsamt, jag har kommunicerat med Vikings kundsupport, och de säger att skon bör reklameras.

Butikschefen ryckte till och spärrade upp ögonen. Hon höjde rösten:

– Va? Jag HATAR när dom gör så där. Får jag namnet på personen! Och telefonnumret!
– Va?
– HUR kan dom veta att skon bör reklameras?
– Jag skickade ju en bild på sk…
– Typiskt. Vi har inte din storlek på lager. Men jag kan beställa. Det kommer att ta ett bra tag innan jag får in den.

Jag tittade på butikschefen och hon tittade på mig. Jag köpte ju en dyr sko just för att slippa krångel och faktiskt mycket för att slippa ångra köpet, vilket man ofta gör när man köper billig skit.

– Kan … jag … häva … köpet? sa jag med socker i rösten.
– Javisst. Men det brukar vi aldrig göra i sådana här fall. Sätt i ditt betalkort här. Skriv på kvittot här med namn och telefonnummer. Här. HÄR!

Under butikschefens sista lilla replik, höll jag koll på pennan som hon ville att jag skulle skriva under med. Hon höll i övre delen. Och så höll hon i nedre delen. Och så höll hon i hela pennan med hela handen. Och så nöp hon sig själv i näsan och tog i pennan igen med just den handen som var näsnyparen. Jag drog efter andan och tänkte på corona. Skulle jag våga säga nåt? Nä. Jo. Ja!

– Förlåt, sa jag. Jag är lite … petig. I coronatider. Och sånt. Men har du möjligtvis en annan penna som jag kan skriva under med, som j…
– Javisst, här har jag flera stycken, avbröt butikschefen mig, och tog fram en burk med pennor.

Hon höll fram burken mot mig och jag skulle precis ta första bästa penna när hon sa:

– MEN JAG HAR RÖRT VID ALLIHOP!!!

Det där hade ju varit en riktigt rolig replik i ett annat sammanhang, ett annat år, i en annan värld. Men just då kände jag bara en våg av komplett förbryllelse. Jag tog slutligen mod till mig och skrev under med en farlig penna, varefter pengarna for genom sajbern och in på kontot och så var det inte mer med det.

Och här ligger jag nu, skolös och sjuk i covid-19.

Sensmoral:
Man kan bli sjuk fastän man har torrt på fötterna.

41 kommentarer

Galenskaper i USA

Galenskaper i USA

Publicerat av Lotten Bergman den 5 oktober 2020 10:08

Nu, så här drygt fyra år efter att jag skrev ungefär ”så tokigt det är i USA, där den där Donald Trump tror att han kan bli president”, är det som bekant galnare än nånsin.

Inte nog med att diskussionen om munskyddets vara eller inte vara verkar vara den viktigaste vattendelaren. Inte nog med att man för att få rösta måste registrera sig, fylla i ett papper, få tillbaka ett annat papper, sedan ansöka om att få poströrsta om det är det man vill och se till att det är minst en månad i förväg för att vara säker på att rösten kommer fram i tid eftersom Donald Trump har beordrat stater att ta bort brevlådorna. Inte nog med att presidenten twittrar som en galning om petitesser.

Nu är han (förmodligen) sjuk i corona, och då vet ingen vad som egentligen händer eftersom man av tradition döljer alla presidenters åkommor. Här är några sjukor som ingen kände till vid tiden:

Woodrow Wilson drabbades av en svår influensa, och fick ett par månader senare en stroke.

Roosevelt satt pga. polio i rullstol eller stapplade på kryckor – något som sällan visades på bild, men som de flesta kände till.

Dock var han i så dålig form inför ett av valen att hans läkare skrev att presidenten ”kommer inte att överleva fyra år till, han kommer att dö på sin post. Han fick rätt; FDR dog på sin post drygt tre månader efter valet.

Kennedy hade massa problem med ryggen och dessutom Addisons sjukdom, vilket alla ihärdigt förnekade.

Reagan höll på att dö när han blev skjuten – han förlorade halva blodmängden – men rapporterna från sjukhuset talade om ”rosiga kinder” och ”friskt humör”. När han på slutet av sina åtta år blev dement (och senare fick diagnosen Alzheimers), doldes detta så gott det gick.

Och nu denne mystiske man: Trumpen. Han har ”milda corona-symptom”, men får starka mediciner som kopplas till extremt dålig syresättning. Vita huset publicerar bilder som helt klart är iscensatta.

Bekant syn, om än slipsen saknas. Bildens ”timestamp” är 3 oktober kl 17:25 och det runda bordet står framför ett gäng … garderbober? (Källa.)

Här har han jobbat sig svettig vid ett helt annat tillfälle i ett helt annat rum. Eller inte: den här bildens ”timestamp” är 3 oktober kl 17:35 …

Naturligtvis har internets detektiver zoomat in på de viktiga dokumenten som skrivs på. Det är ett tomt papper och Trumpen ritar med en sån där famös tuschpenna som han ju gillar.

Igår slog något slags dumhetsrekord när presidenten åkte i en hermetiskt tillsluten limousin för att i tunt tygmunskydd vinka till sina supportrar som tydligen på eget bevåg står och ropar på honom utanför militärsjukhuset. I bilen kan man visserligen ha satt in någon sorts plexiglasbarriär och satt på friskluftsintaget på max, men … det är tydligen inte helt klart att det ens är möjligt eftersom bilen ska skydda mot giftattacker. (Livvakterna i bilen hade bättre munskydd.) En läkare som jobbar på just det sjukhus där Trumpen är inlagd, blev galen och riskerade sin karriär genom att twittra detta:

Och hur mår ni alla? Jag har bara ont i knäna och en blånagel, annars är det lugnt!

14 kommentarer

Christer berättar om hur det var att ha covid-19

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2020 10:09

(Bilderna är gjorda av Karin Nygårds.)

En kompis här i Eskilstuna berättade liksom i förbifarten att hon nooooog har haft covid-19. Hon blev lite förkyld ena dagen, och nästa dag svimmade hon i duschen.

Sedan låg min hon till sängs i fem dagar och hade feber och ont i kroppen. Hennes föräldrar drabbades av samma symptom, men alla tre klev upp ur sängen efter en vecka, och sedan var det inte mer med det. Ingen av dem har testats, men vid samtal med 1177 har sjuksköterskan i andra änden sagt att det låter som en mild form av covid.

Vår kompis Christer tLDPT här i kommentatorsbåset nämnde hur han har haft det sedan påsk: jättesjuk! Som en skjutjärnsjournalist kastar jag mig över honom!

– Hur gick insjuknandet till? Började det som en skakning på nedre däck eller föll du ihop i en feberhög?
– Jag insjuknade rätt plötsligt måndagen före påsk, med feber, hosta och huvudvärk. Det sägs vara rätt typiskt.

– Jag läser noggrant alla beskrivningar om hur folk blir sjuka, tror att de har tillfrisknat. Och sedan blir jättesupersjuka igen. Hur var det för dig?
– Första fem dagarna var helt ok. Jag fortsatte jobba (hemifrån) i princip heltid. På långfredagen lättade det, och jag tyckte att det där med covid, det var ju en baggis. På påskafton föll jag ihop i en feberhög, och annandag påsk kom den riktiga hostan och andningsbesvären. Det sägs också vara typiskt att man blir sämre runt dag 8–10. Ingen vet varför.

– Berätta om fler av symptomen. Karin Nygårds som har gjort bilderna här (som man får sprida) hade, vad det verkar, alla symptom i världen utom kanske smärta i örsnibbarna och svarta naglar.
– När det var som värst blev jag andfådd av att vända på mig i sängen. Det är ingen överdrift. Andra symptom var frossa när febern steg, så att det gjorde ont i hela kroppen, migränliknande huvudvärk och total orkeslöshet.

– Hade du yrsel och led av förvirring? Vissa har mardrömmar och känner inte igen sina släktingar.
– Yrsel, förvirring och mardrömmar slapp jag. (Tror jag …?)

– Har du uppsökt läkare?
– Torsdagen efter påsk var jag och träffade en läkare i skyddsmundering på närakuten. Han och sköterskan såg inte ut som rymdfarare, utan hade bara visir, mask, förkläde och handskar, men jag slogs av att de hade knutit ansiktsmaskens nedre snören i en rosett uppe på hjässan, det såg lite kul ut.

– Är du säker på att detta verkligen var covid?
– Läkaren sa att jag nog hade fått lunginflammation, men att det var jättesvårt att säga om den berodde på en bakterie eller ett virus. Corona kan självt orsaka lunginflammation, tydligen. Jag fick en antibiotikakur ”just in case”, men den hjälpte inte så mycket, så jag tror att det var coronabaserat. (Jag är dessutom vaccinerad mot pneumokocker.)

– Hur länge var du sjuk? Var det inte påsk bara häromdagen?
– Tredje veckan började det vända så smått. Framför allt slapp jag feberfrossan. Den här veckan har det släppt ytterligare, och i onsdags kunde jag vara ute och gå med hundarna i skogen i nästan tre timmar. Det var helt underbart, och andningen fungerade utan problem (fast jag var trött efteråt, förstås).

– Vet du hur och när du smittades?
– Jag har ingen aning om var jag smittades, det kan ha varit varsomhelst.
Övriga familjen har naturligtvis också smittats, men de har klarat sig bättre, inklusive 85-åriga svärmor som bor hos oss. På 16-åringen märktes det nästan inte alls, 21-åringen fick lite feber och tappade lukt och smak, kära hustrun var lite risig en vecka, svärmor har hackat och hostat några veckor, men har inte haft feber.

– Hur mår du nu?
– Just nu hostar jag lite mer än i början på veckan, men det är lättare att andas. Jag väljer att tolka det som ett positivt tecken. Det känns också att jag inte är uppe i full syresättning än, men det tar väl lite tid. Jag får fortsätta med långpromenader ett tag.

– Är alla lika nyfikna som jag? Får du många frågor? Hänger paparazzi i träden utanför ditt fönster?
– Det har varit lite märkligt med folks reaktioner. En del verkar bli helt chockade, och önskar nästan ”Vila i frid” snarare än ”Krya på dig”.

Så långt Christer tLDPT. Han svarar säkert på frågor som ni har; skriv i kommentatorsbåset!

19 kommentarer

Ett fågelbo, en sjuka, en dokumentär och ett kommatecken

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2020 02:05

Efter den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna.

Fågelboet, där jag sitter i sängen och orkar lyfta armarna rakt upp i flera sekunder för att ta bilden.

När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.

– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrad.

Och blev skickad i säng igen för att sova bort yrsliga tankar.

Sedan hann ju verkligheten ifatt mig. I radiosändningen med ”Vi i femman” räknade jag rätt både på tisdagen och torsdagen och lyckades till och med rabbla planeterna i korrekt ordning. Korrekturet på boken som handlar om den röda planeten Mars hade en deadline som jag klarade av, och banne mig om jag inte till och med lyckades närvara på en basketträning.

En tiondels sekund senare får jag den där bollen i huvudet.

Men riktigt frisk blev jag nog inte förrän igår, när jag med febrig iver (men utan feber) bestämde mig för att utreda sättet som de på i den ytterst ovanliga hyllningsdokumentären om Clark Olofsson skrev namn. Med ett galet kommatecken!

Jag skrev till SVT och fick snabbt svar från programmets producent. Med kursivering och allt:

Lotten,
Jag är producent för filmen Clark – en rövarhistoria. Jag fick ditt mail angående det ”galna” kommatecknet i namnskyltarna.
Detta är ett stilgrepp inspirerat av hur man skrev namn i förundersökningsprotokoll förr.

Okej, ”stilgrepp” ursäktar ju alla möjliga olika konstnärliga friheter, men här tar det väl ändå fokus från själva innehållet i dokumentären och det som de intervjuade faktiskt säger?

Maplestream i kommentatorsbåset lyckades hitta ett exempel (inte ett riktigt alltså) på hur ett förundersökningsprotokoll såg ut 1967 – och alla jurister jag känner skakade kollektivt på huvudet och sa vadåååå?

Så hur skrev man namn i förundersökningsprotokoll förr? Jo, på det här självklara sätter som vi alla har sett hur många gånger som helst: efternamn, kommatecken, alla förnamn, men med tilltalsnamnet understruket.

Bergman, Lotten Charlotte Lilly Elisabeth

Men kan man skriva förnamn, kommatecken, efternamn …? Nope. (Snacka om fis i rymden och droppe i Nilen. Vem bryr sig väl om konstiga namnskyltar och tokiga kommatecken? Ja, jag tydligen. Nåväl.)

Och nu – apropå namn å så – ska ni få höra om ett på alla sätt och vis perfekt ord som kommentatören hakke lärde mig idag. Cirkumfilisnärt! Bäst att jag upprepar det så att Google hinner fiska upp det innan det far ner i tidens och glömskans kvicksand. Cirkumfilisnärt!

Så nu vet ni det, alla ni som har en cool handskriven signatur: slängen som kommer allra sist innan ni lyfter pennan från papperet är en … cirkumfilisnärt!

Svenska Akademiens Ordbok, tryckt 1904. Cirkumfilisnärt!

30 kommentarer