Jag klev upp på morgonen, stånkade av smärta i en kollapsad hälkudde (synnerligen intressant åkomma, men den tar vi en annan dag), fann barnen och deras kusin Stina i köket och satte mig att äta frukost i ett par, tre timmar.
Man får det när man har korrläst färdigt och är nöjd med sig själv. Jättevitt bröd och jättesockrig marmelad åt jag också. Frukosten gled över i en förvirrad lunch, där husets invånare sprang ut och in, åt och borstade tänderna och letade cykellås och skor på ett väldigt charmigt sätt.
– Heter det gula bygellåset Karl XII?
– Nej, det svarta. Tar du den svartorangemålade cykeln?
– Nej, den gröna.
– Sticker till tandläkarn nu!
– Var är de gröna jogginskorna?
– Åker till optikern, tillbaka i eftermiddag!
– Får jag åka och panta dom här flaskorna?
– Var är de röda jogginskorna?
– Ja, men ta min cykel, din är hos optikern.
– ÄRE NÅN SOM VILL HA KAFFE? försökte kusin Stina i den allmänna röran.
Och då fick jag in nåt i vänster öga. Glimten, tummen, ett grand, nageln, bjälken och flisan var det inte, men ont gjorde det. Jag sköljde lite med vatten, fick höra att det var bättre med linsvätska, sköljde lite mer och lade mig ner på köksgolvet för att pysslas om av doktor Bergman, doktor Bergman och doktor Bergman – men blott en av dem läser till läkare (kusin Stina).
– Eh. Vi har inte läst ögon än, sa kusin Stina.
– Ajaj. Kolla där under vänstra ögat.
– Men Lotten, vi har inte läst ögon än …
– Har ni läst om knän och hälar, så kan vi kanske ta dem istället?
Föreslog jag och knep, rullade samt himlade med ögonen.
När man inte kan titta, blir man ju helt felfokuserad. Med blott ett öga har man inget djupseende och inget tålamod med knäppa äkta djefla män heller. Som kommer och ska vrida ögonlocket ur led!
– Vänta, jag ska vända ögonlocket utåin, sa min make och husbonde.
– Va?
– Man tar två tändstickor så här och så bänder man ögonlocket ööööver så att det flärp…
– AAAAAJ! Du drar ju av mig de få ögonfransar jag har!
– Ssschhh.
– TÄNDSTICKOR I ÖGONLOCKET? SLÄPP!
– Ssscchhh, man bara gröp…
– JAG ÄR VÄL INTE MR BEAN HELLER!
Skrek jag och gick och lade mig att blunda och lyssna på de dumma sommarpratarna som inte förstår att de ska prata om sånt som intresserar mig. Sedan ringde jag till 1177, som sa att jag skulle köpa en salva. Sedan somnade jag, ilsken över tingens beskaffelse och den förmodade hjärntumören som hade krupit in i ögat. (Man har ju inte korrläst en bok om neurokirurgi utan att lära sig nåt, liksom.)
Nu, drygt tio timmar senare har jag enögt lyckats tillaga en lax, dricka spanjorens hemmagjorda sangria, spela sällskapsspel och borsta tänderna. Det vänstra ögat kan jag se med, men inte titta med så … nu funderar jag på morgondagens outfit.
Ick!
Men om det är skav som gör att du inte kan titta så är det väl inte näthinneavlossning i alla fall (vilket min andra hälft fick för några år sedan, och just som han började hämta sig efter operationerna fick storasyster samma sak, och blev opetererad* med helt annan metod).
Seriöst, dock, om det inte är bättre i morgon så heave thee to a doctor! Ögonbesvär ska man ICKE försmå utan snabbt utreda!
*Opeterera är ett vördnadsvärt familjeuttryck vars ursprung är att pappa fick blindtarmation (samma ursprung för det ordet, förstås) när han var blott två år gammal …
Ja, definitivt – ögonen ska man vara rädd om. De är junte som knän, liksom!
Nä, faktiskt — pajade knän är träliga, jobbiga, jävliga. Pajad syn är … ännu mycket värre!
Nu är jag ju vaken och uppe enbart för att kontrollera ögat, eller hur?
Näääe. Jag kan inte somna för jag sov middag för länge ju. Men ögat är så mycket bättre! Jag kan till och med se vad jag skriver.
Bravo! Det var säkert bara nån liten bagge, kuse, knottjevvel, dammkornssumobrottare … nå’ fnyk som var inne och ställde till det. Och minsta lilla skav kan ju orsaka o-er-hörd irritation i just ett öga!
(vaff … vad är det för gammal film jag tänker på där någon torkar smuts ur en annans öga … Kort möte?)
(Puh, jag inbillade mig inte, det är i Brief encounter som torka-smuts-ur-ögat-scenen äger rum. Den är viktig, som resumén visar.)
Filmen – kanske Smultronstället.
I morgon är det ögononda borta.
Spår jag.
Förutom att jag ju aldrig somnar (fast just nu försöker jag bra dåligt), känns lifvet mycket lättare att leva – nu med två ögon.
De här med att sova är oftast besvärligt. Dåsa lite lätt ,höra trafik, kramp i benen som gör så dj… ont. Men sova bör man, hur gör man?
Hade du en vagel?
Som alla hade jämt och ständigt förr i världen, och som faktiskt är en stafylokockinfektion i ögat. Undrar om inte de berodde på att man inte hade samma fina anordning med rinnande vatten och flytande tvål överallt som vi har idag.
Eller så har staffarna muterat till når värre och låter våra ögon vara ifred.
Om ögon har jag annars lärt mig att man under inga omständigheter ska vara tapper med dem.
Knän och annat ledat skrot kan man vara hur tapper som helst med och med en lidande uppsyn drabba sin omgivning och med ett ståndaktigt leende emottaga dess sympatiyttringar.
Icke så med ögon. Gack till doktorn omedelbums med själaspeglarna.
Nu har jag vaknat lite för tidigt och kan konstatera att vänsterögat är lite mer svullet än det andra, men det är fan inte konstigt med alla fingrar och tändstickor som skulle in och rota igår. ”Skräpsmärtan” är borta och jag ser precis så bra som jag vanligtvis gör.
Och då gör det förstås mer ont i knäna.
Så du är oxå en laxterrapefft Lotten. Alltid trevligt att träffa en kollega.
Skölj med svag saltlösning i kokt vatten (avsvalnat, of course). Hjälper mot det mesta, såsom smuts och allergi (och varnagel, höll jag på att skriva) .
Det finns en annan torka-smuts-ur-ögat-filmscen som är rätt kul fast på ett i grunden sorgligt vis. Utspelas under andra världskriget, vill jag minnas, Paul Newman med sina isblå är på allierade-sidan, och möter en stygg nazist som påstår att han kan ”känna igen en jude” på en kilometers avstånd.
Jaså? säger Newman (som ju var jude) imponerad. Hördu, jag har fått något i ögat! Kan du titta efter..? Och den lede kikar hjälpsamt in i ögat och fattar inte ironin…
Det var ju en synnerligen intressant iakttagelse – att vaglar inte är lika frekventa nuförtiden! Var är vagelavhandlingarna?
Mitt bästa knep för att få ut något skräp som hamnat i ett öga är att gnugga det andra ögat – då blir det mer vätska även i ögat där det skaver och eventuellt skräp kan ”rinna ut”.
I stället för gnugga öga kan E.T. eller
http://www.imdb.com/title/tt0078950/?ref_=nv_sr_1
alstra rikligt tårflöde.
Jag alltid tyckt att det är läbbigt med pet i eller mot ögonen, så läbbigt att jag aldrig ens reflelekterat på det här med linser. (Jag äter inte ens linser, ho-ho). Så inträffade hösten 2013: Grå starr och operation av bägge ögonen. Det var ingen lek, men jag klarade det bättre än jag någonsin hade trott. Det värsta var inte själva operationen, utan förberedelserna med uppstälda ögonlock, pupillutvidgningsmedel och bedövning.
-Vill du ha något lugnande, frågade sköterskan och höll fram en lite pappmugg.
-Har du två?
Ögon skall man vara rädd om.
Själv har jag upptäckt en ny sorts mygg/knott/whatever som har gjort mig alldeles knagglig i nacken.
Idag har vi besökt museum och loppisar eftersom vädret inte inbjuder till skogspromenader eller annan utevistelse. Två böcker, två skivor och två skjortor hittills.
Här dricker vi Ouzo, för att stötta dom där krakarna i Grekland, och en mouzzaka (stavning?), Butlers recept, står i ugnen och är solidarisk. Ingen snabbmat direkt …
I vilken film ÄR det som en karl slickar bort skräpet ur sin älskades öga med sin yttersta tungspets?
Lille Maken lyssnar här med ett halvt öra och undrar om det inte är ”Un chien andalou” av Bunuel (jag kan inte göra tilde här) som vi tänker på. Han är inte klok!
Här skas snart åkas iväg bort oppigenom till en lada i skogen. Handlas böcker missinassen, jojomensan!
Buñuel (alt + ^ + n på Mac) – men inte är det den otäcka filmen!
Återigen flimrade en Bergmanfilm förbi, Gycklarnas afton och paret som spelas av Nils Poppe och Bibi Andersson – men jag tror att jag har fel.
AuL: TACK FÖR TILDE. (Dessa versaler.) Usch, jag såg hunden på Moderna museets filmklubbvisning. Vacklade hem med nerverna i kors.
Vi har nyss haft Bergman-festival här i råttboet och återsett dom klassiska B-rullarna. Ingen som tog bort nåt skräp där. I kväll ska vi se ”Brief encounter” som vi fick av vår dotter med energisk uppmaning att se den. Vi gjorde det då, men har glömt hur den var. Ögonskräpborttagningsspaningen fortsätter.
Ah! Nu är det FF igen i våningen mittemot. Vi såg päronen dra i en taxi för nåra dar sen och nu ser vi den där Jim Morrison-look-aliken (han som i fjol sommar kissade från balkongen där på tre trappor) med en del kompisar. Dom sitter och röker … och ser slummiga ut. Fjärran vare det oss cineaster att spionera; vi slänger bara ett getöga över gatan då och då.
LW och ÖR,
det var den andalusiska hunden (Den som startar med en rakkniv som delar ett öga) som jag hade i huvudet när jag gjorde min första gråstarrsoperation. By-passoperationen var en baggis jämfört med detta, ansåg jag.
Och sedan fick jag en rejäl portion av nånting ”lugnande” – men inte fan blev jag lugn. Jag satte igång och drog vitsar så både jag och doktorn skrattade så han inte kunde operera eftersom vi inte skakade i takt. Då fick jag en spruta så jag blev tråkig igen.
Nästa gång (andra ögat) fick jag inget alls.
Fanken, Annika – det missade vi i år.
Jag har ryggskott (Grüss Gott, som det heter i Bavaria) och är allmänt hängig. Annars hade vi nog försökt ses där om någon timme.
Det blir nog inga problem med mygg i år.
Den Andalusiska Hundens intro (som jag aldrig har vågat sett, bara hört om) hade jag på näthinnan när det begav sig. Det gjorde inte saken bättre, trots att jag visste att det handlade om ögonkirurgi för min del. Intressant är att notera att min kirurg bad mig hålla käften efter en roande första halva av operationen:
-Jag håller på med mikrokirurgi här, väste han.
Då kniper man, rädd om jacket som man är.
ÖR kl- 20.43, nänä försök inte det är nog såhär det ser
ut hos er just nu:
http://moviehole.net/img/stakeout2.png
http://www.screeninsults.com/images/cops-and-robbersons-stakeout.jpg
AuL: Lyssna inte på Lille M. när han kommer dragande med den förskräckliga andalusiska hunden. Lille M. är en filur.
Vilket väcker minnet av salig vännen Sven A. Hansson och ett av hans paradnummer: ”Wie viel Uhr ist es? Es ist kein Filur, es ist mein Bruder.”
Åh, sicken förtjusande trevlig fredagskväll det var här i ögonbåset!
Nu har vi sett ”Brief encounter”. Doktorn tog bort skräp i damens öga med näsdukshörnet. Mycket kyskt, inte vad jag var ute efter.
Skrek ni och tjoade och pekade på ögonscenen och så …?
Du hade behövt en ”Kräftsten”!
http://www.nrm.se/sv/meny/faktaomnaturen/djur/ryggradslosadjur/kraftdjur/kraftstenar.1633.html
Sådärja. Vi kom hem för tio minuter sedan och äter nu digestivekex (jag) och rostad brödskiva med sju skivor ost (han).
SG, tråkigt med ryggen — men det kommer ju fler år! Myggen, däremot, var inte så j*vl*g* som en del andra gånger, ej heller knotten. Tyckte åtminstone vi, men vi var välsmorda med myggmedel för säkerhets skull. En del andra viftade tämligen dansant med små lövruskor och hundlokor och vad de nu hade fått fatt i.
Ryggskottet missade jag när jag slarvläste igår! Ujujuj!
(Ibland när min djefla man behagar skämta med oss andra i familjen, härmar han sig själv med ryggskott. Hans stånk- och ajajajajajajaj-ljud får alla att stelna till och med skräck i blicken leta efter något annat hus att bo i.)
Hej Camilla – kräftstenen kände jag inte till!
”För att bota ögonåkommor som smolk i ögat kunda man lägga en hel kräftsten under ögonlocket, i hopp om att tårflödet skulle skölja bort smolket. Ännu in på 1920-talet kunde svenska läkare se sviter efter dylika behandlingar, då stenarnas kanter stundtals kan vara vassa.”
Å huuu och ajajajajajaj!
Jag kurerar ryggskott med V&V dvs värme och vila. Förr kunde effekten förbättras med V&S.
Roten till det onda är en takfläkt som jag drog upp i högsta varv medan jag under en massa timmar satt och jobbade koncentrerat vid kbd.
Dagen efter kom jag inte ur sängen. Jag har gjort det förr. Jag känner riskerna. Jag är rädd att det kommer att upprepas.
Värme, Vila och Sömn. Då har du ju VVS 😉
I mitt fall var det nog mera Vin&Sprit…
Ett annat läkemedel är förstås den heliga graalen. Eller åtminstone en tänkbar graal.
(Intressantare artikel än den kanske först ser ut att vara. Mitt favoritstycke: ”The police declined to be drawn into discussions of what the Nanteos Cup actually is. They describe it as a “treasured object” rather than the grail” — nämen göööör de?)
Ökenråttan: är det samme Sven A. Hansson som jag kände? Patentingenjör?
Ja, salig i åminnelse. Han och Lille Maken var medlemmar i samma mat- och vinsällskap.
Brid: Ja, det vill säja, CIVILingenjör (och fil.kand.) var han, men patent, njaee, där blir jag lite tveksam.
Alla våra patentingenjörer är civilingenjörer i botten.
ÖR: Jamen det måste vara samma man. Mat, vin, fallenhet för språkliga lustigheter och ingenjör, och samma namn, kan det finnas två?
Mörkt hår och skägg (eller grånat) och en syster som heter Gunilla?
(Åh, nu får jag närapå vibbar av en begynnande ”han som kände hon som var ihop med hen och …”-diskussion.)
Hur som helst — Lotten! Hur står det till med ögat nu? (Kanske håller det på att bli det här …)
Och framför allt, en fråga vi icke fått utredning om: Hur var det nu med hälkudden? [utropstecken frågetecken igen utropstecken igen]. Inquiring minds want to know …
Brid: Mustasch, grå, talade många språk. Systern vet jag inget om men han tjusiga fru heter Birgitta. Två Sven A. kan jag inte tänka mej att det fanns; han var verkligen one of a kind!
Är det denne Sven A. Hansson som avses?
Hälkuddeutredningen återkommer jag till, måste bara ransonera skärmtiden lite pga. ögontrasslet!
Vet ni vad som händer när man inte ”får” sitta vid datorn som man brukar? Man
1) börjar läsa Magnus Härenstams memoarer
2) åker till Ikea
3) tittar på när U21-landslaget går till final i EM och hinner med att sparka i kakelugnen.
En perfekt dag!
Jag har inte den blekaste aning om vem Sven A. Hansson var! (Men kanske vinprovaren som kallas Broder Jakob vet?)
Finaaaal!
Jösses, den nyheten hade jag alldeles missat.
Lotten lever livet!
Läser, shoppar och tittar på teve.
Heja!
AuL: Den Sven A har jag träffat på middagar med Châine de Rotisseur. (Jag sedan 20 år ej längre medlem i detta gastronomiska sällskap)
Okej. När du var uppe och jagade tjuvar som befanns vara tutande fåglar så gjorde jag samma sak med någon dags mellanrum. Och i fredags vaknade jag med ena ögat uppsvullet.
AuL: Ja, det är ”min” Sven A. Mycket väl fångad i det där eftermälet.
Örjan: Och Sven A. var medlem i CdeR. Liksom även jag, numera utträdd.
Sven A. var en stor kulturpersonlighet. Det är han som har översatt den lilla boken ”Specialisten” (av Chic Sale), som varit på tapeten här i båset, om ni minns.
Varför har två båsister utträtt ur CdeR?
Är inte nyfiken, bara jag får reda på det.
Ninja: Jag utträdde när det började kännas som om nya medlemmar hade sökt in, inte på grund av intresse och kunskaper om mat och vin, utan för att det uppstått nån sorts snobbvärde i att vara medlem i Kedjan.
Okej, Orangeluvan och jag gör samma sak och drabbas av samma åkomma med bara någon dags mellanrum. Därmed kan jag meddela att du idag ska
1) börja läsa Magnus Härenstams utmärkta memoarer
2) åka till Ikea med en spanjor
3) titta på fopoll.
Hm. Har jag någonsin utträtt ur något? Jo, Unga Örnar! (Jag gick 1973 med i Luleås scoutförening, och då tvångsanslöts man per automatik till Unga Örnar. I och med utträdet fick jag, ack oo ve, inte fortsätta i scouterna, så nu vette fan hur man gör upp en eld med blöta tändstickor.)
Då förstår jag ÖR, tack, Hade gjort precis detsamma.
Jag har utträtt ur Socialdemokraterna så fort det gick när tvångsanslutningen till partiet upphörde vid fackligt medlemsskap.
Annars brukar jag mest storma ut under dunder och brak.
Åh, tvångsanslutning. Det har jag klarat mig från. Och inte har jag gått med i så värst många sammanslutningar heller.
Med ett par generationer hantverkare och småföretagare i ryggen förstod jag aldrig att jag förväntades gå med i någon fackförening. Jag uppsöktes av fackrepresentanter både på ASEA/ABB och Siemens. De förklarade att jag var välkommen på möten och fester. Men jag hade dåligt med tid, så det blev aldrig av.
Till slut satte de in alla krafter och hade ”personliga samtal” med mig. Jag fattade fortfarande ingenting och minns att jag undrade vad den där Olofsson menat med att jag skulle komma till honom om jag hade några problem. Han var ju inte precis någon problemlösartyp. Snarast lite streber. Mina problem löste jag med voltmeter och lödkolv. Så naiv var jag faktiskt.
Och där är jag nu. Oorganiserad på mer än ett sätt. Oansluten – utom den obligatoriska anslutningen till SS. Den där momsen tyckte jag att det var onödigt att gå med i, men Hyttis tyckte ändå att vi skulle vara med.
Men jag har startat några föreningar; SACS och TPH-amatörerna. Inte särskilt framgångsrika. Men seglivade. Dessutom med enkel administration – alla medlemmar har nummer 371. Det fungerar mycket bra.
Jamen då fanns det två iallafall. ”Min” Sven A. Hansson var veterligen patentkonsult hela livet och levde till för rätt kort sedan (känns som i år, men kan vara ett eller ett par år sedan jag såg dödsannonsen). Och hade ingen fru med något namn alls. Men det mesta av personligheten stämmer. Ska vi säga att min var brorson till din?
En förening har jag varit med om att starta med ett par jämnåriga flickor då vi var i tioårsåldern. Vårt Gäng hette föreningen. En av medlemmarnas farfar hade en snickerifabrik så där tillverkade vi diverse saker: skärbrädor, linjaler och, inte att förglömma, svarvade äggkoppar i storlek lagom till kycklingägg. Vi anordnade lotterier och andra försäljningar och skaffade bankbok i Jönköpings Läns sparbank. Den bankboken, tillhörig Vårt Gäng med 25 kronor insatt, har jag fortfarande i en låda . Men banken finns inte längre. En och annan skärbräda, pytteliten äggkopp och trälinjal med handritade centimeterangivelser dyker då och då upp. Skärbrädan av mycket hårt träslag (teak?) har varit ypperlig att hacka lök på.
Utträtt ur: Svenska kyrkan. Inträtt i OCH utträtt ur: Humanisterna.
Inga vin-och matsällskap…
Du kommer nog att gilla Härenstams memoarer, Lotten – bara titeln säger allt: Morsning och goodbye!
Inträtt, utträtt och inträtt: Facket (Lång historia där). Inträtt och utträtt: Scouterna, båtklubben och ett politiskt parti. Inträdd och bortglömd: Fantomenklubben. Inträdd i en avsomnad förening: Alfred E Neumann Fan Club. ((Mottot ”Full rulle, ägg i mössan och raka rör” är odödligt). (Andra här var med där, ser jag nu))*
*Paranteserna är ett sätt att både hålla ihop, isär och bringa ordning för en som har programmerat i sina dar. Ni andra får hålla till godo.
Gick ur CdR några år efter att jag flyttade från Stockholm (till Eskilstuna).
Brid: Ja, brorson blir bra!
Tittar in en sommarsnabbis i Ögonhålan och konstaterar att här är lika trevligt som i december om än något lugnare.
Och Fantomenklubben var jag också med i, jag var mäkta stolt över Fantomenringen man fick.
Fantomenklubben var jag med i! Stiligt diplom som jag ramade in och hade på väggen långt upp i vuxen ålder, i sovrummet bredvid min garderob. Så tapetserade vi om och då matchade inte väggfärgen den vackra gråblå fantomendressen. Vete sjutton var diplomet finns nu.
Ny tjänst. Standardvärdering av fastigheter. Eskilstuna första staden.
Lotten! Kolla ditt hus! Hoppas det inneburit bra värdestegring sedan ni köpte det.
https://ek.qribly.se/#
Fantomenklubben var jag förstås med i, och jag va omåttligt stolt över att jag hade en fråga med i frågespalten.
Den handlade om varför Fantomen red Hero med kandar. Jag fick ett långt och utförligt svar.
Idag gillar jag den respekt redaktionen hade för sina unga läsare.
Ute på landet ligger tjugo kompletta årgångar Fantomen. Bara i svartvitt förstås.
Seriesidan i lokaltidningen har förstås Fantomen med i mixen. För några år sedan dök en kolorerad Fantomen upp. Vi reagerade häftigt mot detta övergrepp på Mr Walker och skrev protester. Vi var inte ensamma och slutligen blev Fantomen svartvit igen.
Men i och med denna skymf var magin bruten och jag har inte brytt mig om seriesidan sedan dess. Så ytterst illa kan det gå när okunniga marknadsförare får härja fritt.
Minnens att AuL hade nära kontakt med redaktionen som var satt att hantera A. E. Neumann, denna min ungdoms hjälte och förebild.
Glömde fråga och orkar inte googla: Varför red han Hero med kandar? Och vad är ett sådant?
Vem som tecknade Fantomen 1.0 i sin rutiga överrock och ritade pistolskotten i streckade linjer med en liten rökring kring är jag inte säker på, men det bör ha varit Lee Falk. Att han (Fantomen, alltså) är blå i Sverige lär bero på att tidningarna här hade svårt att trycka lila.
Annars kan ju vem som helst förstå att den som slår hårt, rättvist och aldrig har fel samt aldrig har avdagatagit någon är en hjälte.
Kandar är ett särskilt sorts betsel som används vid t ex dressyrridning. Det kräver sin ryttare då det felaktigt kan göra hästen ganska illa i munnen.
Men rätt använt är det ett mycket känsligt hjälpemedel för hästen.
Man kan använda det vid ritt i svår terräng för att hjälpa hästen att få en så bra kroppshållning som möjligt vilket stöder hästen på ett bra sätt.
Kandarbett har två tyglar, till skillnad från vanligt enkelbett.
Oj, Fantomenklubben var jag ju lite med i. Undrar sååå hur jag utträdde.
”Morsning och goodbye” av Magnus Härenstam är med lätthet och glädje utläst. Så orkorrläst den tyvärr var (snabbutgiven pga. annalkande slut?), var den ändå ett stort läsnöje. Rekommenderas sannerligen för alla som ”känner” honom … eller för alla som har dåligt samvete för sitt syndiga leverne.
Sensmoral levereras härmed: lev livet och lev det så glatt som möjligt. Sup, ät och dansa samt skratta så ofta ni förmår. Det gjorde Magnus Härenstam. Förvisso dog han alldeles för tidigt, men glad var han fantamig in i det sista.
Den skulle nog snarare haka på hans turné med showen med samma namn.
Ja, vem har inte varit med i Fantomenklubben ett tag? (Hm, kanske dags för sådana båsmedlemmar som inte varit det att anmäla sig för räkning — de kan tydligen inte ha varit många!)
Var det inte Magnus Härenstam som redan för många år sedan sa att han trodde på att linda in kroppen i bomull, genom äta och dricka gott, sova länge, aldrig motionera för att inte slita på lekamen i onödan, etc.?
Alfred E synes vara en mer exklusiv skara.
*handen upp*
Ägg i mössan, full rulle och raka rör.
Jag prenumererade i flera år på svenska Mad, men kan inte minnas att jag var med i någon klubb. Hm.
Fantomenklubben – Ja!
AENFSC – Ja!
Svenska kyrkan – utträdd
Teaterförbundet – utträdd
A-kassan – utträdd
KIF – ja
KHVC – ja
Alskogs bastuförening – ja
Alskogs hembygdsförening – ja
Svajde fiskeläge – ja
GKF – ja
Konsthantverkarna – ja
Jag tror det var allt.
Själv har jag några årgångar av MAD i källaren liksom det tummade (och gröna) medlemskortet om inte vattenskadan häromåret förstörde det.
I yrket kom jag i vuxen ålder att jobba med Lasse O´ och Bengan Wittström. Det var som om ens barndoms gudar klev ner på jorden. Till en början. Resten tar vi en annan gång.
Jo, det var Magnus Härenstam som sa att det bästa sättet att bevara kroppen var att bädda in den i fett och lägga den i en soffa för då visste man att den var välbevarad om man nån gång skulle behöva den.
Det är ett citat som jag slitit mycket på under åren.
KIF? Really, Niklas? Är du med i Eskilstuna Baskets ärkerivalers förening?
Nä nu jäääävlar. Maken till kassa domare har jag då aldrig varit med om! Basketsabotage!
(Detta kan för vissa stockholmare påminna om rivaliteten mellan AIK och Djurgårn. Pah, säger jag bara. Pah.)
Bästa klubben jag varit med i är Bandhagens Fältbiologer. Herrejössesjosefochmaria så mycket roligt jag haft i den klubben.
(Ögats mystiska sudderudd har fjärmat mig från den digitala världens små bokstävlar såpass att jag i detta nu faktiskt inte har ens den blekaste aning om var min telefon är. Detta kan på inga villkor vara nyttigt, så nu bestämmer jag att ögat imorrn mår bra.)
Lotten, vi stockholmare bryr oss inte om rivaliteten mellan Gnaget och Jugån, vi håller ju på Bajen.
Åkej. Då är Bajen EB och KIF är alla andra.
Som har kassa domare!
Tack, Ninja!
Har jag någonsin varit med i en idrottsförening? Intressant fråga tvingar mig att tänka efter. Få se nu — två stycken. Först VIF (hette den väl: Vretstorps idrottsförening) i ett år när jag var nio. Sedan en ridklubb i ungefär fem år, eller kanske närmare bestämt fyra. (Elva, tolv, tretton, fjorton … var jag med när jag var femton? Tror jag knappast.)
Faaan, alltså. Man skulle ha varit kompis med Magnus Härenstam. Maken till sybarit … Om jag inte vore så skötsam (och trött i ögat), skulle jag i detta nu ha öppnat en flaska bubbel till hans ära.
Eller kanske bara skyllt på hans ära eller nåt annat bara för att få öppna en flaska bubbel så här nära midnatt en sommarsöndag.
(Jag tackade Ninja för Härenstam-förtydligandet, alltså. Bajen å sånt intresserar mig platt intet.)
Och hur äääär det med ögats utveckling, läkning, återhämtning? Pågår sådan?
Kolla, Annika! Vi är synkade igen! SKÅL!
(En låtsasskål. Jag ligger nerbäddad i ett mörkt rum och knapprar på en dator.)
HÄRREGUU! PÅ ONSDAG ÅKER JAG UTOMLANDS! ÖGAT MÅ FARA OCH FLYGA!
(Det kommer så många kortkommentarer nu att jag tydligen missar att läsa en del. Min ögonfråga syns (ha!) vara delvis besvarad redan. Det var ju inget vidare hörredu — ska du inte gå till doktorn i alla fall?)
Flygande ögon. Drönare? Uj.
Tackar som frågar; jag önskar att jag hade nåt intressant att berätta. Men det verkar som om alla mina åkommor numera är komplett ointressanta för läkarvetenskapen och insorteras under ”SVBK”.
Jag tror att jag ska skaffa mig en randig pricksjuka. Vad förvånade de hade blivit på vår ytterst trötta vårdcentral!
Bösendorfers syndrom, det är grejer det, det är vad man ska ha. Tala om det på vårdcentralen i morgon. Att det är det du har.
Ja, det kan bara botas av Vivaldi, Glenfarclas, te, en tre –fyra dunkar per dag och nya gympadojjor!
DET låter mer som Steinway Sickness, men det är säkert bra det med.
Nja, jag är medlem i ett annat KIF. Korgboll och rivaliserande sportföreningar har aldrig varit min grej.
Och Magnus H minns jag bäst med fem varmkorvar stickande ut genom gylfen.
Nya gympadojjor tror jag är en bredspektramedicin, den hjälper mot det mesta.