Jag åker tåg till västkusten idag. Eller åker och åker – vi står stilla i Töreboda just nu på grund av anledningar och orsaker. På tåget händer det inte mycket. Jo vänta, mannen bredvid mig torkar av sina halvmeterlånga skor ideligen. Han tar en servett och slickar på den, och så gnuggar han så att det gnisslar lite, lite.
Men nu ska jag berätta att inget har hänt idag. Först vaknade jag och sade gomorron till min sedan ett par dagar väldigt tystlåtna sängkamrat.
Som inte snarkar.
Sedan tassade jag ner till köket och konstaterade att några som inte lagade mat igår, nog somnade innan de hann städa färdigt. (Regeln lyder: de som lagar mat slipper städa.)
Jag gjorde havregrynsgröt i mikron, hällde på frysta bär som jag har köpt dyrt och alls inte plockat själv och satte mig ner för att kolla nyheterna.
Inget internet.
– Hallå? sa jag till routern, som blinkade slött med ett grönt öga.
Därefter klädde jag på mig, slängde ner diverse skrivregler i ryggan, letade fram en svart överdel som är väldigt proper ity ett propert plagg effektivt drar blickarna från den ickeexisterande frisyren och tonårsfinnen på hakan. Jag tog bussen till stationen, köpte värktabletter (knäna, de förbaskade knäna) och ställde mig att vänta på tåget. Iklädd varma, snygga pantalonger ovanpå de fina, randiga nylonstrumporna, härliga kängor, en rejäl vinterjacka som går nedanför rumpan och har en kapuschong så stor att ett mumintroll hade kunnat försvinna i den, var det alls inte så farligt trots ishavsvindarna.
– Ursäkta? hörde jag en mansröst säga. Ursäkta, är det härifrån tåget mot Katrineholm avgår?
– Eh, jo, ja just det. Öh … va … me…
Min tvekan och mitt mummel berodde på mannen klädsel. Som var helt fel!
Så här!
– Ja, du vet, man åker ju inte tåg så ofta.
Sa mannen som om någon hade ifrågasatt perrongfrågan och återvände till sitt ressällskap som …
… var klätt så här …
På tåget satte jag mig tillrätta och tänkte att bara man klär sig ordentligt, så fryser man inte. Å andra sidan behöver tydligen inte alla klä sig varmt. Mysko. Huga, usch, tänkte jag och njöt av min varma jacka och mina fina pantalo… Men? När blev det så här? Vad har jag på mig?
Sedan klev jag av för tågbyte i Katrineholm och där frös jag ihjäl eftersom ingen människa i världen överlever kylan som samlas just på perrongen i Katrineholm. När jag väl klev på tåget igen (återuppstånden), fann jag att det finns fler som trasslar med än det ena, än det andra.
Den här karln har pappershögar som ingen annan. De ligger i buntar i hans knä, de faller ur hans händer, de ligger på hatthyllan ovanför och de rinner som ormar ut på golvet. (Jag tjuvsneglade lite, och pappren handlar om försäkringsfrågor och juridik; det står omprövning, dom, kammarrätten och utfall här och där.)
Kolla, jag slog rekord i grenen ”konstiga rubriker”!
Men det är precis så det är nu: jag måste skriva en dagboksinlägg som handlar om hur jag har haft det denna dag. Vän av ordning kan hävda att det var precis det jag gjorde även i förra inlägget, och det får man ju hålla med om. Och sedan strunta i.
Jag kom fram till Luleå och fick omedelbart beröm för plommonstopet av fem personer. Sedan tre personer. Och så fyra till. Luleå är alltså en stad som är svältfödd på plommonstop.
Taxichauffören som körde mig till Arcushallen hette Ivica Cvitkusic (säkert med fnuttar på bokstäverna – kanske Cvitkušić enligt Magnus Andersson i kommentatorsbåset) och han spelade i Allsvenskan i Västra Frölunda, DIF och GIF 1988–1996. Nu är hans son (200 cm) basketproffs i Spanien. Han berättade i raketfart om hela karriären och om sonen och … allt. Jag var så här vältalig under tiominutersresan (som kostade 260 kronor):
Inne i den enorma (12 000 m²) hallen, attackerades jag av tre olika personer som berömde plommonstopet, och hittade sedan en alldeles egen plats som det stod LOTTEN BERGMAN på. Jag var en VIP, tjohej!
Under matchen satt jag och hejade på Luleålaget som om jag aldrig hade flyttat från stan (vilket skedde 1981) och försökte samtidigt spana i alla som jag trodde att jag kände. (Det är svårt att spana på tanter och gubbar – jag fokuserar liksom på 20-åringar som ser ut som tanterna och gubbarna gjorde för länge sedan.)
Matchen såg ut så här när det inte var rök, glitter, spot lights och cheerleaders på planen:
Northland–Kvarnby 82–73.
På tv4:s lokala nyheter syntes jag i flera sekunder:
Den där domaren spelade förresten i Plannja när jag var liten.Bussen hemåt var gratis och såg ut så här på utsidan …… och så här på insidan.
Men för att ni nu ska ha något att kommentera och skriva båsmetersdikter om (eftersom jag inte har köpt en ny bil som vi kan testa – än), ger jag er här lite virke: hur tänkte Heidenstam med de här raderna egentligen och vad är det man längtar till i sådana här situationer?
Jag vet att det är ytterst tillfredsställande att få höra om hur andra människor gör fel, tappar kontrollen, glömmer julklappar på tåg, krockar med försvinnande gula bilar, färgar håret randigt och dricker öl ur flaskor som innehåller cigarrettfimpar.
Klockan 09:25 stod jag i smutsigt hår och pyjamas (i den mån basketshorts och dassig herrskjorta är en pyjamas) och funderade på om jag skulle hinna göra mina rehabiliteringsövningar för knät eller om jag skulle fokusera på att blogga om hur jag inte alls är kompetent vad gäller bilköp. Men först skrev jag ut biljetterna.
Tågresa till Stockholm och vidare till Arlanda med ankomst 13:55.Flygresa till Luleå med avgångstid 14:15.
Vänta nu. Näe. Nej! Man ska inte delegera biljettinköp till en resebyrå! Det blir bara fel! Hur ska jag hinna från tåget till flyget på 20 minuter? Pah! Gah! Fnys! Prioriteringsordning!
Kolla när nästa tåg går!
Aha, 10:07!
Tvätta håret! (Jo, faktiskt. Ni anar inte hur lik svinto en nudelsoppefrisyr kan bli.)
Artonåringen kan köra mig!
Swisch!
Swosch!
– Jag gör en matsäck! Macka och russin! skrek Artonåringen.
– Jag kan hjälpa dig med att berätta en lugnande historia om när en av Napoleons generaler som hette Grouchy kom försent till slaget i Waterloo! skrek min djefla man.
Väl framme på stationen visade det sig att tåget var försenat och inte skulle avgå förrän 10:50. Fine, jag hinner bra ändå.
– Hej! Jag har en biljett här till Stockholm 12:07, men jag tänkte fråga om det är ok att hoppa på tåget som kommer nu eftersom jag ändå är här.
– Icke ombokningsbar biljett … nej.
– Men jag tänkte ba… med tanke på växelfelet vid Stockholms Södra …? Om jag väntar till nästa tåg och det är lika sent så …
– Nej. Du får lösa ny biljett.
Och i det läget kände jag såpass mycket frustration att jag gick och köpte en mugg te. Nu när jag sitter och dricker te (och tåget är beräknat till 11:53) ser jag att jag ju har läst fel. På fel biljett. Fel dag. Jag sitter här och kan inte annat och mitt flyg avgår inte förrän 16:00 … Man ska alltså delegera biljettinköp.
Men än värre är det för damerna som sitter bredvid mig och är arga för att tåget nu är en timme försenat:
– Jag missar min hårfrissa! Jag skulle ha varit hos frissan klockan halv tolv! Jag hinner inte till min klipptid!
– Och jag hinner inte till min pappa! Han är 85 år och har slutat duscha. Jag skulle ha varit där klockan tolv och duschat honom men nu hinner jag inte. Han vägrar att bli duschad av någon annan och nu hinner jag inte det för sedan klockan ett måste jag hjälpa min son skaffa pass. Han är 35 år, men man måste intyga att han är han och det kan bara jag.
Hon hann till hårfrissan.
Nu kommer tåget. Jag smiter på och hoppas på det bästa, va?
Uppdatering
Här sitter jag nu och lägger fälleben för alla andra resenärer med mina fina sladdar.
Allt har gått väl. Jag rapar hamburgare på Arlanda, där jag har gått på långpromenad eftersom det på biljetten stod att jag skulle till ”Norra”. (Se översta bilden.) Det var naturligtvis ”Södra”.
Dagens lärdom: om man frågar biljettförsäljarna, är de stenhårda när det gäller rätt tåg på rätt tid och det finns inget som helst utrymme till anpassningar oavsett om det handlar om dörrfel, tekniskt fel, kraschade växlar eller snöyra. Om man däremot går direkt till biljettkontrollanten ler de, klappar en på plommonstopet, blinkar med flirtögat och säger att det går så bra såååå.
Ni vet att flygplatsägare och flygbolag är måna om säkerhet, kontroll, anseende, status, service, vänlighet och renhet? Just därför tycker jag att det är kul att fotografera sådant som gör att man känner sig som hemma:
Igår bjöd lillasyster Orangeluvan sina syskon Broder Jakob och Lotten på fantastisk mat på ett ställe som heter Pontus. Bartendern var på extremt dåligt humör när vi hängde lite hos honom inledningsvis, men sedan blev vi nästan förälskade i resten av personalen. På toa tog jag bild på toalettpappersupphängningen eftersom det finns vissa som finner intresse i dylika.
Nästan som en fyrhålare.
Vi satt så nära köket att vi såg vår mat tillredas!
Ingen skrek, ingen var svettig, alla bara gjorde vad de skulle och ingen verkade snuvig.
Det var gott och väldigt trevligt – kanske eftersom det ”kändes som hemma”. (Det var konceptet, sa personalen. Väggarna är tapetserade med bokhylletapeter som funkar! Det såg så mysigt ut så.)
Men kolla – var hamnade jag sedan?
På väg till tåget hemåt stannade vi på ett plejs och drack te i stora koppar som de syskon vi ju är – och så fick jag en påse med julklappar av Orangeluvan.
– Till hela familjen! Det finns saker till pappa där i också!
– Tack! Jag eh … du får av mig … på annandan … jag … eh …
– Tssst, det blir bra så här. GLÖM NU INTE PÅSEN PÅ TÅGET!
Och så skrattade vi tillsammans eftersom det är så vi säger till mig. På samma sätt säger vi alltid till Broder Jakob att han inte ska ta fel tåg eftersom han alltid tar fel tåg och hamnar i Linköping när han ska till Svartöstaden.
Men en timme senare klev jag av tåget i Eskilstuna. Utan den bruna påsen med alla julklappar. Jag upptäckte det omedelbart och svor SATAN och HELVETE och FAN tusen gånger. Under tiden letade jag efter någon människa att tala med. I den bästa av världar skulle jag
få tag i ombordpersonalen
få beskedet att påsen var funnen
kunna säga till dem att lägga påsen på tåget när det imorrn (idag alltså) åker tillbaka österut.
Men den bästa av världar är inte här, den är tydligen i Skottland. För där kan man få tillbaka borttappade saker på studs. Hur jag vet detta? Jo, för hela kvällen twittrade jag som en galning (förlåt alla som inte var intresserade av en brun påse på väg till Hallsberg) och blev RT:ad (att tweeten skickas till alla andra i hela världen, men inte till någon i Hallsberg) och påhejad och given goda tips.
Nu i morse svarade även SJ:
Béatrice som gissar i Julkalendern varje dag skrev att jag skulle kontakta taxibolagen i Hallsberg — kanske stod någon vid stationen och kunde haffa tåget?
But no. I Hallsberg står det inte drivor av taxibilar. Och den firma som jag trodde var störst – Hallsberg Taxi – hade bara en bil, och den var ute på långkörning.
En enda människa lyckades jag prata med — hon som svarar i telefon om huruvida tåget är sent eller ej. Hon lyckades se att (och detta är väldigt underligt) all ombordpersonal på tåget Eskilstuna–Hallsberg klev av i Eskilstuna. (Hett tips till alla gratisåkare.) Tyvärr kunde hon inte (och hon försökte verkligen, jag hörde tangentbordsknattret) se om ”mitt” tåg skulle återvända mot Stockholm eller åka till … Korpilombolo.
Stationen i Hallsberg har öppet till 23, men man kan inte ringa till någon där.
Bagport som sköter alla kvarglömda grejer (som jag haft att göra med förut) har inte mer telefontid är 12–16 på vardagar.
SJ på 0771-757575 hanterar inte någonsin något av de problem som jag har haft (med min glömska).
Mitt i natten kom ett besked på Twitter från någon som visste att berätta att tåget städas i Hallsberg på morgonen. (Se ovan.) Men vart tar då kvarglömda effekter vägen? tänkte jag listigt. Det som hittas måste ju läggas i en säck och sedan föras till Bagport. Väl?
Därför gick jag upp kl 06 och körde till stationen för att springa genom ”mitt” tåg i den vilda jakten på påsen. Well, det låter sig verkligen inte göras i rusningen när all världens pendlare ska in i ett trångt tåg. Jag haltade (knät igen) fram till en lokförare som hängde ut från sitt lilla bås.
– Hej! Jag glömde en brun påse med julklappar på det här tåget sent igår kväll.
– Neeej, vi har inte hittat nåt.
– Men …
– Tåget städades i morse och då tar dom hand om allt.
– Men vart tar allt vägen sedan?
– Det skickas till Stockholm. Bagport heter …
– Skickas?
– Ja.
– Med post???
– Nej, med tåg.
– Men då måste det ju vara det här tåget!
– Nej.
You can’t blame a girl for trying. Jag gav honom mitt visitkort (äntligen fick jag användning för det!) och åkte hem igen.
Så. Det känns så himla mycket bättre när man får häva ur sig om sina olyckor och bedrövelser. Om någon ser en brun, skrynklig papperspåse, blott till hälften fylld med små julklappar som min syster har lagt ner sin själ i … ptja. Mejla mig.
Uppdatering med pukor och fanfarer: Det kom ett mejl:
Hej!
Påsen togs om hand av mig och lämnades till vår uppsamlingsplats för upphittat igår kväll i Hallsberg. Den tas om hand under fredagen och skickas med lämpligt tåg till Stockholm. Otroligt att du blir informerad att personal på tåget kliver av i Eskilstuna. Jag och Roger (lokföraren) tjänstgör till Hallsberg som är tågets slutstation. Hoppas nu att du får julklapparna snabbt tillbaka. Ta kontakt med resebutiken i Hallsberg så kan du få besked när dessa skickas.
Avslutningsvis så önskar jag dig en GOD JUL och GOTT NYTT ÅR.
Hälsn. Tågmästare Kenth Bjärnebro Hallsberg.
Dessutom ringde Kenth och hörde sig för så att jag verkligen var nöjd och glad. Och det var jag ju! Sedan måste jag ju också säga att det var skönt att höra att tåget inte for omkring utan ombordpersonal.
Nu ska jag övergå till att vara bekymrad över något annat. Jordens undergång?
Uppdatering igen
Nu kom det ett mejl till:
Nu är frågan om jag ska kontakta Josefin. Så att hon inte behöver gå omkring och oroa sig å så.
Uppdatering än en gång
Börjar ni tröttna?
Den bruna påsen med julklappar är nu på väg i lastbil från Hallsberg till Stockholm. Jag försökte stoppa denna onödiga resa, men det gack inte. Nu är mitt uppdrag att kolla på Bagports söksida efter min påse. Som måste heta ”bag” för att hittas. Eller ”plastic bag” om man ska vara noggrann.
Se: papperspåsar kategoriseras som plastic bag, fast av papper.
Men nu ser jag att man kan byta språk. Det som står ovan är nämligen på engelska. När man byter till svenska kallas plastic bag för … påse! Heureka!
(Det kommer en ny julkalenderlucka senare i förmiddag.)
Igår var jag på galej tills jag skulle ta 22:55-tåget hemåt. På Centralen kom Rapport fram och ställde några frågor och jag pratade på ett tag, och hamnade sedan i alla morgonnyhetssändningar med det extremt kloka, välformulerade och ovanliga uttalandet ”Ja, jag kommer att fortsätta att vara beroende av tågen, men också av informationen”. (Mitt uttalande föregicks av en lång drapa om svårfunnen information, men de kan ju inte fylla hela sändningen av ett inslag med mig, vilt gestikulerande, spottande och fräsande.)
Men det är väl bra att SJ gör nåt. Om de inte kan köra tågen, är det enda vettiga beslutet att ställa in dem eftersom tåg som inte kan köras ju inte kan … köras. Om SJ ställer in varannan avgång och sedan kör med dubbelt så långa tåg lite mer sällan under en begränsad tid är ju även det okej. Uppdatering: Men så är inte fallet. Niklas förklarade för mig i en kommentar att SJ ställer in tåg och kör sedan för att kompensera detta de andra avgångarna med extra korta tåg. Eller extra gamla tåg. Slut på uppdatering.
Men det är så vansinnigt svårt att få information! SJ-appen är ganska bra … när den funkar. Men ack så många gånger det inte står något om inställda eller försenade tåg. Min gångna helg såg ut så här:
Lördag kl. 18:08 till Stockholm inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
Söndag kl. 10:07 till Stockholm inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
Söndag kl. 14:44 till Eskilstuna inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
Just den där eftermiddagsturen i söndags ersattes med en buss som tog sig till Eskilstuna på tre timmar – en sträcka som med tåg tar en timme. Ja, jag är fortfarande arg.
Se här nu till vänster hur det såg ut fortfarande klockan 16:05 i appen: avgången 14:44 är heeeeelt normal.
Vi ger oss iväg till Stockholm (som alltså ligger en timme bort) med ibland tre timmars marginal, vi bokar in oss på hotell (som inte ens har bacon!) för att vara säkra på att inte komma för sent till morgonföreläsningarna och vi missar basketmatcher, julmiddagar, släktkalas och inkomster för att … för att … ja … varför?
Men om man ser lite positivt på det hela, så får man bloggvirke, prata med intressanta människor, uppleva okända stationers spårsopa mitt i natten och ibland även lära sig hur en Stentofon ser ut.
Vid Cityterminalens bussplats 15 finns ett eluttag som funkar!
Jag är ju på vift i snöstorm och bor på fyra olika hotell under veckan, och känner att det kan man ju inte göra utan att rapportera. Ni som vill öppna julkalenderluckor med gåtor hittar lucka 6 här nedanför.
Igår skulle jag föreläsa på Scandic Järva Krog i Stockholm – eller i och i, förresten. Det ligger utslängt bredvid motorvägen mot Arlanda och för att komma dit måste man åka tunnelbana, pendeltåg och buss, vilket inte så lätt görs i snöstorm. Därför bestämdes det att jag skulle ta plats redan kvällen före föreläsningen för att få sova och med säkerhet komma i tid och inte försent eftersom det sällan är bra när man är den som ska vara i tid mest av alla.
I receptionen hittades inte min i förväg gjorda bokning, så den fick bokas om. Under tystnad. Inga problem. (Jag försökte småprata, men hörde faktiskt inte vad tjejen i receptionen svarade eftersom hon talade så väldigt tyst.) Under tiden lyssnade jag på vad de andra gästerna och hotellfolket sade till varandra:
– Kan jag beställa väckning?
– Nej, tyvärr, det går inte. Vi hade väckning förut, men det funkade inte så i somras var det massa som missade sina flyg så vi har fattat ett beslut som gäller alla.
– Har ni en bankomat?
– Nej, tyvärr, den är trasig. Kanske macken runt hörnet hjälper till om du köper något.
– Har ni en vattenkokare som jag kan ta upp på rummet?
– Nej, tyvärr. Men du får köpa te och kaffe här.
– Kan jag ta ut pengar här i receptionen?
– Nej, det går tyvärr inte.
Jag tänkte då att de förmodligen hade hakat upp sig och helt enkelt inte kunde svara annat än nekande, så jag sa:
– Måste jag som betalar nästan 1 700 kronor för ett förvånansvärt litet rum med svinkallt badrum verkligen betala 15 kronor för att få ta varmt vatten till lite te?
– Njänjäeeee … ok, det kan vi väl bjuda på.
Jag säger att detta är ett litet rum för 1 700 kronor, men förr i tiden bodde ju sjubarnsfamiljer på samma yta, så vem är väl jag att knorra?
Ni ser överkastet på bilden ovan? Well, det fick inte ligga kvar där så länge eftersom badrumsgolvet var så kallt att jag började leta appar som mäter temperatur. (Den uppfinningen kommer nog till iPhone 8.)
Överkast/badrumsvärmare.
För att få upp värmen lite, begav jag mig till träningslokalen – som faktiskt var lite större än mitt rum.
Där cyklade jag på motionscykeln i 90 minuter. Trodde jag. Väggklockan i lokalen stod fortfarande på sommartid, så det var i verkligheten bara 30 minuter.
Det fanns bacon till frukosten, men den var tyvärr kall – äggröran likaså. Däremot gick föreläsningen lysande och uppåt 40 av språkligheter upplysta personer fick bege sig hemåt i snöyran, styrkta av nya skrivregler.
Själv tog jag mig via denna busshållplats till Centralen på bara 90 minuter.
På Centralen fick jag order att inte ta 15-tåget som min icke ombokningsbara biljett sade att jag skulle, utan 12-tåget, som skulle avgå klockan 14. Detta innebar att sittplatserna på tåget var lite för få:
Men förr i tiden fick man ju vara glad för att ens ha ett golv att sitta på.
Detta 12-tåg anlände klockan halv åtta på kvällen och sedan dess har allt funkat perfekt: Scandic Opalen i Göteborg lät mig ta upp mat på rummet, har vattenkokare och varmt golv inne på toa.
Men det var ett tag sedan man valde dekoren …
Och så måste jag förstås visa upp kaviarmaskinen över alla kaviarmaskiner:
Man trycker bara på handtaget!
I eftermiddag ska jag ta mig till Borås och checka in på ännu ett hotell. Allt kan hända!
I morse vaknade jag extra tidigt för att sparka igång en gammal skrivare som skulle vikariera för den vanliga som tvärdör som av brusten halspulsåder så fort det blir lite ebb i tonern. Jag är inte jättebra på att vakna tidigt – min talang ligger mer åt nattsuddarhållet. Och inte fick jag ordning på skrivaren heller.
Sedan flög jag på lätta fötter trots knärelaterad hälta in i studio 1 i Radiohuset i Eskilstuna, som ser ut ungefär så här:
”… och när borstbindarna inte svor eller drack borsten, sprang de fem trappor ner och ut på Luntmakargatan och snabbdrog så många halsbloss som möjligt innan de sprang fem trappor upp igen …”
Därifrån hastade jag in i gamla fabriken som numera går under namnet Munktell Science Park för att hinna lyssna på Julian Stubbs. På ett intressant sätt berättade han om sina erfarenheter t.ex. från London, som har förvandlats från en otrevlig industri-betongig stadsmiljö till det som OS-invigningen lyckades förmedla. Och så sa han att ”Rome wasn’t built in a day”, vilket fick mig att hugga publikmicken och med glittrande ögon och ett leende som gick upp ovanför öronen tjoa på den brittiskaste engelska jag någonsin kunde:
– I know a shortcut when it comes to building Rome in one day: we in Eskilstuna can use our industrial environment and make this into ”The Steampunk City of Sweden”! Isn’t that a fantastic idea?
Man kan säga att jag gick lite med håven, ja.
– Well … it’s a beginning … sa Julian. Have you been to Newcastle?
– Yes I have (sa jag fastän jag inte är riktigt säker på att det är med sanningen överensstämmande).
– Well, there you go. It’s a start.
– Please tell everybody about steampunk! sa jag och tänkte att jag då skulle få njuta av hans flytande engelska.
– You do it! sa han.
– Oh dear, hörde jag mig själv säga till publiken medan jag fortfarande log, he doesn’t know what it is.
Och där förlorade jag nog Julian. Min definition av steampunk var lam och ganska mesig (varför berättade jag inte på svenska istället?) och vips, togs micken ifrån mig, varpå jag insåg att jag var tvungen att rusa vidare.
Jättemycket steampunk.
Jag hamnade då på Trafikverket. Mitt körkort har sedan jag bytte namn till Lotten fortfarande skrikit CHARLOTTE med stora bokstäver, och det har jag nu (efter påpekande av en polis) blivit tvungen att byta ut. Processen var så effektiv att jag nästan inte hann le mot kameran innan det var dags att parkera bilen vid stationen – för 61 kronor. Iiiih. Men nu till det mest fantastiska: jag lämnade in bilnycklarna på Pressbyrån och bad dem ta hand om dem tills den djefla mannen kommer och hämtar dem ikväll. Och de protesterade inte!
Nu ska jag strax kliva in på Språktidningens redaktion för att där föreläsa om det svenska språkets utveckling och sia om framtiden samt lära alla att stava till KASJUNÖT så att de kan vinna stort i Wordfeud. I samma sekund som klockan slår 16, ska jag snabbhalta till Centralen för att hinna åka till Göteborg innan snöovädret landar på rälsen – som ju också är väldigt steampunkig om man tänker efter.
På det väldigt korta tåget sitter jag och halva Sörmland denna söndagsförmiddag. De enda som inte är här, är det unga paret som nyss stod på perrongen vid spår 10 och precis när dörrarna på tåget vid spår 11 stängdes, insåg att de väntade på fel perrong. De satte av i full fart, men det som fågelvägen är blott ett par meter, är ju via under- eller övergångar åtminstone ett par hundra.
Så nära och ändå …
Paret hann inte, förstås.
Och här kan man väl egentligen inte göra något, eller hur? Skulle jag ha rest mig upp, bänt upp dörrarna och ropat på konduktören?
Där jag nu sitter med en främmande dam halvvägs upp i mitt eget knä, hör jag hur en nypåstigen mamma pratar med sin kanske femårige son.
– Tyst! Sluta! Käft! Jag måste köpa biljetten innan tåget rullar.
– … mummel mummel mummel …
– Men sa jag inte att du skulle vara tyst? Du blir avslängd om vi inte har biljett! Vill du det? TYST!
– … mummel mummel mummel …
– Kissa kan du göra sen. TYST!
Och här kan man väl egentligen inte göra något, eller hur? Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte agera utan att riskera att den lille pojken får skulden för allt.
Jag fokuserar istället på de senaste dagarnas sms från SJ:s app. Jag har nämligen ”satt en bevakning” på alla tåg som går mellan Eskilstuna och Stockholm – oavsett om jag ska åka eller ej. Det är vansinnigt praktiskt. Det här tåget som ställdes in, fick jag t.ex. kännedom om långt innan de som satt på tåget visste något:
Problemet var bara att det inte alls ställdes in – den djefla mannen var nämligen med på tåget och kom fram till Stockholm som han skulle.
Ibland kommer sms som man måste deschiffrera:
Låt se nu. Den 20 november kl 07:20 får jag veta att Trafikverket har ”satt en prognos” till den 21/11 kl 21. Nästan två dygn ska det alltså ta innan tågen går som de ska? Eller … vad betyder det egentligen?
Och ibland får jag veta saker som jag faktiskt struntar blankt i: jag åker mycket sällan till Uppsala och vet inte om de två bortkopplade vagnarna kommer att orsaka panik. Någon måste ha tryckt på fel knapp och underrättat hela Sverige om Uppsalatåget.
Men här kan jag ju faktiskt göra en insats – de två som missade tåget och pojken med den elaka mamman hade kanske varit bättre att ta hand om ur en allmänmänsklig synvinkel. Men konstiga sms kan jag ju i alla fall blogga om! Yes!
(Typiskt jättedum rubrik klockan fem minuter över midnatt. Den blir ju gammal snart för att 04:28 är snart. QED.)
Eftersom jag är världens sämsta på att gå och lägga mig i tid, kommer jag att vara smärtsamt trött när väckarklockan om bara några timmar tutar sitt mest obehagliga tut. Jag ska ta tåget kl. 05:18 för att kunna vara på Arlanda i tid för flyget till Umeå, som avgår runt halv nio. Jag har lagt fram randiga strumpbyxor och dito vantar och packat för två dagar eftersom jag sent på tisdagskvällen måste ta in på något hotell i Stockholm. Visserligen skulle jag kunna bo hos släktingar och vänner, men inför den synnerligen viktiga onsdagsföreläsningen måste jag vara
extra pigg, vilket man inte är när man blir väckt av små barn (nästan alla som vill ha mig som gäst har små barn)
komplett opratad och röstutvilad, vilket man svårligen är hos mina stockholmsvänner (nästan alla som vill ha mig som gäst vill sitta och pokulera [fri tolkning av detta ord] halva natten)
ha sovit extra skönt, vilket man inte gör på tvåsitssoffor (nästan alla som vill ha mig som gäst viker ihop mig i tvåsitssoffor)
full med frukostbacon, vilket sällan serveras i normala hushåll på onsdagsmorgnar (nästan inga som vill ha mig som gäst uppskattar baconos i morgonstressen).
Så min fråga till er är förstås var ni tycker att jag ska sova natten mellan tisdag och onsdag. På Arlanda, dit jag kommer sent på tisdag kväll? Eller på Drottninggatan uppe vid Adolf Fredriks kyrka, där jag ska föreläsa på onsdag? Eller nånstans mittemellan?
(Uppdatering följer. Självklart ska ni få känna hur det känns att gå omkring i Umeå och flyga och gäspa och hitta till rätt lokal och äta lunch å så.)
Uppdatering kl. 05:18
Eftersom bussarna ännu inte har börjat gå, fick jag purra min djefla man och bära in honom i bilen. Väl där fick jag nästan liv i honom med en skål fil . (Jag körde, som ni kanske förstår.) Nyss vandrade jag mot tåget och lämnade honom i bilen i det här skicket:
Zzzzzzz.
Tåget avgår nuuuu – i tid. Och är fullt med frukostätare – jag ser allt från havregrynsgröt i termos till filåflingor. Alla är knäpptysta, endast spridda knäpp av sminkattiraljer hörs. Bäst jag stänger av telefonen eftersom ringsignalen är av brutaltypen.
Ni ser frukostätaren bakom mig? (Jajajaja, ni anar också de mörka skuggorna under mina ögon. Men de beror bara på mina långa ögonfransar och ljusförhållandena på tåget. Ju.)
Uppdatering kl. =%:%%, oj, jag måste vara trött … 05:55, menar jag
Grabbkarlen i stolen bredvid spelar musik i sina lurar så att min mobilsignal är en västanfläkt i jämförelse. I sin dator skriver han (ser jag med min falkblick, vilket jag inte alls skäms för) ”the calculated bid according to some calculations is when entering an order on all valid bids”. Må det.
Jag har hittat en finne bakom örat.
Uppdatering kl. 07:48
Bristen på havregrynsgröt i magen gjorde sig påmind, så jag tänkte en liten stund på mackorna som jag lämnade kvar i köket när jag åkte. Sedan beslutade jag mig för att köpa lite att äta, för på Arlanda strax efter sju är det just det som alla andra gör. Köerna ringlade först långa till säkerhetskontrollen:
Där i trappan till vänster står man i kö. (Det är min mobil som speglas i fönstret så att det ser ut som ett bekant äpple på baksidan av storskärmen.)
Sedan ringlade de lika långa till frukostalternativen.
Jag stod ett tag och funderade på om ett ägg med kaviar och en kaffekopp med jånket köpete (numera vet ni ju vad det är och vad jag tycker om saken) var värt 69 kronor …
Jag klev lite på måfå in på Max för att kolla lite, och fann ett erbjudande om ett ägg- och baconmacka. Och tammetusan, lo and behold; den var god!
Visserligen hittade jag aldrig något ägg, men det är smällar man får ta.
Förresten ger Arlandas inrikesterminal ett väldigt rörigt intryck. Lite provisoriskt och slumpmässigt står allt lite huller om buller (se bilden längre upp). Och skärmarna med ankommande och avgående har fått extra förtydliganden fasttejpade – förmodligen på förekommen anledning.
Ja, jag förstår att man kan missa och titta på fel tavla. Men det är kanske bara jag.
Jag känner mig verkligen som en ovan resenär jämfört med de andra som världsvant dricker öl i ottan och tar en power nap tre minuter innan det är dag att kliva på planet. Tacka vet jag tåg – giv mig bara en svinkall perrong i november, så ska jag visa er hur man väntar på inställda tåg.
Uppdatering kl. 08:07
Strax öppnar gaten. Opropertionerligt många män på väg till Umeå har hästsvans. Det är helt galet trångt här och när de anländande från Umeå kommer, ska de pressa sig genom den lilla gång som vi har lämnat fri. Konstig planering.
De som snirklar sig till vänster är ankommande. Vi andra är Egyptens gräshoppor som ska in i hålet längst till höger.
Uppdatering kl. 09:50
Planet både lyfte och landade som det skulle. Jag somnade redan innan fasten seatbeltsskylten hade tänts och det enda som egentligen hände sedan var att serveringsvagnen körde på min vänstra lilltå, som stack ut i gången. Fullt förståeligt, flygvärdinnorna måste småspringa för att hinna servera kaffet under de knappa 50 minuternas flygning.
Oj, flygbussbiljetten gäller även på lokalbussarna under två timmar! Vad bra, då kan jag ju åka på sightseeing!
Uppdatering kl. 10:40 Nä huga, det är lite för kallt för att åka vilse med buss. Jag har installerat mig (med ett begynnande skavsår) inne på Stadsbibliotekets barnavdelning.
—-
Stoppa pressarna!
Fembarnsmamma utslängd från barnavdelningen!
Efter ungefär 17 minuters solokvistande inne på barnavdelningen på Umeås Stadsbibliotek, blev Lotten Bergman avhyst.
Där satt hon nyss, fast då var det helt tomt på folk.
– Hur känns det?
– Jag är kränkt!
– Vad var orsaken?
– De sa att de hade en generell regel som gällde för alla att har man inte barn med sig, får man inte vara på barnavdelningen. Men det var ju det enda stället med soffa! Och eluttag intill!
– Störde du ordningen? Betedde du dig illa? Tog du alla barnens sittplatser?
– Jag var ju helt ensam där! Det fanns inte en människa i sikte! Och jag har ju faktiskt fem egna barn – fler än de flesta andra!
Lotten Bergman sågs senast i affekt klampa iväg till det närliggande Folkets hus.
—–
Uppdatering kl. 11:39
När jag hade blivit bortkörd, tassade jag iväg till bibliotekets informationsdisk för att be om trådlöst internet och fråga efter något ställe med sköna soffor. För vuxna.
– För att du ska få tillgång till internet behöver jag din legitimation.
– Min legitimation?
– Din legitimation.
Det är ju en smal sak om man har med sig sin legitimation. Men min legitimation, skulle det visa sig, ligger i den djefla mannens plånbok. Inget leg – inget internet. Och det närmaste sköna soffor man får sitta i om man är vuxen ser ut så här:
Tror fan att man inte an ha mig i möblerade rum: dator, sladdhärva, plånbok utan legitimation, ryggsäck, skavsårskängor.
Så jag samlade ihop mig och gick till Folkets hus (10 meter bort). Där möttes jag av en kvittrande dam med lila ögonskugga, lila glasögon, lila kläder och den mest tjänstvilliga inställning jag har varit med om på länge.
– Sätt dig ner, känn dig som hemma, gör dig bekant med våra lokaler, lösenordet till nätverket är nappflaska, ha det så trevligt!
Och som om inte det vore nog. De har en te-station för besökarna!
Nu måste jag bara se till att hitta en vit penna för att fixa särskrivningen.
Uppdatering efter föreläsningen kl. 17:02
Jag kom såpass tidigt till ”Umeå Airport” (för den är ju så internationell) att jag kunde se stockholmsresenärer till ett tidigare plan gå på och dessutom höra hur det fanns exakt en plats ledig eftersom någon Helen hade försovit sig. Och jooorå, den platsen kunde jag få köpa för blott 1 900 kr. Eh.
Under de närmaste timmarna ska jag därför sitta och bida min tid eftersom det är bättre att jag åker med ett plan som jag de facto är inbokad på, än tvärtom. Jag kan sova på ryggsäcken, jag kan äta plastmacka och jag kan kontrollera att flygplatsbyggombyggarna sköter sig och bilar cementen betongen här intill som de ska. När jag tröttnar kan jag i huvudet spela upp och älta hur jag under min föreläsning slog pannan i högtalarna, skrev med whiteboardpennor som hade osynlig skrift och sedan … Ptja. Hur var det nu igen? Jag måste tänka efter.
Jag stod på en enorm scen i Folkets hus med drygt hundra åhörare nedanför mig. Scengolvet var klätt med hoptejpade mattbitar så här:
Lapp på lapp, men ingen söm.På sina ställen snubblade jag ett par gånger. Det är bra; då håller sig åhörarna vakna.
Men så skulle jag ta ett jättekliv med extrafart mot blädderblocket för att berätta om juice och jos, vilket alltid är upplyftande och intressant. Vänsterbenet följde då med den lösa mattan framåt (accelererande), medan högerbenet stod kvar i givakt. I ett fåfängt försök att inte falla ner i påtvingad spagat, försökte jag genom att flaxa med armarna återfinna balansen. Det gick inte alls.
Inte särskilt smickrande bild, nej. (Från publikhåll såg det tydligen ut som om jag plötsligt for ner i ett djupt hål.)
Nu ska jag bara överleva hemresan och sedan ta in på Hotell Tegnérlunden för att imorrn inspektera dess baconbestånd. Sedan blir det föreläsning på Språktidningen, tiddelidum och hurra!
Jag har egentligen inget att rapportera. Från Sverige har jag hört att lillsessan har förlovat sig med ett fnitter samt att den djefla mannen fick taxiresa betald ända till Stockholm för att sitta i Nyhetsmorgon och berätta om hur man gör när man mejlar.
Och så kallar de hela grejen för både ”efftiva” och ”e-mail”, stoppar in ett felaktigt tankstreck!
Undrar vad som händer nästa söndag. Då kommer förstås Spåkpolisen och hötter med näven! (Nej, det gör hon tyvärr inte.)
Här i södra England har vi sedan sist hunnit
se på Sweet Charity med alla släktingar på scen eller i orkesterdiket
dricka a nice cup of tea
gå på pub
besöka en leksaksaffär i sju plan
åka dubbeldäckarbuss
handla skor
äta fish’n chips på pub – flera gånger
gå på stranden
dricka a nice cup of tea
titta på Brightons pir (den som inte brann upp)
kolla på Oliver!
ta en öl på en pub
kolla på Big Ben
dricka a nice cup of tea
äta spotted dick.
Den sistnämnda skulle värmas i mikron och såg efter tre minuter ut så här:
Varken särskilt spotted eller dick-lik.Den smakade precis som mjuk pepparkaka med russin – i och var ganska torr och mycket tristare än sitt namn.
Vidare har vi åkt till London och tillsammans med i runda slängar fyra miljarder människor försökt få plats på trottoaren, i tunnelbanevagnar och i affärer.
På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)
I London hann vi även stå i världens längsta kö in till Natural History Museum, som hade fritt inträde och ändå fick plats med alla fem miljarder människor som skulle in.
Där borta vid krysset började vi köa. Och nej, på bilden syns det inte att det är sex miljarder människor på plats.
Inne på museet hade vi kusinsonen John Hinton som mål. Han har en fantastiskt rolig enmansshow om Charles Darwin, som han borde framföra i Sveriges alla skolor. Denna vecka är han på National Museums innegård – utomhus – och kör en kortversion av pjäsen.
Här tittar Darwin på publiken och ber dem att inte störa. Han har faktiskt viktigare ting för sig än att konversera just nu. Han ska nämligen komma på teorin om ”survival of the fittest”. Strax. Men först måste han sjunga en sång.
Inne i affären som heter Desigual (gå inte in; allt är på tok för vackert och dyrt – man blir galen!) satt en och annan uttråkad karl i en och annan soffa.
Vissa sov och snarkade och drog till sig en obskyr, svensk bloggares intresse.
Och så har vi förstås ätit. Bacon med … ja, vad?
Vad i hela friden heter detta?
Nu ska vi snart åka hemåt till landet där man inte säger sorry, exscuse me och pardon och där man inte kan … äh, Sverige är ok. Men visst borde vi vara trevligare och titta rakt in i okända människors ögon oftare?
Uppdatering
Här hade jag som en avslutning skrivit ”Pokulera mera, liksom!”, men fick i kommentatorsbåset en fråga av Agneta, som inte förstod vad jag menade? Ska man berusa sig för att våga kommunicera? (Ptja, ja, jo, det är ju så det brukar vara, men …)
Nej, det var alls inte det jag menade. Jag har sedan barnsben gått omkring och trott att ”pokulera” betyder ”prata mycket och diskutera spirituellt”. But NO!
NESAOBWikipedia och SAOL.
Vi hörs när jag släpper ut mig själv från skamvrån.
