Jag har under denna dag lyckats färga mina ögonbryn lite för mycket och spillt en hel kopp te över mig, så nu är jag lugn. I genomsnitt händer bara två sådana klanterier per dag, så nu kommer jag inte att riva sönder nylonstrumporna, trampa av klackarna, dricka för mycket champagne eller gå in i fel hotellrum.
Intalar jag mig.
Jag reser med min djefla man, vilket händer väldigt, väldigt sällan eftersom vi har som princip att en av oss i görligaste mån ska vara hemma med barnen om den andre är bortrest. Men nu har vi stora barn och spanjorer i huset, så då går det nog bra.
Lotten och Olle tågluffar. Nästan.
Nyss bytte vi tåg i Linköping. Vi klev av med fyra väskor och en gitarr, och swoooooosch var min man puts väck. Vi hade bara tio minuter på oss och var hungriga, så jag gick de fem meterna till väntsalen, inventerade räkmackorna och kontrollerade tebeståndet och konstaterade att näe, jag måste fråga min försvunna djefla man. Som kom småspringande mot mig med något vilt i blicken.
– Var är vi? sa han.
– Linköping. Vart gick du?
– Ner i tunneln!
– Nämen varför det? sa jag.
– För jag trodde att vi var i Norrköping …
– Fast i Norrköping finns det ju ingen tunnel.
– Va? sa min man med blicken mot en helt tom informationstavla.
– Du kanske tänkte att du var i Katrineholm? Arboga? Sundsvall!
– Men varför bytte vi inte i Norrköping?
– För att SJ vill att vi byter här istället, sa jag och tänkte inte på att det ju egentligen var konstigt.
– Jag har aldrig bytt här! Var köper man korv?
– Vill du äta korv?
– Näe, svarade min man självklart och tog samtidigt fram gitarren och började spela. Jag vill ha fil & flingor.
Ikväll ska vi gå på baluns för att fira att karln som tussade ihop oss två den 9 januari 1985 nu fyller 50 år. Vi ska hålla tal och sjunga en sång och tacka honom för våra fem barn eftersom det är hans förtjänst att de finns. Och så ska jag börja göra anteckningar inför nästa år, när vi blir lika gamla och ju också måste ha kalas. (Liksom andra 64:or som Keanu Reeves, Sandra Bullock, Russel Crowe, Courteney Cox, Rob Lowe, Matt Dillon och Sarah Palin.)
Jag tror att jag allra helst hade velat ha fest på lyxtåg.
Eller vet ni åldringar som läser här hur man bäst firar sig?
Om man är lite kinkig, alltså. Först fick jag en estetisk chock när jag gick in i Sollefteås vansinnigt vackra stationshus – som inte motsvarade mina förväntningar alls.
Inte särskilt pietetsfull renovering, kallar jag detta.
Så inleddes resan – med buss till Kramfors. Det var sedan byten här och där och skakiga bussar och regniga vägar och illaluktande hundar samt en och annan avstängd toalett. Sedan har vi ju det faktum att jag alls inte är förtjust i de ”nya” tågen som trafikerar östkusten i norra Sverige.
Tågen heter SJ3000 (inte X3000 alltså), vilket i sig är helt obegripligt. Ska vi redan nu se fram emot år 3000 såsom vi när X2000-tågen kom såg fram emot år 2000? Eller sk…
Damn. Nu kom jag på en sak. Tågen kanske inte heter 2000 för att millennieskiftet närmade sig? Utan för att de har 2 000 hästkrafter eller preciiiis 2 000 muttrar per vagn? Damn.
I all fall. SJ3000-tågen är skakiga, bullriga och har hårda fåtöljer. Nu ska ju vi människor tydligen inte sitta särskilt bekvämt längre eftersom det är bra att vara uppe och röra på sig, vilket vi tvingas till om vi sitter obekvämt … men om man nu måste sitta i fem timmar, kan det väl för bövelen få vara lite skönt?
Informationsfilmen om dessa så kallade snabbtåg (som inte är snabbare än de andra tågen, så det så) har jag letat fram. (Kolla gärna på bostadshusen efter 21 sekunder och fundera över läget.)
Såg ni nymodigheterna i tåget? Eh. Nej. För den som har gjort den här filmen vet att fokusera på rätt saker: Sveriges natur. Här kommer några klargöranden!
Toaletten är jätteflott!
Avståndet mellan sätet och fönstret är gigantiskt – kanske för att tåget liksom är lite rundat och smalnar av nedtill?
Som Grand Canyon!Det finns en mystisk, designad balk mellan sätena. Jag klämde och kände på den lite, men kunde inte komma på dess eventuella funktion.Balkens ovansida såg ut så här. Jag tryckte på det som såg ut som knappar, men de verkade inte vara till någon nytta.
– Ursäkta, vad är de här knapparna på balken till för? sa jag till ombordpersonalen.
– Lampan? Eh, det är en lampa. Just nu tänder och släcker du för personerna som sitter framför dig.
Jahaja. (Som tur var, sov de.)
På vägen upp fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström har tillagat helt utan att använda kryddor. De såg ut så här:
När jag jobbade som sjukvårdsbiträde på Danderyds sjukhus kallade vi mat som inte behövde tuggas för skonkost
På vägen ner – ett dygn senare – fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström tydligen fortfarande envisas med att inte ha kryddor i. De såg ut så här:
Varierad kost har jag hört sägas ska vara bra.Humdidum, här kan man inte göra mycket.
Nåja – resan gick trots allt söderut tills vi kom till översvämningarna strax norr om Stockholm. Jag satt bredvid en AD och diskuterade bindestreck och lifvet, så jag led inte. Värre var det med ett gäng skåningar som skulle ta sista flyget till Malmö och som dessutom hade ett par öl innanför västen. De hotade med att bryta sig ut ur tåget (med hjälp av SJ:s bestick?) och sedan gå sista biten – genom sankmarken som var anledningen till att tåget stod still. Men det hela slutade med att de fick åka med till Stockholm och sedan kliva på nattåget till Skåne.
Om de var glada? Nope.
Själv fick jag mig en alldeles utmärkt resa sista biten, eftersom jag hamnade bredvid en underskönt vacker, jättestor basketspelare från USA. Han skrev på sin doktorsavhandling (ekonomi) på universitetet i Bergen eftersom hans farföräldrar var från Norge och han aldrig hade fått lära sig norska av sin dumme fader.
– Nå, har du pratat norska med dina farföräldrar nu?
– Nej, de dog när jag var liten.
– Kan du prata norska?
– Njaeh.
Han hade åkt tåg hela dagen eftersom han hade varit på besök i Köpenhamn och själv hade räknat ut att bästa vägen att ta sig från Danmark till Norge nog skulle kunna vara att åka över Stockholm. Jag gestikulerade och viftade och sa att näääääämen iiinte dååå, när han fick reda på att han inte skulle kunna komma vidare från Örebro som han hade tänkt. Jag var på vippen att ta med honom hem, men eftersom huset är fullt av stora spanjorer och små fransmän, fick det vara.
Nu ångrar jag mig. Sicket party vi kunde ha haft! Vilken medellängd!
… men nu när jag är på väg hem igen måste jag ju rapportera lite. Och be er alla som inte trivs jättebra i storstaden där ni bor att istället flytta uppåt, utåt, bortåt och då
ha nära till baskethallen
ha nära till skola
njuta av skidåkning
ha nära till dagis
bo på större yta
få en snygg dialekt
spara pengar på kläder och inredning
få köpa te och kaffe för tio kronor på kafé
parkera alldeles utanför Systemet.
Så här plättlätt är det inte i Stockholm.
Jag är alltså vän av inte bara Systemetparkeringen utan även det mindre stressade livet. Sollefteå ligger långt från alla ära och redlighet – och fy för bövelen vad det är synd! Kolla på stationshuset!
Som inte används! Hit går inga tåg!Sollefteå järnvägsstation 1888. Ångloket Fb 73 ”Thorgny” är klart för avgång mot Långsele.
Och om man bor på Hotell City i Sollefteå ser korridoren ut så här – det har ni inte varit med om förut, va?
Jag låtsades att jag var Johnny Depp här en stund.
Hotellets receptionist pratade om vädret med mig i morse och erbjöd mig paraplyer och sightseeing. Jag bedyrade att regnet inte var något bekymmer eftersom ”jag blir jättesnygg i håret av regn”. Damen (i färgmatchad tröja, se bilden ovan) tittade förvånat på mig och utbrast:
– Nå! Det var först’n!
(=Förstgången jag har hört något så stolligt.)
En stund senare när jag reste mig upp och plockade undan mina äggskal, sa hon leende:
– Jååå. Då var det roliga schlut.
I hotellrummet fanns en utmärkt säng med nymanglade lakan som den väldigt trevliga personalen hade gjort iordning åt mig:
Men … vad är det där på väggen till vänster?Sånt här finns inte på Grand Hotel!Notisar! Brevpapper! Kuvert! Miniräknare! Telefonkatalog! Jag kan leka kontor här!
Nu börjar ni misstänka att jag är ironisk. Men nej. Jag tycker verkligen att Sollefteå borde få tillbaka tåget och att fler människor borde bo här. Vad säger ni: en kampanj liknande Vi flytt’ int’, men istället: ”Ja fluttar järna till nånannanstans”?
Här inne på Café Petter åt jag en räkmacka. Huset byggdes 1855 och överlevde otroligt nog rivningshysterin på 1970-talet.Och nu vet jag hur jag ska måla min ytterdörr. Så vackert!
Allt är dock inte vackert i Sollefteå – här ser ni plejset som jag föreläste på:
Men där inne fanns det kristallkronor!
Ni förstår att jag tror att Sollefteå har en bra klimat – ovanligt många som har vuxit upp här har gått långt och vunnit OS och haft sig. Man slipper bekymra sig om … storstadsbekymmer. Ja, jag måste bli politiker och jobba för tågens återkomst! Tåg är framtiden! Jag har skådat ljuset! Halleluja!
Jag åker tåg till västkusten idag. Eller åker och åker – vi står stilla i Töreboda just nu på grund av anledningar och orsaker. På tåget händer det inte mycket. Jo vänta, mannen bredvid mig torkar av sina halvmeterlånga skor ideligen. Han tar en servett och slickar på den, och så gnuggar han så att det gnisslar lite, lite.
Men nu ska jag berätta att inget har hänt idag. Först vaknade jag och sade gomorron till min sedan ett par dagar väldigt tystlåtna sängkamrat.
Som inte snarkar.
Sedan tassade jag ner till köket och konstaterade att några som inte lagade mat igår, nog somnade innan de hann städa färdigt. (Regeln lyder: de som lagar mat slipper städa.)
Jag gjorde havregrynsgröt i mikron, hällde på frysta bär som jag har köpt dyrt och alls inte plockat själv och satte mig ner för att kolla nyheterna.
Inget internet.
– Hallå? sa jag till routern, som blinkade slött med ett grönt öga.
Därefter klädde jag på mig, slängde ner diverse skrivregler i ryggan, letade fram en svart överdel som är väldigt proper ity ett propert plagg effektivt drar blickarna från den ickeexisterande frisyren och tonårsfinnen på hakan. Jag tog bussen till stationen, köpte värktabletter (knäna, de förbaskade knäna) och ställde mig att vänta på tåget. Iklädd varma, snygga pantalonger ovanpå de fina, randiga nylonstrumporna, härliga kängor, en rejäl vinterjacka som går nedanför rumpan och har en kapuschong så stor att ett mumintroll hade kunnat försvinna i den, var det alls inte så farligt trots ishavsvindarna.
– Ursäkta? hörde jag en mansröst säga. Ursäkta, är det härifrån tåget mot Katrineholm avgår?
– Eh, jo, ja just det. Öh … va … me…
Min tvekan och mitt mummel berodde på mannen klädsel. Som var helt fel!
Så här!
– Ja, du vet, man åker ju inte tåg så ofta.
Sa mannen som om någon hade ifrågasatt perrongfrågan och återvände till sitt ressällskap som …
… var klätt så här …
På tåget satte jag mig tillrätta och tänkte att bara man klär sig ordentligt, så fryser man inte. Å andra sidan behöver tydligen inte alla klä sig varmt. Mysko. Huga, usch, tänkte jag och njöt av min varma jacka och mina fina pantalo… Men? När blev det så här? Vad har jag på mig?
Sedan klev jag av för tågbyte i Katrineholm och där frös jag ihjäl eftersom ingen människa i världen överlever kylan som samlas just på perrongen i Katrineholm. När jag väl klev på tåget igen (återuppstånden), fann jag att det finns fler som trasslar med än det ena, än det andra.
Den här karln har pappershögar som ingen annan. De ligger i buntar i hans knä, de faller ur hans händer, de ligger på hatthyllan ovanför och de rinner som ormar ut på golvet. (Jag tjuvsneglade lite, och pappren handlar om försäkringsfrågor och juridik; det står omprövning, dom, kammarrätten och utfall här och där.)
Kolla, jag slog rekord i grenen ”konstiga rubriker”!
Men det är precis så det är nu: jag måste skriva en dagboksinlägg som handlar om hur jag har haft det denna dag. Vän av ordning kan hävda att det var precis det jag gjorde även i förra inlägget, och det får man ju hålla med om. Och sedan strunta i.
Jag kom fram till Luleå och fick omedelbart beröm för plommonstopet av fem personer. Sedan tre personer. Och så fyra till. Luleå är alltså en stad som är svältfödd på plommonstop.
Taxichauffören som körde mig till Arcushallen hette Ivica Cvitkusic (säkert med fnuttar på bokstäverna – kanske Cvitkušić enligt Magnus Andersson i kommentatorsbåset) och han spelade i Allsvenskan i Västra Frölunda, DIF och GIF 1988–1996. Nu är hans son (200 cm) basketproffs i Spanien. Han berättade i raketfart om hela karriären och om sonen och … allt. Jag var så här vältalig under tiominutersresan (som kostade 260 kronor):
Inne i den enorma (12 000 m²) hallen, attackerades jag av tre olika personer som berömde plommonstopet, och hittade sedan en alldeles egen plats som det stod LOTTEN BERGMAN på. Jag var en VIP, tjohej!
Under matchen satt jag och hejade på Luleålaget som om jag aldrig hade flyttat från stan (vilket skedde 1981) och försökte samtidigt spana i alla som jag trodde att jag kände. (Det är svårt att spana på tanter och gubbar – jag fokuserar liksom på 20-åringar som ser ut som tanterna och gubbarna gjorde för länge sedan.)
Matchen såg ut så här när det inte var rök, glitter, spot lights och cheerleaders på planen:
Northland–Kvarnby 82–73.
På tv4:s lokala nyheter syntes jag i flera sekunder:
Den där domaren spelade förresten i Plannja när jag var liten.Bussen hemåt var gratis och såg ut så här på utsidan …… och så här på insidan.
Men för att ni nu ska ha något att kommentera och skriva båsmetersdikter om (eftersom jag inte har köpt en ny bil som vi kan testa – än), ger jag er här lite virke: hur tänkte Heidenstam med de här raderna egentligen och vad är det man längtar till i sådana här situationer?
Jag vet att det är ytterst tillfredsställande att få höra om hur andra människor gör fel, tappar kontrollen, glömmer julklappar på tåg, krockar med försvinnande gula bilar, färgar håret randigt och dricker öl ur flaskor som innehåller cigarrettfimpar.
Klockan 09:25 stod jag i smutsigt hår och pyjamas (i den mån basketshorts och dassig herrskjorta är en pyjamas) och funderade på om jag skulle hinna göra mina rehabiliteringsövningar för knät eller om jag skulle fokusera på att blogga om hur jag inte alls är kompetent vad gäller bilköp. Men först skrev jag ut biljetterna.
Tågresa till Stockholm och vidare till Arlanda med ankomst 13:55.Flygresa till Luleå med avgångstid 14:15.
Vänta nu. Näe. Nej! Man ska inte delegera biljettinköp till en resebyrå! Det blir bara fel! Hur ska jag hinna från tåget till flyget på 20 minuter? Pah! Gah! Fnys! Prioriteringsordning!
Kolla när nästa tåg går!
Aha, 10:07!
Tvätta håret! (Jo, faktiskt. Ni anar inte hur lik svinto en nudelsoppefrisyr kan bli.)
Artonåringen kan köra mig!
Swisch!
Swosch!
– Jag gör en matsäck! Macka och russin! skrek Artonåringen.
– Jag kan hjälpa dig med att berätta en lugnande historia om när en av Napoleons generaler som hette Grouchy kom försent till slaget i Waterloo! skrek min djefla man.
Väl framme på stationen visade det sig att tåget var försenat och inte skulle avgå förrän 10:50. Fine, jag hinner bra ändå.
– Hej! Jag har en biljett här till Stockholm 12:07, men jag tänkte fråga om det är ok att hoppa på tåget som kommer nu eftersom jag ändå är här.
– Icke ombokningsbar biljett … nej.
– Men jag tänkte ba… med tanke på växelfelet vid Stockholms Södra …? Om jag väntar till nästa tåg och det är lika sent så …
– Nej. Du får lösa ny biljett.
Och i det läget kände jag såpass mycket frustration att jag gick och köpte en mugg te. Nu när jag sitter och dricker te (och tåget är beräknat till 11:53) ser jag att jag ju har läst fel. På fel biljett. Fel dag. Jag sitter här och kan inte annat och mitt flyg avgår inte förrän 16:00 … Man ska alltså delegera biljettinköp.
Men än värre är det för damerna som sitter bredvid mig och är arga för att tåget nu är en timme försenat:
– Jag missar min hårfrissa! Jag skulle ha varit hos frissan klockan halv tolv! Jag hinner inte till min klipptid!
– Och jag hinner inte till min pappa! Han är 85 år och har slutat duscha. Jag skulle ha varit där klockan tolv och duschat honom men nu hinner jag inte. Han vägrar att bli duschad av någon annan och nu hinner jag inte det för sedan klockan ett måste jag hjälpa min son skaffa pass. Han är 35 år, men man måste intyga att han är han och det kan bara jag.
Hon hann till hårfrissan.
Nu kommer tåget. Jag smiter på och hoppas på det bästa, va?
Uppdatering
Här sitter jag nu och lägger fälleben för alla andra resenärer med mina fina sladdar.
Allt har gått väl. Jag rapar hamburgare på Arlanda, där jag har gått på långpromenad eftersom det på biljetten stod att jag skulle till ”Norra”. (Se översta bilden.) Det var naturligtvis ”Södra”.
Dagens lärdom: om man frågar biljettförsäljarna, är de stenhårda när det gäller rätt tåg på rätt tid och det finns inget som helst utrymme till anpassningar oavsett om det handlar om dörrfel, tekniskt fel, kraschade växlar eller snöyra. Om man däremot går direkt till biljettkontrollanten ler de, klappar en på plommonstopet, blinkar med flirtögat och säger att det går så bra såååå.
Ni vet att flygplatsägare och flygbolag är måna om säkerhet, kontroll, anseende, status, service, vänlighet och renhet? Just därför tycker jag att det är kul att fotografera sådant som gör att man känner sig som hemma:
Igår bjöd lillasyster Orangeluvan sina syskon Broder Jakob och Lotten på fantastisk mat på ett ställe som heter Pontus. Bartendern var på extremt dåligt humör när vi hängde lite hos honom inledningsvis, men sedan blev vi nästan förälskade i resten av personalen. På toa tog jag bild på toalettpappersupphängningen eftersom det finns vissa som finner intresse i dylika.
Nästan som en fyrhålare.
Vi satt så nära köket att vi såg vår mat tillredas!
Ingen skrek, ingen var svettig, alla bara gjorde vad de skulle och ingen verkade snuvig.
Det var gott och väldigt trevligt – kanske eftersom det ”kändes som hemma”. (Det var konceptet, sa personalen. Väggarna är tapetserade med bokhylletapeter som funkar! Det såg så mysigt ut så.)
Men kolla – var hamnade jag sedan?
På väg till tåget hemåt stannade vi på ett plejs och drack te i stora koppar som de syskon vi ju är – och så fick jag en påse med julklappar av Orangeluvan.
– Till hela familjen! Det finns saker till pappa där i också!
– Tack! Jag eh … du får av mig … på annandan … jag … eh …
– Tssst, det blir bra så här. GLÖM NU INTE PÅSEN PÅ TÅGET!
Och så skrattade vi tillsammans eftersom det är så vi säger till mig. På samma sätt säger vi alltid till Broder Jakob att han inte ska ta fel tåg eftersom han alltid tar fel tåg och hamnar i Linköping när han ska till Svartöstaden.
Men en timme senare klev jag av tåget i Eskilstuna. Utan den bruna påsen med alla julklappar. Jag upptäckte det omedelbart och svor SATAN och HELVETE och FAN tusen gånger. Under tiden letade jag efter någon människa att tala med. I den bästa av världar skulle jag
få tag i ombordpersonalen
få beskedet att påsen var funnen
kunna säga till dem att lägga påsen på tåget när det imorrn (idag alltså) åker tillbaka österut.
Men den bästa av världar är inte här, den är tydligen i Skottland. För där kan man få tillbaka borttappade saker på studs. Hur jag vet detta? Jo, för hela kvällen twittrade jag som en galning (förlåt alla som inte var intresserade av en brun påse på väg till Hallsberg) och blev RT:ad (att tweeten skickas till alla andra i hela världen, men inte till någon i Hallsberg) och påhejad och given goda tips.
Nu i morse svarade även SJ:
Béatrice som gissar i Julkalendern varje dag skrev att jag skulle kontakta taxibolagen i Hallsberg — kanske stod någon vid stationen och kunde haffa tåget?
But no. I Hallsberg står det inte drivor av taxibilar. Och den firma som jag trodde var störst – Hallsberg Taxi – hade bara en bil, och den var ute på långkörning.
En enda människa lyckades jag prata med — hon som svarar i telefon om huruvida tåget är sent eller ej. Hon lyckades se att (och detta är väldigt underligt) all ombordpersonal på tåget Eskilstuna–Hallsberg klev av i Eskilstuna. (Hett tips till alla gratisåkare.) Tyvärr kunde hon inte (och hon försökte verkligen, jag hörde tangentbordsknattret) se om ”mitt” tåg skulle återvända mot Stockholm eller åka till … Korpilombolo.
Stationen i Hallsberg har öppet till 23, men man kan inte ringa till någon där.
Bagport som sköter alla kvarglömda grejer (som jag haft att göra med förut) har inte mer telefontid är 12–16 på vardagar.
SJ på 0771-757575 hanterar inte någonsin något av de problem som jag har haft (med min glömska).
Mitt i natten kom ett besked på Twitter från någon som visste att berätta att tåget städas i Hallsberg på morgonen. (Se ovan.) Men vart tar då kvarglömda effekter vägen? tänkte jag listigt. Det som hittas måste ju läggas i en säck och sedan föras till Bagport. Väl?
Därför gick jag upp kl 06 och körde till stationen för att springa genom ”mitt” tåg i den vilda jakten på påsen. Well, det låter sig verkligen inte göras i rusningen när all världens pendlare ska in i ett trångt tåg. Jag haltade (knät igen) fram till en lokförare som hängde ut från sitt lilla bås.
– Hej! Jag glömde en brun påse med julklappar på det här tåget sent igår kväll.
– Neeej, vi har inte hittat nåt.
– Men …
– Tåget städades i morse och då tar dom hand om allt.
– Men vart tar allt vägen sedan?
– Det skickas till Stockholm. Bagport heter …
– Skickas?
– Ja.
– Med post???
– Nej, med tåg.
– Men då måste det ju vara det här tåget!
– Nej.
You can’t blame a girl for trying. Jag gav honom mitt visitkort (äntligen fick jag användning för det!) och åkte hem igen.
Så. Det känns så himla mycket bättre när man får häva ur sig om sina olyckor och bedrövelser. Om någon ser en brun, skrynklig papperspåse, blott till hälften fylld med små julklappar som min syster har lagt ner sin själ i … ptja. Mejla mig.
Uppdatering med pukor och fanfarer: Det kom ett mejl:
Hej!
Påsen togs om hand av mig och lämnades till vår uppsamlingsplats för upphittat igår kväll i Hallsberg. Den tas om hand under fredagen och skickas med lämpligt tåg till Stockholm. Otroligt att du blir informerad att personal på tåget kliver av i Eskilstuna. Jag och Roger (lokföraren) tjänstgör till Hallsberg som är tågets slutstation. Hoppas nu att du får julklapparna snabbt tillbaka. Ta kontakt med resebutiken i Hallsberg så kan du få besked när dessa skickas.
Avslutningsvis så önskar jag dig en GOD JUL och GOTT NYTT ÅR.
Hälsn. Tågmästare Kenth Bjärnebro Hallsberg.
Dessutom ringde Kenth och hörde sig för så att jag verkligen var nöjd och glad. Och det var jag ju! Sedan måste jag ju också säga att det var skönt att höra att tåget inte for omkring utan ombordpersonal.
Nu ska jag övergå till att vara bekymrad över något annat. Jordens undergång?
Uppdatering igen
Nu kom det ett mejl till:
Nu är frågan om jag ska kontakta Josefin. Så att hon inte behöver gå omkring och oroa sig å så.
Uppdatering än en gång
Börjar ni tröttna?
Den bruna påsen med julklappar är nu på väg i lastbil från Hallsberg till Stockholm. Jag försökte stoppa denna onödiga resa, men det gack inte. Nu är mitt uppdrag att kolla på Bagports söksida efter min påse. Som måste heta ”bag” för att hittas. Eller ”plastic bag” om man ska vara noggrann.
Se: papperspåsar kategoriseras som plastic bag, fast av papper.
Men nu ser jag att man kan byta språk. Det som står ovan är nämligen på engelska. När man byter till svenska kallas plastic bag för … påse! Heureka!
(Det kommer en ny julkalenderlucka senare i förmiddag.)
Igår var jag på galej tills jag skulle ta 22:55-tåget hemåt. På Centralen kom Rapport fram och ställde några frågor och jag pratade på ett tag, och hamnade sedan i alla morgonnyhetssändningar med det extremt kloka, välformulerade och ovanliga uttalandet ”Ja, jag kommer att fortsätta att vara beroende av tågen, men också av informationen”. (Mitt uttalande föregicks av en lång drapa om svårfunnen information, men de kan ju inte fylla hela sändningen av ett inslag med mig, vilt gestikulerande, spottande och fräsande.)
Men det är väl bra att SJ gör nåt. Om de inte kan köra tågen, är det enda vettiga beslutet att ställa in dem eftersom tåg som inte kan köras ju inte kan … köras. Om SJ ställer in varannan avgång och sedan kör med dubbelt så långa tåg lite mer sällan under en begränsad tid är ju även det okej. Uppdatering: Men så är inte fallet. Niklas förklarade för mig i en kommentar att SJ ställer in tåg och kör sedan för att kompensera detta de andra avgångarna med extra korta tåg. Eller extra gamla tåg. Slut på uppdatering.
Men det är så vansinnigt svårt att få information! SJ-appen är ganska bra … när den funkar. Men ack så många gånger det inte står något om inställda eller försenade tåg. Min gångna helg såg ut så här:
Lördag kl. 18:08 till Stockholm inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
Söndag kl. 10:07 till Stockholm inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
Söndag kl. 14:44 till Eskilstuna inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
Just den där eftermiddagsturen i söndags ersattes med en buss som tog sig till Eskilstuna på tre timmar – en sträcka som med tåg tar en timme. Ja, jag är fortfarande arg.
Se här nu till vänster hur det såg ut fortfarande klockan 16:05 i appen: avgången 14:44 är heeeeelt normal.
Vi ger oss iväg till Stockholm (som alltså ligger en timme bort) med ibland tre timmars marginal, vi bokar in oss på hotell (som inte ens har bacon!) för att vara säkra på att inte komma för sent till morgonföreläsningarna och vi missar basketmatcher, julmiddagar, släktkalas och inkomster för att … för att … ja … varför?
Men om man ser lite positivt på det hela, så får man bloggvirke, prata med intressanta människor, uppleva okända stationers spårsopa mitt i natten och ibland även lära sig hur en Stentofon ser ut.
Vid Cityterminalens bussplats 15 finns ett eluttag som funkar!
Jag är ju på vift i snöstorm och bor på fyra olika hotell under veckan, och känner att det kan man ju inte göra utan att rapportera. Ni som vill öppna julkalenderluckor med gåtor hittar lucka 6 här nedanför.
Igår skulle jag föreläsa på Scandic Järva Krog i Stockholm – eller i och i, förresten. Det ligger utslängt bredvid motorvägen mot Arlanda och för att komma dit måste man åka tunnelbana, pendeltåg och buss, vilket inte så lätt görs i snöstorm. Därför bestämdes det att jag skulle ta plats redan kvällen före föreläsningen för att få sova och med säkerhet komma i tid och inte försent eftersom det sällan är bra när man är den som ska vara i tid mest av alla.
I receptionen hittades inte min i förväg gjorda bokning, så den fick bokas om. Under tystnad. Inga problem. (Jag försökte småprata, men hörde faktiskt inte vad tjejen i receptionen svarade eftersom hon talade så väldigt tyst.) Under tiden lyssnade jag på vad de andra gästerna och hotellfolket sade till varandra:
– Kan jag beställa väckning?
– Nej, tyvärr, det går inte. Vi hade väckning förut, men det funkade inte så i somras var det massa som missade sina flyg så vi har fattat ett beslut som gäller alla.
– Har ni en bankomat?
– Nej, tyvärr, den är trasig. Kanske macken runt hörnet hjälper till om du köper något.
– Har ni en vattenkokare som jag kan ta upp på rummet?
– Nej, tyvärr. Men du får köpa te och kaffe här.
– Kan jag ta ut pengar här i receptionen?
– Nej, det går tyvärr inte.
Jag tänkte då att de förmodligen hade hakat upp sig och helt enkelt inte kunde svara annat än nekande, så jag sa:
– Måste jag som betalar nästan 1 700 kronor för ett förvånansvärt litet rum med svinkallt badrum verkligen betala 15 kronor för att få ta varmt vatten till lite te?
– Njänjäeeee … ok, det kan vi väl bjuda på.
Jag säger att detta är ett litet rum för 1 700 kronor, men förr i tiden bodde ju sjubarnsfamiljer på samma yta, så vem är väl jag att knorra?
Ni ser överkastet på bilden ovan? Well, det fick inte ligga kvar där så länge eftersom badrumsgolvet var så kallt att jag började leta appar som mäter temperatur. (Den uppfinningen kommer nog till iPhone 8.)
Överkast/badrumsvärmare.
För att få upp värmen lite, begav jag mig till träningslokalen – som faktiskt var lite större än mitt rum.
Där cyklade jag på motionscykeln i 90 minuter. Trodde jag. Väggklockan i lokalen stod fortfarande på sommartid, så det var i verkligheten bara 30 minuter.
Det fanns bacon till frukosten, men den var tyvärr kall – äggröran likaså. Däremot gick föreläsningen lysande och uppåt 40 av språkligheter upplysta personer fick bege sig hemåt i snöyran, styrkta av nya skrivregler.
Själv tog jag mig via denna busshållplats till Centralen på bara 90 minuter.
På Centralen fick jag order att inte ta 15-tåget som min icke ombokningsbara biljett sade att jag skulle, utan 12-tåget, som skulle avgå klockan 14. Detta innebar att sittplatserna på tåget var lite för få:
Men förr i tiden fick man ju vara glad för att ens ha ett golv att sitta på.
Detta 12-tåg anlände klockan halv åtta på kvällen och sedan dess har allt funkat perfekt: Scandic Opalen i Göteborg lät mig ta upp mat på rummet, har vattenkokare och varmt golv inne på toa.
Men det var ett tag sedan man valde dekoren …
Och så måste jag förstås visa upp kaviarmaskinen över alla kaviarmaskiner:
Man trycker bara på handtaget!
I eftermiddag ska jag ta mig till Borås och checka in på ännu ett hotell. Allt kan hända!
I morse vaknade jag extra tidigt för att sparka igång en gammal skrivare som skulle vikariera för den vanliga som tvärdör som av brusten halspulsåder så fort det blir lite ebb i tonern. Jag är inte jättebra på att vakna tidigt – min talang ligger mer åt nattsuddarhållet. Och inte fick jag ordning på skrivaren heller.
Sedan flög jag på lätta fötter trots knärelaterad hälta in i studio 1 i Radiohuset i Eskilstuna, som ser ut ungefär så här:
”… och när borstbindarna inte svor eller drack borsten, sprang de fem trappor ner och ut på Luntmakargatan och snabbdrog så många halsbloss som möjligt innan de sprang fem trappor upp igen …”
Därifrån hastade jag in i gamla fabriken som numera går under namnet Munktell Science Park för att hinna lyssna på Julian Stubbs. På ett intressant sätt berättade han om sina erfarenheter t.ex. från London, som har förvandlats från en otrevlig industri-betongig stadsmiljö till det som OS-invigningen lyckades förmedla. Och så sa han att ”Rome wasn’t built in a day”, vilket fick mig att hugga publikmicken och med glittrande ögon och ett leende som gick upp ovanför öronen tjoa på den brittiskaste engelska jag någonsin kunde:
– I know a shortcut when it comes to building Rome in one day: we in Eskilstuna can use our industrial environment and make this into ”The Steampunk City of Sweden”! Isn’t that a fantastic idea?
Man kan säga att jag gick lite med håven, ja.
– Well … it’s a beginning … sa Julian. Have you been to Newcastle?
– Yes I have (sa jag fastän jag inte är riktigt säker på att det är med sanningen överensstämmande).
– Well, there you go. It’s a start.
– Please tell everybody about steampunk! sa jag och tänkte att jag då skulle få njuta av hans flytande engelska.
– You do it! sa han.
– Oh dear, hörde jag mig själv säga till publiken medan jag fortfarande log, he doesn’t know what it is.
Och där förlorade jag nog Julian. Min definition av steampunk var lam och ganska mesig (varför berättade jag inte på svenska istället?) och vips, togs micken ifrån mig, varpå jag insåg att jag var tvungen att rusa vidare.
Jättemycket steampunk.
Jag hamnade då på Trafikverket. Mitt körkort har sedan jag bytte namn till Lotten fortfarande skrikit CHARLOTTE med stora bokstäver, och det har jag nu (efter påpekande av en polis) blivit tvungen att byta ut. Processen var så effektiv att jag nästan inte hann le mot kameran innan det var dags att parkera bilen vid stationen – för 61 kronor. Iiiih. Men nu till det mest fantastiska: jag lämnade in bilnycklarna på Pressbyrån och bad dem ta hand om dem tills den djefla mannen kommer och hämtar dem ikväll. Och de protesterade inte!
Nu ska jag strax kliva in på Språktidningens redaktion för att där föreläsa om det svenska språkets utveckling och sia om framtiden samt lära alla att stava till KASJUNÖT så att de kan vinna stort i Wordfeud. I samma sekund som klockan slår 16, ska jag snabbhalta till Centralen för att hinna åka till Göteborg innan snöovädret landar på rälsen – som ju också är väldigt steampunkig om man tänker efter.
