Kolla, jag slog rekord i grenen ”konstiga rubriker”!
Men det är precis så det är nu: jag måste skriva en dagboksinlägg som handlar om hur jag har haft det denna dag. Vän av ordning kan hävda att det var precis det jag gjorde även i förra inlägget, och det får man ju hålla med om. Och sedan strunta i.
Jag kom fram till Luleå och fick omedelbart beröm för plommonstopet av fem personer. Sedan tre personer. Och så fyra till. Luleå är alltså en stad som är svältfödd på plommonstop.
Taxichauffören som körde mig till Arcushallen hette Ivica Cvitkusic (säkert med fnuttar på bokstäverna – kanske Cvitkušić enligt Magnus Andersson i kommentatorsbåset) och han spelade i Allsvenskan i Västra Frölunda, DIF och GIF 1988–1996. Nu är hans son (200 cm) basketproffs i Spanien. Han berättade i raketfart om hela karriären och om sonen och … allt. Jag var så här vältalig under tiominutersresan (som kostade 260 kronor):
– Va?
– Nähe?
– Jösses!
– Wow!
– Coolt!
– En sån dröm!
– Oj jävlar!
Inne i den enorma (12 000 m²) hallen, attackerades jag av tre olika personer som berömde plommonstopet, och hittade sedan en alldeles egen plats som det stod LOTTEN BERGMAN på. Jag var en VIP, tjohej!
Under matchen satt jag och hejade på Luleålaget som om jag aldrig hade flyttat från stan (vilket skedde 1981) och försökte samtidigt spana i alla som jag trodde att jag kände. (Det är svårt att spana på tanter och gubbar – jag fokuserar liksom på 20-åringar som ser ut som tanterna och gubbarna gjorde för länge sedan.)
Matchen såg ut så här när det inte var rök, glitter, spot lights och cheerleaders på planen:
På tv4:s lokala nyheter syntes jag i flera sekunder:
Men för att ni nu ska ha något att kommentera och skriva båsmetersdikter om (eftersom jag inte har köpt en ny bil som vi kan testa – än), ger jag er här lite virke: hur tänkte Heidenstam med de här raderna egentligen och vad är det man längtar till i sådana här situationer?
Jag längtar egentligen bara efter baskethallarna där barn jag spelade, förstås.
Egengtligen, heter det väl numera. Annars:
I TV4 jag ses, med eller utan fez.
(Fy fan vad dåligt).
Eller ”ijenklien” – det verkar vara en vanlig variant här i Bergslagen. Jag fattade inte vad ungdummarna menade första gångerna jag hörde det.
Den är väl ganska universell, Heidenstams dikt. Jag förknippar den med Alster, Frödings barndomshem. Fröding ville gärna återvända till sina stenar och han ville nog göra om sitt liv och göra bättre.
Insikten att våra liv inte motsvarar vår egen eller någon annans förväntan och att vi ständigt sviker eller försitter möjligheter till förståelse är så vanlig att dikten känns banal i sin allmängiltighet. Ändå berör den.
Jag längtar stigarna där kroppen jag späkt (Stockholms ee), men skrattade hejdlöst när jag såg kommentaren på din fejsbook, om kocken: Jag längtar spisarna där barn jag stekt.
Den där skogsbacken, den där fina stora stenen med mossa på, och slänten där man kunde träna kullerbyttor… undrar om allt det där finns kvar. Det var ju en fin tid det där. Låt mig se, det kanske kan bli något: ”Jag längtar till marken…” Typ. Och stenen, ja. Fast det blir en bättre rytm med stenarna. ”Jag längtar till marken, jag längtar till stenarna, där…” Hmm.. där jag lekte som barn? Nej det blir för vardagligt. Där jag som barn lekte. Nej, hackigt och orytmiskt. Men SÅHÄR då: ”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.” Japp, så får det bli!
Och inte såg jag någon med plommonstop på stan och inte tittade jag på lokala nyheter. Jag missade allt!
Gunnel: klockan 13:22 fladdrar jag ut ur det gula hotell som en gång hette SAS. Tackla omkull mig när jag är på väg till taxin!
Se där, förresten – Karin är Heidenstam! (Nu vill vi ha Heidenstamska partyn också. Med månget nakenbad.)
Ett tips Lotten: När man letar efter gamla bekanta man inte sett på länge (läääänge) så är det effektivare att leta efter deras föräldrar. Jag antar att du också har massa fejsbokskompisar som av någon outgrundlig anledning har bilder på sin mamma eller pappa som profilbild.
Jag gillar töandet där nu det rinns
Eller skulle det vara tvåraders? I så fall:
Jag längtar slasket
Jag gillar töandet där nu det rinns
Båsmeterstruktur som jag uppfattat den:
[ord1] ”jag” [ord med vag knytning till ord1]+”inns”
Ivica Cvitkušić, skulle jag tro. Kroatiskt.
Engelska Wikipedia skriver intressant:
”Ivica is also a common character in Croatian jokes, like Perica.”
Då måste man ju läsa om Perica. Wikipedia igen:
”In Croatian and Serbian popular culture Perica often portrays a stereotype of an innocent or mischievous young boy with a very straightforward way of thinking. … He is common in jokes and is similar to Little Johnny in English.”
Jaha, Little Johnny! Honom känner tydligen alla till! Mera Wikipedia:
”Little Johnny jokes are about a small boy who likes to ask embarrassing questions and has a very straightforward thinking. At times he is well educated in the terminology of sex, while at others he is all too innocent.”
I Sverige har vi tydligen ingen motsvarighet till Little Johnny, men i Finland finns Pikku-Kalle!
Och den tyska motsvarigheten Fritzchen var också tyska fotboll[s]förbundets 80-talsmaskot. Han heter i varje fall likadant. Fast numer tycks Fritzchen vara bortglömd, och fotbollsmaskoten är i stället en örn som heter Paule.
Undrar om Ivica Cvitkušić känner till allt detta.
Precis så!
Men man kan kanske idag variera båsmetern med lite stenar och barn och bre ut sig på två rader?
(Har nu föreläst färdigt. Pratar brett lulemål sedan niotiden i morse och säger ”MÄN NÅNTING!” så fort jag blir förvånad.)
Gillar jag tö-slask-rinns.
Stenmark jag förefinns.
Inget jag anings
Heidenstam skrev nog det där ungefär så här års, när marken och stenarne är täckta av grå sörja.
Jag längtar också efter vår och sommar!
I Luleå har jag varit exakt en gång, och bott på ett hotell som … nä, det var inte gult och hade inget med SAS att göra, vad jag minns*. Det hade nog med burgarkedjan Max att göra, faktiskt, och var inrett i art deco-stil samt hade en lounge som var ett bibliotek så jag nästan fick tårar i ögonen.
Men det var egentligen inte det — jag åkte från flyget med den utan konkurrens pratsammaste taxichaufför jag någonsin träffat på, och till flyget nästa dag med den garanterat näst pratsammaste. Är det något särskilt med den staden, eller dess taxibolag?
* oavsiktlig båsmeter i löpande text, vad räknas det som?
Stenarna där barn jag lekt rör vid mitt första ”äkta” minne. Så dem minns jag på riktigt.
(Hihi, MÄN NÅNTING låter som något annat, tror jag.)
Annika
I den loungen har jag långtidslånat Ord&Bild från 1904. Med personalens goda minne.
SG: Jag trodde Lotten ville utöka båsmetrandet med modell Heidenstam.
Heidenstamska fester med nakenbad, föreslår Lotten. Låter inte det som en bloggträff i Horndal, vid Rossens strand med bastu och allt. Bastun lutar visserligen lite ibland, men just nu är den återupprättad.
Bastun jag shims
Barndomssjön jag sims
Tvåradigt var det:
Sten jag förefinns
Mark jag återfinns
Men din pappa heter väl inte Arne?
Lotten, båset är som en flock väldresserade hundar. Om nu flockar per definition kan vara dresserade. För då upphör de att utgöra en flock?
Jag menar förstås farfar. Eller vänta lite, hur tänkte jag … ?
Pitlampor jag kvicksilverins
Jag undrar också lite om Sten-Arne. Var det en så kallad oäkting (dåtidens terminologi) som Heidenstam hade på bygden?
Nils-Oluv hette Verners son med Ellen Belfrage (u.ä.). Han hade säkert andra barn på byn men de finns då inte nämnda i Karin Österlings Älskade Verner. Däremot fick Karins far så småningom en son med sin hushållerska och den gossen hette Sten.
Nej, nej, Gretas far fick en son. (Karin var Gretas dotter.)
Idag var jag på ett Coop Forum. Likaså en ung man som så fort jag såg honom satte namn på. För att sen glida vidare in i ett genitiv-s och hängde på ”son”.
Men sen förstod jag av kontexten på nåt sätt att de båda nog inte var släkt. Men ack vad de var lika varandra och matematiskt skulle de visst kunnat vara far och son.
Kolla Google idag!
Alla hjärtans dag.
Snacka om att ”leka med” vänskapsband.
Tryck på pilen som får Pariserhjulen att snurra och visa många udda kombintioner
För att sammanfatta:
Sten-Arne, även känd som stenarne (modern stavning) var alltså inte Verners son. Denne hette istället Nils-Oluv (som var Verners son med Ellen Belfrage (u.ä.)). Karins far fick en son med sin hushållerska och den gossen hette Sten. Med tillnamn Arne? Men Karin var kanske också dotter till Karins far? Som kanske var Verner? Alltså bror till Sten-Arne? Gretas far fick en son och Karin var Gretas dotter.
Jag kan tänka mig att det var förvirrat på släktträffarna på Övralid.
Jag längtar havet
jag längtar stenarna som ständigt kringrinns
Förresten, apropos, Karin Österling!
Läs också
Nu blev jag så förvirrad av släktbanden att jag långsamt backar och låtsas som ingenting.
Sällan jag Valentins
Vilket betyder att det inte är en märkesdag vi brukar märka särskilt mycket. Men det finns en fin låt som jag gärna lyssnar på oavsett om det är fjortonde februari eller inte.
Visstja, skulle fråga Skogsgurra om det inte är alltför personligt: Hur lång tid då (tills nu och ännu längre, kanske)?
Det finns två tidsrelaterade uppgifter.
Dels ”dåtida terminologi”. Där anser jag att dåtida kan vara sisådär en fyrtio år eller längre.
Dels ”långtidslån”. Långtidslån av böcker är nästan den enda tidsperiod jag känner till.
Varje boklån, som sträcker sig över mer än två månader, övergår till så kallat långtidslån. Långtidslån jämställs så gott som undantagslöst med ägande. Förra/e ägaren kan i stunder av omdömeslöshet påpeka att det kanske vore dags att boken återlämnades. Sådana tilltag leder i allmänhet till animositet.
Ja just ja — det är därför jag nästan aldrig lånar ut böcker. Snarare, jag lånar gärna ut böcker till mor/syster/systerdotter, samt till enstaka vänner av rätt kvalisort när det gäller att läsa och lämna åter. Annars icke (och aldrig antikvariska böcker till någon alls, men det är en annan historia). För mina böcker är mina. MINA!
”Lånesanning” uppenbarad och erkänd av två parter.
Det är nog bara jag som erkänt. Annika verkar tillhöra motståndsrörelsen.
Oj, det såg jag inte i går så nu ser väl ingen.
Motståndsrörelse vad gäller utlån. Stundom syndare vad gäller inlån. Vi har en eller annan bok och en eller annan gammal vinylplatta som vi vet att vi inte själva har betalt pengar för, men hvilka vi icke veta utaf vem vi hafva lånat, än mindre när detsamma skedde …
Jag lånar alltid ut, eftersom frågan ofta lyder: ”Har du en/ett … ” och när jag svarat ”ja” kommer fortsättningen ”Kan jag låna …?” Det gäller i princip aldrig böcker. Böcker ska läsas och jag blir bara lycklig om någon vill läsa samma bok som jag gillat.
Saker jag lånat ut och inte fått tillbaka: en trappgrind (eller var det två?), en cd med Eva Dahlgren (sörjer den lite, den var ny), … Ja, det var allt jag kommer på. Tur att jag har så kort minne.
Saker jag har lånat men inte lämnat tillbaka: förmodligen en hel del, tyvärr har jag kort minne.
JAG HAR FORTFARANDE KOLL PÅ BÖCKERNA SOM JAG HAR LÅNAT AV DIG, PYSSELITEN!!!
(Förlåt, jag blev alldeles till mig.)
Hmnja … det ligger onekligen någonting i Pysselitens ”jag blir bara lycklig om någon vill läsa samma bok som jag gillat”, för så känner jag också. Men bland de böcker jag lånat ut och aldrig fått tillbaka finns livslånga kärlekar. Visst kan man köpa om igen för att fortfarande ha dem (som John Kennedy Tooles A Confederacy of Dunces vilken en f.d. hyresvärd försvann med), men ibland har själva exemplaret en historia också (som Kurt Vonneguts Morgonmål för mästare — Breakfast of Champions — vilken bok jag fick av min mamma till sextonårspresent med orden ”den såg så konstig ut så jag tänkte att du skulle gilla den”. Hur många ex jag någonsin köper på mig får jag ju aldrig tillbaka just den boken. Och det skär i själen.)
Är våra Strindbergböcker utlånade till Lotten, Pysse?
[…] I Luleå bodde jag alltså 1973–81, så det är min stad. Ni vet — idyllernas idyll med bilar, cyklar och hus som aldrig någonsin låstes och killarnas moppeknatter som fick mitt hjärta att slå volter. Men ack, detta har jag ju skrivit om förut. […]