Förra året gick termosmuggen som är bättre än alla andra termosmuggar vilse hemma hos Karin i Horndal, som inte är vad man skulle kunna kalla en obygd utan ett lagom stort samhälle i sina bästa år. Kanhända är det så att det har funnits andra år som har varit bättre på något vis, men då var ju inte jag här och rapporterade.
Termosmuggen har nu försmäktat utan min omsorg i ett helt år, även om den har fått följa med Karin på några utflykter och därmed kan sägas ha levt ett vidlyftigare liv än jag.
Huset som en termosmugg gömde.
Karins hus är alldeles fantastiskt, för det är egentligen två timrade hus som flyttades hit på 1840-talet och som sedan hyste fem familjer i stöten. De födde barn och lagade mat, halvsulade skor, höll en tratt till örat och skrek VA? och bakade bröd i enorma, vedeldade (vad annars?) ugnar och sov i byrålådor hela bunten. Japp, för det har jag sett på tv.
Vi tror att det är Julia Cæsars hörlur.
Igår var vi förresten och kollade på Nya Lapphyttan, vilket kan rekommenderas. Där kan man drälla omkring i en halv evighet helt utan kostnad och klämma och känna på medeltiden. Allt är rustikt, rejält och robust och ingenstans har man dragit skyddskläder över alla möblerna (hej Gripsholm) eller stängt av ömtåliga trappor med röda rep. Barnen hittade ett schackliknande spel (hnefatafl) som trollband dem i 45 minuter och som gjorde att vi måste åka dit igen eftersom museet plötsligt stängde för dagen. Då ska jag ta med mig tändstickor och tända stearinljusen i den här stugan:
Inte öppen planlösning och inga panoramafönster.
Stugan på bilden ovan är alltså en rekonstruktion av hur man i Bergslagen bodde på 1100–1300-talet – liksom resten av området med smedja, stall, bostadshus och upplagsplatser. Hela platsen grävdes ut av arkeologer på 1980-talet och den används idag för att man ska kunna utforska medeltida arbetsprocesser. Ibland blir det fel – en blåsbälg funkar inte, ett vattenhjuls axel går tvärt av och masugnen spricker. Ja, då börjar de om, reparerar och bygger nytt. Precis som på medeltiden, som i detta område alls inte var en dyster, kall, hård och hemsk tid med råttor, paltbröd, konstiga frisyrer, halmsängar och dåliga tänder utan snarare en tid med framtidstro och massa, massa beställningar på än det ena, än det andra – bergmalmen och masugnen var den tidens lokalt belägna Spotify och Skype! (Och okej, med rätt dåliga tänder. För det har jag sett på tv.)
Fast tillbaka till termosen (som är så himla bra för att man kan dricka direkt ur den), för att nu ska den få åka på äventyr!
Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen visade sig dock vara en badkruka.)
Man åker till England för att umgås med släktingar, känna sig som en kopp te, köra bil på fel sida, dricka en pint och äta gourmetmat. Eller hur?
Fish’n chips!
Eller så åker man till England för att kolla på sevärdheter, attackera en främmande man på pub – en man som av oförklarlig anledning dricker tre pintar på en gång – och kolla på ännu en död författares arbetsrum.
Long Man of Wilmington.Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än ”Why not?”.Virgina Woolfs room of her own, som faktiskt var en friggebod.
Eller för att gå omkring i mataffärer och ta foton på sådant som man måste ta foto på.
Färgsorterad, rökt fisk.
Eller kanske för att åka dubbeldäckarbuss och fnittra hela vägen.
– Iiiiiiih! Vi kör buss!
Eller för att leta upp underliga, elektriska upphängningar som man vill ha en förklaring till.
Elapparatur i rött och grönt.
Eller så åker man till England för att på uppdrag ta ett foto på något på en plats som man inte riktigt hittar till. Min djefla man sa nämligen i förbifarten ”åk dit och dit och ta ett foto på det där cementröret där så kan jag skriva en artikel om det”.
Jag fick tre länkar som skulle klargöra allt och där det även skulle finnas en perfekt karta. Jag klickade och klickade på länkarna och hittade bara en väldig dålig karta. Men okej, det är ju han som är kartmannen; säger han att det är en bra karta så är det väl det. Tioåringen, Trettonåringen, kusin Ann och jag åkte därför iväg som på en huppegupptäcktsfärd.
Den där kartan.Vi hittade en grop. En väldigt stor grop.Vi hittade en plasttunna i ett träd.Vi hittade ett staket.Vi hittade träd, träd och träd!Vi hittade förgiftat vatten.
Vi letade och letade i två timmar, sprang ibland, klättrade ibland, backade, gick i cirklar och delade upp oss, ropade till varandra och … och … och gav sedan upp. Men innan vi slokörade begav oss till bilen igen, skickade jag ut Trettonåringen med kameran för att hon skulle springa på måfå i ett område som vi inte hade varit i. När hon hade varit borta i en kvart började jag bli orolig, och ropade på henne. Sedan satte jag på kameran och ropade en gång till. Och då!
I samma ögonblick som vi förstod att hon hade hittat det som vi hade letat efter, sa det pling-pling i mobilen, för den djefla mannen hade då kommit på att vi kanske behövde noggrannare instruktioner.
”Koordinaterna är 50.957440, -0.086323 och på den här kartan kan ni se vart ni ska.”
Skrev han. Men det var ju så dags.
Och vad var det som vi fann? Ja, se det är en helt annan historia.
Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.
Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, ”2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att ”även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.
Under tyngden av bautachips knäade barnen.
Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.
Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.
– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.
Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.
– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.
Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!
Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.
Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!
– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?
Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.
– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!
Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.
– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.
Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!
Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Jomen. Sveriges största beredskapsmuseum finns strax söder om Viken, som ligger mellan Helsingborg och Höganäs på västkusten i Skåne.
(Halva läsekretsen drar nu efter andan – den halvan som hänger i kommentatorsbåset och igår fick reda på att Tioåringen, Trettonåringen och jag har tagit flyget till England. Den halvan som ju nu förväntar sig fish’n chips-recensioner och dubbeldäckarbilder. Men som hamnar på militärmuseum. Så underligt.)
Jag har hängt i Höganäs-trakterna sedan 1985 i och med att min djefla man är uppvuxen i Viken och Nationalencyklopedins redaktion låg där 1986–99. Men inte en enda gång har jag kommit mig för att kolla in Beredskapsmuseet, som ju ligger blott ett stenkast från väg 111. Vilket, inser jag nu, inte är så himla konstigt; det invigdes nämligen så sent som 1997.
Man började med att gräva fram ett skyddsrum som hade murats igen och fylla på med gåvor och upphittade prylar som sådana som jag samlar på sig. Och det är verkligen intressant. Jag som verkligen struntar i all vapenhistoria, fann en vansinnig massa att titta på och läsa om. Att jag inte förstår mig på vapen beror förmodligen på ett renodlat ointresse och obildning. Om jag hade kunnat peka på en kanon och säga nåt om den, hade det säkerligen varit roligare.
– Jahaja, modell 187-B, den med alltför små hjul som tippade framåt när den inte fastnade i kaninhål. Det intressanta var att den häääär mittendelen visade sig med att ett enkelt handgrepp kunna förvandlas till en perfekt kastrull med inbyggt durkslag. Den yttersta delen av synnerligen hårt järn med små räfflor återanvändes som en del i Saabs förgasare under 1960-talet.
(Jag ska kanske för säkerhets skull tala om att allt i föregående replik är rappakalja.)
”Hallå, vad är det där?” sa ett barn nyfiket. ”Jamen det är ju hylle”, svarade jag.Forna tiders GPS.Forna tiders handsfree.– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!
Den där tagelmadrassen ovan var storligen fascinerande för de små allergivana barnen i sällskapet. De var överens om att den trots allt var ganska bekväm även om hårda strån stack ut som överraskningar här och där. – Men hur klipper man av hästen allt hår? – Vad gjorde pälsdjursallergikerna? – Var hittade man så många hästar så att det räckte till alla Sveriges madrasser? – Vad trångt det är!
Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är ”val”?
Även känslan att gå ner i ett skyddsrum var fantastisk. Kallt, fuktigt, stort och trångt på en gång och väldigt … rustikt. En liten 40-talsbiograf fanns där nere, olika uniformer, skidor, pjäxor, fältpost, slantar och vapen. Och vapen. Pickadollor och gevär, kanoner och musketörer och kulor samt lite mer vapen.
Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.
– Men? Rapport från England? undrar ni nu.
Jodå, den kommer, den kommer! Imorrn ska vi göra Brighton osäkert, have a nice cup of tea 14 gånger och köra bil på vänster sida.
Jag pratade med en kompis som nyss har flyttat till Skåne och som säger att det är ju rent löjligt vad vackert allt är. Korsvirkeshus, platta åkrar med inslag av blåklint och vallmo, böljande kullar (om än väldigt låga) och stockrosor mot varenda jädra vitkalkad vägg! Efter att ha bott 23 år i Skåne, svarar jag alltid något i stil med:
– Och?
För Skåne är ju bara Skåne. Jättefint, verkligen. Har ni sett vad vackert det är i Jämtland? I en sörmländsk skog? För att inte tala om Jämtlands dalgångar och (gäääsp) Stockholms skärgård.
Men nu är det ju här i Skåne vi är, jag och de två yngsta barnen. Vi satte oss i bilen, styrde kosan snett sydöst från Olseröd … och körde lite vilse. Sedan hittade vi rätt, körde lite fel, körde rätt på en kungagrav, en chokladfabrik och en gammal borg.
Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.
Vädret är helt bedrövligt – det påminner ganska mycket om april eller oktober, men vi biter ihop och tänker ungefär ”det här kan vi ju berätta för barnbarnen” i stil med halm i träskorna och fem mil till skolan samt ”vi besökte varenda kyrka i hela Tyskland”.
Vi körde och körde och såg oss omkring. När det blev lite varmt i bilen, hittade vi en fläktknapp som visade sig vara en helt fungerande luftkonditionering. Särskilt vid ett litet, fascinerande blåshål kom nordanvindsk luft.
En neonskylt med CHOKLAD och texten ”liten chokladfabrik” fick mig att tvärnita.
I den lilla chokladfabriken köpte vi sju praliner och kom ut 100 kronor fattigare, nästan andfådda av upplevelsen att köpa något så fullständigt onödigt och så fasansfullt dyrt. Vi lade chokladen alldeles bredvid det särskilt kalla blåshålet och kände oss nöjda.
Plötsligt tvärnitade jag igen. Vi parkerade och vandrade genom en ramslöksskog med rotvältor till en kungagrav från bronsåldern.
Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.
Kungagraven i Kivik är en jättejätteplatt hög med stenar (som ett stenröse) och en ingång till en stenkista med vackra inristningar. Den är svår att datera eftersom människor i bygden under århundraden sedan bronsåldern (runt 1500 f.Kr.) tog sten för att bygga murar och annat hemma i byn. När man hade tagit såpass mycket sten att allt liksom rasade samman, beslutades att graven skulle återställas till ursprun… men vänta nu. Man visste ju inte hur det såg ut. Hmmm, sa man och kliade sig på hakan medan man kontaktade alla som hade ”stulit” stenar och krävde att få dem tillbaka. Det blev ett evigt kånkande, men till slut blev det en trevlig turistattraktion av det. Men lite förvirrande är texten på plats:
Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.
Vi tog sedan en tur till Kiviks musteri, där allt var vackert, gott, fullt av naturliga råvaror och för dyrt. Så vi körde mot närmaste hål i väggen i Simrishamn, där solen lyste och alla människor var vänliga och jag råkade köpa ett kuddfodral för 300 kronor för att jag trodde att det kostade 30.
Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på sig …
På väg ut ur Simrishamn föreslog jag att vi skulle åka till Glimmingehus, men sedan körde jag fel och hamnade på avvägar, grusvägar, irrfärder och i återvändsgränder. Barnen tjöt av skratt och skrek att NU ÄRE SOMMAR!!!
Plötsligt dök ett stort, gammalt hus upp bakom en platt åker. Detta hus visade sig underligt nog vara Glimmingehus. Som var alldeles fantastiskt intressant med stora salar, två meter tjocka väggar, vallgrav, kanongluggar, stearinljus, dödsfällor, tygtapeter, fiendenedkast, försvarsutkast och jag vet inte allt. Borgen byggdes 1499 och användes bara som bostad i ungefär 50 år eftersom det var ganska opraktiskt och faktiskt svinkallt. I mitten finns en stor stentrappa, vilket var synnerligen modääärnt för medeltiden. I köket fanns två bakugnar (som har rasat) och rökgångarna fungerade som uppvärmningskanaler för hela huset, vilket kan liknas vid en tepanyakihäll vad gäller coolness.
När adelsmännen flyttade ut till bekvämare hus på gården, var borgen sädesmagasin (va!!!) i flera hundra år. Vallgraven fylldes igen och inga ramaskri hördes över nejden eftersom jag inte var född än. (Det finns mycket mer att berätta, men jag tycker att ni ska åka dit och kolla själva.)
I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.
Caféet var även det alldeles rasande trevligt, om än slitet (precis som bron över vallgraven, som var fylld av varningsskyltar som fick oss att tro att vi skulle döden dö innan vi ens hade betalat inträdesbiljetten.
På cafétoaletten fick jag mitt lystmäte tillfredsställt vad gäller skamfileri, droppande rör och rostigt järn.
Drippen dropp och drappen dripp.Tvålrost.
Något jag ännu inte har ältat är vår Doctor Who-vurm. (Det kommer, var så säkra.) Ni som inte vet vad jag nu pratar om kan bara luta er tillbaka, tända en pipa, peta näsan eller gå en promenad. Ni andra ska kolla noga, för i Glimmingehus’ tak finns Amy Ponds spricka:
The Crack.
Nu är vi på släktkalas i Viken, men nya äventyrsrapporter kommer vad det lider. Imorrn måndag ska jag nämligen ut och åka flygplan.
En av fördelarna med att köpa tusen och en tågbiljett för dyra pengar och att sedan missa släktmiddagar för att tågen fastnar i Hallsberg och snubblar över signalfel, är att en belöning väntar när tusenlapparna på löpande band i en halv evighet har matats in i SJ:s mage som påminner om Jätten Glufs-Glufs.
Tillgång till loungen.
Det är ”sällskapsrummet” på Centralen där man inte söker sällskap utan faktiskt sätter sig att jobba mellan tågavgångar och möten. Det funkar så vansinnigt bra att få lov att sätta sig i loungen att jag är beredd att köpa extra tågbiljetter bara för att komma upp till denna nivå resten av livet.
Så här sitter jag just nu.
I min favoritavdelning – den tysta – sitter främst de deadlinestressade och introverta. Ingen, ingen, ingen, INGEN läser en bok, tittar i taket, petar naglarna eller stickar en halsduk. Alla stirrar stint i datorns djup och släpper skärmen med blicken blott för en stilla suck med slutna ögon.
I den yttre avdelningen är det annorlunda — där samtalar man med sitt ressällskap, har möten och och pratar i telefon.
Alla i loungen har tillgång till knäckebröd, vetebröd, aprikosmarmelad och philadelphiaost samt kaffe, juice, te och världens godaste digestivekex.
Mormors hosta!Det här vet jag inte riktigt vad det är, men jag får äta hur mycket jag vill av det.
I tysta avdelningen finns det gott om eluttag i små hemliga luckor. Där kan man som för i tiden även stoppa in nätkabel för att få tillgång till det däringa World Wide Web.
Visst känns det lite antikt?
Nu när jag har talat om hur underbart det är här, ska ni få ta del av medaljens baksida. För även här drar sig de underligaste, mest högljudda och illaluktande till platsen precis bredvid min.
Jag sitter just nu bredvid en karl som har hörlurar med ljudläckage (visserligen Mozart, men ändå liksom) och som äter knäckebröd som vore det den första måltiden på två veckor och den sista i livet. Smulorna yr genom både näsa, mun och skägg medan marmeladen rinner från mustaschen ner till kavajslaget, där den sammanstrålar med hårpiskan som ligger som en kopparorm över axeln.
På min andra sida sitter en man med tättslutande lurar och därför okänd musik. Men han har ett ohyggligt, genomträngande tutpip i näsan. Jag vet inte och kan inte föreställa mig vad det är för anordning som sitter i näsborren, men den borde han ta patent på och sälja till Försvarsmakten.
Själv är jag ju som alltid ett under av ordning, skönhet, väldoft och lugn.
Det här ska bli en lista med tips för alla som inte är världsvana resenärer!
Inte ett av mina barn, nudelfrippan till trots.
Nittonåringen, som nyss var en liten fyraåring med kläderna på bakåfram och utåin, flög i fredags alldeles solo till Spanien för att hälsa på en av våra djupt saknade basketspanjorer. Hon och en väska stor som en hundkoja (fylld med spanjorernas kvarlämnade prylar) flög från Köpenhamn till Madrid, där hon fick vänta i tre timmar och hennes telefon gick sönder, vilket är opraktiskt när boardingkortet finns i den. Sedan flög hon vidare mot slutdestinationen (efter att ha lånat en telefon och lyckats laga den egna), där det sägs regna 350 dagar per år. Vilket vi har valt att inte tro på.
Jag (som på flygplatser tappar bort kameror, går vilse, läser fel på biljetten, checkar in fel, kommer för sent, tappar brallorna i säkerhetskontrollen, hotas med handklovar och dricker öl) berättade för henne att man väntar precis likadant på en flygplats som på en järnvägsstation. Med den lilla skillnaden att man inte behöver hämta sitt incheckade bagage, som mystiskt och automatiskt (oftast) kommer dit man själv ska utan att man behöver göra något. Jag fick av snälla släktingar tips om att Nittonåringen skulle
dricka mycket (vatten eller juice that is)
undvika att ta kontakt med trevliga farbröder
ha med något att läsa
låta bli att läsa och istället världsvant flanera omkring i taxfreeområdet och prova parfymer
klämma på svindyra väskor
se till att prata med alla
köpa vatten med en smaksättning som man inte förstår sig på eftersom allt är skrivet på utrikiska
sitta och gissa på människors nationalitet
ha mobilen på larm så hon inte missar flyget
stänga av mobilen eftersom det är svindyrt att ens titta på den
ta reda på var gaten ligger meddetsamma
kolla tavlorna med avgångstider och gate flera gånger eftersom de ibland hux flux byter och det blir jättestressigt så att man måste springa
lyssna noga på alla högtalarmeddelanden
akta sig för ficktjuvar
gå på toa
gå omkring hellre än att sitta ner och stirra i en bok.
Lite spretigt, kanske? Är mina släktingar inte som jag?
Ingen ger ju råd om hur man hittar eluttag!Ingen ger råd om hur man bloggar stående i sista sekunden!Ingen berättar heller att man kan blogga sittande på ett kallt golv.
Visst har ni mer att dela med er av? Fyll på med tips om öronproppar och extra örngott samt snytpapper även om sådana råd inte nödvändigtvis har med flygplatser att göra. Kom igen alla resvana – tänk er att små rara ungdomar (eller helt vanligt folk) googlar fram just detta inlägg och nu skriker högt av glädje eftersom det är en kunskapens och erfarenhetens källa till visdom!
(Och svaret är ja. Det kan man. Jag har gått vilse på Philadelphias flygplats och den är inte ens särskilt stor.)
Jajaja. Vi har nyss vunnit VM i ishockey och det är alldeles jättekul och fantastiskt trots Daniel Sedins jättelårkaka som Justin Matthias Bieber orsakade, men si jag är ett under av simultanförmåga som kan planera en tiotimmarsresa till Jämtland så att jag får uppleva jättemycket och samtidigt hinna fram nästan lagom till nedsläpp.
Eller … who am I kidding. Jag har inte varit med om någonting, nästan.
För det första är jag alltså inte särskilt långt hemifrån: sex timmar hade det tagit om jag hade kört bil. Men tåg, tåg, buss och buss tar sin tid. Särskilt om man fastnar i en halv evighet Österforse, som ligger åt fel håll.
Ni ser … från Sundsvall mot Sollefteå, men man måste stå i drygt två timmar i Österforse för att få åka tillbaka och ner till Bispgården – vilket bara tog 20 minuter (på en 90-väg utan vägren, så jag hade inte kunnat gå dit).
Men vi tar det från när jag klev av bussen där i Österforse. Ensam. Så himla ensam. Där stod bara jag och min rullväska.
Hejdå tryggheten i bussen! (Eller vaddå trygghet, busschauffören visste knappt var han var eftersom han hade blivit blixtinkallad och aldrig brukade köra den här sträckan.)
I båset hade jag fått veta att hållplatsen som heter ”Österforse kiosk” nog inte var ens en kiosk. Men hur illa kunde det egentligen vara?
Jo, till att börja med hette ju busshållplatsen inte det vi trodde.Men föredettingen stod ändå där i all sin prakt. (På insidan fanns en drickaback med LP-skivor.)
Strax till höger stod ett annat hus med massa skyltar. Jag och rullväskan rörde oss mot det.
Ooooh, sa jag högt till mig själv och gick närmare för att kolla.
Jag läste högt för mig själv:
– Petterssons hembageri, Stil-sko, både Ica och Konsum, Mode samt Frisör. Och en gammal löpsedel. Men så underligt.
Vaddå 90-talet? Det var bättre material i löpsedlarna förr i tiden: den här är från 17 juli 1992!Se så vackert patinerade bokstäver!
Ännu lite längre bort såg jag en skylt med nästan urblekta bokstäver och en liten slang. Jag tänkte att den skulle inspekteras, och drog med mig rullväskan dit.
”Slang till salu” stod det svaaaagt. (Jag har lagt min sko där i brist på tändsticksask.)
Här någonstans insåg jag att jag ju skulle se till att få se så mycket som möjligt av Österforse. Så jag började gå. Och så gick jag. Och gick. Samt försökte Facebooka om mitt äventyr.
Men nej. Inget internet över huvud taget.
Så det blev en liten film istället. Den är av dogmavariant (igen) och brasklapp brasklapp brasklapp blablabla. (Den ligger längst ner i detta inlägg.)
I filmen får ni svar på vad detta är.
Slutligen slog jag och rullväskan läger, jag klädde av mig lite, lade mig ner och blundade och vilade fötterna i solskenet. Ojojoj vad jag hade kunnat mördas under denna väntan. Ingen hade ens haft en aning om vad jag hade haft för mig.
De enda spår som hade hittats efter kanske en månad, hade varit dessa.
Uppdatering eftersom jag glömde att berätta om hur det gick till när bussen väl kom.
För det första var jag redo 20 minuter för tidigt. Inte för att jag var nervös utan för att jag ville fotografera de få bilar som kom förbi – eftersom nästan alla var jättesnygga amerikanare som brummar ett dovt blublumbluuum och inte prrrrrrriiiiprrrrriiiiiii som en Fiat. För det andra var jag iögonenfallade utomsocknes på alla sätt och vis. Allt detta borde ha säkerställt busspåklivningen. Så kom fel buss: nummer 39. Den saktade inte ner och busschauffören gav mig endast ett kort ögonkast.
Då förstod jag att här gällde det att vara t-y-d-l-i-g för att få kliva på. När min buss (40) kom, tog jag ett stort steg fram, lyfte upp rullväskan och loooooog mot chauffören.
Som inte rörde en min och helt klart och tydligt inte alls tänkte stanna. Jag hade precis läst en artikel om Beatles-albumet Help, så jag släppte allt jag hade för händer och ställde mig i Johns position.
Det funkade, för busschauffören ställde sig på bromsarna så att jag och rullväskan småspringande kunde hinna fram till dörren innan chauffören började sakna oss.
Jag hade fått tipset av många människor att flirta med busschauffören så att han kunde stanna där och där strax före avfarten dääär eller kanske i korsningen där och där eftersom det inte går några bussar till just Älgårdsberget. Min flirt gick helt åt fanders för chaffisen var helt oflirtbar, han sa att han jorå kunde stanan på macken, men att näää, det går inga bussar dit och jag och rullväskan fick knappt plats inne i bussen och just de här 20 minuterna av resan vill jag faktiskt inte alls göra om igen.
Men landskapet var vackert.
Men jag kom fram, tog mig in, hittade lite internet och ett par ägg men ingen telefontäckning alls. Och så vann vi VM i hockey!
Förresten:
För att ni ska förstå vad jag menar med filmreferensen i min film, kan ni titta på bara ungefär fem–sex sekunder här (klippet börjar på rätt ställe):
Ja, jag har tydligen lite svårt att bestämma mig för vad ploga och plöja är. Nåväl.
Jag sitter på tåget mot Malmö – en stad som jag som f.d. lundabo på den gamla goda tiden inte besökte oftare än, säg, Korpilombolo. Jag sitter för första gången på platsen alldeles bredvid toan, och det säger jag eder: folk är i största allmänhet väldigt nödiga. Genomsnittssittningen är på 4,20 minuter.
Jag och min kompis toan.
Men varken Malmö, Korpilombolo eller toan har med detta att göra. För nu ska vi tala om öde städer. (En ståuppkomiker från en storstadsregion hade här gärna gjort en busig association till Korpilombolo.)
Jag har som mål att besöka några av de mest spännande platserna som ligger öde sedan andra världskriget, men kommer nog inte att komma iväg på ett par, tio år. Då ska jag även försöka ta mig till till staden Centralia i Pennsylvania i USA, som till 1962 var en på det hela taget ganska vanlig, amerikansk stad med ungefär 2 000 invånare, järnvägsstation, kyrkor, hotell, skolor, postkontor och affärer samt ohyggligt många pubar.
Centralia 1962.
Många arbetade i kolgruvan – och det är kolgruvan som är huvudpersonen i resten av stadens historia. Så här ser det nämligen ut på vägarna i Centralia idag:
Ser ni det lilla rökmolnet i mitten?
Det som hände 1962, var att det började brinna i gruvan. Och sedan den dagen har det brunnit. Det brinner och brinner och inte ens alla traktens brandmän har kunnat släcka elden. Under de första 15 brandåren flyttade halva befolkningen medan resten nog hoppades att någon en vacker dag skulle kunna släcka. Men nej. Och när en mackägare 1979 tyckte att det var lite varmt i närheten av en av hans enorma, underjordiska behållare med bensin, kollade han läget genom att hissa ner en termometer. Som visade 80 °C.
Här skymtas Centralia-elden på ett foto från 1969.
Det finns många olika teorier till varför det började brinna, men till syvende och sist handlar det förmodligen om slarv – och de som får skulden är … brandmän som inte släckte relativt liten eld tillräckligt väl … Idag är ytan som brinner under vägarna, kyrkorna och husen 1,6 km2. De åtta personer som envist bor kvar, säger att det går så bra så att bo på en eld. Och nu längtar alla till 2016, när de utflyttade kommer att samlas för att öppna en tidskapsel som grävdes ned 1966.
I den där boken som jag korrläste kommer bilden här ovan att finnas med i bättre skick. Det handlar alltså om Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt och den måste ni köpa – allihop. Den kommer att se ut så här (se till vänster), men det orangefärgade kan man ta av om man vill se bilden bättre.
Men nog om Carl Larsson. Nu ska vi tala om mig. För det är ju jag som sedan igår vandrar runt på de knarrande golven, pillar på finurliga hyllor och känner på mystiska handtag. Jag vet att det är ett museum som jag går omkring i, så jag är försiktig.
Men var lugna. Tioåringen och jag poserade som vore sängen av äggskal och var så stillsamma vi kunde. Inga museiföremål kom till skada vid fotograferingen.
När det är visningar mellan 10 och 17, måste vi hålla till i köksregionerna, som är stängda för allmänheten. Turisterna vandrar förbi och barnen kunde igår inte låta bli att leka djur i bur.
Vad man inte ser på bilden är turisternas stora förvåning och barnens kvävda gapskratt.Carls och Karins barnbarnsbarn tillagade den traditionella lunchmaten som har ätits i huset sedan snart 150 år: skinka (fast vi tog bacon) på risbädd under stekta ägg.I ateljén hänger denna tavla, som även målades i ateljén.Tio- och Trettonåringen kunde inte låta bli …
Plötsligt ropades det på hjälp från trädgården. Ett träd lutade farligt nära en gångbro och knakade så att det lät som om när träd håller på att falla i skräckfilmer. Vi beordrades ut för trädfällning och jag var först på plats med hörselskydd och motorsåg.
Tyvärr blev det inte mer än så här eftersom trädet visade sig stå på kommunens mark och var av segt virke och förmodligen inte skulle falla förrän på kontorstid på måndag.
Såja. Vistelsen närmar sig sitt slut och lifvet återgår till normala gängor med korrläsning, fiskgjuseri, tågfärder och radioprat. Men det säger jag er; i mitt nästa liv ska jag äga ett sådant hus som Carl och Karin Larsson skapade.
(Åksjukekänsliga tittare varnas. Det är nästan Trier-klass på detta.)
