Ni vet hur de i filmer säger ”Let’s go to Vegas” eller bara hoppar på tåget som har börjat rulla (yeah, right, som om SJ skulle tillåta sådana illdåd) eller bara för att grannen säger något dumt bestämmer sig för att raka av allt hår och börja röka hasch?
Precis så är vi.
I morse klev Trettonåringen in i köket, där jag i godan ro satt och åt smärtstillande tabletter, antibiotika och en rostad macka med chiliost.
– Mamma. Ska vi inte ta och åka ner till Lund i helgen?
– Va? Va? Men va… Det skul…
– Det hade väl varit kul?
– Ja, men, men, mormor kommer ju och …
– Jaha … eh … okej …
– Nämen självklart! Självklart åker vi till Lund! Lördag morgon, swiiiiisch bara! Och så åker vi till farmor i Viken och äter kvällsmat hos henne!
Så så tokigt är det. I morgon lördag sätter vi oss i bilen, Tioåringen, Trettonåringen, jag och Nittonåringens durkslag och temuggar samt regnjackor (Skåneväder, ni vet). På söndag sätter jag de båda barnen på ett tåg hemåt, medan jag slår klackarna i taket och bara roar mig hela veckan lång i Lund.
Fotnot
(Tydligen är det livsfarligt att rafsa omkring bland gamla mossiga äppelträdspinnar. Tydligen ska man vid minsta lilla skrapsår springa in och skölja skråmorna och lägga på våtvarma omslag med alsolsprit och sedan hålla handen högt så mycket man kan. Annars får man strepto- och stafylokocker i såret och de galopperar omedelbart raka vägen till hjärtat och sätter sig där som en fis på tvären tills man döden dör.)
Så fotot är fotnoten. Klart det är.
Var det någon/något som bet dig/stack dig? Stackars dig.
(Det låter som en mild svordom: Men STACKARS också!)
… förlåt, för snabb — där kom den ju!
Psssst. Jag ska inte bara roa mig i Lund. Jag ska jobba också. Ni får ju inte börja tro att jag är en slashas eller så.
Ja, ibland när man lägger in en bild, placerar den sig på ett ställe som alls inte passar. Just då råkade jag halka med fingrarna och klicka på publiceraknappen fastän jag inte ens hade skrivit den förklarande parentesen än.
Äh, det vill jag ju inte alls tro, jag låtsas förstås att jag befann mig utanför tiden. Mitt, precis, exakt när posten postades, medan bitar och pixlar strömmade genom etern eller cyberrymden eller vad det nu är de strömmar genom. För där har jag ju varit förr!
Jamen Lotten, du FÅR inte fara fram med dej på detta vis. Ta det lugnt!!! Jag skickar lite plåster till dej. När Lille M snavade i en trappa i Skåne i juni köpte vi in tonvis med plåster och allt gick inte åt …
Usch för resfeber, rosfeber och diverse kocker och bakter! Men: Ska du bara lähähämna mormor då och inte träffas?
Jag tackar för plåstererbjudandet och lovar att ta hand om mig – till exempel i Berlin ska jag ta jättehand om mig!
Cruella som ju är i Asien och ÄNDÅ skriver kommentar: mormor (ergo min mamma) klarar sig utmärkt — hon bor bara en timme härifrån och kom igår så vi har hunnit bada i sjön, äta mat och se på en långfilm.
Välkommen! Skåneväder betyder än så länge i min ordbok att det i princip aldrig regnar. Likadant var det med Göteborg när jag flyttade dit. Å andra sidan har väl Göteborg bidragit till någon form av härdande, när jag tänker efter.
Oroade mig också för mormor, lyckligtvis i onödan.
Hur långt har ni kommit, är det långt kvar?
Med tanke på alla kocker, vilken tur att man överlevde sin barndom. På somrarna gjorde man sig ju illa jämt och skrapade knäna på marken, asfalten, kvistar, allt man kunde trilla på. Familjens botemedel var gul jod. Sved som attan och var därför säkert väldigt effektivt.
Desivon är snällare angående svidandet, och det som baddades med hemma hos oss.
Men Desivon var inte så effektivt alla gånger. Jag fick ett sår på en tå en gång, och basiluskerna bara käkade upp mer och mer (skinnet försvann i en allt vidare cirkel) och tycktes anse Desivonet som intet mer än en behaglig dusch. Till sist hällde jag saltvatten på såret och då dog de.
Sedan dess har jag saltvatten till allt!
Jag har någon gång hört eller läst att man kan ha strösocker
i sår för att få det att sluta blöda. Huruvida det är lämpligt
vet jag inte och jag har ej heller provat.
Socker i såret tillsammans med febern av infektionen blir ju självfallet en utomordentligt blodstoppande knäck.
Och vilken härlig sårskorpa att sitta och pilla loss sen.
Känner mig plötsligt väldigt stelbent, eller vad nu motsatsen till spontan kan vara. Bara utflykten till Eskilstuna krävde flera dagars planering.
Jag hörde en gång om några som satt i Stockholm och kom på att de skulle ha en korv, eller om det var en hamburgare, jag vet inte riktigt. Och den skulle inköpas på Frasses – i Umeå.
Så då bar det av till Umeå.
Det var andra bensinpristider det …
Aha, Viken. Av någon anledning bor det en hop med folk härifrån lapplandshålan i Skåne, bland andra några kusiner och f.d. närmaste grannen till mej. En (inte kusin eller granne) bor just i Viken. Jag själv har skam till sägandes inte varit i Skåne ordentligt, på nån konferenshelg i Falsterbo, en dag i Malmö i väntan på resa vidare söderut och så. Vet att jag har denna upplevelse kvar, får hoppas att den blir av så småningom.
Jag älskar Skåne!
Som aktiv fältbiolog åkte jag under ett antal år i min späda ungdom av och an, fram och tillbaka, hit och dit, runterikring i detta fantastiska landskap. Finns kanske en eller annan mycket liten väg som jag inte befarit.
Tittat på fåglar, tittat på fåglar, tittat på fåglar, tittat på växter, tittat på bergarter, leror och mineraler. Hittat jordstjärnor i Brösarps backar, fikat på Harlösa Grand Kafé och Café Annorlunda. Fångat små plattfiskar i bäcken vid Stens huvud, och plockat slånbär och björnbär i backarna ovanför bäcken.
Trampat runt på Revingehed mitt i en militärövning, liftat med en stridsvagn, bott i Dörröd, klättrat runt på både Kullen och Skäralid.
Turat till Köpenhamn.
Älskar Skåne.
LL99: Socker i såren? Kan det vara en missuppfattning eftersom honung rekommenderas för skrapsårsbehandling.
Angivet argument: Honung är antibakteriellt.
Tack vare min dysdirexi (=lokalsinneshandikapp=noll lokalsinne) har jag ett rykte om mig att vara just så där ”Let’s go to Vegas”-spontan i de vidaste kretsar, i alla fall kring New Haven som ligger på USA:s östkust (så mycket har jag i alla fall koll på).
”Jag tänkte att jag skulle ta en tripp till Chile” meddelade jag kompisarna på Elm Street (för det var där jag bodde), ”nu när jag ändå är här”. Uttrycket har tydligen spritt sig sedan dess: ”While I’m here” verkar användas när man gör något helt annat än man borde – eller förväntas – göra. Lite som Eskilstuna-Lund över helgen, tycker jag nog.
Örjan, argumentet lär vara att strösocker ska ha en koagulerande
effekt på öppna sår samt samma som du nämner med honung
att det är antibakteriellt. Sockret ska tydligen suga åt sig
fukt (antagligen även fukten i blodet).
Hittade några länkar som verkar styrka påståendet med socker i sår.
Länk 1.
Länk 2.
Länk 3.
Länk 4.
Här är förövrigt en bra låt.
Inte fullt så himla spontant, men lite grann.
Jag kommer att slå mig ner i Frankrike hela oktober. Det är för lång tid för Hyttis, så hon avstår den här gången – barnbarnsbarnet verkar mera lockande än mitt sällskap. Det kan jag förstå. Jag ska sitta och skriva på något lugnt ställe, antingen Bretagne eller Camargue. Troligast Camargue.
Det saknas alltså en co-driver. Om någon i båset känner sig hågad och har möjlighet så välkomnar jag resesällskap – vi kör omväxlande. Eller om ni har någon i bekantskapskretsen. Kostnaden blir noll för co-drivern. Men eventuella övernattningar (om vi inte klarar av hela sträckan i ett svep, vilket jag tror att vi faktiskt kanske kommer att göra) kan jag inte betala.
Återresan blir i början av november, men då får jag nog leta fransösk co-driver. Om inte tidplanen passar för nerresenären.
Var nog lite dumt, det där. Numera hoppar man ju på lågprisflyg när man ska nånstans, så jag inser att det inte är någon som är intresserad. Men jag kör gamla stilen. Ska ha rätt mycket grejer med mig. Och dessutom göra lite utflykter åt olika håll.
Är det inte ganska tyst i båset? Fopoll eller nåt?
Har juset sett en film på DVD och samtidigt en film på TV, därför lite tyst från mitt håll. Har tyvärr inget körkort!
Vet inte om jag har semester så det räcker en hel månad, men det låter jäkligt lockande, SG!!
Jag har jävlats –anamma– med idioterna på Flashback. En hopplös kamp, men ändå givande. Man sträcker på sig.
Rockkonsert. Det gås på konsert för lite nuförtiden, speciellt rock. Nu ska jag kolla om Lotten finns kvar på wikis stop-sida. (PK kör)
Nä, jag kan tyvärr inte drajva ko till Frankrike. *Sorgsen suck*
Pysseliten, vem/vilka spelade (nyfiken i en strut är jag alltid)? Och ja, bara för att du skrev så måste ju jag också kolla. Nyss gjort, varvid befanns att Lotten står kvar (i rött) bland stopen.
Det här gänget spelade på Cityfesten här i Linköping. Basisten brukade jag sitta barnvakt åt när vi båda var mycket yngre.
Förlåt onärvaron, det här med att köra 63 mil (vad futtigt det låter) försvårar verkligen. Vi gjorde precis som planerat, förutom att vi på nervägen hade en extragäst.
Nu har vi kvällsbadat i haaaaavet (Viken) och ligger och klipper med ögonen.
Idag har jag träffat alla mina fem barn (och extrasonen från Spanien) fastän de är så geografiskt utspridda — och dessutom ligger Nittonåringen alldeles intill mig och snusar sött. (=Modershjärtat klappar lyckligt.)
[…] morse inleddes vår spontanresa till Skåne med att Trettonåringen på vår busshållplats (som ligger 90 cm från huset) hittade en liten […]
Det var starkt jobbat, Lotten! Jag förstår den där sista parentesen precis!
Jag också. Om ändå.
Jag har spontanåkt från Paris till Deauville en natt i majs för drygt tjugo år sedan. Min kompis och jag satt på bar och suckade att vi saknade haaavet tills de två franska gossarna som var med helt sonika stuvade in oss i en bil och körde dit. Klockan var då ungefär midnatt och vi vandrade i vattenbrynet och var lyckliga. När vi sedan skulle hem framåt morgonkvisten hamnade vi i den trafikstockning som brukar korka igen Paris ytterområden och våra au-pairfamiljer hann bli rejält oroliga (ety detta var pre-mobileran).
Alla tyckte vi var oansvariga utom farmor i min familj, som hade gjort precis samma sak när hon var i vår ålder och såg det som en naturlig, för att inte säga oumbärlig, del av en ung flickas uppfostran.
Och i dagar efter hittade vi sand i fickorna.
Vilken härlig berättelse, Lo!
Men ”en natt i majs…”? Ger mig fascinerande inre bilder! 😉
Jag måste säga detsamma — och då tänker jag inte på majsen utan mer på själva nattresan.
När jag blir stor ska jag spontanåka minst tio gånger per år. (Börjar misstänka att det där med att bli stor infaller med pensionsåldern.)
Lotten – när man väl nått pensionsåldern gör man inte alla de där sakerna man skulle! Utom Skogsgurra då, som frejdigt bilar ner till Frankrike.
Men nog spontanåker du rätt ofta? Trots knän och antibiotika? jag tycker du är tapper och supernergisk! 🙂
Vår son, som känner både mig och Hyttis hyfsat väl, sade – när han tagit del av mina planer att sätta mig söderöver och skriva – ”Det där blir bra, Muminpappan”. Och det var nog en ganska riktig analys.
Planerna har nu skärpts och samtidigt blivit lite suddiga i konturerna. På vägen ner mot Medelhavet kommer jag att besöka kontakter/kunder i Tyskland (eventuellt Holland) och Frankrike. Så det kommer att handla om cirka sex veckor och det där med co-driver börjar bli knepigt. Jag får nog fixa det själv.
Hyttis kommer troligen att kompensera sig genom att hon och sondottern gör en raid ner till textilhelvetet i Borås med omnejd. Där är jag glad att jag slipper delta.
Spontanitet i alla former ska uppmuntras. Blek och krank eftertanke? Pah!
Lund och Las Vegas är lite lika samma! Slotmaskinerna på John Bull, finns dom (eller ens puben) kvar?
Trädgårdsarbete är farligt. Men sofflocket är för kort. Hujedamej.