Designern, författaren och alltiallon William Morris gjorde tyger och tapeter som var oerhört vackra och oerhört blommiga. (Och naturligtvis fortfarande är det.) När jag var liten fanns det diverse William Morris-mönster här och där hemma i det Stensonska huset, och jag tänkte alltid:
– Hu. Jätteblommigt. Irk.
Men så blir man äldre och lär sig dricka kaffe och äta krabba samt uppskatta blommiga mönster. Därför var jag och kusin Ann under den sista dagen i England inne i Standen House (ritat av Philip Webb, kompis till William Morris), som var fullproppat av dessa blommor. Ute var det äkta tulpaner (gäsp), inne var det blommiga gardiner, tapeter, kuddar och lampor.
Det var faktiskt väldigt hemtrevligt med alla dessa blommor, men jag fäste mig kanske lite mer vid sådant här:
Men vet ni vad de också har i detta ljuvliga land? De har lattjolajbangubbar som pratar omkull en samtidigt som de tankar bilen!
Det var som förr i tiden, liksom fast med extrafinessen ”jag tankar din bil – men jag är dessutom både rolig och trevlig”.
– Men miljön här …?
– Äh, vi ska alla dö nån gång. Jag tar ett djupt andetag så känns det nästan som om jag är på puben.
Kladdskydd på dörrarna skulle jag vilja ha. Jajamensan.
Vi såg en Morris-utställning på ett museum en gång (V&A troooor jag). Jag gillar egentligen inte blommiga tyger och tapeter särskilt mycket, men oj vilka vackra mönster han gjorde.
Liemannen lämnar oss ingen ro, kanske inte så stort i det stora hela, men för oss stockholmare på 70- och 80-talet var han en legend, Sydney, the hardworking DJ, har spelat sin sista skiva 🙁
http://www.svd.se/sydney-onayemi-har-gatt-ur-tiden/i/senaste/om/kultur
Jag börjar känna mig som Atreyou i Den oändliga Historien, när hans värld börja falla samman och försvinna; allt som alltid har funnits försvinner 🙁
Fast Iggy Pop finns kvar, piggare än någonsin rockade han Cirkus i natt, till allas där glädje. Alltid något.
Ja, Annika: mönstren är alldeles fantastiska. Men jag föredrar dem i småportioner, tror jag.
Nu ska vi se: kan vi hitta en kladdskyddstillverkare nånstans?
Mikaels: Sa Iggy nåt om sina sit ups?
William Morris är verkligen en intressant person. Han ville försköna världen och göra människorna lyckliga genom att ge dom tillgång till vackra och användbara saker, som möbler, textiler, kakel, tapeter och bokband. Det var förstås en utopisk målsättning och Morris konstaterade besviket att hans produkter i verkligheten var till enbart för ”the swinish luxury of the rich”, som han sa. För egen del var han socialist.
Märk väl att många av ”Morris-mönstren” skapades av hans medarbetare, till exempel John Henry Dearle.
Lotten: ur Aftonbladets recension ”Förutom ungefär hundra ”fuck” säger han inte så mycket” 😉
Men han sjöng desto mer.
Carl och Karin Larsson var mycket inspirerade av den engelska Arts and Crafts-rörelsen, liksom den sentida efterföljaren Lisa Larsson på Gustavsberg, med sin vackrare vardagsvara.
Man ska dock inte glömma att det fanns ett ganska stort mått av uppmostran, hemslöjdsrörelsen såg ner på den folkliga glödritningen t ex. Det skulle vara estetiskt tilltalande, och vad som var det, avgjorde inte populasen.
Måste konsultera Ugglan om W.M.
Nämen nämen nämen, jag glömde Lassie … Vem såg vi i Paris om inte Jean-Louis Trintignant! Vi åt lunch på samma krog.
OT. Något för Ninja, pga hennes akvarieintresse?
http://tinyurl.com/zm2rf45
Fint det där, men eftersom jag inte flyger så kommer jag inte dit …
Stoppar gärna huvudet i nån fiskburk här hemma.
”Programmet kan bara ses i Sverige”. Aftonbladet tar det säkra för det osäkra och stoppar alla idrottsklipp för oss som är utomlands. Lite larvigt när allt går att hitta på Tuben, som de ändå snott det ifrån. Men jag undrar fortfarande varför ”Mästarnas Mästare” inte går att se utanför landets gränser. Det är en helsvensk produktion och programidé vad jag vet.
Glömde bilden:
LarsW: Bilden
Svart ruta med vita texten.
”Detta klipp är av rättighetsskäl
inte tillgängligt utanför Sverige”
Sydney. Jag var väl vid pass 17 år och gick över en bro till tunnelbanan varje morgon när jag skulle till jobbet. En morgon möter jag honom och han frågar var jag köpt mina jeans. Han hade sett mig från spårvagnen om mornarna och bestämt sig för att ta reda på det. Otur för honom så hade min kompis och jag själva sytt på applikationen av mocka med ett nallehuvud längst ner på de makalöst utsvängda jeansen så han kunde inte köpa några likadana.
Och tänk att Sydney helt har undkommit min radar.
Jag förstår inte vad det är med mig. Plötsligt vill jag äga ett William Morris-paraply! (Jag som inte ens äger ett svart paraply utan låter regnet falla som det vill över mina lockar.)
”Och tänk att Sydney helt har undkommit min radar.”
Det faktum att han lämnat oss, eller det faktum att han fanns, och var en legend (iallafall i Stockholm)?
Folk går fortfarande in i Twilfitbutiken i Sturegallerian, där 84:an låg, och vandrar runt, tänker ”här låg baren”, ”här var bordet jag brukade sitta vid” osv. Jag vet att jag gjort det …
One of a kind …
Ett klargörande: Bilden jag lade ut är vad man får från AB i stället för sportvideosar när man är utomlands, som jag är nu. ”Programmet kan bara ses i Sverige” levererar SVT när det gäller det mesta som inte är nyheter.
Troligen en AGA-spis. Tillverkas fortfarande i olika färger.
Mikaels: Jag ser nu på bilderna att han ser lite bekant ut, Sidney. Men nej, i Luleå var man på den tiden inte så jättecool om man hängde med i det som hände i Stockholm. Snarare en svartfot. Vi satt hemma på kammarn och skrev sånger om arbetslösheten istället.
Ja, det var en AGA, Hyttfogden! Vi granskade den med lupp eftersom vår B&B-värd hade en liknande gasspis som han sa var mycket, mycket bättre än AGA. (Jag har en bild nånstans. Leta, leta.)
Det var riktigt coolt. Att sitta hemma på kammarn och skriva sånger, alltså.
Själva satt vi på kammarn och vände svettremmen.. Vände och vände. Det blev liksom inte så coolt.
AGA-spisarna var, trots att AGA betyder Aktiebolaget GasAckumulator, inte alls några gasspisar. De drevs med stenkol och var sensationellt ekonomiska och lättskötta. Jag hade själv ansvaret för ett par sådana under mina vilda år till sjöss. Man dämde dem på kvällen och hade sedan varm spis till morgonkaffe och första frukost. Finns numera att beskåda i Stenstorp söder om Skövde. Där finns också olika färgprover som visar att svart inte alltid är svart.
En AGA-spis var väl en riktig statusmarkör i den engelska överklassen ett kort tag?
Tror jag sett nåt kort på köket i Andrew och Fergies enkla hydda, där det stod en ystert beige AGA-spis.
Å nu något helt annorlunda; sånger från Norrbotten. Vem minns inte proletärpekoralen från Norrbottens Järn?
Ja, inte jag i alla fall, jag fick leta reda på dem på Spotify.
Jag tror de kallade spisen för enbart Aga istället för spis, så att Aga har blivit synonymt med spis. Ungefär som masonit som egentligen är ett varumärke har blivit ett material.
Jomen det har jag hört i någon engelsk teveserie, Maj Korner!
Jag läser väl inte direkt sådan men känner väl till beteckningen Aga saga för en viss typ av engelsk litteratur. (Och detta är det första som dyker upp i huvudet på mig varje gång jag hör talas om Aga-spisar. Jag är lite bokskadad, jag.)
Att AGA-spisarna inte var gasspisar gör mig alldeles röd om kinderna. Jösses vilket hål i huvudet jag har nu – där det nyss satt AGA är en gasspis.
”AGA är inte en gasspis” tar liksom inte lika stor plats i huvudet.
För övrigt ska hushållet här köpa ny spis. Det blir intressant …
OT. Vikigt och intressant program om asylboende, och svenska eldsjälar. http://www.svtplay.se/video/8318769/kann-dig-som-hemma/kann-dig-som-hemma-svt
Kanske är det på sin plats med en påminnelse. Eller så är jag bara trist. Hur som helst är det nu på lördag dags för årets Boring Conference. Jag hoppas de får riktigt, riktigt, riktigt tråkigt, eller vad det heter.
(Den som är detaljnörd hittar allt hen önskar på själva hemsidan. Talarlista och sånt. Helt utsålt, givetvis.)
Förbaskat. Jag vill verkligen genomföra en boring conference. Verkligen. Verkligen. Förbaskat. (Är liksom inte en projektledartyp.)
https://lotten.se/2014/05/jattetrakigt-verkligen.html
Det finns AGA-spisar som går att köra på fotogen, dieselolja, biobränsle, naturgas, propangas och elektricitet. Och stenkol också, förstås.
Titta under Aga current cookers och Aga Discontinued Cookers and Boilers.
Gasmodellerna är nog ganska vanliga.
Om bara båsmor håller sig hemma på avsedda datum så är det verkligen ingen match att fixa en tråkkonferens även i Svedala.
Ba.
Jag respekterar vanligen dig, Magnus A. Men nu är du bara ute och fjantar dig. AGA-spisarna var konstruerade att köras på stenkol och antracit. Så det så! Av Gustaf Dahlén himself, så ännu mera det så!!!
Om marknadssnubbarna i modern tid beslutat sig för att utnyttja det faktum att AGA = liktydigt med spis så må det vara hänt. Men någon historieförfalskning vill vi inte veta av. Detta är en anständig blogg!
Luuuuugn, Skogsgurra, luuuuugn. Magnus A. berättar nog om moderna AGA-spispåfund.
Imorrn ska jag undersöka magnetismen i mitt kastrullskåp.
Helt ur det blå (eller snarare i det blå, för rutan är ju det, ju) kommer Lotten med den mest intressanta meningen jag har läst i dag.
Jag vet inte ens om jag vill veta mer, eller om jag hellre har alla mina associationer kvar orörda och jungfruliga. (Mesmer bland kokkärl!)
AGA-spisens bränsle, kan väl vara ett ämne vid en tråkkonferens?
Men, hur ska jag kunna vara lugn? Moderna ekonomers påfund ska inte få påverka historiska fakta.
Lugna mig hit och lugna mig dit. Hrmpf! – för att citera en känd båsmor.
AGA-spisen. Gammal favorit på B&B och likartat.
Dagens restautangspisar Molteni (med Ferarri-rykte) som lyxkrogar påstår att de lagar maten på.
http://tinyurl.com/hza8zh5
Och nu över till någonting helt annat.
Jag vet inte hur många av er som har hängt med i Boaty McBoatface-kalabaliken, men nu är saken i alla fall avgjord. Båten får inte heta så, den ska heta Sir David Attenborough. Otvivelaktigt är det nu många som gråter och säger att demokratin är död. Eller snarare, klickokratin. Ja kära nån, vilken stollig historia.
Dock kommer en av fartyget fjärrstyrd undervattensfarkost att få heta Boaty McBoatface. En hyllning till Teh Intertubes. Osökt kommer jag att tänka på Streisandeffekten, eller varför inte Rickrolling?
Nu har vi gått runt Riddarfjärden i långsamt tempo och med pauser för lunch och glass. Skall strax inta vilstol en timme eller två innan vi ska på teater.
Antiallergimedicin är bra, men ack så trött man blir trots den!
Nej, Boaty McBoatface-dabatten har gått mig spårlöst förbi. Fullständigt.
Men så underbart, klart den skulle fått heta det!
Gamle Rick i all är, men det är ju int alls ett lika roligt namn.
Idag har jag begått årets glasspremiär på Fjällgatan. Smaskens, minsann.
Glasspremiär på Fjällgatan. Det låter traditionstyngt och klassiskt.
Själva satt vi i nypörtet och slevade i oss glass från frysen. Gick inte ens ut i solskenet. Vi skämmes lite grann för det.
Men sen! Då gick vi ut.
Glass äter vi lite när som helst året om, så detta ”premiär” som ni behagar tala om känner vi icke närmare till.
Ute är vi mycket. Gräsklippningspremiär ägde rum i går, och kunde gärna ha ägt rum tidigare. Och björkarna grönskar, till och med här (alldeles för högt över slätterna för att vara en någorlunda mild växtzon), nu.
För övrigt har Telia tydligen någon form av driftstörningar på sitt bredband, så jag säger bara att det är tur att det mest är text på denna hära bloggen, annars skulle jag förmodligen inte ens komma in.
Nu ska vi se om jag kan skicka kommentar, yo …
Yo! Gick!
Boaty McBåsmor? Yay!
Jamen, glasskiosken på Fjällgatan öppnar så här års, och där serveras den mest delikata glassen jag vet.
Så god, så god, så det liknar ingenting annat!
Idag blev det kokos, kaneläpple, straciatella och blåbär. Delikat, smaskens, mums-mums och allt annat (utom nom-nom, som är en anglicism som motsäger sig själv),
Vi äter glass året runt här också, men smakutbudet är ytterst begränsat jämfört med Fjällgatans gula glasskiosk, samt är utsikten helt annorlunda.
SG: Döp gärna om kanoten till Boaty McKanotey. Teh Interwebs are A Force With You.
Så … här rapporteras det om glass? Check!
Dessutom har jag pga. sedan tre veckor extremt krånglande knän idag levt som en vegan för att det (i det långa loppet) sägs hjälpa mot smärtor eftersom djur är ett djävulens påfund som stökar till det i det autonoma nervsystemet (jag hittar bara på ord nu).
Well. En dag får nog räcka. Det var faktiskt jättetrist att inte äta de av spanjoren gjorda kötthamburgarna som alla nio runt bordet hyllade så. (En gång fastade jag. En hel förmiddag. Sedan blev jag bjuden på lunch. Och tackade ja.)
Åh. Dieter och kroppsfunktioner.
Åh.
En grej som veherkligen har glatt mig på senare tid är att fler och fler fysiologer (alltså olika sorts läkare &c) träder fram och påpekar att ”diet X” kan fungera jättebra för den ena personen men inte fungerar alls för den andra. För att människor är olika konstruerade, ända ner på metabolismnivå.
Det är därför sånt som LHCF och GI gör fina ting för somliga men inte gör minsta skillnad alls för andra. Och så vidare.
Um. Nåja. Själv har jag ju aldrig prövat någon som helst ”diet” av något som helst slag — jag inte bara ser vad jag äter, jag äter vad jag ser*, s’attsäja — så vad vet jag? Hum.
* Alice-i-Underlandet-referens, kan nämnas.
Jag läste i min ungdom flera gånger med viss förtjusning en rätt romantiserad biografi för ungdomar om Gustaf Dalén. Det kunde ha varit Havens ljusbringare av Lars Mosesson, utgiven på Svenska Missionsförbundets förlag 1945, men det var troligen snarare Uppfinnaren Gustaf Dalén av Sten Söderberg från 1967. (Jag har boken någonstans.) Alltnog, där beskrevs den enkla mekaniska finurligheten i Daléns uppfinningar, alltifrån den klockdrivna kaffekokar- och väckningsmekaniken han konstruerade när han var 13 år, till AGA-spisen.
Naturligtvis har du rätt, Skogsgurra, i att den AGA-spis Dalén utvecklade under 7 år på 1920-talet och lanserade 1929 var konstruerad för att eldas med koks eller antracit.
Det engelska AGA Heat Ltd.-bolaget började licenstillverka AGA-spisar 1932; bolaget och dess senare inkarnationer har gjort det alltsedan dess, och måste väl rimligen genom succession betraktas som kanonisk och legitim förvaltare av den klassiska spisen. (Den svenska tillverkningen upphörde 1958.)
AGA lanserade den oljeeldade upplagan av spisen för storkök 1959 och för heminstallation 1964.
Den gaseldade AGA-spisen började säljas 1968.
(Elmodeller har funnits sedan 1975.)
Det är alltså 57 år sedan den första icke-ortodoxa versionen av spisen – som således icke eldades med fast bränsle – fördes på marknaden, och 48 år sedan gasversionen introducerades.
Eller uttryckt på annat sätt: AGA-spisen har funnits för annat bränsle än koks och kol i två tredjedelar av sin levnads dagar, och har funnits i gasversion under 55 procent av sin hittillsvarande livstid.
(Versionerna för fast bränsle slutade tillverkas år 2000.)
Hur mycket jag än anser att världen aldrig har varit modernare – eller i varje fall aldrig har sett modernare ut – än 1960, så har jag på något vis känslan av att 1959 inte ännu var en tid då moderna tiders marknadssnubbar hade fått nog fast fotfäste för att kunna härja i England; kanske inte ens 1966. I USA med de madda männen, säkert. Men England 1959 känns väldigt mycket som gediget gjutjärn i alla klonkande konstruktioner. Jag ser samtida svartvita filmer med kolrök för ögonen.
Det handlade snarare om vilka bränslen som ansågs mer gångbara på den tiden för 50–60 år sen, tror jag.
Är det inte snarast en hedersbetygelse åt Daléns innovation, att den har förmått leva vidare kontinuerligt anpassad till senare tiders utveckling och tekniska förutsättningar?
Hur raffinerat den ursprungliga AGA-spisen är konstruerad bakom sin crèmelacksblankt emaljerade yta kan den ingenjörstekniskt intresserade läsa i Industritidningen Norden nr 51, utgiven den 18 december 1929.
Annika: Gillar.
Tack, Örjan.
Och det är då fanken att jag aldrig kan skriva den där diet-förkortningen rätt. LCHF heter den. LCHF. Low Carb[ohydrate] High Fat. LCHF. Blah.
Jag tycker allra, allra bäst om viltkött. Och hallon och knäckebröd och choklad. Och mjölk. (Ha! Detta är i stort sett allt de fick mig att äta när jag var liten — jag var ett sånt barn som verkligen inte åt vad jag såg, bara vad jag inte vägrade att äta vilket var en hel del …)
Mitt förtroende för dig, Magnus A. är till fullo återställt. Den där artikeln visar att Dalén (jag försåg namnet med ett onödigt ’h’) gick mycket systematiskt tillväga. Jag köpte en DVD ”Ljus i mörkret” på museet i Stenstorp. Mera om fyrarna än om spisen. Men sevärd även den.
Och så var det John Ericsson, vi besökte Monitorcentret i Newport News/Hampton Roads för några veckor sedan. Lite kul även detta. Att Hyttis har John Ericsson bland förfäderna gav extra krydda och vi kunde inte låta bli att bli stödmedlemmar. Det behövs flera.
Den här nördiga redogörelserna som stundom kliver in och breder ut sig i båset gör mig fantastiskt glad. Hipp-hipp!
Magnetismen i kastrullskåpet är nu undersökt: av 23 grytor och kastruller är 7 inte magnetiska. Om vi köper en sån därn finspis (induktion) får vi alltså klara oss på 16 stycken.
Det ska nog gå bra.
Men var är Anton Mesmer, och vad har han med kastruller att göra?
(Förlåt. Jag förmodar att ingen bryr sig om mina små fantasier …)
Nå. Nu kommer fortsättningen på Boaty-historien och den förvånar väl ingen som känner till Internet-humor: förslag kommer på att David Attenborough bör döpa om sig till … yeah, you guessed it.
Gustaf Dalén har ju dessutom fått två fyrar uppkallade
efter sig. Den ena har även varit observationsplats
i sjöväderraporten men är det ej längre.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Dal%C3%A9n,_Oxel%C3%B6sund
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Dal%C3%A9n,_Skiftet
Annika. Med Mesmer är det så, att magnetism, i likhet med så många andra naturfenomen, utnyttjades/utnyttjas av diverse bedrägliga personer. Mesmers ”magnetism” hade inte mycket med voltsekunder eller Tesla att göra utan var en bluff. Ju mindre man kan desto mer tror man.
Samtidigt har induktionsspisar behov av vissa egenskaper hos de använda kärlen. Det handlar inte enbart om deras magnetiska egenskaper utan om hur väl anpassningen till energikällan fungerar. Då visar det sig att stål, rostfritt eller ej, fungerar ganska bra och att rostfritt magnetiskt stål (som ger både ommagnetiseringsförluster aka hysteres och virvelströmmar aka eddy currents) är optimalt. Glas och keramik fungerar inte alls eftersom de är goda isolatorer. Med koppar och silver är det precis tvärtom – de är så goda ledare att växelfältet inte tränger in i materialet och därför inte ger särskilt bra effekt. Aluminium ligger rätt nära koppar och funkar inte heller så bra.
Och hur går det med tråkigheten då?
Den breder ut sig i mitt sinne.
Snart svämmar den över som tårar.
Här i råttboet är det emellertid inte tråkigt. Vi har fått en nybörjare på trumpet i vår närhet. När vi öppnar fönster eller balkongdörr ut mot innergården hör vi den. Nyss var det klart och tydligt ”Du gamla, du fria” som exekverades. Och vi ut på balkongen och applåderade. Det lät mycket pampigt där mellan husväggarna.
Uppmuntrad av vårt bifall försökte sej nybörjaren på en annan låt. Vi trodde först att det var ”My old Kentucky home” men sen blev vi tveksamma. Är det inte ”Ack Värmeland du sköna”? Njaee. Vi fastnade för att det nog var ”On the bonnie banks of Loch Lomond”, men så pass vaga prestationer ger inget bifall. Det där får hen öva mer på. Vi är stränga men rättvisa. Och entusiastiska.
Köper man ny, modern spis till något äldre, inte fullt så modernt hus, bör man kolla hur många tåtar det är framdraget till vägguttaget där nyspisen är tänkt att installeras. Annars funkar det inte, trots att kontakten passar. Detta lärde vi oss i påskas. Den hårda vägen. Trodde att jag bränt upp Elektrikergrannen kom och drog fram den saknade tåten. Sen funkade det.
Och där råkade jag trycka på submit innan jag var klar. Jag trodde inte att jag bränt upp elektrikergrannen, utan spisen. Men det hade jag inte – trots att det kunnat gå så illa (med spisen då).
Eftersom vi inte hört talas om någon uppbränd elektriker, särskilt i någon ugn eller så, så utgick, åtminstone jag, från att det var spisn som avsågs.
Spisar är annars luriga typer och man kan lätt tro att man förstört dem, när det bara är en huvudsäkring som gått.
Jag vet, ty jag var med.
I skärgården borde man antagligen ha en spis av någon sorts hälltyp enär och emedan plattorna rostar något gruveligt, och då pratar vi inte bröd av vit tvättsvampstyp, utan fastmer rost av oxidtyp.
Förstör spisen totalt och får den att le skevt om man torkar spisen för hårdhänt.
Problemet är att spisutbyte oundgängligen innebär spisförflyttning och det drar sig vanligt, hederligt folk för i normal skärgårdsterräng.
Tungt är det.
Grattis till ÖR, och hoppas att trumpetspelaren utvecklas i något så när takt, det kan bli lite instängt annars. Men även om trumpeten ljuder över den nejd en innergård utgör, så är den att föredra framför en fiol av ordinär gnisseltyp. Den tar ofta ett antal år på sig att hitta njutbarhetsknappen.
Hur mår Skotte och Skottes nya kompis?
Lille M. är eld och lågor här över den blivande trumpetaren och letar i sitt notskåp för att se om det är nån som skrivit duetter för cello och trumpet, för han tycker att det vore livat att spela tillsammans med nån. Just nu tränar trumpetaren på ”Stilla natt”. Bäst att vara förberedd till i jul.
Skottes kompis är utflyttad till balkongen, så att alla de små frön han strör omkring sig kan komma i jorden och inte falla på hälleberget i köksfönstret. Skotte själv trivs och fick beröm av några middagsgäster med Sri Lanka-anknytning som var här i veckan.
ÖR, nu vill vi gärna se en ny bild på Skotte.
”Imorrn ska jag undersöka magnetismen i mitt kastrullskåp.”
För en eventuell induktionshäll, tänkte jag skriva, innan jag såg att du redan skrivit det.
Så kan det gå när man läser lite för sällan.
Men det låter ändå som ett lite kul bloggämne, no?
Som om jag hade lytt dig, finns det ett nytt inlägg som är öppet för spisråd av alla de slag!