Hoppa till innehåll

Etikett: nutid

Att sakta gå (hem) genom stan – då och nu

Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.

Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:

”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”

Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.

Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.

Pulverblärk.

Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.

Just här var det kanske inte på grund av husen som solen hade svårt att nå fram, nej. Men se så väldigt bred Hagagatan är. Vaar hittar jag mer inforrmation och gamla bilder?
Varför gör Hagagatan en knyck?
Knycken söderifrån. Mycket underligt.

Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.

EU-cyklar, som kan liknas vid bortslängt glasspapper eller tappade vantar.
Älskade cyklar, nogsamt fastlåsta i första bästa någorlunda stationära pinne eller cementklump.

Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?

Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:

Tipp-tapp, tipp-tapp smyger parkeringsvakterna 2018 omkring i gäng om fyra för att garantera varandras säkerhet eftersom de ska bötfälla även cykelägare.
Citroëns 2CV-modell från mitten av 1960-talet är 2018 fortfarande en mycket vanlig bil i Stockholm.
År 2018 slåss två olika avfallsföretag om soporna eftersom det är brist på sådana. Rebeller täcker samtidigt över vägskyltar med svartasopsäckar för att inte locka till sophantering.
En inte helt ovanlig syn är 2018 dessa brutalt uppdragna stolpar – cykelägarna drar sig inte för något när de har tappat cykelnyckeln.

Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!


Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.

Stig Blomberg (1901–70) knep faktiskt en bronsmedalj i Berlin-OS i grenen ”konst”.

Fotnot:

En annan text från 1927: ”Det Stockholm som kommer”.
Jättemånga understreckare som är öppna för läsning, hur lite man än prenumererar: ”Under strecket 100 år”.

Share
35 kommentarer

”Resten av Sverige” på tv

SVT visar nu en dokumentär i tre avsnitt, och första avsnittet kan man se här. Jag är otroligt fascinerad av innehållet.

potidholmbild
Programledaren Po Tidholm i något som liknar Upplands busskurer.

Programmet handlar om hur nästan alla vill bo i storstäderna och att det till viss del beror status och coolness och att det de facto är där jobben finns, samtidigt som alla vill njuta av naturen och åka på semester till stugan i skogsbrynet eller till avfolkade bygder där det kanske finns spöken.

vargbrannan
Ett öde hus i Sollefteå kommun. (Bildlån härifrån.)

Samtidigt som det i Sverige även finns områden som Stöttingfjället – stort som Sörmland – där blott 400 människor bor och där det inte ens finns någon affär eller en enda liten skola …

stottingfj
Här ligger Stöttingfjället. (Bild ur programmet.)

Lagom till att man kan se ”Resten av Sverige” skriver SVT i en nyhet att man i Norge alls inte avfolkar landsbygden som i Sverige – och att det faktiskt inte alls har med den förnicklade oljan att göra. I Norge uppmuntras invånarna att bosätta sig i obygden (mitt ordval, och ett ord valt med kärlek och solsken i blick) och norska skattesubventioner underlättar för alla som vill driva företag utanför storstäderna.

Att jag blir så engagerad när det gäller detta beror nog på att jag

  • har bott i Luleå och åkt till massa avkrokar för att spela basket (nu pratar vi sent 1970-tal)
  • har föreläst i Sollefteå, där vi kom att prata om de döende byarna utanför stan
  • känner massa stockholmare som bara klagar och klagar på hur svårt och dyrt allt är
  • kan på tok för lite i ämnet.

När vi spelade matcher i Tärendö runt 1978, bodde ungefär 700 människor där. Alla Tärendö-spelare sköt avigt eftersom alla hade haft en och samma coach, som ju sköt avigt. Men vi förlorade oftast mot dem. I Överkalix bodde drygt 1 000 personer och där var det lika illa; de spelade inte som vi, och vi förlorade oftast. I Haparanda bodde hela 5 000, men dem vann vi mot.

hokenbjorks_1979
Höken Björks i Luleå 1979.

Ni hör – min upplevelse är starkt baserad på basketlagets vinster och förluster och jag funderade då inte nämnvärt på varför våra motståndare bodde där de bodde och inte med oss i Luleå, där vi och nästan 50 000 andra bodde.

Men visst, hörni, känner ni också storstadsbor som längtar bort från månadskortet, den timslånga pendlingen, bostadspriserna och ovanpågrannen?

sthlmcntral1928
Trevlig bild från Centralen 1928.

Fast om storstadsborna flyttar till Stöttingfjället ökar förstås skatten med 5 kr per intjänad hundralapp, och då får man ju inte ens njuta av affär, skola eller något annat som man skulle kunna tänka sig att skatten vanligtvis går till.

Uppdatering
En spaning bara – av de intervjuade personerna sitter några hemma i vardagsrumssoffan medan andra sitter vid furuköksbordet. Och några sitter nästan inne i sina bokhyllor.

bok3
Böcker och boktravar.
bok2
Många böcker blire.
bok1
Böcker och pärmar!
bok4
En helsickes massa böcker.
Share
57 kommentarer

Normalt idag, galet imorrn …?

elbelysning
Skylt fotad på Pelles Lusthus i Nyköping.

Om man som jag är förtjust i dåtiden och suckar nostalgiskt av pur glädje när skyltar som den här ovan dyker upp från dåtiden, är man ofta även förtjust i framtiden.

– Men nuet då? säger alla som vet hur man ju lever i just detta.
– Pffffft, svarar jag eftersom jag inte har något vettigare att säga.

Quora har jag hittat intressanta tankar om vad vi idag finner normalt, men som man i framtiden kommer att skaka på huvudet åt och tänka: ”Hur dum kunde man egentligen få vara 2015 utan att spärras in?” Jag funderade lite som professor Balthazar och har nu kommit fram till vad jag själv tycker.

Men vi börjar med sådant som vi idag finner galet, men som var normalt för 50 eller kanske 100 år sedan. Hint:

puffande
Puff, puff, jättetuff.

Några exempel bara!

  1. Att mamma och pappa hade säkerhetsbälte när vi åkte på Autobahn, medan jag och mina syskon skramlade runt bäst vi ville i baksätet.
  2. Rökning. Gärna rökning i bil eller rökning under amning, förstås.
  3. Att kanariefåglar och barn fick jobba i de farligaste delarna av gruvorna.
  4. Den obefintliga sophanteringen och den så överraskande latrintömningen på offentliga platser.
  5. Det faktum att motorvägarna drogs rakt genom stadskärnor (hej Karlskoga!).
  6. Att kvinnor inte fick rösta.
  7. Demonstrationstågstvånget för barn i skolorna i Luleå på 1970-talet. (Nej, jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt detta.)

Och nu då? Vad gör vi nu som i framtiden kanske kommer att uppfattas som barockt, dumt, onödigt eller bara lite fånigt? Hint:

Old_car 1920
Redan här var bensinmotorn 40 år gammal …
  1. Ålderdomshem? Borde vi inte egentligen ta hand om våra gamlingar istället för att institutionalisera dem? (Skriver jag som verkligen inte har planerat att upplåta mitt gästrum till mina föräldrar.)
  2. Explosionsmotorn – eller heter det förbränningsmotorn? Det är ju rent ut sagt löjligt att vi sedan 1880-talet har kört omkring i fordon med denna omoderna grej, i fordon som dessutom väger ett ton och inte kan krympa fastän man rätt ofta kör bilen helt ensam. (Rätta mig gärna om jag har fel, för jag anser ju att Uppfinnar-Jocke redan på 1950-talet borde ha hittat på en ny motor gjorde att den gamla maskinen blev obsolet.)
  3. Silikontillägg i kroppsdelar som befinns vara för små.
  4. Vattentoaletter. Sicket slöseri på perfectly fine dricksvatten. (Åh! Minns ni Klosettpalatset?)
  5. The second amendment i USA:s konstitution.

Och därmed är vi framme vid ännu en ståuppare: den australiensiske Jim Jeffries, som här talar inför en amerikansk publik.

Nu har jag verkligen försökt tänka utanför min egen begreppsvärld för att komma på dagens absurditeter, men kan inte säga att jag är riktigt nöjd. Vad säger ni? Alkoholen? Facebook? Gympadojor? Cellgifter? Amerikansk fotboll?

Share
75 kommentarer

Borde jag kanske gå på attvaragäst-kurs?

Vi var bjudna hem till Lisa & Johan med allt vad därtill hör. (Väääääldigt jobbigt är det: man måste äta gott och dricka mycket i flera timmar.) Eftersom vi är gästerna som kallas ”Bara Bergmans”, vet alla värdar och värdinnor att de slipper göra sig till och städa och bära sig åt för där kommer vi och bara är. Efter intensivt umgänge kommer datorerna fram och så sitter vi där och umgås med varsin liten maskin i knät. Samtalet böljar från hylsnyckelsats till Oscar Wilde, från umami till konstiga släktingar och från längtan efter en Volvo 242 till aversion mot ”fika”. Och så trivs vi.
Så här kan det se ut när barskåpet står öppet bara för att det är så fint:
Ni ser min plats va? Och att det ligger en stor bok där? Det är den jag kommer att berätta om nu.
Ni ser min plats va? Och att det ligger en stor bok där? Det är den jag kommer att berätta om nu.

Men igår var jag inte webbig och googlande utan totalt fast i 1910-talet. Min tidsresa kom sig av att jag hittade två årgångar Idun: 1914 och 1919. I den första dyker artiklar om “världskriget” upp i början av augusti. I den andra andas man ut efter flera års ransonering och besvärligheter. Men det som årgångarna har gemensamt är en intensiv strävan mot hälsa och skönhet. Det påminner mig om… om … om … vahettere … aha – NUTIDEN!

När min djefla man, Lisa och Johan fortsatte att byta ämnen som vanligt, rabblade jag fantastiska annonser och fakta från 1910-talet. Jag tror att de tröttnade efter ett par, tre minuter men att jag bara gick på i ullstrumporna i ett par timmar.

Lägg märke till att inte bara ögonfransarna där uppe ska vara markerade utan att man också eftersträvade "tjocka ögonbryn".
Lägg märke till att inte bara ögonfransarna där uppe ska vara markerade utan att man också eftersträvade “tjocka ögonbryn”.

Champoing var en ny grej och lika åtråvärd som rynktinkturen där ovan – men afmagringstvålen var nog ingen större hit för den dök bara upp ett fåtal gånger i annonserna. (Hur tror ni att den funkade? Kanske tvättade man sig så frenetiskt att det räknades som motion?) Apropå champoing, förresten, så var champo senast i slutet av 1800-talet ett slags bakverk av socker, potatismjöl, mandel, nötter och äggulor. Funkade kanske som en hårinpackning också?

Men vad kan zicker vara, som sägs rädda oss kvinnor för att vi nu kan bli kvitt de versalförsedda “Blus- och Kjolfördärvande” nålarna?

Är det något man har har när man syr?
Är det något man har när man syr?

UPPDATERING: Översättarhelena tror att denna zicker har en kjol- och blushållande funktion när kläderna sitter på kroppen – så att de inte ska glida isär så att kvinnan råkar visa hud. Och att de funkar som strumpebandshållare – vilket jag tycker stämmer med utseendet. (Man pluppar i pluppen i det runda hålet och drar ner pluppen i skåran så att den sitter. Och tyget ligger emellan.) Agneta tror att det handlar om tryckknappar. Hur som helst är det först nu som jag ser att damen med den jättelika zickern ju står som Frihetsgudinnan.

Tydligen hade man 1914 vanvettiga problem med tryckknapparna som inte stod rycken. Den senaste nyheten var tryckknappen Prym’s Parforce som fjädrade i sidled och öppnade sig nedåt. Jag vill ha!

Och som "sluter mycket noggrannt (!) till".
Och som “sluter mycket noggrannt (!) till”.
Men som de bar sig åt, de väldigt storhänta männen för 97 år sedan!
Men som de bar sig åt, de väldigt storhänta männen för 97 år sedan!

Det vimlar av tandpulver, tryckkokare, styrkemedel och slemlösare samt tvålar som lovar underverk, ungdomlig skönhet, frihet från underlivslidande och mjällfritt hår i flätor. Än en gång: precis som idag.

Livmoderspegel, jahaja.
Livmoderspegel, jahaja.

UPPDATERING: Stor förvirring råder: vad är “Noliberpulver” som kostar 5 kr per ask och som man ska spruta in när man har problem i livmodern? Är det en felstavning? Eller vad?

Och så var det det här med magen. Ujuj, inte ens magarna mådde bättre dåförtiden.

Och si på tusan: Kronans droghandel som vi ju har fått tillbaka nu på senare tid!
Och si på tusan: Kronans droghandel som vi ju har fått tillbaka nu på senare tid!

Ett prisbelönt avföringsmedel! Som dessutom skyddar mot magsjukdomar! (Men det finns bot mot allt: koka dig bara en laxermarmelad på bl.a. plommon, fikon och sirap.)

Fast allra värst måste det ändå ha varit för alla tunnåriga män, som smetade in sig med hårvatten innehållande radium:

Till och med kungen använde’t!
Till och med kungen använde’t, tydligen. Funkade ju sådär.

Så är det alltså. Bjud hem mig utan att vara ett dugg nervös för det eftersom jag är både stökig och slarvig – men göm för tusan hakar alla hundra år gamla tidningar om ni vill att jag ska konversera för då … nämen kolla! Sicket lurendrejeri – man får inte alls gratis skor!

... ty ett par skor, behandlade med Nobless räcker lika länge som två par, till hvilka man användt dålig skocréme.
”… ty ett par skor, behandlade med Nobless räcker lika länge som två par, till hvilka man användt dålig skocréme.”

Felstavade ord, felvända fnuttar, månadernas namn med versaler och uppånervända citattecken; språkpolisen skrattar av pur korrglädje! (För även om hundra år kommer mina skrivregelskunskaper att behövas!)

Share
36 kommentarer

Elefanten Chunee jämförs med en halsduk

Det som idag verkar normalt, kommer vi förstås att skratta rått åt om 25 eller 300 år. För så är det. Alla fotbollstränare, t.ex., har ju halsduken knuten som vore den en tamp som ska hålla fast ett lastfartyg.

Det kommer vi att skratta åt.

Coachuniform.
Coachuniform.

Kvällstidningarnas desperata försök att få oss att klicka, klicka och klicka kommer vi att skratt… förlåt, där skrattar vi kanske redan. (Åt oss själva som gång på gång går på dessa dumheter.)

Under denna rubrik finns bilder på kändisar som är på väg till dagis, några som är utklädda till hundar och ... inte en enda skräckoutfit.
Under denna rubrik finns bilder på kändisar som är på väg till dagis, några som är utklädda till hundar och … inte en enda skräckoutfit.
Åh, vad roligt med mögel och ruckel! (Men ack. Sedan följer bara bilder på solnedgångar, husdjur och små barn.)
Åh, vad roligt med mögel och ruckel! (Men ack. Sedan följer bara bilder på solnedgångar, husdjur och små barn.)

Fast jag måste ju säga att vi är rätt beskedliga av oss nuförtiden. Har ni hört talas om den indiska elefanten Chunee (även stavad Chuny) som råkade hamna på Astleys cirkus i London 1810?

(Kanske har jag ett uppdämt behov av att skriva egna bokstäver nu när jag bara har redigerat banktermer och sorgligen försummat bloggen, kanske är jag bara fascinerad. För nu blir det långt!)

Där, precis ovanför "TR" låg huset som jag strax ska berätta om.
Där, precis ovanför “TR” låg huset som jag strax ska berätta om.

Efter att ha varit en beskedlig, trist cirkusattraktion med röd sammet och guldtofsar på huvudet, hyrdes Chunee 1811 ut för 900 guineas (vilket enligt mina källor motsvarar runt en halv miljon kronor, gulp) till Covent Garden-teatern. Alla teatrar med självaktning hade nämligen på denna tid djur på scenen – om än inte elefanter på ett ton.

Tiljorna knakade, elefantskötaren drack sig full inför varenda föreställning, publiken tjöt av skratt och förskräckelse medan Chunee gjorde som elefanter gör: stampar på saker som är i vägen, svingar snabeln mot hot och resolut knuffar bort väggar i vägen. Att väggarna bara var flortunna kulisser kunde han ju inte veta. Tidningarna rapporterade om fiaskot – som då blev en storslagen succé eftersom alla ville skratta åt skådespelarna som kämpade för att faktiskt framföra en pjääääs. Samtidigt fick stackars Chunee stressrelaterade problem med magen och började släppa väder (jag uttrycker mig fint, jag) så att det “lät som muskötskott i salongen”.

Efter 40 tappert genomförda föreställningar såldes Chunee (av cirkusens affärsdrivne clown) till något så absurt som ett menageri i ett vanligt bostadshus på fem våningar vid Exeter Change. Väggarna i lägenheterna var målade med djungelmotiv och det som förut kanske var en salong eller ett litet sovrum hade förvandlats till burar för exotiska djur.

Hm. Vår fascination för exotiska djur är idag inte vad den en gång var, kan man lugnt konstatera. Trötta björnar på Skansen, anyone? Kanske hade vi vallfärdat idag för att se djuren i en sådan konstig miljö – vi som gärna står i kö för att se vaxdockor av kändisar på Madame Tussaud’s?

I de här rummen fanns i alla fall noshörningar, kängurur, vargar, zebror, tigrar och massa fåglar. Grannarna i kvarteret klagade på djurens morranden, skäll och bröl samt lukten. Till ingen nytta, förstås.

Exeter Change. Påminner lite om röran på Aftonbladets startsida.
Exeter Change. (Påminner lite om röran på Aftonbladets startsida.)

In i huset klev nu elefanten Chunee. Han fick ett eget rum på andra våningen, förstärkt med pålar underifrån. Han fick fler kompisar när djursamlingarna (naturligtvis) utökades med lejon, leoparder, tigrar, jaguarer, hyenor, boaormar, krokodiler, antiloper, lamadjur, bisonoxar, strutsar, gamar och sjölejon.

Nu är det kanske på sin plats att påpeka att jag faktiskt inte skojar. Jag har inte hittat på det här: det är sant. Bostadshus i London. På 1800-talet. Fullt med djur! Vad värre är, blir det nu ännu värre:

Eftersom ägaren till menageriet var en hyvens karl som tog väl hand om sina djur, växte Chunee och vägde plötsligt fem ton. Han var snäll och beskedlig, charmade hela London och blev en celebritet. Lord Byron blev faktiskt smått förälskad i honom och besökte menageriet flera gånger – i sin dagbok skrev han (nu citerar jag Richard D. Alticks ”The Shows of London”):

”There was a hippopotamus, like Lord Liverpool in the face; and the ursine sloth hath the very voice and manner of my valet – but the tiger talked too much. The elephant [Chunee] took and gave me my money again, took off my hat, opened a door, trunked a whip and behaved so well that I wish he was my butler. The handsomest animal on earth is one of the panthers; but the poor antelopes were dead.”

Det finns otaliga historier om hur Chunee ibland for ut mot sina skötare och dängde dem i väggen så att det skakade i hela huset, hur han mellan varven blev tvärilsk av okända människor som gjorde grimaser eller slog honom – och jag tänker bara ”… grimasera mot en elefant? Varför gör man det?”.

Nu närmar vi oss slutet. Chunees liv var som alla förstår inte en dans på rosor. En enarmad skötare (vars andra arm hade ätits upp av ett lejon) som älskade djur men inte människor, kickades pga. samarbetsproblem (gentemot människorna) och ersattes av en man som i samråd med veterinärerna på stället kom på att Chunee under den årliga brunstperioden mådde bättre om han behandlades med laxerande medel i maten. Chunee bajsade då av epsomsaltet, sirapen, gummiguttan och ricinoljan så det stod härliga till och menageriets grannar blev mangrant vansinniga.

I november 1825 råkade Chunee borra en av sina betar djupt in i en rysk skötarassistent som dog på fläcken. Naturligtvis ställdes elefanten inför rätta och dömdes för ”död genom olyckshändelse” till böter på en shilling. (Japp, så var det i London på denna tid.) Nu vet man inte riktigt anledningen till att allt gick utför så snabbt, men kanske skadades Chunee av denna olyckshändelse, kanske fick han ont i beten och kanske utvecklades skadan till en stor varböld som gjorde honom så galen att han i februari fick ett raseriutbrott som nästan raserade hela den där gamla byggnaden som ju var full av människor, bajs, mat och allt som ska få plats i ett hus som man på ett helt naturligt sätt fyller med djur. För Chunee fortsatte att få raseriutbrott – nu utanför brunstperioden, utan provokationer från grimaserande besökare eller ens laxermedel.

Man beslutade tvärt att Chunee skulle dö – och naturligtvis skulle han förgiftas av stadens alla apoteksgifter. När det konstigt nog inte funkade, försökte man skjuta honom med hjälp av soldater från ett regemente i London. (Vi är alltså fortfarande på andra våningen i femvåningshuset.) Någon kastade spjut mot honom, någon stötte harpuner i honom. Fler och fler åskådare samlades och ett gäng medicinstudenter stod och gnuggade händerna i förvissning om att här vankades det minsann en intressant obduktion.

Tydligen hoppade burdörren nästan av sina gångjärn flera gånger. Tror fan det.
Tydligen hoppade burdörren nästan av sina gångjärn flera gånger. Tror fan det.

Strax innan en kanon anlände för att få slut på eländet, segnade Chunee ner. Död. Och där låg han i en vecka och ruttnade för att alla skulle hinna se honom innan man sålde elefantbiffar till hugade spekulanter. De hårt prövade grannarna flydde fältet. Chunees tarmpaket dumpades i Themsen, huden (på ett ton) och skelettet köptes av intressenter med förmögenheter lockande i fjärran drömmar och ett gäng frenologer gjorde en avgjutning av Chunees huvud för att bistert konstatera att den förstås var abnorm.

Chunees hud till salu på auktion.
Chunees hud till salu på auktion.

Chunees skelett stod länge till allmän beskådan på The Hunterian Museum, tills det 1941 krossades till småsmulor av tyska bomber. Och till den dagen kunde man se tydliga spår av en varböld på den av betarna som ju hade mördat en ryss.

Så. Vi är väl i relation till detta – trots galna dokusåpor, militanta tokar och halsduksknutar – ganska normala år 2010?

Share
36 kommentarer

Naket

Jag har svårt när det gäller att sticka ut hakan, uppröra och vara kontroversiell. Ibland vågar jag påstå självklara saker som att kollektiv bestraffning är av ondo eller att handbollsspelare inte ser ut som basketspelare. Men jag håller mig oftast till bagateller och petitesser och trivs med det.

Men så är det detta med den spännande dåtiden som kommer att kollidera med framtiden eftersom nutiden är så flyktig.

Mitt husorgan är ”Husmorslexikon” från mitten av 1950-talet. Där har jag hittat stoff till ofarliga ämnen som huvudbonader, en blindtarmsoperation, kroppskultur, klädkris och hushållstips. Men efter att ha snubblat över David Eberhardts text om hur nakna barn inte är tänkbara på bild idag, tänkte jag visa upp hur det kunde se ut förr. Barn av min tid som jag är  – och påverkad av nutiden – känner även jag att bilderna är hisnande nakna. Utan skanner som jag är, har jag istället fotograferat bilderna i boken – ber om ursäkt för suddkvalitén. (Men det kanske gör barnen lite mindre blottade?)

”Bastubad i en folkskola.”
”Treåringen får hjälpa till att tvätta sig själv.”
”I folkskolorna finns numera ofta tillgång till dusch.”
”Så här tar man upp ett barn ur sängen.” (Men inte ens då lade man väl ner barnen utan blöja?)

Hur känns det att titta på bilderna? Tycker ni att det är obehagligt eller lika naturligt som när era egna eventuella barn – som alla andra barn i en viss ålder – envisas med att slita av sig kläderna i tid och otid bara för att det är det man vill i just denna ålder?

Jag kommer ihåg en scen i Kramer mot Kramer, där en naken kvinna möter huvudpersonen (en åttaårig kille) i en lägenhetskorridor. När jag såg filmen på tv under mitt år i en amerikansk familj i USA, reagerade båda föräldrarna i soffan starkt under just denna scen. De kastade sig över den 13-åriga dottern i familjen och höll för hennes ögon så att hon inte skulle råka se en kvinna alldeles naken. Detta berättade jag skrattande för alla i Sverige när jag kom hem, för det här med nakenhet var ju ingenting. Tyckte jag.

Jovisst är det skillnad på nakna barn och nakna vuxna – men i text och på braskande löpsedlar verkar nästan allt vara tillåtet, medan just bilder är … olämpliga?

För mig är detta en ljuvlig syn. Jag tycker att man kan få amma sina nyfödingar varhelst man vill, om man nu vill det.

Bara så att ni inte ska tro att Husmorslexikonet är en uppenbar skandalbok med enbart nakenbilder, visar jag upp i vilket sammanhang de nakna barnen dyker upp. Strax efter amning kommer nämligen avfall:

“Bilden visar en bekväm och hygieniskt anordnad avfallsuppsamling. Korgen är av plastöverdragen järntråd.”

Barnets kroppsliga (oproportionerliga) utveckling illustreras av denna bild:

“Fyraåringen kan ofta uppbära pappas hatt, medan pappas kavaj ännu når ända ner till fotknölarna.”

Så vad är då min åsikt? Ptja, kanske att nakenhet inte är något man måste sky till alla medel, bara. Vi ser ut som vi gör, barnen ser ut som de gör och en naken kropp här och där kanske inte skadar lika mycket som den där förbaskade bantningshysterin och perfekthetssträvan som kan sammanfattas i uttrycket ”Beach 2010”.

(Ni ser, inte heller idag sticker jag ut hakan. Jag bara påtalar det uppenbara.)

Share
37 kommentarer

Historieskrivning (och man kan vinna nåt!)

Symbolisk bild: karrärklättring.

Häromdagen frossade vi här lite i Vanessa Bells och hennes släktingars livsöde. Och konstaterade att det numera är ovanligt att en karl ser en nyfödd flicka och bestämmer sig för att gifta sig med henne trots att hon är ens egen pojkväns dotter – och sedan verkligen gör det 20 år senare. Luna skrev i kommentatorsbåset:

”… radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan …”

Och jag svarade:

”Ja, men allt framstår kanske i ett romantiskt skimmer? Tänk på och beskriv era egna liv som vore ni sedan 50 år döda kulturpersonligheter!”

Varpå Luna lydde:

”Hon lämnade karriären i staden och flyttade till ett stort och illa isolerat hus i skogen. Där plöjde hon fantasy-böcker med en marlboro-stump hängande i mungipan. På Konsum i Säffle mötte hon männen i sitt liv, och flyttade under återstoden mellan sina unga älskares bostäder i Kyoto, Warszawa och Chicago. Travvinsterna använde hon följdaktligen till resor. När hon förstod att hon blivit ekonomiskt oberoende växlade hon in hela sin återstående studieskuld till enkronor och insisterade på att två inoljade muskelbyggare skulle bära in henne och pengarna i gullstol på den mest avskydde csn-handläggarens kontor och tippa ut stålarna över hans skrivbord.”

Och nu är det er tur!

Symbolisk bild: livstrassel.

Ni kommer att kunna se tillbaka på er nutid i ett romantiskt skimmer och vara rätt nöjd med den oavslutade akademiska karriären eftersom den kan synas vara ett välplanerat, strategiskt val i en ständig strävan efter oberoende. Eller nåt.

Symbolisk bild: spaning efter den tid som flytt.

Men ni kan ju också leta upp någon av de där gamla historiska personerna som har en fantastisk levnadsbeskrivning? Kolla här: Bertha von Suttner svarade på en kontaktannons där en man som hette Alfred Nobel sökte en ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och 29 år senare tilldelades hon Nobels fredspris.

Symbolisk bild: livsfunderingar.

Klara, färdiga gå! Tre av alla som skriver något i kommentatorsbåset vinner en bok eller en t-shirt eller något annat genom att jag på julkalendervis drar lappar ur en hatt. (Skicka gärna hit alla era mostrar och bekanta – alla får plats i kommentatorsbåset.)

__________________

Uppdatering på söndag kväll

Mycket inspirerad av Översättarhelenas slumpgeneratortips (och mitt eget plommonstopskrångel) bad jag datorn om hjälp att utse vinnarna. Naturligtvis kan man fuska genom att klicka och klicka tills man själv blir vinnare (som Översättarhelena gjorde), men här har allt gått rätt till. Som vanligt.

Nummer 58, 69 och 15. (Sedan gällde det att hinna presentera resultatet innan någon skrev kommentar 71 och förstörde statistiken.)

Då räknade jag till de tre vinnarna Åsna, PK och Ingela. Förlåt alla ni andra, men slumpgeneratorn var inte på er sida. Ni tre som vann kan få välja pris beroende på er kroppsliga storlek: en bloggtröja, en julkalendertröja eller en överraskningsbok som jag kan rota fram i källaren. Apropå böcker, så måste vi ju se till att skapa en succébok av alla fantastiska alster i kommentatorsbåset.

”I maj 2010 tog livet en drastisk vändning för den snabbt åldrande Lotten. Genom att  utnyttja sina bloggkommentatorers begåvning och skriverier samt utan att fråga om lov ge ut hela kommentatorsbåset under eget namn, såg hon snabbt till att bli åtalad och dömd för egenmäktigt förfarande. Sedan 20 år avtjänar hon som den ende internen sitt straff på det återöppnade Alcatraz.”

Share
86 kommentarer

Bröstens berg-och-dalbana

I omgångar har jag under den senaste veckan träffat människor som skådar in i framtiden och med hängande huvud säger:

– Om tre år finns det inga sådana kvar.
– Jaja, om ett år är dom utdöda allihop.
– Tro mig, sådana lär inte att finnas om ett par månader.
– Ptja, snart är det ett minne blott.

”Det” och ”dom” kan handla om en utdöende djurart eller semikolon, om civilingenjörsutbildningen, tv-bilagor, lakrits eller dagstidningar. Nästan alltid avslutas litanian med:

– Tänk om man hade vetat detta för fem år sedan.
– Det var helt enkelt bättre förr, sanna mina ord.
– Ungdomens fördärv och historielöshetens tidevarv.

Låt mig nu bara klargöra att det inte enbart handlar om den s.k. äldre generationen utan även om människor i 30–40-årsåldern. (Som för många visserligen är den äldre generationen. Old people, lissom asså va. Ok.) Men då svingar jag mig ner i optimism-lianen uppifrån mina höga hästar!

– Skrrrnffffff, fnyser jag stöddigt och dunkar alla i ryggen så att de sätter i halsen eller spottar te på mig. Allt går i vågor! fortsätter jag och illustrerar med armarna hur vågorna går upp och ned som vore de inte alls vågor utan berg och djupa dalar.

Eller hur? Se bara på ansiktsbehåringen. Stora ekorrar framför öronen ibland – hela bisamråttor runt munnen ibland. Eller huvudbonader – hög hatt och plommonstop ibland, toppluva inomhus ibland och ibland ingenting annat än hårsprej trots 30 minusgrader.

Äntligen framme vid brösten. (Håll med om att ni alla bara skumläste hit.)

  • Under antiken lindade kvinnorna ett brett tygband runt överkroppen för att hålla de där ostyriga kroppsdelarna på plats.
  • I början av 1800-talet började kvinnor använda gördlar – mycket för att framhäva det som fanns att häva fram.
  • ”Bröstförbättrare” med metalltrådar som gjorde att kvinnorna såg ännu kurvigare ut, uppfanns under 1880-talet. De var naturligtvis inte särskilt bekväma, så under de kommande decennierna började man experimentera med styvstärkt bomullstyg istället. Tack.
  • Under 1920-talet blev det intressant nog helt tvärtom: kvinnorna skulle plötsligt inte ha några former alls, utan vara helt konturlösa.
  • Nästa helomvändning kom på 1950-talet, när behagen skulle formas som strutar – nästan som Madonnas Gaultier-skapelse.
  • Motreaktionen kom under 1970-talet, när man inte skulle ha någon bh över huvud taget (även om det tydligen är en myt att bh:ar brändes som om de vore häxor).
  • 1980-talet fanns det pengar i överflöd och då gick det åt mycket tyg till kläderna som dolde eventuella kurvor eller plankor.
  • Om man följer tygtillgångslogiken, var det ytterst ont om pengar på 1990-talet när alla i Hollywood såg ut som man gör när mjölken rinner till tre dagar efter förlossningen.
  • Under detta första decennium på 2000-talet är det ena dagen let-it-all-hang-loose under stortröjan, andra dagen upplagt på serveringsfat.

Hav förtröstan. Allt går upp och ner och ut och in hela tiden.

Bröstrelaterat blogginlägg.

Share
27 kommentarer