Hoppa till innehåll

Etikett: nutid

Tips från coachen!

Nejnej, luuuugn, jag ska inte prata sport. Eller jo, kanske lite grann.

(Alla ni som ryckte till av pur lycka vid ordet ”coach” i rubriken: jag förstår er totala besvikelse nu.)

Idag går vi över på andra halvan av juni 2022, och då måste man ju säga att det är sommar fastän det inte riktigt känns som på Rivieran. Eller 1970-talet.

För på 1970-talet regnade det (som ni väl vet) inte. (Foto: Annie Spratt)

Nu låtsas vi alla att tiden är oändlig – eller att ni har tio veckors sommarlov – och att det är fred på jorden. Ni som inte gillar sommaren kan låtsas att ni gör det. Vi kan även låtsas att portvinstån inte krampar, att alla just idag köper en ny sommarhatt samt att ”ett litet glas sherry” skulle vara en tillfredsställande drog.

Att det ibland är svårt att låtsas eftersom den hattlösa verkligheten tränger på, tycker jag att ni alla helt struntar i. I fantasin nu:

Vi ställer till fest!

Jag tänker mig att vädret är precis lagom och att alla som kommer får plats att mingla eller dansa och att de som hellre sätter sig i ett hörn att läsa Singoalla med illustrationer av Carl Larsson faktiskt kan göra det.

Maten är jätteenkel, förutom brödet som är det krångligaste världen har skådat.  Matvetesallad, massa pastaskruvar med en burk pesto ikluttad, sallad, tomater, kasjunötter, kex, mögelost och vacker potatissallad med en helsickes massa kapris sprids ut på ett bord så att alla kan sprida baciller omkring sig i alla byttor, för i fantasin blir ingen sjuk.

Efterrätten består av tio olika paket glass från L*dl (jättegott!), chokladsås och frysta hallon. Med tepåsar och snabbkaffe! Och ett litet glas sherry?

Vi cyklar till ett slott!

Cykeln är i fantasin en nyrenoverad skönhet från 1940-talet. Jag har cykelväskor, cykelkorg och blommor i håret. Och så ska jag ha en hjälm som ser ut som en sommarhatt! I packningen finns en picknick som har inspirerats av Enid Blytons böcker. Jag citerar:

… cold ham and tomatoes, great bowls of salad, potatoes roasted in their jackets, cold apple pie and cream, and biscuits and butter for those who wanted it. Big jugs of icy-cold lemonade. Bloomer loaf, smoked mackerel pâté, quiches, oven-baked Scotch eggs, Aunt Fanny’s chicken & egg salad and jam sponge cake …

Eller så tar vi bara resterna från festen och ersätter det lilla glaset sherry med en dunk vin. Jag har med mig två glada kompisar som inte brukar få punktering eller rumpskav, och obegripligt nog har vi medvind!

Målet – slottet – är inte renoverat sedan 1837, och jag får härligt spindelnät i håret, får lukta på lakan som manglades 1893, känna på ett äkta dunbolster från mellankrigstiden och sedan laga och äta mat från 2022 i det intressanta, men absurt opraktiska köket.

Vi ser en underbar film för truttifnuttronde gången!

När fan blir gammal, vill hon bara titta på bra filmer. Men med viss bävan eftersom några av dem har åldrats och blivit mossiga på ett tidigare oanat sätt. Vad tror ni om dessa, som vi alltså får titta på i den gamla biografen – som ligger alldeles bredvid vandrarhemmet som hör till slottet?

The Big Chill
All the President’s Men
Benny & Joon
Groundhog Day
Die Hard
Singin’ in the Rain
High Fidelity
Capricorn One
The Big Lebowski
Hair

Och när vi då har sett Alla presidentens män (som i min fantasi inte har åldrats alls), vill man ju veta mer om förebilderna Woodward och Bernstein. Och då visar det sig som genom ett under att de bägge intervjuades av Stephen Colbert bara häromdan! Ett av klippen handlar om Martha Mitchell, som jag ju skrev om 2019!

För i dagarna är det 50 år sedan de avslöjade Nixon och Watergateaffären. Nämen detta tror jag att vi firar med ett litet glas sherry stort glas champagne!

(Tips från coachen? Well, jag försöker bara få oss alla att allegoriskt fokusera på små detaljer som fotisättning och handvinkling eller att hjula i mittcirkeln istället för att se till hela matchbilden och serietabellen. Därmed slipper vi deppa ihop över världssituationen, bensinen, kilopriset på tomater, regntunga skyar och valet i höst.)

Share
5 kommentarer

Vad händer 2022?

För prick ett år sedan skrev jag en rapport om hur det var att insjukna i covid-19. Detta var alltså före vaccinationer och släppta restriktioner samt mitt i pudelns kontaminationer.

Men nu stundar nya tider! Vi får tredje och kanske även fjärde sprutan och rekommendationer om än det ena, än det andra. Det enda rätta är väl då att se på 2022 som (tadaaaa) 1922?

(Eventuell logik i detta mitt resonemang saknas förmodligen.)

Året är … 1922!

januari
BBC börjar sända radio, och kan då berätta att Storbritannien regerar i hela 25 % av världens landyta. (Idag är landet på 78:e plats i en lista över länder med stora arealer.)

Första insulininjektionen görs på en människa. (Antiinsulindemonstranter lyser med sin frånvaro.)

februari
Anders Pers på Vestmanlands Läns Tidning föreslår ett skidlopp till minne av Gustav Vasa. (Alla ropar hurra och börjar koka blåbärssoppa och steka pannkakor.)

mars
Skogsarbetaren Ernst Alm vinner det första Vasaloppet. (Ingen häpnar över hur oerhört snabbt och lätt det var att anordna tävlingen trots att hela 119 män deltog.)

april
Josef Stalin blir generalsekreterare i det sovjetiska kommunistpartiet. (Volgogradborna anar inte att deras postadress kommer att ändras.)

Den svenska riksdagen inför bilskatt, lufttrafikförordningen och luftfartsmyndigheten. (En sådan effektivitet idag hade inneburit Twitterförordning [2016], sparkcykelfartsmyndighet [2018] och hostskatt [mars 2020].)

juni
Man föreslår strikta regler för hur shimmy och andra moderna danser ska dansas moraliskt och konstnärligt. (Idag skulle jag vilja föreslå moraliska och konstnärliga regler för nybyggda, offentliga byggnader.)

juli
Greta Gustafsson säger upp sig från PUB för att försöka bli skådespelerska.

Greta till höger i ”Luffar-Petter”.

augusti
Första ordinarie Damolympiaden hålls i Paris trots att männen samtidigt är bekymrade över

  • hyperinflationen i Tyskland
  • Marockos revolt mot spanjorerna
  • turkar som attackerar greker
  • att Japan drar trupper från Sibirien
  • greker som attackerar turkar
  • den svenska folkomröstningen om spritförbud.

(”Damidrott, sprit och krigiska män” låter väl som en kioskvältare?)

september
USA, som tidigare under året skickade soldater till Kina för att skydda amerikaner där, skickar nu soldater till Osmanska riket för att skydda amerikansk egendom där. (What else is new, liksom.)

oktober
Stockholms polismästare förbjuder dans på kaféer och restauranger om man inte har ett särskilt tillstånd. För dansen ”har ju urartat” vid flera tillfällen. (Den som ändå fick uppleva en urartande dans idag.)

november
Mussolini får diktatoriska maktbefogenheter.

Georges Clemenceau varnar i ett tal i New York för en tysk uppstickare vid namn Hitler.

N.Y. Times 21 nov 1922: Hitler till vänster och Mussolini till höger. I mitten en stackare som fick en planka kastad på sig när visslan ljöd för ”arbetsdagens slut”.

(November är för övrigt en jäva skitmånad 1922. Grekland avrättar massa f.d. premiärministrar och allt verkar gå fullständigt åt pepparn överallt i hela världen. December är inte mycket bättre.)

december
Sovjetunionen bildas – världens första regelrätta kommuniststat.

Nääää. Det var ju ett bedrövligt år. Jag ändrar mig … 2022 ska inte alls bli som 1922. Jag testar 1822 istället!  I kronologisk ordning finner jag detta:

  • Storbrand i Simrishamn.
  • En tredjedel av Norrköping brinner upp.
  • Brand på Blasieholmen.
  • Enorm brand i Kungsör.
  • Borås brinner ner till grunden.
  • Det svenska kaffeförbudet upphävs.

Jamen det var ju bra med kaffet i alla fall? Nej, nu vet jag. Vi tar klädmodet från 1922 och struntar i resten!

Share
35 kommentarer

Att sakta gå (hem) genom stan – då och nu

Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.

Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:

”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”

Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.

Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.

Pulverblärk.

Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.

Just här var det kanske inte på grund av husen som solen hade svårt att nå fram, nej. Men se så väldigt bred Hagagatan är. Vaar hittar jag mer inforrmation och gamla bilder?
Varför gör Hagagatan en knyck?
Knycken söderifrån. Mycket underligt.

Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.

EU-cyklar, som kan liknas vid bortslängt glasspapper eller tappade vantar.
Älskade cyklar, nogsamt fastlåsta i första bästa någorlunda stationära pinne eller cementklump.

Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?

Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:

Tipp-tapp, tipp-tapp smyger parkeringsvakterna 2018 omkring i gäng om fyra för att garantera varandras säkerhet eftersom de ska bötfälla även cykelägare.
Citroëns 2CV-modell från mitten av 1960-talet är 2018 fortfarande en mycket vanlig bil i Stockholm.
År 2018 slåss två olika avfallsföretag om soporna eftersom det är brist på sådana. Rebeller täcker samtidigt över vägskyltar med svartasopsäckar för att inte locka till sophantering.
En inte helt ovanlig syn är 2018 dessa brutalt uppdragna stolpar – cykelägarna drar sig inte för något när de har tappat cykelnyckeln.

Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!


Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.

Stig Blomberg (1901–70) knep faktiskt en bronsmedalj i Berlin-OS i grenen ”konst”.

Fotnot:

En annan text från 1927: ”Det Stockholm som kommer”.
Jättemånga understreckare som är öppna för läsning, hur lite man än prenumererar: ”Under strecket 100 år”.

Share
35 kommentarer

”Resten av Sverige” på tv

SVT visar nu en dokumentär i tre avsnitt, och första avsnittet kan man se här. Jag är otroligt fascinerad av innehållet.

potidholmbild
Programledaren Po Tidholm i något som liknar Upplands busskurer.

Programmet handlar om hur nästan alla vill bo i storstäderna och att det till viss del beror status och coolness och att det de facto är där jobben finns, samtidigt som alla vill njuta av naturen och åka på semester till stugan i skogsbrynet eller till avfolkade bygder där det kanske finns spöken.

vargbrannan
Ett öde hus i Sollefteå kommun. (Bildlån härifrån.)

Samtidigt som det i Sverige även finns områden som Stöttingfjället – stort som Sörmland – där blott 400 människor bor och där det inte ens finns någon affär eller en enda liten skola …

stottingfj
Här ligger Stöttingfjället. (Bild ur programmet.)

Lagom till att man kan se ”Resten av Sverige” skriver SVT i en nyhet att man i Norge alls inte avfolkar landsbygden som i Sverige – och att det faktiskt inte alls har med den förnicklade oljan att göra. I Norge uppmuntras invånarna att bosätta sig i obygden (mitt ordval, och ett ord valt med kärlek och solsken i blick) och norska skattesubventioner underlättar för alla som vill driva företag utanför storstäderna.

Att jag blir så engagerad när det gäller detta beror nog på att jag

  • har bott i Luleå och åkt till massa avkrokar för att spela basket (nu pratar vi sent 1970-tal)
  • har föreläst i Sollefteå, där vi kom att prata om de döende byarna utanför stan
  • känner massa stockholmare som bara klagar och klagar på hur svårt och dyrt allt är
  • kan på tok för lite i ämnet.

När vi spelade matcher i Tärendö runt 1978, bodde ungefär 700 människor där. Alla Tärendö-spelare sköt avigt eftersom alla hade haft en och samma coach, som ju sköt avigt. Men vi förlorade oftast mot dem. I Överkalix bodde drygt 1 000 personer och där var det lika illa; de spelade inte som vi, och vi förlorade oftast. I Haparanda bodde hela 5 000, men dem vann vi mot.

hokenbjorks_1979
Höken Björks i Luleå 1979.

Ni hör – min upplevelse är starkt baserad på basketlagets vinster och förluster och jag funderade då inte nämnvärt på varför våra motståndare bodde där de bodde och inte med oss i Luleå, där vi och nästan 50 000 andra bodde.

Men visst, hörni, känner ni också storstadsbor som längtar bort från månadskortet, den timslånga pendlingen, bostadspriserna och ovanpågrannen?

sthlmcntral1928
Trevlig bild från Centralen 1928.

Fast om storstadsborna flyttar till Stöttingfjället ökar förstås skatten med 5 kr per intjänad hundralapp, och då får man ju inte ens njuta av affär, skola eller något annat som man skulle kunna tänka sig att skatten vanligtvis går till.

Uppdatering
En spaning bara – av de intervjuade personerna sitter några hemma i vardagsrumssoffan medan andra sitter vid furuköksbordet. Och några sitter nästan inne i sina bokhyllor.

bok3
Böcker och boktravar.
bok2
Många böcker blire.
bok1
Böcker och pärmar!
bok4
En helsickes massa böcker.
Share
57 kommentarer

När jag reste till nutiden

timetravelFilmer om tidsresenärer som hamnar i framtiden eller livstidsfångar som släpps ut efter 4o år har väldigt intressanta scener där den ovetande stöter på moderna uppfinningar eller livsstilsförändringar.

– Hjälp! Tåget i filmen kör ju rakt emot mig!
– Din dator får plats på skrivbordet?
– Hela datorn i en liten väska?
– HELA DATORN I FICKAN?
– Så om jag vrider på den här ratten kommer vatten ut ur hålet?
Varför får jag inte röka i flygplanet?

Och nu ska ni få höra när jag inte reste till framtiden utan hamnade i nutiden. Jag har nämligen kört en modern bil!

Jaja, det är bara en hyrd minibuss som vi fyllde. Men det var alldeles fantastiskt. Bredvid mig satt en modern människa, 30 år yngre än jag, och förklarade hur bilar fungerar 2016. Jag, jag bara tjoade banaliteter som vore jag en femåring.

– Det står ECO här med gröna bokstäver! Vad betyder det?
– Ja, tryck på den knappen så kör bilen mer bränslesnålt.
– Vaff… hur vet bilden hur man sparar bensin?
– Long story. Kolla nu här på gps:en – man får köra i 100 km/h och …
– Men gps är väl vägbeskrivningar och kartor, hur kan den se hastighetsbegränsningen?
– Nu kör du ju i 100, så tryck ner den där knappen och släpp pedalen, så kör bilen i 100 av sig själv.
– NEJ! Va? Men då förlorar jag ju kontrollen!
– Neeeej.
– Och så kommer jag att somna för att jag inte behöver koncentrera mig på högerfoten!
– Neeej.

pekka3Och så fortsatte det. Om vi närmade oss en fartkamera började det tuta inne i bilen. Om jag körde väldigt mycket för fort (sorry, men det hände bara en gång), började det pipa jättemycket i mina öron (och i bilen) och med en enkel tryckknappning kunde jag få bilen att skjuta fart av sig själv!

– Kolla nu, ser du den där symbolen? Nej där, på instrumentpanelen.
– Det ser ut som en pistill i en mortel.
– Jahaaa, men det betyder att du har fel växel.
– Fast motorn låter ju helt okej?
– Hm. Jag tror inte att du hör motorn så bra med musiken och allt babbel i bilen.
– Åh. Okej.

pekk2Jag fnissade, ooooade och ahaaaaade och visste inte till mig av körabilförtjusning.

– MEN NU ÄR BILEN DUM!
– Vad menar du?
– Den där pistillmorteln säger att jag ska växla upp, men jag ligger redan i femman.
– Du ska växla till sexan.
– Hfffhhhhfffn … jag ska vaaaaad sa du …? Sex?

Ja, skratta ni. Jag har aldrig ägt eller kört en bil som har varit yngre än 15 år, och om inte någon okänd rik faster testamenterar sitt slott i Versailles till mig, kommer jag heller aldrig att göra det.

pekka4

Så … nästa gång jag under ordnade förhållanden får köra en bil från 2016 (alltså runt år 2031), kan ni räkna med att jag vet precis hur man växlar till sexan!

pekka1

Fotnot:
De fina trafiksymboltolkningarna skapade Pekka Langer i ”Endast för tjänstebruk” 1955.

Share
85 kommentarer

Borde jag kanske gå på attvaragäst-kurs?

Vi var bjudna hem till Lisa & Johan med allt vad därtill hör. (Väääääldigt jobbigt är det: man måste äta gott och dricka mycket i flera timmar.) Eftersom vi är gästerna som kallas ”Bara Bergmans”, vet alla värdar och värdinnor att de slipper göra sig till och städa och bära sig åt för där kommer vi och bara är. Efter intensivt umgänge kommer datorerna fram och så sitter vi där och umgås med varsin liten maskin i knät. Samtalet böljar från hylsnyckelsats till Oscar Wilde, från umami till konstiga släktingar och från längtan efter en Volvo 242 till aversion mot ”fika”. Och så trivs vi.
Så här kan det se ut när barskåpet står öppet bara för att det är så fint:
Ni ser min plats va? Och att det ligger en stor bok där? Det är den jag kommer att berätta om nu.
Ni ser min plats va? Och att det ligger en stor bok där? Det är den jag kommer att berätta om nu.

Men igår var jag inte webbig och googlande utan totalt fast i 1910-talet. Min tidsresa kom sig av att jag hittade två årgångar Idun: 1914 och 1919. I den första dyker artiklar om ”världskriget” upp i början av augusti. I den andra andas man ut efter flera års ransonering och besvärligheter. Men det som årgångarna har gemensamt är en intensiv strävan mot hälsa och skönhet. Det påminner mig om… om … om … vahettere … aha – NUTIDEN!

När min djefla man, Lisa och Johan fortsatte att byta ämnen som vanligt, rabblade jag fantastiska annonser och fakta från 1910-talet. Jag tror att de tröttnade efter ett par, tre minuter men att jag bara gick på i ullstrumporna i ett par timmar.

Lägg märke till att inte bara ögonfransarna där uppe ska vara markerade utan att man också eftersträvade "tjocka ögonbryn".
Lägg märke till att inte bara ögonfransarna där uppe ska vara markerade utan att man också eftersträvade ”tjocka ögonbryn”.

Champoing var en ny grej och lika åtråvärd som rynktinkturen där ovan – men afmagringstvålen var nog ingen större hit för den dök bara upp ett fåtal gånger i annonserna. (Hur tror ni att den funkade? Kanske tvättade man sig så frenetiskt att det räknades som motion?) Apropå champoing, förresten, så var champo senast i slutet av 1800-talet ett slags bakverk av socker, potatismjöl, mandel, nötter och äggulor. Funkade kanske som en hårinpackning också?

Men vad kan zicker vara, som sägs rädda oss kvinnor för att vi nu kan bli kvitt de versalförsedda ”Blus- och Kjolfördärvande” nålarna?

Är det något man har har när man syr?
Är det något man har när man syr?

UPPDATERING: Översättarhelena tror att denna zicker har en kjol- och blushållande funktion när kläderna sitter på kroppen – så att de inte ska glida isär så att kvinnan råkar visa hud. Och att de funkar som strumpebandshållare – vilket jag tycker stämmer med utseendet. (Man pluppar i pluppen i det runda hålet och drar ner pluppen i skåran så att den sitter. Och tyget ligger emellan.) Agneta tror att det handlar om tryckknappar. Hur som helst är det först nu som jag ser att damen med den jättelika zickern ju står som Frihetsgudinnan.

Tydligen hade man 1914 vanvettiga problem med tryckknapparna som inte stod rycken. Den senaste nyheten var tryckknappen Prym’s Parforce som fjädrade i sidled och öppnade sig nedåt. Jag vill ha!

Och som "sluter mycket noggrannt (!) till".
Och som ”sluter mycket noggrannt (!) till”.
Men som de bar sig åt, de väldigt storhänta männen för 97 år sedan!
Men som de bar sig åt, de väldigt storhänta männen för 97 år sedan!

Det vimlar av tandpulver, tryckkokare, styrkemedel och slemlösare samt tvålar som lovar underverk, ungdomlig skönhet, frihet från underlivslidande och mjällfritt hår i flätor. Än en gång: precis som idag.

Livmoderspegel, jahaja.
Livmoderspegel, jahaja.

UPPDATERING: Stor förvirring råder: vad är ”Noliberpulver” som kostar 5 kr per ask och som man ska spruta in när man har problem i livmodern? Är det en felstavning? Eller vad?

Och så var det det här med magen. Ujuj, inte ens magarna mådde bättre dåförtiden.

Och si på tusan: Kronans droghandel som vi ju har fått tillbaka nu på senare tid!
Och si på tusan: Kronans droghandel som vi ju har fått tillbaka nu på senare tid!

Ett prisbelönt avföringsmedel! Som dessutom skyddar mot magsjukdomar! (Men det finns bot mot allt: koka dig bara en laxermarmelad på bl.a. plommon, fikon och sirap.)

Fast allra värst måste det ändå ha varit för alla tunnåriga män, som smetade in sig med hårvatten innehållande radium:

Till och med kungen använde’t!
Till och med kungen använde’t, tydligen. Funkade ju sådär.

Så är det alltså. Bjud hem mig utan att vara ett dugg nervös för det eftersom jag är både stökig och slarvig – men göm för tusan hakar alla hundra år gamla tidningar om ni vill att jag ska konversera för då … nämen kolla! Sicket lurendrejeri – man får inte alls gratis skor!

... ty ett par skor, behandlade med Nobless räcker lika länge som två par, till hvilka man användt dålig skocréme.
”… ty ett par skor, behandlade med Nobless räcker lika länge som två par, till hvilka man användt dålig skocréme.”

Felstavade ord, felvända fnuttar, månadernas namn med versaler och uppånervända citattecken; språkpolisen skrattar av pur korrglädje! (För även om hundra år kommer mina skrivregelskunskaper att behövas!)

Share
36 kommentarer

Naket

Jag har svårt när det gäller att sticka ut hakan, uppröra och vara kontroversiell. Ibland vågar jag påstå självklara saker som att kollektiv bestraffning är av ondo eller att handbollsspelare inte ser ut som basketspelare. Men jag håller mig oftast till bagateller och petitesser och trivs med det.

Men så är det detta med den spännande dåtiden som kommer att kollidera med framtiden eftersom nutiden är så flyktig.

Mitt husorgan är ”Husmorslexikon” från mitten av 1950-talet. Där har jag hittat stoff till ofarliga ämnen som huvudbonader, en blindtarmsoperation, kroppskultur, klädkris och hushållstips. Men efter att ha snubblat över David Eberhardts text om hur nakna barn inte är tänkbara på bild idag, tänkte jag visa upp hur det kunde se ut förr. Barn av min tid som jag är  – och påverkad av nutiden – känner även jag att bilderna är hisnande nakna. Utan skanner som jag är, har jag istället fotograferat bilderna i boken – ber om ursäkt för suddkvalitén. (Men det kanske gör barnen lite mindre blottade?)

”Bastubad i en folkskola.”
”Treåringen får hjälpa till att tvätta sig själv.”
”I folkskolorna finns numera ofta tillgång till dusch.”
”Så här tar man upp ett barn ur sängen.” (Men inte ens då lade man väl ner barnen utan blöja?)

Hur känns det att titta på bilderna? Tycker ni att det är obehagligt eller lika naturligt som när era egna eventuella barn – som alla andra barn i en viss ålder – envisas med att slita av sig kläderna i tid och otid bara för att det är det man vill i just denna ålder?

Jag kommer ihåg en scen i Kramer mot Kramer, där en naken kvinna möter huvudpersonen (en åttaårig kille) i en lägenhetskorridor. När jag såg filmen på tv under mitt år i en amerikansk familj i USA, reagerade båda föräldrarna i soffan starkt under just denna scen. De kastade sig över den 13-åriga dottern i familjen och höll för hennes ögon så att hon inte skulle råka se en kvinna alldeles naken. Detta berättade jag skrattande för alla i Sverige när jag kom hem, för det här med nakenhet var ju ingenting. Tyckte jag.

Jovisst är det skillnad på nakna barn och nakna vuxna – men i text och på braskande löpsedlar verkar nästan allt vara tillåtet, medan just bilder är … olämpliga?

För mig är detta en ljuvlig syn. Jag tycker att man kan få amma sina nyfödingar varhelst man vill, om man nu vill det.

Bara så att ni inte ska tro att Husmorslexikonet är en uppenbar skandalbok med enbart nakenbilder, visar jag upp i vilket sammanhang de nakna barnen dyker upp. Strax efter amning kommer nämligen avfall:

”Bilden visar en bekväm och hygieniskt anordnad avfallsuppsamling. Korgen är av plastöverdragen järntråd.”

Barnets kroppsliga (oproportionerliga) utveckling illustreras av denna bild:

”Fyraåringen kan ofta uppbära pappas hatt, medan pappas kavaj ännu når ända ner till fotknölarna.”

Så vad är då min åsikt? Ptja, kanske att nakenhet inte är något man måste sky till alla medel, bara. Vi ser ut som vi gör, barnen ser ut som de gör och en naken kropp här och där kanske inte skadar lika mycket som den där förbaskade bantningshysterin och perfekthetssträvan som kan sammanfattas i uttrycket ”Beach 2010”.

(Ni ser, inte heller idag sticker jag ut hakan. Jag bara påtalar det uppenbara.)

Share
37 kommentarer

Historieskrivning (och man kan vinna nåt!)

Symbolisk bild: karrärklättring.

Häromdagen frossade vi här lite i Vanessa Bells och hennes släktingars livsöde. Och konstaterade att det numera är ovanligt att en karl ser en nyfödd flicka och bestämmer sig för att gifta sig med henne trots att hon är ens egen pojkväns dotter – och sedan verkligen gör det 20 år senare. Luna skrev i kommentatorsbåset:

”… radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan …”

Och jag svarade:

”Ja, men allt framstår kanske i ett romantiskt skimmer? Tänk på och beskriv era egna liv som vore ni sedan 50 år döda kulturpersonligheter!”

Varpå Luna lydde:

”Hon lämnade karriären i staden och flyttade till ett stort och illa isolerat hus i skogen. Där plöjde hon fantasy-böcker med en marlboro-stump hängande i mungipan. På Konsum i Säffle mötte hon männen i sitt liv, och flyttade under återstoden mellan sina unga älskares bostäder i Kyoto, Warszawa och Chicago. Travvinsterna använde hon följdaktligen till resor. När hon förstod att hon blivit ekonomiskt oberoende växlade hon in hela sin återstående studieskuld till enkronor och insisterade på att två inoljade muskelbyggare skulle bära in henne och pengarna i gullstol på den mest avskydde csn-handläggarens kontor och tippa ut stålarna över hans skrivbord.”

Och nu är det er tur!

Symbolisk bild: livstrassel.

Ni kommer att kunna se tillbaka på er nutid i ett romantiskt skimmer och vara rätt nöjd med den oavslutade akademiska karriären eftersom den kan synas vara ett välplanerat, strategiskt val i en ständig strävan efter oberoende. Eller nåt.

Symbolisk bild: spaning efter den tid som flytt.

Men ni kan ju också leta upp någon av de där gamla historiska personerna som har en fantastisk levnadsbeskrivning? Kolla här: Bertha von Suttner svarade på en kontaktannons där en man som hette Alfred Nobel sökte en ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och 29 år senare tilldelades hon Nobels fredspris.

Symbolisk bild: livsfunderingar.

Klara, färdiga gå! Tre av alla som skriver något i kommentatorsbåset vinner en bok eller en t-shirt eller något annat genom att jag på julkalendervis drar lappar ur en hatt. (Skicka gärna hit alla era mostrar och bekanta – alla får plats i kommentatorsbåset.)

__________________

Uppdatering på söndag kväll

Mycket inspirerad av Översättarhelenas slumpgeneratortips (och mitt eget plommonstopskrångel) bad jag datorn om hjälp att utse vinnarna. Naturligtvis kan man fuska genom att klicka och klicka tills man själv blir vinnare (som Översättarhelena gjorde), men här har allt gått rätt till. Som vanligt.

Nummer 58, 69 och 15. (Sedan gällde det att hinna presentera resultatet innan någon skrev kommentar 71 och förstörde statistiken.)

Då räknade jag till de tre vinnarna Åsna, PK och Ingela. Förlåt alla ni andra, men slumpgeneratorn var inte på er sida. Ni tre som vann kan få välja pris beroende på er kroppsliga storlek: en bloggtröja, en julkalendertröja eller en överraskningsbok som jag kan rota fram i källaren. Apropå böcker, så måste vi ju se till att skapa en succébok av alla fantastiska alster i kommentatorsbåset.

”I maj 2010 tog livet en drastisk vändning för den snabbt åldrande Lotten. Genom att  utnyttja sina bloggkommentatorers begåvning och skriverier samt utan att fråga om lov ge ut hela kommentatorsbåset under eget namn, såg hon snabbt till att bli åtalad och dömd för egenmäktigt förfarande. Sedan 20 år avtjänar hon som den ende internen sitt straff på det återöppnade Alcatraz.”

Share
87 kommentarer

Bröstens berg-och-dalbana

I omgångar har jag under den senaste veckan träffat människor som skådar in i framtiden och med hängande huvud säger:

– Om tre år finns det inga sådana kvar.
– Jaja, om ett år är dom utdöda allihop.
– Tro mig, sådana lär inte att finnas om ett par månader.
– Ptja, snart är det ett minne blott.

”Det” och ”dom” kan handla om en utdöende djurart eller semikolon, om civilingenjörsutbildningen, tv-bilagor, lakrits eller dagstidningar. Nästan alltid avslutas litanian med:

– Tänk om man hade vetat detta för fem år sedan.
– Det var helt enkelt bättre förr, sanna mina ord.
– Ungdomens fördärv och historielöshetens tidevarv.

Låt mig nu bara klargöra att det inte enbart handlar om den s.k. äldre generationen utan även om människor i 30–40-årsåldern. (Som för många visserligen är den äldre generationen. Old people, lissom asså va. Ok.) Men då svingar jag mig ner i optimism-lianen uppifrån mina höga hästar!

– Skrrrnffffff, fnyser jag stöddigt och dunkar alla i ryggen så att de sätter i halsen eller spottar te på mig. Allt går i vågor! fortsätter jag och illustrerar med armarna hur vågorna går upp och ned som vore de inte alls vågor utan berg och djupa dalar.

Eller hur? Se bara på ansiktsbehåringen. Stora ekorrar framför öronen ibland – hela bisamråttor runt munnen ibland. Eller huvudbonader – hög hatt och plommonstop ibland, toppluva inomhus ibland och ibland ingenting annat än hårsprej trots 30 minusgrader.

Äntligen framme vid brösten. (Håll med om att ni alla bara skumläste hit.)

  • Under antiken lindade kvinnorna ett brett tygband runt överkroppen för att hålla de där ostyriga kroppsdelarna på plats.
  • I början av 1800-talet började kvinnor använda gördlar – mycket för att framhäva det som fanns att häva fram.
  • ”Bröstförbättrare” med metalltrådar som gjorde att kvinnorna såg ännu kurvigare ut, uppfanns under 1880-talet. De var naturligtvis inte särskilt bekväma, så under de kommande decennierna började man experimentera med styvstärkt bomullstyg istället. Tack.
  • Under 1920-talet blev det intressant nog helt tvärtom: kvinnorna skulle plötsligt inte ha några former alls, utan vara helt konturlösa.
  • Nästa helomvändning kom på 1950-talet, när behagen skulle formas som strutar – nästan som Madonnas Gaultier-skapelse.
  • Motreaktionen kom under 1970-talet, när man inte skulle ha någon bh över huvud taget (även om det tydligen är en myt att bh:ar brändes som om de vore häxor).
  • 1980-talet fanns det pengar i överflöd och då gick det åt mycket tyg till kläderna som dolde eventuella kurvor eller plankor.
  • Om man följer tygtillgångslogiken, var det ytterst ont om pengar på 1990-talet när alla i Hollywood såg ut som man gör när mjölken rinner till tre dagar efter förlossningen.
  • Under detta första decennium på 2000-talet är det ena dagen let-it-all-hang-loose under stortröjan, andra dagen upplagt på serveringsfat.

Hav förtröstan. Allt går upp och ner och ut och in hela tiden.

Bröstrelaterat blogginlägg.

Share
27 kommentarer