Hoppa till innehåll

Historieskrivning (och man kan vinna nåt!)

Symbolisk bild: karrärklättring.

Häromdagen frossade vi här lite i Vanessa Bells och hennes släktingars livsöde. Och konstaterade att det numera är ovanligt att en karl ser en nyfödd flicka och bestämmer sig för att gifta sig med henne trots att hon är ens egen pojkväns dotter – och sedan verkligen gör det 20 år senare. Luna skrev i kommentatorsbåset:

”… radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan …”

Och jag svarade:

”Ja, men allt framstår kanske i ett romantiskt skimmer? Tänk på och beskriv era egna liv som vore ni sedan 50 år döda kulturpersonligheter!”

Varpå Luna lydde:

”Hon lämnade karriären i staden och flyttade till ett stort och illa isolerat hus i skogen. Där plöjde hon fantasy-böcker med en marlboro-stump hängande i mungipan. På Konsum i Säffle mötte hon männen i sitt liv, och flyttade under återstoden mellan sina unga älskares bostäder i Kyoto, Warszawa och Chicago. Travvinsterna använde hon följdaktligen till resor. När hon förstod att hon blivit ekonomiskt oberoende växlade hon in hela sin återstående studieskuld till enkronor och insisterade på att två inoljade muskelbyggare skulle bära in henne och pengarna i gullstol på den mest avskydde csn-handläggarens kontor och tippa ut stålarna över hans skrivbord.”

Och nu är det er tur!

Symbolisk bild: livstrassel.

Ni kommer att kunna se tillbaka på er nutid i ett romantiskt skimmer och vara rätt nöjd med den oavslutade akademiska karriären eftersom den kan synas vara ett välplanerat, strategiskt val i en ständig strävan efter oberoende. Eller nåt.

Symbolisk bild: spaning efter den tid som flytt.

Men ni kan ju också leta upp någon av de där gamla historiska personerna som har en fantastisk levnadsbeskrivning? Kolla här: Bertha von Suttner svarade på en kontaktannons där en man som hette Alfred Nobel sökte en ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och 29 år senare tilldelades hon Nobels fredspris.

Symbolisk bild: livsfunderingar.

Klara, färdiga gå! Tre av alla som skriver något i kommentatorsbåset vinner en bok eller en t-shirt eller något annat genom att jag på julkalendervis drar lappar ur en hatt. (Skicka gärna hit alla era mostrar och bekanta – alla får plats i kommentatorsbåset.)

__________________

Uppdatering på söndag kväll

Mycket inspirerad av Översättarhelenas slumpgeneratortips (och mitt eget plommonstopskrångel) bad jag datorn om hjälp att utse vinnarna. Naturligtvis kan man fuska genom att klicka och klicka tills man själv blir vinnare (som Översättarhelena gjorde), men här har allt gått rätt till. Som vanligt.

Nummer 58, 69 och 15. (Sedan gällde det att hinna presentera resultatet innan någon skrev kommentar 71 och förstörde statistiken.)

Då räknade jag till de tre vinnarna Åsna, PK och Ingela. Förlåt alla ni andra, men slumpgeneratorn var inte på er sida. Ni tre som vann kan få välja pris beroende på er kroppsliga storlek: en bloggtröja, en julkalendertröja eller en överraskningsbok som jag kan rota fram i källaren. Apropå böcker, så måste vi ju se till att skapa en succébok av alla fantastiska alster i kommentatorsbåset.

”I maj 2010 tog livet en drastisk vändning för den snabbt åldrande Lotten. Genom att  utnyttja sina bloggkommentatorers begåvning och skriverier samt utan att fråga om lov ge ut hela kommentatorsbåset under eget namn, såg hon snabbt till att bli åtalad och dömd för egenmäktigt förfarande. Sedan 20 år avtjänar hon som den ende internen sitt straff på det återöppnade Alcatraz.”

Share
Publicerat iBloggen

86 kommentarer

  1. Maken till prestationsångest hos mina kommentatorer har jag då aldrig varit med om!

  2. Redan i tidig ungdom visade han betydande begåvning för så vitt skilda fält som spirometri, flugfiske och mekanik. Sålunda utrustad begav han sig till det västra grannlandet för Högre Studier i konsten att frambringa skönlåt mellan väl ansade rör av Aduno dorax. Då självtvivlet ansatte honom hårt vallfärdade han åter till fosterlandet för att där ansluta till de kohorter som förevigade en väl friserad overklighet på celluloid eller liknande material. Som en blixt slogs han småningom av insikten i sitt rätta kall; framställande av grannlåt. Sålunda slutade han sina dagar i Fattigstugan i Alskog, alltjämt smidandes, då pensionen till fullo motsvarades av bristen på pensionssparande.

  3. Örjan

    Hon kom som ett yrväder en morgon i april.
    Det blonda håret lyste gyllene i motljuset från morgonsolen, och stod i skarp kontrast mot det svarta plommonstopet. Under armen bar hon en basketboll.

    Var är närmaste basketplan? frågade hon.
    Jag måste träna. Jag skall bli Sveriges bästa basketproffs.

    Ja vad hände sen?
    Kan någon annan berätta?

  4. Niklas, nu blev jag ju nyfiken på dig och klickade vidare. Fina grejer! Familjebilderna får mig att fundera på om du samarbetar med mejerikeramikern i Alskog? (Jag gillar hans tekannor.)

  5. Cecilia N: Tack! Nej, det är Eva-Marie Kothe i Burs (också på Gotland) som gjort askarna.

  6. Luna

    Niklas, så fint att byta skönlåten mot grannlåten! Applåder för formuleringarna. Gissar att vi har gemensamma bekanta, för övrigt. I det som rör rör.

    Uppmuntran till övriga båskollegor – notera särskilt att dagens uppgift inte ställer några som helst krav på sanningsenlighet.

  7. Hurra!

    Luna har så rätt: ljug friskt om ni vill! (Och tack för att du skrev min historia, Örjan.)

  8. Va! Får man hitta på? Jag som verkligen såg framför mig hur du betalade in studielånet.
    I det som rör rör så är jag framför allt bekant med dubbla sådana i höga lägen.

  9. Men — och det vet ni allihop tror jag — man kan inte ljuga trovärdigt om inte lögnen har ett litet sanningskorn i sig.

  10. Luna

    Är det därför det heter skarva? En liten förlängning av sanningen, liks…

    Niklas – underbart att jag skapar inre bilder hos dig. Just den biten är dock en fantasi, numera i både mitt huvud och ditt.

  11. Hjälp! Sitter du och spionerar i Buttle?

  12. ab

    Haha – nej, jag gick in på sidan för att titta efter en lagfart, och tjohej! Där var du, bara så där! Klart jag måste länka. 🙂

  13. Hon föddes i en avkrok av norra Jämtland men växte upp i en något centralare avkrok i södra Lappland. Därifrån försökte hon flytta ett flertal tillfällen med lyckades aldrig fullt ut. Sina ungdomsår ägnade hon åt ett utlevande och i största allmänhet protesterande studentliv varvat med mer kontemplativa sysselsättningar så som ugglelyssnande om nätterna i någon risig gammal granskog. Friluftsliv av skilda slag satte sin prägel på hennes fritid ända till krafterna avtog och stillsamma promenader fick ersätta mer avancerade sporter. Sång och musik slutade hon dock aldrig att utöva. Yrkeslivet bestod i fostrande av flera generationer avkroksbor och familjelivet i stort sett av detsamma. Sina makar valde hon med en osviklig precision då stabilitet och lugn aldrig har utövat någon större lockelse på henne. I övre medelåldern inträdde dock en period av just de tidigare nämnda egenskaperna varvid hon upptäckte att de har sina poänger. Allt eftersom barnbarnen anlände, det ena vackrare och klokare än det andra, blev livet fulländat för dem fick hon bara njuta av och fostrade icke en millimeter.

  14. Wow, “sina makar valde hon med en osviklig precision” känns nästan lite Vanessa Bellskt!

  15. “På frågan om vad som var hennes tidigaste minne visste hon inte vad hon skulle svara. Kanske var det den gång hon bromsade sin nya fina röda cykel med knäet och blev omplåstrad av bondfrun vid kvarnen. Eller kanske den gång när hon bara trillade i den tävling på långskidor som pappan hade envisats med att hon skulle ställa upp i. Hon visste naturligtvis att hon var född i Stockholm och uppvuxen i en förort söder om stan. I ett litet grått hus med sjötomt som föräldrarna fick hyra billigt av pappans arbetsgivare. På stranden såg hon en gång två flamingos. Rymlingar från Kolmården. Kanske det var ett av hennes tidigaste minnen när hon tänkte efter.

    Nej, barndomen tycktes höljd i dimma, bara enstaka episoder, ofta förknippade med rädsla eller känslor av misslyckande dök upp när hon rannsakade minnet. Och det kunde man inte gärna säga till de intervjuande journalisterna. Så hon hittade på.

    Och skriva, det kunde hon inte om någon frågade. Det var hon länge fullt övertygad om. Måhända var det resultatet av barndomens höga prestationskrav. Känslan av att inte räcka till, inte leva upp till föräldrarnas förväntningar. Dessa förväntningar som egentligen inte fanns. Bara i hennes fantasi.

    När den självbilden ändrades var hon alltid lite osäker på. Arbetet krävde ofta sida efter sida med text. Det var inga problem, tvärtom fick hon ofta beröm för det hon skrev. Så småningom hade även hon insett att den sanning som sa att hon inte kunde skriva var lögn.

    Men det var naturligtvis alltid texter baserade på fakta. Så problemet måste vara att hon saknade fantasi. Med fasa tänkte hon på skolans uppsatsuppgifter. Trots att ämnet var givet var hjärnan lika blank som pappret framför henne.

    Men även denna sanning var en villfarelse som skulle tas ifrån henne. En cybervän skrev inlevelsefullt om en kriminalserie som vännen hade fastnat för. Hon skaffade de första säsongerna och det var som om någon öppnat en kran. När det inte fanns fler avsnitt att titta på började hennes hjärna att extrapolera huvudpersonernas liv.

    På perronger och på tåg flöt bläcket över pappret i hennes ofta inköpta men sällan utnyttjade skrivböcker. Ord efter ord bildade så småningom sex nya avsnitt i serien. Som aldrig skulle ses av någon annan men som tog död på föreställningen om att hon saknade fantasi.

    Därmed hade hon slut på ursäkter. Den första boken väntade på att bli skriven. Det hade tagit henne drygt halva livet att komma till denna insikt. Vi, hennes läsare, är tacksamma för att hon kom till denna punkt.”

    Ett uns sanning, ett rågat mått fantasi.

    Jag önskar att det kommer finnas anledning att skriva några liknande rader. Mitt motto är: Kan Camilla Läckberg så borde jag kunna!

  16. Jeez, vad långt det blev! Jag borde återupplivat min egen blogg.

  17. is99esa

    Knasigt imponerad blir man av allas, energi och fantasi.
    Själv sitter man med ett tangentbord där bara hälften av tangenterna fungerar på första försöket.
    Borde kanske lägga min energi på att hitta en ny dator istället.

  18. Vivören, världsförbättraren och underhållningslögnerskan var ytterst nära att se dagens ljus i utedassets becksvarta mörker. Sitt skamliga förflutna höll hon länge väl dolt för omgivningen tills hennes finska ursprung snöpligen avslöjades vid en statlig stavningskontroll.
    Under sina svåra levnadsår uppbar hon medborgarlön för att älta gamla oförrätter, som annars riskerade att falla i glömska, med sådan framgång att hon anlitades av flertalet kranskommuner för denna vördade syssla. Bostaden omvandlades sakta till en melankolins högborg dit professionella gråterskor vallfärdade för workshops i jämmer och elände.
    Helt obemärkt lämnade hon jordelivet då hon råkat fastna i en fyndig formulering som skulle sammanfatta en nyligen uppnådd visdom, men då hon inte genast fann rätt ord spräcktes en artär i pur frustration.
    Saneringen blev så omfattande att hennes små medel inte täckte kostnaderna för en riktig begravning. Kroppen ligger i ett anonymt mausoleum mellan älgskav och fiskpinnar på Konsum i väntan på att en välgörare och benefaktor ska träda fram med den inofficiella sanningen i skvallerpressen och sålunda bekosta mankemanget. Precis så som hon önskat, enligt ett fabricerat testamente.

  19. Lilla E

    Efter idogt samlande av högskolepoäng, erfarenheter (och studieskulder) upptäckte hon, tyvärr inte helt oväntat att efterfrågan på flöjtister med specialisering på musik mellan 1700-1850 var något begränsad. Frilansmarknaden var hård.
    Skulle hon bryta upp från tryggheten och kasta sig ut i en ännu osäkrare verklighet någon annanstans? Eller stanna kvar och göra pensionärerna glada genom att vara Sveriges kanske enda vårdbiträde med över 600 högskolepoäng?
    Förhoppningen stod nu till att bästa väninnans ordstäv skulle slå in: “Det ordnar sig aldrig”.
    Vilket egentligen betyder: Det ordnar sig alltid, men inte på det sätt som man tror.
    Så blev det också.

  20. Luna

    Åh, så lycklig jag blir av era historier! Suvi, medborgarlön för att älta gamla oförrätter – så härligt att äntligen få det formulerat! Dieva, kan Camilla Läckberg – klockrent! Och kära Lilla E – efter att ha suttit inlåst i ett övningsrum i nio år hamnade jag helt oförhappandes på en post där jag bland mycket annat konstigt får köpa traktorer, du har rätt; det ordnar sig aldrig!

  21. Livet i ett övningsrum. Vi verkar vara flera här som varit där.

  22. Det här är ju en ny konstart! Ser ni? Fortsätt!

    (Jag drar vinnarna ur hatten så sent som på söndag.)

  23. Luna

    Det känns som en annan värld! Men vi har ju alla rehabiliterat oss, tydligen. Så pass att vi sitter och spånar på våra framtida dödsrunor på en fredag kväll.

  24. Hon kom, hon såg, hon segrade.

  25. Och tack, Luna, för att du kliver in och agerar coach!

  26. Luna

    Pja, vad ska jag göra när min historia redan är berättad? Om jag skriver något annat nu, då förstår ni ju att jag ljuger. [host]

  27. PS Anse mig utom tävlan, jag såg inte förrän nu att det skulle plommonstopas. Mitt bidrag var endast ett försök att vara kort men kärnfull.

  28. Kommer inte på fråga, Anna. Man kan vara värd ett pris hur kort och kärnfull man än är.

  29. Åsna Fjollig föddes som första barnet till ett par med ganska fula 70-talsfrisyrer. I tidig ålder började hon spela in sexualupplysningsprogram på kassettband, men den karriären tog aldrig riktigt fart. Hon reste istället ut i världen och upptäckte att folk var ungefär likadana överallt, och inte särskilt mycket att hänga i granen. Då flyttade hon till Norrland och blev eremit och satt ensam i ett övningsrum tills hon gick av på mitten och den karriären fick ett abrupt slut. Istället hankade hon sig fram som frilansande översättare i några år. Hon slet och hon led, och fick leva på linssoppa och gammal torr julskinka. Stormen ven och hon frös om tårna. Men en dag svarade hon på en kontaktannons där man sökte en: ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och 29 år senare tilldelades hon Nobels fredspris.

  30. Ha! Heja Åsna!

    (Jag är uppe sent, ja. Tillverkar diplom till årets stora begivenhet: basketfesten.)

  31. Tåget saktade in och rullade långsamt fram genom Paris utkanter och in på Gare de Nord. När det ryckte till och stannade slog hon upp dörren och tog ett skutt ned på perrongen med väskan i handen. Hon sprang längs perrongen som om hon var rädd att han, mannen från tåget, ämnade förfölja henne. Hon hejdade sig en smula för att hämta andan. Hjärtat dunkade vålsamt i bröstet och den iskalla vinden fick tårarna att frysa på hennes kinder. Hon drog kragen på sin trådslitna kappa tätare om halsen, stoppade in sitt ljuslockiga halvlånga hår i den grå yllemössan, som hennes syster hade stickat för många år sedan. Hon kände sig lugnare nu när hon insåg att mannen inte följde efter henne.

    Hon gick med bestämda steg vidare och tänkte på sin försupna mor som hon hade lämnat mitt i ett uppslitande gräl om varför faderna hade gett sig av från dem. Hon hade trott att det var för att cirkusens dragningskraft blev honom övermäktig och inte för att han inte ville veta av henne. Och så det grymma skämtet om faderns oäktingar. Hon kände sig outhärdligt plågad av att vara en oäkting. Det var skamligt. Vad skulle det bli av henne? Det tjänade inget till att gråta längre. Bakom henne låg hemmet. Hon var ju i alla fall 16 år och bestämt sig att söka till teatern. Plötsligt kände hon sig rädd igen. Hon hörde steg bakom sig i den regntunga natten. Det var mannen från tåget. Han tog tag i hennes axel och sa lugnande att det inte var någon fara. Han gav henne sitt vistikort där det stod med sirligt stil “Jack Berns, Teaterdirektör, Cabaré Royal” Så var han borta. Året var 1892.

  32. Margits märkvärdiga

    Det var skräcken för dagarna och nätterna som drev henne ut på tigerjakt. När hon lämnade hembygden grävde hon ner det förflutna i en snödriva vid vägrenen. Tigrarna skulle ses rakt i ögonen med ogrumlat lugn. Hon skulle aldrig nå fram. Agenter i främmande makt som strök omkring längs gränderna. De radade upp sig mot väggen där hon satt på andra sidan och febrilt försökt få eld på den cigarett som skulle rädda livet på henne. Hon lärde sig att tala med spioner på spioners vis, en kunskap hon sedan bar inom sig i tysthet. Bara undantagsvis lät hon omgivningen märka att hon var en av dem som arbetade för främjandet av frihet, förståelse och förvildning. Hon vande sig vid att leva frikopplad från den vanliga tidslinjen och hör till dem som i praktiken bevisat att döden icke är oåterkallelig.

  33. PK

    Hur det hela började, fritt ur de djupaste kalklagren.

    I en järnvägsvagn vid perrongens slut,
    liten Lotten tittar ut.
    Det blifvande djefla mannen skuttar fram så fort,
    klappar på dess port.
    – Hjälp ack hjälp ack hjälp du mej,
    jag vill ha resesällskap av dej.
    – Kom ja kom i kuppen in,
    räck mej ryggan din.

    Och resten är, som man säger, historia.

  34. Örjan

    Vilka underbara berättelser.
    Mera,mera….
    Svårt att utse vinnare.
    Tur att Lotten har plommonstopet

  35. Full av hopp kramade hon visitkortet. I gatlyktans dimmiga sken läste hon förstummat ännu en gång och vända påden fina kortet. Där stod ett namn och en adress till ett pensionat .

    Madame Sofi var ett stort fyrkantigt slagskepp till fruntimmer som styrde sitt pensionat med järnhand – en blandning av fasthet och glatt humör. Hon var rosenrasande på sin kokerska som vägrade laga middag om hon inte fick hjälp med grönsakerna och disken. När …

  36. Luna

    … när Luna klinkade som värst satt hon i ett övningsrum i Pite, undrar om Åsna suttit på samma ställe? Här misstänker jag att vi snart som ålderstigna musiker kan samla ihop båset till en gigantisk PRO Lunaire.

  37. Vi verkar åtminstone vara fyra föredettingar här. Är det möjligen så att Luna känner Florre?

  38. Luna

    Ytligt, men bra inringning! Fru Florre var min lärare på gymnasiet. Och – the irony – jag efterträdde henne på posten omsider.

  39. Ernst?

  40. Själv tutade jag med Florre i Oslo.

  41. Luna

    Aha, se där! Jo, i min lilla stad levde Familjen McFlurry tills länsmusiken kapades från symfoniskt blås till serenadensemble till kvintett. Och sen var det färdigtutat. I min lilla stad finns det numera endast en kvarvarande person som hanterar dubbla rör, och det i det lägre registret. Återväxten är väl som man kan förvänta sig. Redan Noak visste att man måste vara minst två.

  42. Ni måste ju på något sätt reda ut det här så att jag förstår: vem är Florre och är det ett riktigt namn och vad tutar ni i — och får Översättarhelena vara med i ert gäng när hon ju också kan tuta? (Och så säger dom att det bara tramsas i bloggar! Pah!)

  43. Dina

    Oy vey, redan söndag och jag har ingen susning om vad jag skall skriva. (Påminner om uppsatsskrivning i skolan. Det dröjer och dröjer och segar och till slut kommer det väl något. Förhoppningsvis.)

    Låt se…

    Inspirerad av de äldres historier och berättelser emmigrerade hon i unga år till landet med rötterna. Där bildade hon först en familj och när det visade sig vara ett sämre val så försökte hon på ett nytt. Som tur var hade hon lärt sig av sina misstag. Hon var en mångsysslare och hade provat på en rad yrken innan hon slutligen slog sig ner i en småstad och öppnade ett kombinerat svenskt bageri/handarbetsbutik (*). Det enda som ibland grumlade hennes idyll var, att eftersom hon vare sig var lång, blond eller blåögd blev hon aldrig trodd att vara från Sverige.

    (*)Jag hoppas iaf att det blir sant.

  44. Dina

    Något låter fel i sista långa meningen… :-p

  45. Framavlad ur ett märkliga äktenskap mellan en sydlänning och en norrlänning växte Pysseliten upp helt oförstående över omgivningens undrande blickar efter familjen, där norrlänningen slet i för brödfödan i den lilla byskolan och sydlänningen passade sina egna och grannens ungar i sin tjänst som dagpappa, förmodligen den enda i sitt slag då, 1971.
    Lite udda och motvals skulle bli Pysselitens devis genom livet.
    Med hunger på livet friade hon till första bästa Karlslok som kunde ge henne ett skrovmål och blev sedemera en mönsterhustru. Efter att ha pluggat lite baklänges och alldeles för mycket skulle det visa sig att hon var en naturbegåving i hemmets kök. Där skulle hon under en studie av sitt udda släktträd inse att livets lärdomar inte kommer utifrån, utan är till 100% nedärvda. Släktens historia visade sig vara kantad av bagare, häxor och predikanter och Pysse, som hon kallades av sina nära vänner, kom att avsluta sina dagar med att göra ihopkok, avkok och dekokter mot allsköns sammhällsproblem.
    Karlsloken överlevde Pysseliten, och nedteckande hennes historia i en bildskön serie i sin blogg. Därför kan vi nu 100 å senare förstå varför världen ser ut som den gör idag. Tack Pysseliten för det!

  46. abbans ett STAVFEL!! samhällsproblem, ett m.

    PS. Kan jag få bo granne med hela bunten här? Det skulle vara hejdundrans kul!

  47. Fru D. föddes under krigets sista tid i en avkrok av landet där man faktiskt kunde höra ekot av den stora explosionen i Oslofjorden. Kanske var det detta som lade grunden till hennes historiska intresse. Barndomen tillbragte hon i en annan avkrok i södra Västergötland, där det talades och fortfarande talas en inte alltför vacker men rolig dialekt. Kanske var det då hennes intresse för språk grundlades.
    I hemmet fanns en flygel, på vilken modern ofta spelade Frühlingsrauschen och Beethovens Appassionata. En stor del av barndomen tillbragtes under nyss nämna flygel, och troligen var det där och därför hennes absoluta gehör utvecklades.
    Fadern var lantmätare och kom ibland hem med horngäddor som han fått av bönderna. Detta kan vara orsaken till Fru D:s bristande uppskattning av fiskrätter.
    På grund av flygeln var pianolektioner ett måste och trots en påfallande musikalitet tog det många år, innan hon tyckte det var riktigt roligt.
    Pianolektionerna fick ett abrupt slut på gymnasiet i Borås på grund av att musikläraren var alkoholist.
    Fru D. led i ungdomen av total brist på självförtroende och trodde inte att hon kunde bli någonting, vilket hon heller inte blev.
    Trots detta utbildade hon sig till småskollärare, kantor, musiklärare och SFI-lärare. Hade hon vetat allt hon visste senare i livet, hade hon troligen blivit cellist, arkeolog, journalist eller författare.
    På 70-talet var det hög tid att bilda familj om det skulle bli någon, och trots, eller tack vare en ful 70-talsfrisyr, hittade Fru D. en likartad varelse, en gitarrpedagog, som dessutom kunde hamra och spika. Två barn föddes i äktenskapet, vilka båda kom att ha åsikter om föräldrarnas lämplighet som föräldrar.
    Fru D. ägnade större delen av sitt liv åt körsång i en semiprofessionell kör i Göteborg, där hon var bosatt sedan 1970.
    Fru D. slutade aldrig att studera och uppnådde en faslig massa akademiska poäng. Hon ägnade flera år åt sitt specialintresse absolut gehör, vilket hon var relativt ensam om i Sverige på den tiden. På äldre dagar blev hon en ofta anlitad statist i Göteborgs teaterverksamhet. Hon bloggade flitigt om allt möjligt och omöjligt och blev till sist en av de mest lästa och uppskattade i Sverige.

  48. Luna: Ja, det var där jag satt. Du kunde väl ha kommit in och sagt hej, det var hemskt ensamt.

  49. Wow! Vilka historier! Jag håller med Pysseliten, vilka roliga grannar. Tur att vi kan umgås så här i Lottens bås.

  50. @Luna: Då gick du alltså på Framnäs efter Florre och känner väl inte heller Dubbeltrörfröknarna Nilsson och Burström? Och det kan väl inte vara så att den sista kvarvarande dubbelröraren i Residensstaden är Fröken Byström? (Jag hörde för en tid sedan att Kollegan gått i pension.) Och visst är det kul att förvirra Lotten! Som förresten skulle kunna hitta både Florre och Ernst med hjälp av Goooogle. Kanske lite lättare om du får veta att han flyttat till knallebygd och att han inte är fotbollsspelare.

  51. Luna

    Åh, Åsna, tänk att hitta en som suttit inlåst vid älvens strand och fruktat östanvinden med illaluktande pustar från Assi… Jag har glömt vad damen i köket hette, men minns ännu de läskigheter som serverades. Utvecklade lättare ätstörningar av eländet.

    Niklas, vi fortsätter att förvirra Lotten, tycker jag! Nej, N och B ringer inga klockor, däremot stämmer det att Jena återkommit på heltid från sejouren vid kusten. I bekantskapskretsen finnes även en yngre tutare av märke Burstedt som flaxar hit från hufvudstaden ibland, men om du lämnat den vrrrläden nu kanske det är en okänd förmåga?

    Lotten, alla är välkomna i vår virtuella orkester. Om jag inte var en kordofon perkussiv typ skulle vi kunna heta Kommentatorsblåset. Och jag vill förstås vara kapellmästarinna.

  52. “Kommentatorsblåset” … det är ju så fint att man nästan gråter en skvätt! Tut!

  53. Luna

    Du menar förstås gråter en skvätt – tjut.

  54. Luna, som du nog redan sett har jag redan gett Lotten ledtrådar som skulle få en vanlig lucköppnare att dansa can-can av förtjusning. Men vi kanske kan fördjupa förvirringen.
    Om du har kontakt med Jena kan du väl hälsa henne! Vi tillbringade en vinter på 80-talet en balkong på Berns med Kurt W:s ädelträdrama.
    Unge Burstedt är jag inte bekant med. Mina kontakter inom skrået är tyvärr något ålderstigna och ofta utländska, i alla fall norska.

  55. Örjan

    Tror jag har löst en av Pite-gåtorna.
    Florre är döpt till Thomas, och trakterar både oboe och bas.
    Dock antagligen ej samtidigt.

    Men Ernst?

  56. Bra Örjan! Tänk femininum.

  57. Men neeej, här har ni ju jättekul! Och jag … hinner inte! (Men tänk inte på mig, förallandel.)

    /en bitter stresstant som försöker hinna allt som ska hinnas till hockeyn som börjar kl 20 och nej, nu skriker alla på mig igen, måste rusa

  58. Luna: Äsch, då satt vi nog i olika övningsrum, för jag satt inte vid älvens strand och lukten kom nog västerifrån. Inte fanns det nån dam i nåt kök heller.

  59. Men i Kommentatorsblåset vill jag vara med! Mitt nuvarande instrument är krumhorn, eller möjligtvis näsflöjt, eller både och för den delen, dock inte samtidigt.

  60. Lilla E

    @Luna *Skrattar fortfarande åt PRO Lunaire*

    Vill inte sälla mig till skaran av föredettingar, utan stänger gärna fortfarande in mig i ett övningsrum för att flöjta. För att främja grannsämjan är övningsrummet ibland en närbelägen kyrka, främst vid övning på den lilla men mycket ljudstarka flöjten.
    Hurra för Kommentatorsblåset!

    @Niklas Du råkade inte herr Niord i Norge då?

  61. @Lilla E: Jodå, jag gick för Niord. Har du också norsk anknytning?
    Och så köpte jag en ny oboe härom året och övar i alla fall periodvis.

  62. Luna

    Härligt Lilla E, att du nappade på det enda musikerskämt jag någonsin kläckt. Örjans googlingskunskaper är imponerande! Och jag lovar Niklas att hälsa när jag träffar på Drutten, förlåt Jena, när vi ses eller hörs nästa gång. Åsna, jag misstänker att din skola var högre än folklig, men jag drällde en del där också. Tillhör du Zman-generationen, med Snigel och dom? Jag landade omsider på en sjuk högskola, men höll kontakten ett par år.

  63. Luna

    Ah, nu kopplade jag, Niklas! Kurt blev en felkoppling eftersom det är en annan i det senaste vi fem-gäng som fanns i min lilla stad.

    Inte lucköppning, utan tvärtom – kanske något som täckts av dörrarna stod på repertoaren? Är det fel så måste vi dö, dessvärre.

  64. Lilla E

    @Niklas: Jag har aldrig i hela mitt liv satt min fot i Norge, men har stött på Niord i ett före detta flickläroverk på västkusten där jag spenderat många timmar i övningsrum.

  65. Ökenråttan

    När man läser så snabbt som vi Ökenråttor gör blir det ofta fel-läsningar i hastigheten. Ofta piffar det upp det lästa, faktiskt. Här stod det i en kommentar “… mellan sina älskares bostäder i Kyoto …” och då läste jag “… mellan sina älskares bostäder i Krylbo …” och på nåt sätt adderade det en bisarr, men lugnande ton till (den redan i och för sig redan bisarra) texten.

    Nån kommenterare skrev “följdaktligen” och då tänkte jag rycka ut och peka finger, men så lugnade jag mej, grep efter min nyligen inhandlade SAOL, senaste upplagan (Vis av erfarenheten; nyligen gav jag mej på en chefredaktör i oträngt mål; nu FÅR man skriva “framledes”.) och kollade: Nej, följdaktligen får man inte skriva. INTE ÄN, säjer jag ominöst.

  66. Jag påbörjade en gång en karriär på instrumentet ventilbasun. Får jag vara med då? Fast den tog slut efter några veckor då min familj, framför allt min far, påstod att de skulle flytta om jag inte slutade upp.

    Sen dess har jag endast spelat diverse instrument med strängar samt munspel och kastanjetter.

  67. Himla pyssel, det här hörni!

    Jag ska dra lappar ur plommonstopet och tänkte förenkla genom att inte skriiiiiiva namnen på lapparna utan kopieeeera allt som har skrivits här och sedan klistra in i ett dokument och ta bort allt utom just era namn och sedan sätta dem i bokstavsordning för att underlätta borttagandet av dubbletter och sedan skriva uuut namnen och klippa ut lapparna och lägga i hatten för att kunna dra en vinnare.

    Och så har vi inte ett enda A4-papper i huset! Inte ens ett smutsigt, återvunnet med tryck på baksidan!

    Så nu ska jag sätta mig och skriva era namn för hand. Tänkte bara tala om det. (Ni vet att vi vann i hockeyn, va? Tjosan, 3–1 mot Kanada!)

  68. PK

    Lotten- en multibegåvad, multimammas livsvandring.

  69. Aha! Nu vet jag! Slumpgeneratorn får välja!

  70. Luna

    Host, ja, grattis på er! Jag får väl nöja mig med travvinsterna, och så mina unga älskare, förstås.

  71. Oj! Jag är verkligen tursam i Lotten-tävlingar. Julkalendertröjor har jag ju redan, så jag tror jag önskar mig en bok. För nån sån har jag inte… 😛

    Luna: Zman och Snigel låter kul, men jag förstår tyvärr inte vad du pratar om. 😀 Jag tillhörde nog en annan generation.

  72. Äntligen!!! Jag har förgäves förstört nattsömnen för julkalendergrubblerier i flera år så detta var välkommet. Jag måste fundera på önskevinst ett tag, går det bra?

    Oj, nu ser jag att det kommer länkbesök härifrån till Kwoksikbloggen, och jag som har skrivit ett litet depp-inlägg i kväll som inte är fyndigt eller underhållande alls… Jaja, det är smällar man får ta som bloggäsare.

  73. PK

    Nu har jag läst uppdateringen tre gånger och varje gång läser jag fel. I mina ögon står det att jag vunnit. Det måste vara fel. Jag skrev ju bara någon rad, det fanns ju massor av underbara inlägg med fantastiska berättelser och spännande språk. Jag tror att du har fel på din slump, Lotten. Men tack ändå. (förvirrad, mer än vanligt)

  74. Så är det, PK! Slumpen valde ut dig — trots andras fantastiska berättelser och spännande språk! (Jag kan ju alltid dela ut extrapris om någon tycker att det är en bra idé!)

  75. PK

    Extrapris, det låter billigt och bra. Som rea då typ?

  76. Grattis!! Som alltid välförtjänt.
    Himla tur att jag inte vann.

    Alcatraz – rena kulturresan!

  77. PK

    När jag gjorde lumpen på Gotland gick ön under benämningen Kalcatraz bland oss som var tvungna att åka dit mot vår vilja.

  78. Men vad säger du PK, vann du? Har du slitit ut den förra tröjan än då? 😉

    Avis? Jag? Bah …

  79. PK

    Ja Cecilia N, den är faktiskt riktigt sliten. Men det känns lite orättvist att vinna igen faktiskt. Outgrundliga äro Lottens slumps vägar. Tyvärr är jag för snål och egoistisk och girig för att ge bort mitt pris till någon annan. Det var ju trots allt jag som vann! :=)

  80. Christer

    Om några gör traverklamp i ett kör och tutar i kommentatorsblåset, så får väl jag agera stråkpolis…

  81. Det är ju det jag säger. Kommentatorsbåset är guld värt!

  82. Dina

    Om det är ett blåsbås antar jag att det inte finns rum för ett piano, i dubbel bemärkelse. Vilken tur! För att efter 10 år ha övat ickelunda flitigt kommer jag idag inte ens ihåg att klincka fram Gubben Noak.

  83. Om man måste stampa i ett klaver för att få vara med i kören så okej då, bara jag får sjunga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.