Hoppa till innehåll

Månad: juli 2007

Mjukiskyrkor och dito toaletter

Vi satt i söndags hemma hos Altons borgmästare när han var i kyrkan. Telefonen ringde, och eftersom telefonskräcken förhindrar mig i mitt svarande i amerikanska borgmästares telefoner, lät vi telefonsvararen ta hand om den ringande. Nu är det ju så anordnat att man kan höra vad som spelas in (vilket är synnerligen praktiskt när Columbo rotar bland sakerna i en mördad mans hus när mördaren ringer och försäger sig). En man med mörk röst sade på engelska ungefär:

– Hej, detta är Mike Olsen. Jag ringer bara för att tala om för mina väljare att ryktena som sprids om mig och mitt uppdrag inte på något sätt stämmer med verkligheten. Jag är fortfarande helt emot abort och kommer så alltid att vara. Ni, mina väljare, är de som …

Och så fortsatte det i säkert två minuter. Det är alltså en inspelning. Reklam för någon som ska väljas till något spelas upp i luren (eller telefonsvararen) och jag har må vara både bakom flötet och insnöad och okunnig om nya reklamsätt, men om detta dyker upp i Sverige kommer jag att bli skogstokig och spritt språngande tokarg.

How ’bout that. Ah well. Anyway.

Detta är en av tre kyrkor i en stad med 1 000 invånare. Alla går till kyrkan, även om de är bakfulla eller på dåligt humör. Religion ska jag diskutera med er en annan dag; nu måste vi koncentrera oss på väsentligheterna i livet. Kyrkans golv, t.ex.

Den fantastiskt vackra kyrkan (jag vet, ty jag har sett en och annan i mitt liv) är nyrenoverad och de ursprungliga golven har bytts ut mot – tadaaa – heltäckningsmatta! Det är 1 500 kvadratmeter grå, luddig, lätt fjädrande matta. Även trappan utanför är täckt med heltäckningsmatta (se utomhusbilden) – och detta i en stad som faktiskt har snö på vintern.

Heltäckningsmattor är mysiga, ska erkännas. De är varma och mjuka och dämpar obehagliga ljud (i kyrkan?). De är dessutom nu impregnerade så att det inte växer odjur och sporer i dem som på 70-talet. Men titta, varför har man det ute på sin veranda? Pelarna på verandan står ovanpå mattan, så den tas nog inte så lätt in på vintern.

Idag hamnade vi med en kock i en motorbåt på West Okoboji Lake. Och si, där bakom min smäckra fot skymtar ju heltäckningsmatta! Enligt en snabb men vetenskaplig undersökning fanns det i hamnen inte en enda båt utan heltäckningsmatta.

Tänk om jag förvandlas till en mjukisnarkoman. Tänk om jag åker hem med en djup och innerlig önskan om att riva upp alla hårda, kalla trägolv med breda springor för att sätta in aprikosfärgade luddmattor. Och tänk om jag investerar i den underligaste av toalettsitsar.
När jag satte mig ner på denna toalett sjöööönk jag ner. Pfffffffffft! sade sitsen när luften pressades ut. Den är alltså mjuk. Något för långsittare som har problem med att fötterna domnar under varje sittning? Och så himla … hygieniskt?

—-
Lätt relaterad kuriosa
Idag skulle Bästisgrannen låna en toa. Hon skulle ha sagt:

– May I use your bathroom?

Men det som kom ut var:

– Can I borrow your toilet?

Vi är numera på allas läppar.

Share
12 kommentarer

Inne i ”the grocery store”

– Vad vill ni göra idag? Zoo? Museum? Se på vackra utsikter?
– Mataffären!

Nästa sevärdhet är alltså the grocery store. Vi lämnade den ljuvliga 40-gradiga värmen och den vackra solen och snubblade in i en affär stor som en flyghangar. (Tror jag, jag har ju faktiskt inte varit inne i en flyghangar. Men det är ett roligt ord att skriva. Flyghangar.)

Inne i affärn välkomnades vi av en enorm salladsbar – all you can eat för 50 kronor.

Så då gjorde vi det. Raaap. Personalen frågade förstås varför jag tog bilder, varför jag förklarade att jag var från Sverige. Då konstaterade hon snabbt beklagande:

– Ooooh. So you don’t have vegetables down there.

Det här fascineras jag storligen av: 100 meter pizzakartonger. Say no more.

Mjölk i långa rader. Till varje gallon räcker fem paket Oreo cookies. På andra sidan finns lika mycket smaksatt mjölk. Choklad och jordgubb, men ingen surströmming.

Jordnötssmörsavdelningen är stor som en etta på Söder.

Här har vi färdiginguckade och ugnsbakade potatisar som man bara stoppar in i mikron en liten stund. Den där orange cheddarosten funkar faktiskt väldigt bra både riven i sallad och smält på … allt annat.

Extremt färgglada tårtor. I USA har man alltså inte gräddtårtor utan glasyrtårtor – det färgglada är glasyr, som heter ”frosting”. Den här bilden visar upp 1/10 av tårtutbudet i denna butik, som förresten heter Hy-Vee. Nu till det mest annorlunda jämfört med svenska tårtor: här har man ingen sylt eller fyllning i dem. Om det är två bottnar, är det glasyr mellan lagren. Alltså sockerkaka plus glasyr. (Vet inte om detta gäller för tårtor hela USA.)

Nu vet jag inte riktigt vad det sockerkaksliknande heter, för det kallas ibland angel cake och ibland sponge cake och är lika studsigt som skumgummi. I min familj i Dallas var the sponge cake 15 –20 cm hög och kunde bara skäras med en elektrisk kniv om den skulle behålla sin stuns.

Nästan all ost är färdigskivad. Eftersom jag som present hade med mig en osthyvel, ska jag nu leta reda på en för nästan alla helt okänd ostklump från Schweiz.

Så nu vet vi det. Vi är kända för den ursprungliga fisken.

Amerikansk, liten, händig burk majonnäs. Jag har frågat varför deras majonnäs är vit och vår är gul, men ingen vet. Fast en sak sade de alla klart och tydligt: de skulle inte vilja äta gul majonnäs. ”Yuk” var ett ord som ofta sades med emfas när vi majonnäspratade. Nu recept på en god smörgås!

Lottens amerkanska macka
Två fyrkantiga brödskivor. Senap och majonnäs – snåla inte. En skiva sallad. En tjock skiva kalkon eller skinka eller både och. En tjock skiva ost. Lite pepparrot. Lite söndersmulade chips. Lägg ihop skivorna och skär dubbelmackan på diagonalen. Yum. (Vilket är motsatsen till yuk.)

Och när man är färdig och betalar med kort ska man skriva sitt namn på en liten skärm. Detta har jag ju gjort även hemma en eller annan gång, men här gör vi det hela tiden. Varje gång jag sätter plastpennan mot skärmen får jag en tvångstanke att jag istället för mitt namn plötsligt skriver ”pitt snopp” eller ”portionssnus” eller kanske Zeb Macahan. Hittills har jag varje gång lyckats krafsa dit ”Loskan Burjnos”. Ungefär.

(På bilden är det Bästisgrannens hand.)

—-
Häromdagen undrade jag över de frekventa snorpapperen (tissues) som finns överallt. Matildas fikarum har en australiensisk förkaring här.

Share
18 kommentarer

The mayor of Alton, Iowa

Nu är vi i Alton, Iowa, i källaren hemma hos stadens borgmästare. Det är precis en sådan där källare som man slänger ner kidnappningsoffer i, en sådan där källare med säng och grejer och tv och soffa och saker och 127 julnallebjörnar och en brant trappa upp till kidnapparna som smider planer i köket.

Borgmästaren tog oss med storm.

Enligt en lista jag såg får man inte äta igen förrän på måndag efter en sådan här måltid.

Först åt vi en hamburgare utan grönsaker, men med mesig Milleröl på The Country Club. Detta följdes av en hundrameterspromenad till Ron’s Liquor Store, alltså stadens Systembolag. Som borgmästaren sedan 70-talet äger och driver.

(Intressant är att när det gäller spritsorterna så får man till Iowa bara importera vissa märken, som finns på en speciell, statlig lista. Om man jämför med South Dakota är förhållandena helt annorlunda. Där får butikerna köpa in vad sjutton för sprit de vill och man har ingen inkomstskatt … men man får köra bil som 14-åring. Darwin hade sagt ”well well” och väntat på det naturliga urvalet.)

Nu var ju klockan halv elva på kvällen när vi anlände till spritaffären, så borgmästaren halade upp stadens nycklar ur fickan, öppnade butiken och vrålade:

– Take whatever you want!

Borgmästaren i vinröd tröja.

Så då högg jag ett sexpack tyskt öl för att tvätta bort Millersmaken. En av stadens få uppkopplade datorer stod i ett hörn och flämtade, döende av ouppmärksamheten. Så jag klev fram och tryckte lite på tangenterna. Klappade datorn och längtade efter internet. Ruskade på mig, återfann fattningen och kom tillbaka till verkligheten. Öl.

Bästisgrannen blev samtidigt plötsligt 17 år och blyg eftersom det för 25 år sedan (när hon var utbytesstudent här) var synnerligen förbjudet att ens närma sig spritaffären. Ute på gatan igen, blev hon blek av längtan och motstridiga känslor. Baren – puben – det mest förbjudna stället när hon var här som 17-åring, låg tvärs över den ack så tomma gatan.

– Aaah, do you wanna … wanna … eeer … go to the … började borgmästarn.
– YES! avbröt Bästisgrannen.

Så då gick vi … helt tvärtom till Alton’s Veteran Memorial – ett nybyggt monument över alla Altons män och kvinnor som har deltagit i the American Civil War, WW1, WW2, Vietnam och Irak. Bästisgrannen trängtade till puben som levande hjortar trängtar till vatten.

– Aaah, do you wanna … wanna … eeer … go to the … sa borgmästarn.
– Ye … yes …? sa Bästisgrannen.

Och hamnade vi på puben!

Utanför bild står en modern jukebox med bildskärm som man touchar för att välja låtar på. Enormt coolt. (Ja, jag är alltid kusinen från landet.)

Från en dödstyst, svart och tom gata gick vi alltså in i ett rockmusikskakande, fullt upplyst, rökigt rum med uppspelta Altonbor och biljardbord. Jag blev erbjuden både ”Sex on the Beach” och ”A Redheaded Slut” samt ”Tequila Rose”. Delikata alla tre. Borgmästaren spelade Hotel California för oss på jukeboxen och livet var en enda flower power-stund.

Sedan tog borgmästaren oss på en biltur runt omgivningarna, rabblandes allsköns information om majs, bönor, grishandel och om hur kor borde äta majs och inget annat.

Dagens bästa!

Det senaste tillskottet till stans servicefunktioner: lastbils- och husdjurstvätten. Här tvättar de både lastbilar, hundar, katter och får inför “The County Fair.” Som vi ska till en annan dag.

——
Sorry, ingen grocery store-rapport idag. Den kommer senare.

Share
15 kommentarer

In the drug store

Die dumme Schweden var det någon som sade. Jomen, här är vi.

Vi gick in i en drug store (med pharmacy inuti för receptbelagda grejer) och gapade och tjoade och pekade och skrattade åt det enorma, imponerande sortimentet. Vi kände plötsligt ett stort behov av att klistra på ögonfransar och måla benen och bleka tänderna och rycka loss pormaskar.
Nu var det ju inte meningen att vi skulle falla för det … ehum … ansträngda skönhetsidealet utan bara koncentrera oss på det medicinska. Alltså kan vi numera skryta med antiklimedel för hårbotten, antirödmedel för ögonvitorna, antisnormedicin samt antisnarkplåster till min djefla man.

Mouthwash (gurgelmint i min översättning) är en synnerligen viktig produkt för detta folk. Återigen – precis som med tissues – vet jag inte varför. Luktar de sämre och mer pga. mathållningen eller är de bra rädda för att lukta? (Flaskorna på bilden rymmer uppåt 2,5 liter.)

Och så gratulationskort, sorgkort, hejkort, barnkort, älsklingskort, systerkort, broderkort, mammakort, fasterkort … De flesta är fula, men många är överraskande roliga.

Törstsläckande tuggummi som gör att spottet sprutar så att man inte är törstig saknar vi ju i Sverige.

Näst kapitel i denna spännande produktsaga: ett besök i mataffären! (Men först ska vi till Iowa, där affärerna har stängt på söndagarna, man inte kryddar maten och rakar benen två gånger per dag.

Share
14 kommentarer

Nu i Sioux Falls, South Dakota

Jag är en knarkare. Mitt knark kostar mig massvis. Jag har alldeles nyss slösat bort fem hundralappar på min lilla knarkfunktion ”internet överallt”. Förlåt, plånboken! Tack Telenor! Morr. (Fast inte hade jag någon aning om att min lilla fix kostade 17 kronor i minuten.) Min djefla man blev så nervös av mitt misstag att han omedelbart spärrade någon fantastisk utlandsfunktion så att jag nu inte kan använda mobilen över huvud taget. Tack igen, Telenor. Ingen täckning i det innersta av Norrland och världens dyraste mejlkontroll en dag i Minnesota.

Nåväl. Vi har nu rest genom majsland från Minneapolis till Sioux Falls, där Bästisgrannens kompis bor. Överallt ser det ut som i filmerna.

Mest som i North by Northwest, där jag anar Cary Grant i majsfälten. Alfred Hitchcock hade haft en del att klaga på när det gäller symboliken i fotografiet eftersom jag inte utnyttjar vägens och stoppskyltens inbördes vinklar tillräckligt.

Men det ser även ut som i slutet av Cast Away och Walk the Line.

För att inte tala om att det ser ut som The Last Picture Show, där Cybill Shepard debuterar väldigt avklädd. Affärerna ligger längs breda gator med stora skyltar och alla kör bil även om det bara är tio meter till nästa affär.

Det är kokande hett ute (35–40 °C), men eftersom vi inte är ute, utan i de kylskåp som heter bilar, affärer och AC-blåsande hus, längtar jag till marken, till stenarna jag lekt: utomhusluft! Jag vänder upp blicken mot solen, kisar och njuter av heta vindar. Våra värdar ropar:

– Oh, dear, she’s doing it again! She’s gone out again! Why does she do that? Do you do that in Sweden?

Denna installation kallar jag anti GI.

Taco Bell har man ju hört talas om, om inte annat i Demolition Man, där man som svensk tittare blev helsnurrig eftersom de i filmen visade skyltar med ”Pizza Hut” men det i den svenska texten stod ”Taco Bell”. Orsaken var att något ljushuvud kom på att européerna nog inte skulle gilla filmen med Taco Bell i, eftersom vi inte har den kedjan här. Däremot har vi ju Pizza Hut, så då ändrade de alla skyltar digitalt i filmen. Att det ändå stod Taco Bell i texten, verkar vara ett … automatöversättningsfel?

South Dakota har alltså en lokal Taco Bell-variant, som heter Taco John’s. Det var slabbigt, slafsigt, skitigt och fettkladdigt överallt. En baconsås som skulle hällas över salladsblad smakade julskinka och allt var bara helt underbart spännande.

Bästisgrannen ligger här på en annan restaurang och stretchar magen. Det hjälpte, sedan kunde hon klämma ner lite mer mat.

Share
20 kommentarer

Frukost och annat i Minneapolis

Avdelning uppvaknande
I morse vaknade jag av kramp i vaderna och sms från MQ. Nämen så trevligt.

En affär hemma i Sverige har luskat reda på mitt mobilnummer trots att jag aaaaaahaaaaaldrig handlar där och skickar först ett meddelande om att de har rea på hela sortimentet och sedan ett meddelande om att det var fel för att det gällde ju bara sommarsortimentet. Kuckeliku liksom.

Livet på en pinne: dator och fjärrkontroll samt temugg.

Avdelning tv
Nu ska vi snart checka ut från Holiday Inn i Minneapolis. Vi har sett på tv hela morgonen:

  • Lindsey Lindsay Lohan har en intressant roll här. När hon kör för fort och åker fast och ertappas med kokain, skickar hon ett sms till en skvallertidning om att hon är oskyldig. Skvallertidningen kontaktar tv och visar upp sms:et. Hennes pappa uttalar sig inför kamera och säger att familjen skulle ha hållit ihop mer. Gäsp. Jag vet inte ens vad Lindsay har för yrke. (Men nu vet jag mer, se kommentarerna.)
  • Det råder bevattningsförbud, och på nyheterna kommer bilder från bevakningshelikoptrar som filmar fuskare – hus där någon ändå vattnar gräsmattan. De kommer att få böta, moahahaa, skrattar tv-reportern.
  • Och så kommer rapporter om presumtiva flygplansbombare som testar om röntgenkamerorna kan se t.ex. ost med instuckna metalltrådar. Himla slöseri på bra ost. Och ost- bomb- och knarkhundarna – som till alla allergikers fasa nosar omkring bland resenärerna – hittar ju särskilt osten. För det har jag sett på Wallace & Gromit.

Avdelning intelligenstest
Hur fort förstår du att man ställer in värmen och sätter på vattnet med ett och samma vred? Mitt resultat konverterat till IQ: 23.

Avdelning lättimponerad, blond brutta

Lotten:
– Tidning! Det ligger en tidning utanför hotellrumsdörren! Kolla! En tidning! Hurra!
Bästisgrannen:
– Va … *gäääsp* Va …?
Lotten:
– Jag måste fotografera, var är din kamera? Jag måååste ta en bild. Kolla, alla har fått varsin tidning! Wow!
Bästisgrannen:
– Tänk vilket pappersslöseri, synd på alla träd.
Lotten (nu inne på toa):
– Nämen åååå, kolla, inbyggda snorpapper, wow, så cooooolt!

Ni ser? Det är ”tissues” … snorpapper alltså. Vad är det med amerikaner och dessa eviga näsdukar i kartong som man erbjuds överallt? Är det för snornäsor eller för gråtattacker framför tv:n eller för det ständigt flyende läppstiftet?

Avdelning krubb
Dagens ljuvliga frukost. Den kostade $9, vilket är drygt 60 kronor. Tydligen är denna omelett ”low carb” och jättenyttig – gjord på tre ägg som kom ur en höna som behandlades synnerligen väl.

Avdelning klädsel
Ser ni minikjolen som jag nämnde igår? Jag har kompletterat den med ett par pepitarutiga tajts med små distraherande rosetter i sidan. Tadaa! Plötsligt är jag tydligen inte alls en pinsam svensk. Däremot kallas detta ”loitering” – när man utan anledning befinner sig utomhus. Sådant förargelseväckande beteende kan man bli arresterad för.

Snart ska vi i bil bege oss mot Sioux Falls i South Dakota.

Share
26 kommentarer

Rapport från Philadelphia

Här sitter jag i Philadelphia och dricker öl på flygplatsen.

Bästisgrannen har varken spillt, snubblat eller tappat bort något. Jag har redan hunnit vara en elefant i en porslinsfabrik (klirr), välta en kaffekopp över min tröja och tappa bort min kamera. Jag har i och med kameraborttappningen dock hunnit bekanta mig med hela flygplatspersonalen, som nu säger ”Hi Charlotte, sorry – still no camera”.

Note to self:
Lägg inte kameran ifrån dig på toa och gå inte sedan därifrån utan kameran.

Ah well. Vi har ju Bästisgrannens kamera. (Än så länge.)

På planet var goth-raggar-hippisarna med nitar och ZZ-Top-skägg föredömligt duktiga på att massera vader och jogga fram och tillbaka mellan säte och toa. Vår flygvärdinna var på ett rasande dåligt humör och bannade oss för slarvigt uttal, tespill, läskbyte och långbenen uti gången. (Mina basketknän kräver utsträckning var femte minut.) Vi bad om ursäkt säkert 27 gånger för vårt syndiga passagerarleverne.

Kolla vilka snygga motorer US Airways har! (Philadelphias förorter syns där nere.)

När toapapperet på planet var slut och vi hade rensat hela jordnötsförrådet intygade vi skriftligen tillsammans med alla andra svenskar att vi inte

  • har varit involverade inom spionage-, sabotage- eller terroristaktiviteter
  • har deltagit i folkmord
  • mellan 1933 och 1945 på något sätt varit involverade i förföljelser som har med Nazityskland eller deras allierade att göra.

Hupp. Insåg nyss att jag är helt felklädd. Jag har en 40-årskrisig, kortkort kjol på mig. Ingen här har det. Ingen. Jo, vänta. Pfuuh. Där är en. Visserligen sitter hon i barnvagn, men det är väl ok?

Omedelbar uppdatering
Bästisgrannen har tappat sin armbandsklocka!

Ännu en snabbisuppdatering
Dialogen mellan mig och en tjej med enormt afrohår i informationsdisken (disken? desken? hjälp!) lät alldeles nyss ungefär så här:

– ‘Scuse me. I’ve lost my camera. It’s big and black.
– Ok. See that small white phone over there? Call ”Lost and Found” and tell them.
– I see. Small white phone. Big black camera.
– Exactly. Like … real life. (Stort skratt.)

Share
26 kommentarer

Kalla mig filbunke (uppdat)

Inte nog med att tåget mot Arlanda kommer att krocka och jag kommer att fastna i alla tullar och vapenkontroller och att planet mot USA i morgon förmiddag kommer att krascha. Jag kommer dessutom ju att drabbas av djup ventrombos som vandrar till lungorna och kväver mig eftersom jag inte har vett att motionera i flygplansstolen.

Den här oron hanterar jag med ett stoiskt lugn på utsidan. Bästisgrannen är tvärtom som en liten iff-iffande trasselsudd till chihuahua på både in- och utsidan. Och apropå det:

En spilkum, spilkumen, flera spilkumar. (Sedan 1733; av det lågtyska spölkumme med samma av spulen ‘spola’ och kum(me) ‘skål; fat’.)


Skålen på bilden kallas spilkum och är från runt 1898. Man hällde mjölk i den, och satte ner den i källaren över natten. På morgonen hade grädden stigit upp tll ytan, så den slevade man av och gjorde gräddtårtor och semlor av. (Förlåt, I got carried away. Man gjorde kanske bara smör av grädden?) Sedan ställde man ner spilkumen i källaren igen, för att dagen efter hade mjölken surnat och förvandlats till en filbunke.

Den åt man till kvällsmat, för på morgonen åt man inlagd fisk och andra, mer matiga rätter. På kvällen vispades filbunken så att den inte klumpklatjofsade ut ut spilkumen utan var mer som vanlig fil. Knäckebröd kunde man smula över. Kalaspuffar var sällsynta.

Jag är lugn som en filbunke i en spilkum. Jag är blek som en filbunke i en spilkum. Hellre en filbunke i en spilkum än ett slagsmål i omklädningsrummet. (Nya ordstäv funderade vi på här och här.)

——
Allmänbildningsakuten
Gräs som kor äter, innehåller gula färgämnen som heter betakarotenoider. Detta färgämne syns tydligt ju mindre utspädd (alltså ju fetare) produkten är. Sommarsmör är gulare än vintersmör för att kossorna ju på vintern äter hö, och sådant gammelgräs har inte lika mycket betakarotenoider. Coolt va?

Uppdatering i en kö
Vi står i vår sjunde kö på Arlanda.

Så här står jag i detta nu.

Vi har fått berätta för snokande personal om att jag packade vår resväska (som är stor som en ponny) på vardagsrumsgolvet och att tandkrämstuben inte rymmer 100 ml vätska. Vi är fruktansvärt fnittriga. Alla är förtjusande trevliga och verserade. En mindre trevlig, svettig, högljudd man reser med sin mikrofru och mikromamma (i 100-årsåldern) och skäller på dem som vore de hundar på agilitydressyr.

– Nej! Gå dit! Sitt där! Tyst mamma! Stora väskan sa jag! Tyst! Nej! Hör du inte?

I röntgenapparaturen fastnade jag för första gången inte – kan ha att göra med att nitbältet glömdes hemma. Tur var väl det, för en liten stund senare kom ett hårdrocksband/hippiekollektiv/MC-gäng med fler än ett nitbälte. (Det där handlar inte om fördomar, jag vet verkligen inte vad de var – men de hade långt hår, svarta skinnstövlar och kläder lager på lager.)

Boarding!

Share
22 kommentarer

SvD fyller lexikala luckor

Språkpoliserna tycker om Lexikala Luckor – en sommarlätt och semiseriös artikelserie i Svenska Dagbladet. Här presenterar kulturredaktionens medarbetare ord som saknas i det befintliga ordförrådet, t.ex. bortlängtan, dracularisera och blygskryt.

Vår favorit hittills är snarkofag, ”plats varifrån tonåringen – som från de döda – återvänder till de levande någon gång när solen står i zenit.”

Share
Lämna en kommentar

Roadtrip mot söder (uppdat.)

Kl. 11:50.

Bästisgrannen och jag ska ju dra över till USA på tisdag, men värmer upp med att cruisa genom halva Sverige idag.

Igår var vi på bröllop i radioskugga. De telefoner som funkade hade sladdar och nummerskivor och min medsläpade dator låg och flämtade, våglös och dammig.

– Nåmen är du heilt sinnes? Schka du på datorn när herrskapet gift säj?
– Jåå.
– Nåmen ta’n öl till å var som ei männscha.
– Snyft.

Nu har vi lämnat vägskyltar med Bastuträsk, Bure älv, Hjoggböle, Gunsmark, Lövånger och Mjödvattnet bakom oss. I denna sekund kör vi in i Robertsfors.

Uppdatering 13:49

När man är ute på en roadtrip så är det mysigt att packa en kylväska med mat, fika, och frukt och en termos med kaffe. Men det inbegriper ett visst mått av planering.

Det är ju också trevligt att gå in på en mack och köpa fiberrik kost.

På en naturskön plats kan man lyssna till naturens ljud och njuta av stillheten medan man äter hemlagad sallad.

Gumbodahamn, Sikeå, Rickleå, Djäkneboda, Tväråmark, Norrmjöle, Sörmjöleån, Håknäs och Brattfors är namn som har swischat förbi. Nu väntar kaffefikapaus hos Bästisgrannens moster runtikring Övik. Bästisgrannen berättar:

– Här regnade det när vi körde upp. Här brukar jag tanka. Här brukade pappa berätta att han hade en studiekamrat. Här köpte vi en hund. Här kissade jag en gång. Här har de fixat vägen. Men husvagnsskrälle! Kör av! De borde betala högre vägskatt!!!

Men nu kör vi in i Nordmaling.

Uppdatering 17:49

 

I Sundsvall Örnsköldsvik har de hoppbacken mitt i centrum. (Hade den legat i Sundsvall, som jag nyss påstod i hungerdimmorna, hade de nästan inte behövt tillverka en hoppbacke, hela Sundsvall är ju två väldigt breda hoppbackar.)

 

Fikakaffe. De godaste bullarna i bygden.

– Men de är ju så fuuula, säger Bästisgrannens rara moster om sina bullar. Jag har inget tålamod.
– Jamen jag trodde tills för några år sedan att man rullade ut små korvar, bredde smör och kanel på dem och sedan försiktigt snurrade ihop dem till kanelbullar, förklarar jag i min bullobildning (och med erkänt dåligt tålamod). De här är ju underbara!
– Ta du en bulle till.

Flärke, Öden, Önska, Banafjäl, Tävra, Täfteå, Mjäla, Skulnäs, Träsk, Gallsäter, Gräta, Häggdånger , Gumböle och Mörsal är vägskyltar med många prickar. Jag vill köpa alla stora, vackra hus och starta konstnärskollektiv och halsa rötjut vid öppen eld omedelbart.

Plötsligt blev vi tvungna att inspektera en läckande container.

 

Ni ser att vi hamnar på avvägar och hittar ljuvliga projekt? Det här huset kostar visst uppåt 70 000 kronor. Fast det är ju långt till närmaste baskethall.

Nu kör vi in i Sundsvall!

Uppdatering 19:00
Det luktar utedass i Iggesund!

Uppdatering 20:12
Nu har vi ätit på McD i Söderhamn. Alltid lika slafsigt och gott. Men vi har drabbats av körsjuka!

1. Bästisgrannen har en nerv i rumpan, som emellanåt kräver denna sittställning.

 

2. Själv har jag kramp på baksidan av låren. Är det detta som är lotusställning på passagerarplats?

 

Uppdatering 21:55
Sverige är en skog. Sedan vi såg Gävle i fjärran, har vi kört i skog. Barrskog. Lövskog. Barrskog med lite löv. Lövskog med lite barr. Ingen radiokanal hittar fram. Vi har så tråkigt att vi vid minsta lilla gupp i vägen skriker:

– Flumeride!!!

I Sala ska vi nog stretcha lite.

Uppdatering 23:50
Nu har vi varit hemma så länge att vi har hunnit hinka varsin potta te och visa bilder och snubbla på legobitar. Vi susade förbi Sala och Västerås på nolltid, men eftersom det var mörkt som i ett plommonstop knorrade kameran så att inga bevis finns.

Hemma. Om 1,5 dygn är vi på väg mot Amerikat.

Share
30 kommentarer