Påminner om en patient jag hade en gång – i sträck pga. komplicerat benbrott.
Nu kan det tyckas lite konstigt att jag endast är ute i svängen och går på tillställningar samt frotterar mig med ”folk”, men jag lovar: de är människor de med. Här kommer nu en rapport som ska orsaka skyfall i snålvattensavdelningen: smakmingel i Hötorgshallen!
(Och inget snack om avund från er sida nu; då slänger jag er i bloggfängelset. Jag rapporterar ju så att ni inte ska bli avundsjuka utan bara känna att ni nästan var där.)
Vid entrén spelade ”Kvartetten raekan” jättecoolt med tamburiner på fötterna.
Kön utanför Hötorget var frusen, förväntansfull och fruktansvärt lång. Vi var borta vid Kungshallen (ni som inte är bevandrade runt Hötorget: det är jättelångt dit!) när jag hörde att man tydligen kunde fixa inbjudningar på konstiga sajter – för det gjorde de andra i kön hela tiden och de gick på premiärer och åt godismat varenda kväll. Själv fick jag ett mejl från en kompis, bara. (Jag står alltså inte på roliga listor med roliga människor som har vett att blogga om allt som händer dem utan har kompisar som känner någon som sitter på alla inbjudningar. Tack för att ni tar med mig fastän jag kommer ostruken och okammad samt oblyg.)
Så här ser Hötorgshallen inte alls ut längre. Men 1953.
Hötorgshallen ligger alltså under jord och är en saluhall med precis hur mycket mat som helst. Och denna kväll hade nästan alla affärsidkare ställt upp med smågott, plockmat, vin, kaffe och olika efterrätter. Jag fastnade länge framför en spansk tjej som skar upp grislår (heter det kanske inte) så det sa swisch och swosch. Tydligen var hon EM-vinnare i grislårskarvning (heter det kanske inte) och den mängd kött som hon skar upp under kvällen var enligt butiken värd 38 000 kr.
Swisch-swosch, skvätte det uppåt väggarna. Hm. Jamie Oliver tillagade en gång i tv ”leg of pork” och övade sig på att skära tunnare än tunnast. (Hjälp mig gärna med termerna! Heter det ”skinka” på svenska trots att det sitter på benet?)
Maten var inte bara god och underbar, utan även snyggt upplagd och tillpiffad. Vi som inte har bacillskräck åt, knuffade oss vidare, gick till nästa butik och åt lite mer och hällde vin på varandra. (Mer om det nedan.)
– Köttet först! Osten sen! sa köttmästaren med rynkad panna. Jag lydde och njöt. (Vad händer om man äter i fel ordning?)
En av favoriterna var små brödbitar med chevre-ost och honung som grillats lite i ugn. Jag åt fyra stycken och blev så till mig att jag pratade med mat i munnen och vinklade vinglaset bara några grader för mycket.
Nu tycker jag att ni ska ta fram anteckningspapper och skriva ”ordna mingelparty, inled med bröd & chevre & honung”.
Vin fick vi bara ett glas per person – men efter min lilla olycka så … va? Jaha … den vill ni höra allt om?
Jo, jag hällde hela innehållet i mitt glas i ryggen på en tant. (Be mig inte definiera tant.) Jag höll andan och väntade lite, men tanten fortsatte att tugga på surdegsbröd och smör. Då knackade jag henne på axeln och sa:
– Förlåt, ursäkta, du känner det inte genom kappan, men jag hällde just vin över hela dig. Jag ber om urs…
– Men vad gör väl det en kväll som denna? Hämta ett nytt glas och kom och ät surdegsbröd med mig!
– Men man får bara ett gl…
– Tssssssst! Om man ber snällt och säger att man har spillt ut sitt vin på en tant, får man mer.
Och det fick man. Och det måste jag säga: alla var så där glada som tanten. Själv var jag nästan hög av lycka.
Sedan jag blev pinjenötsförgiftad i januari, dricker jag nästan aldrig rött vin om det inte är svindyrt. Och jag sörjer det billiga, röda vinet.Min absoluta favorit på hela kvällen var faktiskt den här osten. Jag sa åt den att gå hem med mig, men den lydde inte.Ett finskt bröd med mögelostkräm. (Jag kan inte läsa min anteckningar och därför inte ge mer information än så.) Uppdatering! Det är enligt kommentatorsbåset Auraost!Jovisst ser det ut som mögelodlingar i dragskåp på ett labb. Men det är pumpasoppa med ingefära och korianderolja.Färskpotatiskräm med lingon, kantareller och finskt sidfläsk.Helt vanlig och simpel latte, som jag råkade svepa samtidigt som jag hade blåmögelost i munnen.Ber om ursäkt för suddet, men det var trångt och mörkt här: anklevermousse med fikonmarmelad och ”balsamico”. (Som kanske är vanlig balsamvinäger?)Rostebröd med marmelad – precis som hemma liksom.”Äppelpaj på svenska äpplen”. (Här råkade jag se priset – en liten form på ca 15×20 cm kostar 50 kr. Ni är alla välkomna att hämta hur mycket äpplen som helst i min trädgård: vi har aldrig haft så mycket förut.)Det fanns inte bara mat i Hötorgshallen, utan även män i hemknypplad spets.Choklad med chili i är godare än kaffe med mögelost, kan jag säga.Och vem tror ni också var där? Är det månne Gösta Ekman? (Det där fattar man bara om man har läst min rapport från Bokmässan häromdagen.)Kolla vilket bra tips till er mingelbuffé: den lilla tallriken med glass och hjortronsylt passar perfekt mitt i vinglaset! Glassvinglas!Här är de oläsliga anteckningarna. (Jag har alltså fula visitkort i ett snöre om halsen. Och så antecknar jag på detta vis och kan inte läsa vad jag menar en timme senare.)
Jag vann en paltätartävling igår. Nu är ju det inte som att hoppa 2,42 m rakt upp eller att komma på att E kan vara mc². Men jag vann!
Innan jag fortsätter, måste jag bara definiera skillnaden mellan kroppkakor och palt:
palt är mer renlärig och brutal och görs på rå potatis
kroppkakan vänder kappan efter vinden och har ibland kokt potatis, ibland lite kokt och lite rå och har lök i fyllningen och är dessutom smaksatt med kryddpeppar.
Att tävla om vilken av dem som är godast är som att bestämma vilken av Eiffeltornet och Frihetsgudinnan som är finast. Det kan man inte! (Eiffeltornet vinner förstås på smak.)
Inte nog med att jag gjorde palt igår – jag gjorde samtidigt jämförande fuskpalt: Kungsörnens påse med mjöl som man bara blandar med vatten! (Resultatet kommer lite längre ner.) Men nu till den riktiga palten!
Mandelpotatisen på kö till schavotten.
Eftersom jag igår valde att göra palten på mandelpotatis trots att man kan ta vanlig pöbelpotatis, blev paltarna igår lite dyrare. Men man ska vara försiktig när potatisen i affären fortfarande kallas ”nypotatis”, för av sådan blir det dåliga paltar.
1. Riv eller mal potatisen.
Småsnuttarna kräfva en gitarrists fingertoppar: tuffa som bildäck.Kära Moulinex.
Kanske hade det varit lättare att mala potatisen i en köttkvarn eller en gammal Moulinex, men jag har varken eller just nu eftersom illasinnade människor har tvingat mig att rensa i källaren och slänga livsviktiga ting. Jag har till exempel inte kvar mammas zebrarandiga bikini längre, vilket jag påtalar så ofta jag någonsin kommer åt. Så här kan jag säga:
– Ja, om jag hade fått ha kvar den zebrarandiga, då hade jag kanske stått här halvnaken och gjort palt just nu!
Potatisrivet, nu med kornmjöl på sig.
2. Häll kornmjöl och kanske lite vetemjöl samt salt över potatisen.
Och det är nu ni undrar: måste man verkligen ha händerna där nere i maten just nu? Japp. Man måste känna hur den känns, för den känns väldigt rolig.
3. Och så blandar man ihop allt!
Hurra! Det blev en deg!
Det här tycker jag är lite konstigt: att potatisen och mjölet blir en stabbig deg utan att man tillsätter något annat vattnigt och rinnande. Men så är det.
4. Fixa fläskfyllningen.
Men oj! Jag glömde att ta bild på sidfläsket – som enligt det recept som jag någorlunda följde inte skulle putsas eller stekas. Det kändes lite väl fläskigt för mig, så jag skar bort svålen och lite annat vitt och stekte upp köttet. Med bacon! (Bafatt bacon är gott till allt.)
Fläskfettet som jag inte ville ha med inne i paltarna.
Det sägs att man kan lägga ner svålen i paltarnas kokvatten, men det glömde jag bort.
5. Stoppa in fläsket och forma paltarna!
Paltplätt med sidfläsk och bacon, som strax kläms ihop till en boll.
Det här med att göra paltbollarna känns lite som att leka med lera eller att bearbeta en lerklump strax innan man ska dreja. Jag fick lust både att skapa små krukor och att ha snöbollskrig.
Snyggaste paltarna i staden!
6. Lägg ner paltarna i kokande vatten – försiktigt en och en med en slev. Sjud i 45–60 minuter.
Nu har ni sett finpaltarna och följt hur de tillagades: mycket kladd och klet, men kul och lite knasigt. Här kunde jag ju ha nöjt mig, men om man nu hittar paltmix i affären, så måste man ju testa. Det måste man. Att inte testa är som att tacka nej till en bal på slottet bara för att tv-soffan är så inbjudande.
Paltmjölspulver och vatten.
Något måste jag ha gjort tokigt, för paltdegen blev inte stabbig och tjock utan klumpig och oerhört kladdig. Alltså va. Hur svårt kan det då vara att blanda en påse mjöl med 12 dl vatten? Vad kan gå fel? Min degblandarassistent kämpade och kämpade, men de oblandade klumparna fick jag till slut klämma sönder med de i detta läge vattenliksskrynkliga fingrarna.
Och så skulle paltarna fyllas med kött och formas till, eh …
Kleeeeeet!
… boll… ar?
Släpp! Loss! Plums.
Om jag inte hade älskat bacon, hade jag i detta läge säkert slängt Kungsörnens fuskpaltar i komposten och inte tänkt mer på dem. Men man kan ju äta degklumpar med baconsmak, tänkte jag och fortsatte ända in i kaklet.
Nej, inte helt lyckat.
Ni ser att ”paltarna” efter kokningen ligger och skäms i en slajmhög på botten av kastrullen? De gick att sära på, men hade en konsistens som påminde om uppblött sockerkaka. Jämför nu kladdet med de äkta paltarna här:
Finpaltarna i den bernadottska emaljgrytan.
Men nu till det intressanta. Finpalten var underbar på alla sätt och vis och hade rätt konsistens och smak. Men fuskpalten med sitt slemmiga utseende och hopplösa slafskänsla i munnen smakade faktiskt ok. Det kan ju ha att göra med baconet – men kanske är fuskpåsen inte på helt fel spår trots allt.
Till palten åt jag ohemult stora mängder smör (de som ville fick ha lingonsylt på) och så drack jag förstås champagne. Och vann med 3,75 paltar i magen gjorde jag.
Diskussionen runt bordet handlade plötsligt om bantning eftersom någon räknade ut att man ju inte kan äta för mycket av palt, och det ju är det som är problemet med mat. Att ”man” äter för mycket. Så då gjorde vi det eftersom jag hade lagat tre efterrätter.
Tre äppelefterrätter på väg mot utgallring.
Lokaltidningen hade nämligen en äppeldessert-tävling och jag kände för att testa de tre på prispallen. Alla i familjen var dock rörande eniga om att den som jag alltid annars gör är godare. (Mycket lydig och väluppfostrad familj.)
Avslutningsvis har jag hittat anledningen till att alla i Sverige äter pasta hellre än palt:
Kränkande behandling av Google.
____
Recepttillägg: min äppelpaj
Smörj en form.
Lägg i äpplen i tunna skivor eller klyftor. (Skala eller inte skala, det är frågan.)
Droppa över citron.
Riv över mandelmassa tills du skäms.
In i ugnen på 180 °C i ca 20 minuter – lägg folie på om mandelmassan ser farligt mörk ut.
Lisa och Johan dundrade igår in med två barn och ingredienser för matlagning i tre veckor. För de brukar göra så. Plötsligt sprang kommentatören Örjan in i köket med en foccacia stor som en storbilds-tv. Under tiden som Lisa och jag tittade på just en sådan tv och Den djefla mannen stretchade sin ryggskottsrygg, lagade Johan en lasagne. Den var vacker och underbar och full av grönsaker och när det bara var en enda liten kall portion kvar, kom jag på att den ju skulle fotograferas.
Lisa Förare Winbladhs matbilder brukar inte se ut så här.
Plötsligt hoppade Lisa upp ur tv-soffan och började stänka vin och delegeringar omkring sig och vips! stod en gigantisk chokladmousse färdig på bordet. Den höll på att skära sig och den höll på att bli grynig och den höll på att bli alldeles för söt eftersom jag hällde i en massa socker utan att bli tillsagd att göra just det och så höll den på att bli för stabbig eftersom jag vispade på full fart när man faktiskt ska vispa grädde ungefär som när man steker lök – långsamt och meditativt – och så höll grädden dessutom på att smälta bort eftersom jag ställde bunken på spisen.
När jag njöt i stora drag och verkligen älskade moussen, sa Lisa och Johan att jag hade fel eftersom den var helt misslyckad.
Och hur umgås man då i dessa moderna, elektroniska tider? Jo, alla med varsin dator. Alla med varsin mobil på armlängds avstånd. Alla med fantastisk simultanförmåga som möjliggör både slösurfande, dumsurfande och googlande samt upprörda diskussioner. Och alla med både mål och mat i mun.
Fyra människor, fyra datorer och 1: chokladmoussen 2: potatismjölet som hälldes över allt vinspill 3: en ouppsprättad bok 4: dagens gåta: vad är det där?
Mitt råd till alla i hela världen: skaffa vänner som bjuder in sig själva, tar med alla ingredienser, lagar all mat och – kanske allra viktigast – mår bra av en dator i knät.
Jag är inte matnörd och – som ni ska få ett och annat bevis för nedan – inte matfotograf. Men hungrig nästan jämnt.
Den 1 januari fylldes kommentatorsbåset med allehanda mattips eftersom jag har som föresats att inte bara laga de vanliga standardrätterna i år. Även om jag inte har rapporterat om det här, så har det lagats diverse nytt. En och annan paj och några grytor – men inte köttfärssoppa än, för den är jag lite rädd för. (Inlägget från nyårsdagen finns här.) Den första nymatsrapporten kom redan efter en vecka, och här kommer nästa.
När man vispar grädden till Flygande Jakob ser det ut så här deckarboksaktigt ut.
– Vem har dött i grädden?
Bacon, grädde, nötter och mandelflaaaaa… (Mel.: ”Tårtan”.)
Han blev snygg, men flög inte jättebra.
Jakobs avgångsbetyg:
Lättugghet: 5
Kletighet: 5
Mättnad: 5
Var för sig är bacon, grädde, jordnötter, bananer och kyckling verkligen gott. Men tillsammans blev det nästan lite som när Rachel i ”Vänner” lagar trifle med grädde, kött och små ärtor.
Apropå grädde, så har vi ätit det flera gånger. Födelsedagarna har firats med nykomponerade tårtor och inte den gamla vanliga jordgubbsvarianten som vi alltid gör.
Mandelmassahögstårta med chokladskräp!
Ett småmuffinstorn!
Igår var en stressig dag när tre barn hade träning, ett barn kom hem sent och det minsta barnet skulle vara hemma helt solo i en liten stund. (Väldigt liten stund, men ändå.) Då brukar det bli humsaskumsamat eller rester – men igår slogs billighetsrekord eftersom jag köpte nästan färdiglagad mat med kort datum för nästan inga pengar alls.
En fuskpotatisgratäng i påse, två ganska färska kycklingar, senapskål (ergo ruccola*) och bolltomater. Och hackad fänkål som jag klämmer ner i gratängen för extrasmak.
Den ena kycklingen hade varit med så länge att han hade antagit sin förpacknings kantiga form som kamouflage.
Se, så gott.
Se, så slut. (Eslövska praliner, mig förärade av Minerva.)
*-uppdatering
Nä, vi måste ta en utredningsomgång när det gäller ruccola, som enligt SAOL kan stavas både med cc och c. Det är ju så roligt är att det är senapskål det handlar om – som låter så läbbigt att man inte kan ta betalt för det, varför man byter nationalitet och namn och får folk (inklusive undertecknad) att äta de där inte särskilt spännande bladen. Tiila påpekade då att det inte var så enkelt:
”Det finns två bladgrönsaker som kallas rucola, dels senapskål och dels vild rucola som är en helt annan art. Och den rucola som finns i handeln är INTE senapskål.”
Jag rusade till NE, min husgud och aldrig sinande källa till glädje och förvåning:
rucola, rucolasallat, roquette, namn på den sallat som erhålls främst från arten senapskål.
Den presenterades relativt nyligen som en nyhet för Sverige, men växten odlades här redan på 1400-talet under namnet senapskål. Bladen har en pepprigt pikant smak och är goda i sallader och sallatsblandningar. Bladen används också som smaksättare i mat, på pizza och i pastarätter. Också den vildväxande arten sandsenap har på en del håll fått användning som sallat och kallas ibland vild rucola.
Frågelådan är öppen! (Det är inget hittepå – jag har fått frågorna via mejl. I alla fall en av dem.)
”Har du ätit något läbbigt?”
Förutom levern häromdagen (som jag ju inte åt), har jag ätit små bläckfiskar. Men de var verkligen inte läbbiga utan krispiga, salta och citroniga. Smakar som kyckling.
De där två fiskarna, vars ögon lyser som de där små figurerna i Star Wars, fick sedan sällskap av fem bröd.
”Badar du bara i havet eller i pool?”
Den här poolen hade jag kunnat bada i om jag ville, men tro mig: salt är så vansinnigt mycket trevligare än klor. Strax bredvid just denna pool dansade jag som Meryl Streep i filmen Mamma Mia (till just låten Mamma Mia) och fick trots att jag var barfota skavsår på tårna. Kan ha varit piruetterna.
”Har du sett några ruiner och statyer?”
Nej, men en välkomnande burkkrans på en vägg.
”Hur kommer det att gå när du ska springa en mil?”
Enligt min tömda kaffekopp här … spår jag … hm. Inte en susning, men visst ser det lite ut som en word verification? Eller ett av Beatlesomslagen?
”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”
Jomenvisst. På fötterna kan man mäta skrynkeldjupet i centimeter och och multiplicera med 20 och då få fram antalet minuter som jag har legat i vattnet. Det är så långgrunt att man måste ladda som inför en bergsbestigning om man ska ut så långt att man inte bottnar.
Nu ska jag sova gott och ladda inför fredagskvällens mandomsprov – milloppet. Jag ska springa jättefort i tio meter, sedan så långsamt jag kan. Jag ska visualisera basketbollar och se till att få i mig vätska särskilt under de första 20 minuterna och så ska jag knyta en näsduk att ha på huvudet som Tintin. Om Tom Hanks springer lagom snabbt, ska han få dra tills jag på målrakan vrålar ”ur spår” och springer om honom. Han kommer sedan att upptäcka mig och ge mig huvudrollen i en basketfilm. (Ja, det stod i kaffesumpen där uppe.)
I dessa GI-tider är det här med mackor och bröd mer syndigt gott än någonsin.
(Det konstiga är att jag nyss trodde att GI var ett självklart begrepp. Men icke. Väldigt förkortat handlar GI-tanken om att vi människor mår bra av en någorlunda jämn blodsockernivå. Själv mår jag ypperligt även under blodsockertopparna. Dalarna? Äh, det är smällar man – och kanske omgivningen – får ta. Den dagen jag efter en macka säger ”aaaldriiig meeer” ska jag kanske ta mackförbud under övervägande.)
Jag har förut berättat om vår ytterst brokiga boksamling, where old books go to die när alla släktingar har källarrensningar och förbereder sig inför döden.
Idag hittade jag Kom in på en öl och en smörgås (1967), red. Per-Henry Richter (copywriter f. 1928).
Själva mackan dominerar verkligen på framsidan. För att inte tala om citattecknens viktiga funktion i sammanhanget.
Men kolla, sicken trevlig text – ”ymnig ölkonsumtion”! Fast att äta pyttipanna på macka måste funka lika bra som att balansera bestick på huvudet eller förvara konfetti på ugnsgaller.
För tio dagar sedan berättade jag om vår snigelsafari, och nu har jag dränkts av krav på ätrapport. (Jag måste vara ute på djupt vatten eftersom jag anser att man dränks av i runda slängar tio mejl.)
I vanliga fall äter man ju sniglar genom att dra ut vitlöks- och persiljeinkletade små sega saker ur snäckskal. Men kocken Örjan tyckte att det var trist, så han tillagade till oss i radiostudion snigelragu, snigelspett och snigelsoppa – som serverades med surdegsbröd.
Och det var mycket gott! Sniglarna var varken sega, slemmiga eller läbbiga och från alla möjliga krypin på Sveriges Radio dök provsmakare upp och yrade om GI-sniglar och veganmat. Meeeeeen … om man tar vad som helst och tillagar med grädde, vin, ouzo, olivolja samt smaskiga kryddor och serverar gott bröd till, kan man väl nästan ha vilket skröfs som helst som bas?
– Nej! röt Örjan. Sniglarna har ju en underbar mustighet!
Jahaja. Någon vidare matnörd är jag inte. Men tidigare har jag ju undervisat barnen här hemma i konsten att äta sådant som jordärtskockor, kronärtskockor och brylépudding. När det var dags för sniglarna var motståndet kompakt.
– Jag äter hellre bajs, sa Bästisgrannen, vände på klacken och gick.
– Om jag slipper behöver jag inte lördagsgodis – jag lovar, sa Tioåringen.
– Precis som med spindlar tycker jag att sniglar är ett väldigt intressant fenomen och naturligtvis ska jag smaka, men precis som när det gäller spindlarna hyser jag en instinktiv motvilja som inte alls stämmer överens med min livssyn som att jag vill vara kompis med alla kryp och äta kalvhjärna och komage samt fårtestiklar. The spirit is willing but the flesh is weak, som det står i bibeln. Eller ”Anden är villig, men köttet är svagt”. Matteus tjusex nånting, vilket påminner mig om …
Då var det jag som vände på klacken och gick. Och av alla i familjen var det bara Åttaåringen som lite försiktigt vågade doppa en brödbit i soppan.
Jag äter alltså utan problem sniglar, men kan inte riktigt känna mustigheten i de små musklerna. Till min stora förvåning visade det sig däremot häromdagen att jag lider av en helt annan mataversion: armhålevy.
Det var på ett café på Östermalm. Framför mig satt en kille i linne och åt. Varje gång han plockade fram mobilen eller sprättade salladsblad omkring sig, blottades armhålan.
Armhålan i fråga.
Min blick sögs mot linnet och armhålan blev större och större. Den närmade sig min mun som Triffider mot ett tilltänkt offer. Maten som jag stoppade i munnen kändes som växande marshmallows och jag tuggade liksom på decimeterlånga hårstrån som lindade sig som Storsjöodjuret runt mina utstående tänder. Jag försökte tänka på mindre läbbiga saker som t.ex. när någon äter rå orm i Capricorn One, men gav till slut upp.
Så hur botar man en plötsligt uppdykande armhålefobi? Kan jag ens äta glass utomhus i sommar? Eller var det bara denna armhåla – i kombination med ett linne som påminde om madrassöverdrag – som smakade illa?
Hemliga rum får ni bara inte missa. Det är i morgon och jag är så mån om er perfekta lördag att jag har satsat flera timmar av min dyrbara fredagstid (med bl.a. snigelsoppsätning för barnen) för att få ut denna lilla textsnutt. Kanske får man även inspektera ett och annat hemlighus bland de hemliga rummen.
Snigge Snigelsson i övre vänstra hörnet kände sig som ett hemlighus hela han.
Tänk om detta blir det sista blogginlägget. Tänk om internet och webbhotellen och Bloggerbludder kajkar ihop senare i eftermiddag när vi ska göra en bypassoperation på ”www.lotten.se – en golgatavandring på små, små pixlar”.
Fast vid närmare eftertanke ska jag inte alls det. Det var då själva tusan vad svårt det var att stava till morgondagens meny här i huset. Så här är det. Jag och Bästisgrannen ska ställa till kalas med vit duk och vikta servetter samt … lite mer planering är vanligt.
Typisk dialog när vi planerar (och männen röker cigarr och slår små barn eller vad de nu gör):
– Hur många blir vi? säger jag.
– Bara nio. Fast sjutton inklusive barnen, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Äta här inne eller i stora salen?
– Stora salen?
– Ja, vardagsrummet!
– Sa du stora salen?
– Ja, men vi äter i köket va?
– Varför kallade du ditt vardagsrum för stora salen?
– Här, var tyst och ta en klunk vin.
Men nu har Bästisgrannen slutat snusa. Livet är inte som det brukar vara. Hon har inte snusat sedan hon somnade på julafton. Det är nästan 300 kronor snus, det! Dialogen nu:
– Hur många blir vi? säger jag.
– Har ingen aning, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Runt nitton? föreslår jag.
– Va?
– Vad ska vi äta?
– Äta? Nu?
– Nej, på nyårsafton!
– Varför pratar vi om nyårsafton?
– Här, var tyst och stoppa in den här papperstussen under läppen så kan du kanske tänka bättre.
Kolla nu på menyn och räkna alla konstiga stavningar och utrikiska fnuttar på bokstäverna och fatta hur lång tid det tar att skriva sådant som har tolv vokaler i rad staplade på varandra. Tacka vet jag pölsa och palt, dem vet man var man har.
FÖRRÄTT FAST FEL
Rosa champagne.
Löjromstoast – triangelmacka utan kanter men med majonnäs gräddfil, citron, dillvippa, hackad rödlök och crème fraîche
Löjromstoast utan löjrom för gäster som inte begriper att uppskatta detta guld. Ketchup finnes.
HUVUDRÄTT PÅ ETT FAT
Tjeckiskt öl och diverse viner.
Entrecôte med kantarellsås och fänkålsspäckad fransk potatisgratäng med amerikanska stänk.
Fläskfilé med champignonsås utan champignoner grönpepparsås för svampallergiker och till detta en potatisgratäng gjord på vatten och bröd för alla som går på diet.
DESSERTEN I ÖKNEN
Citronfromage med krossad ananas och Cointreau, ett hårigt citronmelissblad, en med kärlek utkarvad, snygg chokladflaga samt en klick äkta grädde.
Chåckelaaapudding à la poussière.
Kaffe och hinkvis med te.
Reservation för av trötthet orsakade ändringar och hårstrån i såsen.
Hemma hos familjen vi bor nu, brukar de laga mat hemma nästan varje dag. Väldigt sällan går de ut och äter, vilket de anser är ovanligt bland de jämnåriga kompisarna. Dessutom gör de eget jordnötssmör, egen sylt och … ptja, är inte helt olika svenskarna i sin mathållning. Eller, jo kanske i alla fall.
Hamburgare ”pizza melt deluxe”?
Titta, kalla hamburgare i Pressbyrån. Man köper, tar hem och värmer. Detta rekommenderas inte, men jag har lust att prova ändå.
Häromdagen åt vi kinesisk restaurangmat och fick då fortune cookies, som jag bara har sett på tv och film. (Jag är inte världsvan, sorry, kanske finns dessa även i Sverige.)
Lyckokakor.
Mat för fyra kostade $38 + skatt som läggs på i kassan + 15–20 % dricks. Man lämnar alltid dricks även om servitrisen spottade i maten och både hon och maten var seg.
Med notan fick vi de hårda, söta kakorna som man bryter sönder för att kunna komma åt en liten lapp med horoskopliknande framtidsutsikter. Enligt tradition läser man upp lappen högt, varpå alla runt bordet tillägger ”… in bed!”.
– Stor framgång och rikedom väntar på dig, läste jag.
– … in bed! ropade alla amerikaner.
Om jag inte hade ätit upp allt, hade jag fått resterna med mig hem (”doggy bag”) i en sådan där kartong som jag har längtat efter sedan jag såg Legal Eagles. (Jag vet, kartongerna finns bl.a. på Centralen i Stockholm.)
En kväll grillades hamburgare i en fantastisk grill som heter ”Big Green Egg”.
Big green egg till vänster, big blue man till höger.
Nu var detta inte vilka hamburgare som helst, utan faktiskt buffaloburgare – bisonoxeburgare. De krympte inte över huvud taget utan var precis lika stora före tillagningen som efter. Smaken var lite åt älghållet, men eftersom jag drällde majonnäs, senap, ketchup, ost och grönsaker på min, slog inte köttsmaken genom precis.
Ser ni den svenska souveniren i mitten?
Till buffaloburgarna åt vi pizza från Papa Murphys Pizza, som tillagar pizzor utan att de facto värma dem. Papa Murphys kalla pizzatillverkning.
Man beställer, åker dit, köper en rå pizza och sätter in den i ugnen hemma.
Pizzans uppvärmningsinstruktioner är väldigt utförliga.
Inte vet jag hur det funkar, men jädrar i min låda vad god den pizzan var! Till hamburgarna och pizzan serverades även ”cheesy bread”, som är en pizza med enbart ost. (Väldigt GI. Not.)
En kväll åt vi Sloppy Joes – hamburgerbröd med köttfärssås – eftersom vi bad om något typiskt ”midwestern”.
Den gula klumpen är ost.Den lilla köttbiten som ser ut som en halv salamiskiva är rökt bisonoxe. Chipsen är chips och kexet är en ”cracker”.
(Det är svårt att se, bilden är extremt dålig.) Här i trakterna kallas de också taverns. Köttfärssåsen kryddas med ketchup, senap, lök och chilipulver och smakar precis som man kan tänka sig.
Igår åt vi ”Beer But Chicken” (plats för skratt). ”But” ska uttalas [buuuööööt] liksom, med väldigt mörk röst.
På paketet står ”Beer Can Steel Chicken Cooker”. Ingen säger så.
Ölrumpskyckling
Ta en kyckling. Plocka ut inälvorna. Öppna en ölburk och sätt kycklingen på den och tryck in ölburken i kycklingens rumpa. Ställ den upprätt på en särskild ställning i en grill och grilla tills den blir färdig. Dra loss ölburken ur kycklingrumpan. Ät.
Man känner inte någon ölsmak, bara att kycklingen är väldigt saftig.
– Får man inte i sig olämpliga metallångor från burken?
– Kan man ta whisky istället för öl?
– Blir man inte förgiftad av färgrester från burkens utsida?
– Hur länge har man tillagat denna rätt här i USA?
– Spelar ölsorten någon roll?
– Kan man verkligen …?
Inom den närmaste framtiden kommer någon amerikan att dänga något hårt i huvudet på mig och be mig hålla käft.
