Etikett: mat

Dåtid, historiegeneraliseringar och ägg i vattenglas

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2013 13:07

Den otroligt imponerande ägghyllan på Hallwylska palatset.

Det verkar som om jag har snöat in lite på dåtid, nostalgi, minnen och forna tiders ljuvligheter. Jag triggades nog av ett inlägg på en blogg, där jag inte kände igen mig. (Man kan visserligen hävda att jag inte var med på 1930- och 40-talen och att jag därför kanske skulle ta och knipa igen och prata om mitt 1970-tal istället.)

Det jag läste är skrivet av Carin, som föddes 1930. Eftersom min föräldrar är födda under väldigt skilda förhållanden 1936 (mamma i Stockholm) respektive 1937 (pappa i Luleå), kanske de skulle kunna bidra lite och lindra min förvirring, tänkte jag. Och så frågade jag dem – och andra i min närhet som kanske skulle kunna minnas hur det var. Ur Carins blogg:

”Alla visste under min uppväxttid att flickor var mindre begåvade än pojkar. Detta berodde på att de hade mindre huvud och borde därför avrådas från att studera matematik och fysik. Det vanliga var att skolpojkarna lärde sig de långa och svårstavade orden addition, subtraktion och multiplikation. I den skola jag gick var det förbjudet för en flicka att använda dessa ord. Vi måste säga lägga ihop, ta bort och gångra.”

Ingen av dem som jag har frågat har hört talas om sådana här dumheter. (Observera nu att det inte är Carins minne av det hela jag kallar dumheter.)

”Alla barn delades in i två grupper, äkta och oäkta.”

Min mamma kommenterar att någon sådan här indelning inte fanns där hon bodde: ”Alla barn som hade tillräckligt höga betyg kom in i läroverket efter 4:e klass i folkskolan, oberoende av om de var födda inom eller utanför äktenskapet.”

”C-barnen var mörka och hade svårt för att lära sig katekesen utantill. De var i riskzonen för att bli steriliserade.”

Min mamma säger: ”Katekes? Jag har inte varit i närheten av en sådan och gick i skolan under sju år på 40-talet.” (Tvångssteriliseringen existerade tyvärr, men hade inte med katekesen att göra.)

”Samhället och skolan har gradvist förändrats. I slutet av 1940-talet försvann katekesen från skolundervisningen och knappt 20 år senare berätta Lill-Babs i TV hur det var att leva som ogift mor och ha ett oäkta barn. Sedan konstaterade psykologer att huvudets storlek inte hade något med intelligens att göra. En flicka med ett litet huvud kunde mycket väl vara bäst i klassen i matematik.”

Frenologin var som populärast på 17- och 1800-talen och att psykologer skulle dröja till 1960- eller 70-talet med att förkasta denna idé, är helt enkelt ett missförstånd.

(Carin minns även veckotidningen Allers, när hon gipsades och ena benet blev kortare och förklarar sin kutrygg.)

vattenägg

Jag har länge försökt få mina föräldrar att blogga om ditt och datt, men framför allt om sin barndom – mycket för att vi vår en sannare bild av hur det var förr om fler skriver ner sina minnen. Min svärmor bloggar, men mina föräldrar är hopplösa.

Skärmavbild 2013-02-10 kl. 13.02.07

Dock har jag fått dem att mejla minnen till mig – och nu kommer vi till äggen. Pappa skrev om när han var i femårsåldern 1942: ”Elspis hade vi inte och inte heller kylskåp. Dessutom ser jag hallen på nedre våningen för mig. I golvet fanns en lucka och under den förvarade vi mat, t.ex. ägg i vattenglas (natriumsilikat).”

– Ägg i vattenglas? Ägg i ett glas med vatten? Va? mejlade jag – men fick inte svar eftersom pappa skulle iväg och träna inför oldboys-VM i pingis.

Men man kan alltid lita på kommentatorsbåset. Igår rasslade det till av äggminnen. Och nu är jag upplyst. Vattenglas är detsamma som natriumsilikat, vilket jag skam till sägandes och som dotter till och gift med samt mor till kemister borde ha känt till.

Agneta:

”När jag växte upp hade vi äggskedar av horn – det smakade på ett särskilt sätt att äta med dem. På tal om barndom och ägg så hade vi i källaren, vintertid, ägg i vattenglas i en stor Höganäskruka. Det dallrade läskigt därom.

Äggen lades som de var okokta med skal och allt i kärlet och så hälldes blandningen med vattenglas över, sedan stod de mörkt och svalt under vintern i källaren. Då och då blev man nedskickad att hämta upp några. Jag har inget minne av att vi använde sådana ägg till frukostägg, de användes nog i bakning eller olika maträtter. Tror jag. Kanske åt vi inte ägg den mörkaste årstiden då hönor inte värpte. Minns inte heller när det började finnas färska ägg året om. Någon gång på femtiotalet gissar jag.”

Hyttfogden:

”Nä, konserverade ägg var inte bra att koka varken löst eller hårt utan de användes i matlagningen, i såser mm. Försökte man koka dem sprack de. I några av mina lerkrukor finns fortfarande tunna vita avlagringar som är spår av att man använt dem för äggkonservering.”

Den blyga:

”Handelsblockaden innebar ju att inget kunde importeras – allt var ransonerat. Det drabbade även inhemska råvaror som t.ex ägg. Hönor värper ju normalt inte på vintern – de börjar ju i mars/april. De måste ju vad jag förstår också uppfödas rätt för att överhuvudtaget komma på idén. Vi bodde i en stadslägenhet men hade både ett källarutrymme och ett vindsförråd. Jag som var 4–10 år under perioden skickades som äldsta barn ner i denna mörka källare för att hämta behövliga ägg. Jag minns fortfarande hur iskallt och kletigt vattenglaset var. Det var ju som förmodat ovan bara I matlagningen dessa ägg kunde användas – därför var det färska påskägget gudomligt!”

Ur Svenskt lantbrukslexikon 1941:

Vad trevligt det är med nyvunnen, vetenskaplig och historiskt korrekt kunskap!

44 kommentarer

Tips på festlig helgmat som dessutom är läcker

Publicerat av Lotten Bergman den 9 februari 2013 14:30

Den kostade 24,50 – vilket motsvarar drygt 90 kronor idag.

I mina samlingar har jag nu hittat en sladdrig Läckert till förrätt och vickning, där man talar om att den läckra maten naturligtvis kan användas även till hela måltider.

Men framför allt är allt väldigt läckert. De läckra recepten är gjorda av Göran Helleblad, A-M Lautmann, Margareta Persson, Astrid Rejnholm, Åke Söderqvist, Verner Vögeli m.fl., där man kan ana att just ”m.fl.” känner sig nöjda med sitt bidrag till mathistorien.

Se här hur det ser ut när man äter sill – lägg gärna märke till det chica miljonprogrammet i bakgrunden som ger en folklig känsla och faktiskt hög status bland målgruppssegmentet. Eller nåt.

Äggkoppar … när hade jag senast en äggkopp framme?

Nu till lördagstipsen! (Beskrivningarna är tagna ur häftets texter, men inte exakta citat.)

Först en elegant kvällsrätt där såsen ger hela karaktären, där den dränker ett halvpocherat ägg som vilar på en 5 mm tjock skiva bayonneskinka:

Och så en dallrig aladåb på hälleflundra, lax och stora räkor i ett väl smaksatt gelé (buljong, sherry och salt) som matchas av färskpotatis:

Festaladåb som passar med rosa romsås som kryddas med vitpeppar.

Festlig kycklingpaté med lever, späck, grisbog och mexikansk kryddblandning – hobbymatlagning på högsta nivå som måste få ta sin tid att tillagas … och det är viktigt att man gör ett moment i taget:

Kycklingpaté med en farlig massa annat i. "… cornichons är också gott till men kan vara en farlig konkurrent till ett gott vin.” — Kycklingpaté med en farlig massa annat i. ”… cornichons är också gott till men kan vara en farlig konkurrent till ett gott vin.”

När vi nu har lärt oss att man inte på några villkor ska servera franska gurkor (cornichons) eftersom gästerna då kanske ratar vinet och istället rapar surt hela kvällen, vill jag slå ett slag för ett gurkorna närliggande ord:

58 kommentarer

Att svänga ihop en måltid på 30 minuter

Publicerat av Lotten Bergman den 20 november 2012 14:43

Jag fick ett uppdrag av Lisa Förare Winbladh: att i söndags laga mat ur en kokbok och kolla hur

det går
det smakar
lång tid det tar.

(Lisa pratade om kokböcker, recept och annat i ”Nya vågen” idag. Matpratet börjar efter 30 minuter.)

Det handlar om Jamie Oliver, som säger att man kan laga kvällsmat på 30 minuter. Självklart kan man det – särskilt om man har gjort det ett par gånger och slipper att ideligen leta efter glasögonen för att läsa receptet. Och om man har en hack- och skärmaskin och ordning på vitlökspressarna, förstås.

Dessutom är det ju en fördel om man känner till ingredienserna och slipper springa omkring som en ödla i en flottpanna inne på Coop för att leta efter vattenkrasse, smörbönor och grekisk basilika.

Vattenkrasse fanns inte (ingen hade någonsin hört talas om det) och den grekiska basilikan såg ut så här (se till vänster), så det fick bli helt vanlig krasse (vilket liksom inte är samma produkt) och helt vanlig basilika.

Att handla på söndagar är inte alldeles lätt, vilket jag har märkt tidigare. Brödet är redan två dagar gammalt, personalbemanningen ett minimum, potatisen grön samt löken mjuk och jordig.

I receptet stod även ”stora bakpotatisar”, men det gick då rakt inte att få ihop tillräckligt många av den här sorgliga högen med 13 inte särskilt stora:

Nå, vad gör man då när receptet kräver smörbönor och det ordet inte står på burkarna och paketen? Man googlar inne på bönavdelningen.

Tyvärr blev det när jag skulle betala avstämning (kontroll om huruvida man har blippat alla varor), och kassörskan råkade knappa in ”gurka” istället för ”citron”. Detta betydde att jag registrerades som en tjuv och bedragare eftersom jag 1) inte hade registrerat citronen 2) registrerat en gurka som inte fanns. Fastän jag hade gjort rätt, liksom. Halva personalen engagerades och till slut släpptes jag iväg utan prick i brottsregistret.

Hemma radade jag upp alla varor, skrev ut receptet med extra stora bokstäver, letade upp vitlökspressen, bad traktörpannan att agera stekdito, läste igenom hela receptet och satte ihop världens bökigaste matberedare.

En liten stunds panikkänsla infann sig här.

Sedan tryckte jag på tidtagarens startknapp … och fastnade på första stycket i receptet:

Sätt på grillen på fullt spjäll? Vilken grill? Vilket spjäll? JAMIE!!! HALLÅ? Okej, ugnsgrillen på max. Fokus nu. Läs vidare, Lotten:

Ansa potäter? Va? Hur ansar man potäter? Ansa, ansa, karva, skära, rispa … Aha, ser man på, så intressant – det står potatis, potäter och plugg om vartannat för att vi ska få en känsla av Jamie-språk? Ssscchhh. Gör som det står nu, läs vidare.

Steka timjanblad, minsann. Och att röra om ofta bryter verkligen sönder resten av jobbet med att fixa sallad och köra matberedaren med först grönsaker och sedan dressingen. Men jag är inte den som är den – jag sprang omkring och lydde och försökte verkligen att inte haka upp mig.

Vabaha … jag ska lägga rosmarinbladen i stekpannan … där köttfärsen redan huserar, väl? Visst ska köttfärsen ligga kvar där …? Så jag ska lägga rosmarinbladen och lägga dem i köttfärsen …? Ja.

Som ni förstår, lagar jag inte mat via instinkt när det görs på uppdrag av matnördar. För att inte sabotera mellantiden (ergo 15 minuter), skippade jag all undertidenröjning och lät en utspilld tesked salt ligga kvar på golvet, ett Worcestershirespill på datorns tangentbord torka in och telefonen ringa tills telefonsvararen tog över. Ibland var jag lite väl dum-effektiv, för när jag inte hittade grejen som ska trycka ner grönsaker i matberedaren, tog jag en träspatel och körde ner. Liiite för långt in i apparaten:

Oskadad till vänster, kapad till höger. Fibrer i maten.

Men allt gick faktiskt bra – utom när de mikrokokta potatisarna skulle rullas i kryddor. För då tog jag med mina basketmuskler i såpass att potatisarna gick sönder och inte längre kunde rullas. (Man skulle här kunna ana att potatisarna var lite överkokta. Men det låtsas jag inte om.) Potatiskrosset störde inte så mycket, så jag tog skar dem i ännu lite fler delar innan de åkte in i ugnen för att grillas och få en knaprig yta.

Därför ligger det inte hela bakpotatisar på köttfärsröran, utan potatisbitar – som smakade alldeles fantastiskt gott!

Maten serverades till fem personer – två vuxna och tre barn mellan tio och femton. Köttfärsen ansågs lite torr, men hade god smak, potatisen var delikat, salladsdressingen lite för sur (saften av en hel citron var alldeles för mycket) och bönröran med bacon och tomater lite underlig.

– Det känns som något som görs på rester – sådant man hittar i kylen, sa någon.
– Mhmmrfff, sa jag eftersom jag hade munnen full av god potatis – men jag tror att jag menade ”jag håller med”.

Och hur gick det med tiden? Helt åt pepparn. Förberedelserna med handlingen tog drygt två timmar och från det att jag verkligen började laga mat gick det nästan en timme till.

Dessutom råkade jag dricka upp det lilla vin jag hade under den timmen. — Dessutom råkade jag dricka upp det lilla vin jag hade hemma under den knappa timmen.

76 kommentarer

Mat och sånt på väg till och i England

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2012 23:59

Jag sitter i ett hus i Ditchling strax utanför Brighton och dricker vin med min kusin, vilket ju låter som något av Lennart Hellsing. Då hör jag Tioåringen ropa:

– Mamma! Mamma! Din mobil ringer! Det är Skogsgurra!
– Kan du svara?
– Ok!

Så konfererar kommentatorn Skogsgurra med Tioåringen en stund, varefter jag får telefonen för att tala om att jodå, vi lever och allt är väl. Innan jag han uttrycka min stora tacksamhet över denna kontrolluppgift, försvann linjen, ljudvågorna eller kontakten och jag fick stirra på luren sådär som man gör i filmer.

Men ja, vi lever och har hälsan och tycker mycket om vårt Englands-projekt.

På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona: fantastiskt gott var det!) — På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona; fantastiskt gott var det.)

Vi kom iväg i förmiddags efter en liten försening som berodde på att fyra av resenärerna hade ”gått vilse på Arlanda”, varför deras bagage ju måste letas upp ur flygplanskroppens inre för att inte åka med över till England … fulla med sprängmedel som de förmodligen var. Tioåringen och jag såg de fyras jätttestora väskor brutalslängas upp på en kärra för att forslas bort.

– Men varför gör de sådär? Tänk om det finns nåt ömtåligt i väskorna, sa Tioåringen med en ytterst bekymrad blick.

Jorå, till exempel bomber och granater, tänkte jag.

Vi överlevde alltså både packning och flygresa och har anlänt till England. Detta är Tioåringens allra första resa utomlands (förutom svängar bortåt Danmark och Norge), och han var skräckslagen under flygningens första halvtimme. Precis när han hade lugnat sig och rapat en jätterap orsakad av måttlöst läskintag (det var inte mitt fel utan medpassagerare med fäbless för pratsamma tioåringar med blont, lockigt hår och bruna ögon), blev det dags att besöka toaletten som på flygplan ju är stora som likkistor. Där inne råkade han trycka på larm- och inte spolknappen, varför kabinpersonalen med lite oroliga ögon kom och frågade hur det egentligen stod till.

Just nu är vi alltså hemma hos min kusin Ann, som bor i England sedan 1982. Hon är svensklärare och gift med en engelsman som pratar utmärkt svenska och tillsammans har de tre vuxna barn som pratar svenska (parallellt med perfekt engelska). Och här kommer Tioåringen, som bara vill prata engelska. I affären Tesco slår han sig i slang med kassören och förklarar att i Sverige måste man lägga varorna med streckkoden åt rätt håll så att de anställda inte får ont i ryggen och att varuberg (”mountains of things”) är förbjudna. Kassören tittar på varorna som min kusin har lagt såhär på bandet:

Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”

Trevlig karl. Men nu kom jag på en sak. Ni vill se fler matvaror från affären, va?

JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)

Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.

Och hur har ni det?

55 kommentarer

Från ruskiga hemskheter 1946 till banaliteter som Wi-Fi 2012

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juli 2012 21:59

Sverige, Sverige, Sverige.

Står det överallt i Ockupationsmuseet i Riga. Och jag suckar och skakar på huvudet så att nudelsoppefrisyren stänker i ansiktet på andra museibesökare. Fy för bövelen i helskotta sickna ruttna tomater vi var, vi svenskar.

I Baltikum har man i omgångar på alla upptänkliga sätt förtryckts och tvångsförflyttats till Gulag och andra inte särskilt gästvänliga områden. Bland annat har jag idag tagit del av instruktionsböcker där det står om hur allt faktiskt går smidigare om ”familjens överhuvud så snabbt som möjligt skiljs från resten av familjen”.

Fångläger som inte stod långt efter nazisternas koncentrationsläger i överjävlighet var i full gång ända in på 60- och 70-talen, när en del fick komma ”hem” till sina hus igen – som de ju inte ägde längre utan som i de allra flesta fall hade tagit över av (tillika tvångsförflyttade) sovjeter.

Svenska tidningsurklipp på Ockupationsmuseet i Riga.

Och när Sverige efter kriget inte lät 167 (som till slut blev 146) baltiska soldater som hade stridit för axelmakterna att stanna, utan istället iscensatte det som kom att kallas Baltutlämningen, gjordes det inte ens i god tro. Det var förfärligt, och det visste nog alla. (Jag var liksom inte med, och fick en ytterst vinklad version av Baltutlämningen i skolan, så jag gissar lite nu.) Om vi hade klätt alla dessa soldater i civila kläder och ljugit lite istället för att stå till sådan vansinnig tjänst, hade alla kanske överlevt. Men i Sverige (ergo regeringen) var man nästan hur hjälpsam som helst. Ungefär så här gick det till (i en lottensk kortversion):

Sovjet kontaktade Sverige:

– Tjäna. Hörni, vi skulle vilja ha de soldater som flydde till Sverige den 8 maj 1945. Ok?

Sverige kollade luntorna och registreringarna och de noggrant förda anteckningarna och svarade:

– Jahaja, ptja, vi vet inte, det känns inte bra. Men vill ni förresten bara ha soldaterna som kom den 8 maj? Vi har ju fler som kom på andra datum. Dem kan vi också skicka. Men … det känns ändå inte riktigt bra.

V-Gurra kontaktade Stalin å soldaternas vägnar medan regeringen och UD faktiskt försökte att få Sovjet att ändra på sina krav. Men fick bara ett njet till svar. Så Sverige lydde.

Det knorras på sina håll – de där soldaterna var minsann inte var några oskyldiga små lamm och i Hitlers tjänst hade de faktiskt gjort både det ena och det andra. Jahaja, säger vi idag – och det skulle berättiga utlämnandet? Vad vet vi om vad de hade för val, på vilka grunder de fattade sina beslut? Skulle de slåss och dö för de förhatliga ryssarna eller för det galna Tyskland? Pest eller kolera?

Sju soldater begick självmord eller stympade sig för att slippa utlämnas, en av dem stack en blyertspenna hela vägen in i ögat … ja, ni kan läsa resten i Wikipedia eller i NE. Hemska bilder finns här i ett klipp på tyska:

Jag låter er forska vidare på egen hand eftersom jag är en såndärn ytlig typ som i dessa moderna tider bryr sig bra mycket mer om hur maten utomlands ser ut, huruvida avloppen och toarullehållarna fungerar samt om det finns gratis internetvågor överallt.

För det finns gratis Wi-Fi nästan överallt här i Riga! På hotellet behöver man inte be om en sladdrig lapp med XyFgc7x67yTR utan kan logga in med orden Tallink och Free. Hotspots med internetvågor värmer oss i varenda gathörn. Detta är framtiden!

Däremot var maten på båten lite … dåtida. Eller bara annorlunda?

Som de sybariter vi är, avnjöt vi delikatesserna med ett glas vatten för 20 kr. Och båtfönstret har sett bättre dagar, ja.

Hamburgare med tofs och tveeggad tunga. — Hamburgare med bolltofs och tveeggad tunga.

12 kommentarer

Löksoppa i bikini

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2011 22:30

Släng er i väggen, Per Moberg och Nigella och allt vad ni nu heter. Jag lagar faktiskt mat iklädd bikini.

Det är på det viset att jag har fått ett (betalt) hedersuppdrag: att provlaga recept ur en ännu inte utkommen bok av Lisa Förare Winbladh och Malin Sandström: Matmolekyler. (Se även Matmolekyler på Taffel.)

Jag valde en löksoppa eftersom Nittonåringen här hemma häromdagen sa:

– Lööööök, jag skulle vilja ha mer lök i all mat!

Sedan fick jag sådan våldsamma problem med ingrediensinförskaffandet att nyss nämnde Nittonåring hann åka hemifrån för att ta några resttentor nere i Lund och alls inte fick avnjuta kvällens ömt tillagade soppa.

Ingredienserna voro:

Smör, buljong, miso, salt, vitt bröd, selleri, lagerblad, sherry, vin, lök, ost, socker, peppar, timjan. — Smör, buljong, ljus miso, salt, vitt bröd, selleri, lagerblad, sherry, vin, lök, ost, socker, peppar, timjan.

Visst ser det lite enkelt, ganska billigt och lättåtkomligt ut när allt står samlat sådär på en liten gammal bricka, inköpt för 2 kr på loppis? Jamen fokusera då på orden ”ost” och ”ljus miso” så ska ni få höra på andra ~~bullar~~ lökar.

I receptet står det att osten gärna ska vara ”grovriven lagrad ost, gärna gruyère, comté eller Västerhavsost”. Som Coop (där jag köper nästan allt) inte har. Ehum, kan man kanske ersätta den med en extremt lagrad Västerbotten? tänkte jag och köpte en bit som förstås var helt fel eftersom man hellre ska ta grevé eller herrgård. Som jag inte alls köpte.

Rätt ska vara rätt, tänkte jag och letade i minnet efter en ostbutik som jag aldrig har varit i eftersom den ligger i en del av staden där jag aldrig går: i frisörgettot.

Gamla staden i Eskilstuna, där det på ett par hundra meter ryms tiotalet frisörer, tre skönhetssalonger och två antikaffärer samt en ostbutik.

Eller rättare sagt en blom-, choklad- och ostbutik. Himla praktiskt. — Eller rättare sagt en kombinerad blom-, choklad- och ostbutik. Himla praktiskt.

Men det räcker ju inte med att hitta rätt ost – ska man provlaga måste man göra allt rätt. Vad är det som kallas ”ljus miso”? Det är i alla fall inte det som på Coop heter ”Miso: ljus soja av japansk typ”. Nej, man måste bege sig ner i ett f.d. parkeringsgarage i stadens China Town:

Ser ni: ljus miso! (Men man ska inte äta det lilla paketet där, nähedå.)

Den vilda jakten på ingredienserna fortsatte med en tur till Systemet eftersom jag skulle ha ”torr sherry, helst fino” och ”vitt oekat vin, gärna chardonnay”. Fino? Oekat? Vabaha?

– Fino? jag ska kolla i daaataaaan. Jaha, jaså, det är en sort. Den där! Men oekat? Ja, nä, då smakar det nog inte ek … aha, det finns en sort som heter ”unoaked”! sa den samlade personalskaran på Systemet där vi hängde över en datorskärm.

Nu skulle man kunna tro att jag med mina resor kors och tvärs över stan tyckte att projektet här var både krångligt och bökigt. Men icke då. Det allra värsta med att laga mat efter recept är ju att ha tålamod att steka löken i all evighet. Jag vill fräsa den snabbt och effektivt som en snytning – inte stå och röra, inspektera och filosofera. (Bränner jag min mat ibland? Ja.)

Det här är en barnportion med ganska lite soppa och en massa macka.

Tre timmar tog det från början till slut – men jädrar vilken löksoppa! Alldeles söt och god, slafsig och kladdig och ljuvlig. (Och bikinin hade jag på mig hela tiden, ja.)

29 kommentarer

Sybariten i Hötorgshallen (bilder en masse)

Publicerat av Lotten Bergman den 30 september 2010 17:04

Påminner om en patient jag hade en gång. Som låg i sträck pga. benbrott. — Påminner om en patient jag hade en gång – i sträck pga. komplicerat benbrott.

Nu kan det tyckas lite konstigt att jag endast är ute i svängen och går på tillställningar samt frotterar mig med ”folk”, men jag lovar: de är människor de med. Här kommer nu en rapport som ska orsaka skyfall i snålvattensavdelningen: smakmingel i Hötorgshallen!

(Och inget snack om avund från er sida nu; då slänger jag er i bloggfängelset. Jag rapporterar ju så att ni inte ska bli avundsjuka utan bara känna att ni nästan var där.)

Vid entrén spelade "Kvartetten raekan" jättecoolt med tamburiner på fötterna. — Vid entrén spelade ”Kvartetten raekan” jättecoolt med tamburiner på fötterna.

Kön utanför Hötorget var frusen, förväntansfull och fruktansvärt lång. Vi var borta vid Kungshallen (ni som inte är bevandrade runt Hötorget: det är jättelångt dit!) när jag hörde att man tydligen kunde fixa inbjudningar på konstiga sajter – för det gjorde de andra i kön hela tiden och de gick på premiärer och åt godismat varenda kväll. Själv fick jag ett mejl från en kompis, bara. (Jag står alltså inte på roliga listor med roliga människor som har vett att blogga om allt som händer dem utan har kompisar som känner någon som sitter på alla inbjudningar. Tack för att ni tar med mig fastän jag kommer ostruken och okammad samt oblyg.)

Så här ser Hötorgshallen inte alls ut längre. Men 1953.

Hötorgshallen ligger alltså under jord och är en saluhall med precis hur mycket mat som helst. Och denna kväll hade nästan alla affärsidkare ställt upp med smågott, plockmat, vin, kaffe och olika efterrätter. Jag fastnade länge framför en spansk tjej som skar upp grislår (heter det kanske inte) så det sa swisch och swosch. Tydligen var hon EM-vinnare i grislårskarvning (heter det kanske inte) och den mängd kött som hon skar upp under kvällen var enligt butiken värd 38 000 kr.

Swisch-swosch, stå in i vägen. (Jamie Oliver tillagade en gång "leg of pork" och övade sig på att skära tunnare än tunnast. Hjälp mig gärna med termerna!) — Swisch-swosch, skvätte det uppåt väggarna. Hm. Jamie Oliver tillagade en gång i tv ”leg of pork” och övade sig på att skära tunnare än tunnast. (Hjälp mig gärna med termerna! Heter det ”skinka” på svenska trots att det sitter på benet?)

Maten var inte bara god och underbar, utan även snyggt upplagd och tillpiffad. Vi som inte har bacillskräck åt, knuffade oss vidare, gick till nästa butik och åt lite mer och hällde vin på varandra. (Mer om det nedan.)

– Köttet först! Osten sen! sa köttmästaren med rynkad panna. Jag lydde och njöt. (Vad händer om man äter i fel ordning?)

En av favoriterna var små brödbitar med chevre-ost och honung som grillats lite i ugn. Jag åt fyra stycken och blev så till mig att jag pratade med mat i munnen och vinklade vinglaset bara några grader för mycket.

Nu tycker jag att ni ska ta fram anteckningspapper och skriva "ordna mingelparty, inled med bröd & chevre & honung". — Nu tycker jag att ni ska ta fram anteckningspapper och skriva ”ordna mingelparty, inled med bröd & chevre & honung”.

Vin fick vi bara ett glas per person – men efter min lilla olycka så … va? Jaha … den vill ni höra allt om?

Jo, jag hällde hela innehållet i mitt glas i ryggen på en tant. (Be mig inte definiera tant.) Jag höll andan och väntade lite, men tanten fortsatte att tugga på surdegsbröd och smör. Då knackade jag henne på axeln och sa:

– Förlåt, ursäkta, du känner det inte genom kappan, men jag hällde just vin över hela dig. Jag ber om urs…
– Men vad gör väl det en kväll som denna? Hämta ett nytt glas och kom och ät surdegsbröd med mig!
– Men man får bara ett gl…
– Tssssssst! Om man ber snällt och säger att man har spillt ut sitt vin på en tant, får man mer.

Och det fick man. Och det måste jag säga: alla var så där glada som tanten. Själv var jag nästan hög av lycka.

Sedan jag blev pinjenötsförgiftad i januari, dricker jag nästan aldrig rött vin. Och jag sörjer. — Sedan jag blev pinjenötsförgiftad i januari, dricker jag nästan aldrig rött vin om det inte är svindyrt. Och jag sörjer det billiga, röda vinet.

Min absoluta favorit på hela kvällen var faktiskt den här osten. Jag sa åt den att gå hem med mig, men den lydde inte.

Ett finskt bröd med mögelostkräm (jag kan inte läsa min anteckningar och därför inte ge mer information än så.) — Ett finskt bröd med mögelostkräm. (Jag kan inte läsa min anteckningar och därför inte ge mer information än så.) Uppdatering! Det är enligt kommentatorsbåset Auraost!

Jovisst ser det ut som mögelodlingar i dragskåp på ett labb. Men det är pumpasoppa med inefära och korianderolja. — Jovisst ser det ut som mögelodlingar i dragskåp på ett labb. Men det är pumpasoppa med ingefära och korianderolja.

Färskpotatiskräm med lingon, kantareller och finskt sidfläsk.

Helt vanlig och simpel latte, som jag råkade svepa samtidigt som jag hade blåmögelost i munnen.

Ber om ursäkt för suddet, men det var trångt och mörkt här: anklevermousse med fikonmarmelad och "balsamico". (Som väl är vanlig balsamvinäger?) — Ber om ursäkt för suddet, men det var trångt och mörkt här: anklevermousse med fikonmarmelad och ”balsamico”. (Som kanske är vanlig balsamvinäger?)

Rostebröd med marmelad – precis som hemma liksom.

Äppelpaj på svenska äpplen. (Här råkade jag se priset, och en liten form på ca 15x20 cm kostar 50 kr. Ni är alla välkomna att hämta hur mycket äpplen som helst i min trädgård: vi har aldrig haft så mycket förut.) — ”Äppelpaj på svenska äpplen”. (Här råkade jag se priset – en liten form på ca 15×20 cm kostar 50 kr. Ni är alla välkomna att hämta hur mycket äpplen som helst i min trädgård: vi har aldrig haft så mycket förut.)

Det fanns inte bara mat i Hötorgshallen, utan även män i hemknypplad spets.

Choklad med chili i är godare än kaffe med mögelost, kan jag säga.

Och vem tror ni också var där? Är det månne Gösta Ekman eller ...? — Och vem tror ni också var där? Är det månne Gösta Ekman? (Det där fattar man bara om man har läst min rapport från Bokmässan häromdagen.)

Kolla vilket bra tips till er mingelbuffé: den lilla tallriken med glass och hjortronsylt passar perfekt i vinglaset! Glassvinglas! — Kolla vilket bra tips till er mingelbuffé: den lilla tallriken med glass och hjortronsylt passar perfekt mitt i vinglaset! Glassvinglas!

Och här är de oläsliga anteckningarna. — Här är de oläsliga anteckningarna. (Jag har alltså fula visitkort i ett snöre om halsen. Och så antecknar jag på detta vis och kan inte läsa vad jag menar en timme senare.)

38 kommentarer

– VISA PALTARNA! VISA PALTARNA! (För alla palt- och äppelkakelovers out there.)

Publicerat av Lotten Bergman den 18 september 2010 12:31

Jag vann en paltätartävling igår. Nu är ju det inte som att hoppa 2,42 m rakt upp eller att komma på att E kan vara mc². Men jag vann!

Innan jag fortsätter, måste jag bara definiera skillnaden mellan kroppkakor och palt:

palt är mer renlärig och brutal och görs på rå potatis
kroppkakan vänder kappan efter vinden och har ibland kokt potatis, ibland lite kokt och lite rå och har lök i fyllningen och är dessutom smaksatt med kryddpeppar.

Att tävla om vilken av dem som är godast är som att bestämma vilken av Eiffeltornet och Frihetsgudinnan som är finast. Det kan man inte! (Eiffeltornet vinner förstås på smak.)

En gång i våras visade jag upp hur det gick till när jag lagade Flygande Jakob. Det fick kommentatören PK att bloggkontra med att man alls inte måste ha händerna i maten hela tiden. Hm. Känsliga matlagningsläsare varnas härmed.

Inte nog med att jag gjorde palt igår – jag gjorde samtidigt jämförande fuskpalt: Kungsörnens påse med mjöl som man bara blandar med vatten! (Resultatet kommer lite längre ner.) Men nu till den riktiga palten!

Eftersom jag igår valde att göra palten på mandelpotatis trots att man kan ta vanlig pöbelpotatis, blev paltarna igår lite dyrare. Men man ska vara försiktig när potatisen i affären fortfarande kallas ”nypotatis”, för av sådan blir det dåliga paltar.

1. Riv eller mal potatisen.

Småsnuttarna kräfva en gitarrists fingertoppar: tuffa som bildäck.

Kanske hade det varit lättare att mala potatisen i en köttkvarn eller en gammal Moulinex, men jag har varken eller just nu eftersom illasinnade människor har tvingat mig att rensa i källaren och slänga livsviktiga ting. Jag har till exempel inte kvar mammas zebrarandiga bikini längre, vilket jag påtalar så ofta jag någonsin kommer åt. Så här kan jag säga:

– Ja, om jag hade fått ha kvar den zebrarandiga, då hade jag kanske stått här halvnaken och gjort palt just nu!

2. Häll kornmjöl och kanske lite vetemjöl samt salt över potatisen.

Och det är nu ni undrar: måste man verkligen ha händerna där nere i maten just nu? Japp. Man måste känna hur den känns, för den känns väldigt rolig.

3. Och så blandar man ihop allt!

Det här tycker jag är lite konstigt: att potatisen och mjölet blir en stabbig deg utan att man tillsätter något annat vattnigt och rinnande. Men så är det.

4. Fixa fläskfyllningen.

Men oj! Jag glömde att ta bild på sidfläsket – som enligt det recept som jag någorlunda följde inte skulle putsas eller stekas. Det kändes lite väl fläskigt för mig, så jag skar bort svålen och lite annat vitt och stekte upp köttet. Med bacon! (Bafatt bacon är gott till allt.)

Fläskfettet som jag inte ville ha med inne i paltarna.

Det sägs att man kan lägga ner svålen i paltarnas kokvatten, men det glömde jag bort.

5. Stoppa in fläsket och forma paltarna!

Paltplätt med sidfläsk och bacon, som strax kläms ihop till en boll.

(Observera lillfingerspretet på bilden.)

Det här med att göra paltbollarna känns lite som att leka med lera eller att bearbeta en lerklump strax innan man ska dreja. Jag fick lust både att skapa små krukor och att ha snöbollskrig.

6. Lägg ner paltarna i kokande vatten – försiktigt en och en med en slev. Sjud i 45–60 minuter.

Nu har ni sett finpaltarna och följt hur de tillagades: mycket kladd och klet, men kul och lite knasigt. Här kunde jag ju ha nöjt mig, men om man nu hittar paltmix i affären, så måste man ju testa. Det måste man. Att inte testa är som att tacka nej till en bal på slottet bara för att tv-soffan är så inbjudande.

Något måste jag ha gjort tokigt, för paltdegen blev inte stabbig och tjock utan klumpig och oerhört kladdig. Alltså va. Hur svårt kan det då vara att blanda en påse mjöl med 12 dl vatten? Vad kan gå fel? Min degblandarassistent kämpade och kämpade, men de oblandade klumparna fick jag till slut klämma sönder med de i detta läge vattenliksskrynkliga fingrarna.

Och så skulle paltarna fyllas med kött och formas till, eh …

… boll… ar?

Om jag inte hade älskat bacon, hade jag i detta läge säkert slängt Kungsörnens fuskpaltar i komposten och inte tänkt mer på dem. Men man kan ju äta degklumpar med baconsmak, tänkte jag och fortsatte ända in i kaklet.

Ni ser att ”paltarna” efter kokningen ligger och skäms i en slajmhög på botten av kastrullen? De gick att sära på, men hade en konsistens som påminde om uppblött sockerkaka. Jämför nu kladdet med de äkta paltarna här:

Finpaltarna i den bernadottska emaljgrytan.

Men nu till det intressanta. Finpalten var underbar på alla sätt och vis och hade rätt konsistens och smak. Men fuskpalten med sitt slemmiga utseende och hopplösa slafskänsla i munnen smakade faktiskt ok. Det kan ju ha att göra med baconet – men kanske är fuskpåsen inte på helt fel spår trots allt.

Till palten åt jag ohemult stora mängder smör (de som ville fick ha lingonsylt på) och så drack jag förstås champagne. Och vann med 3,75 paltar i magen gjorde jag.

Diskussionen runt bordet handlade plötsligt om bantning eftersom någon räknade ut att man ju inte kan äta för mycket av palt, och det ju är det som är problemet med mat. Att ”man” äter för mycket. Så då gjorde vi det eftersom jag hade lagat tre efterrätter.

Tre äppelefterrätter på väg mot utgallring.

Lokaltidningen hade nämligen en äppeldessert-tävling och jag kände för att testa de tre på prispallen. Alla i familjen var dock rörande eniga om att den som jag alltid annars gör är godare. (Mycket lydig och väluppfostrad familj.)

Avslutningsvis har jag hittat anledningen till att alla i Sverige äter pasta hellre än palt:

____
Recepttillägg: min äppelpaj

Smörj en form.
Lägg i äpplen i tunna skivor eller klyftor. (Skala eller inte skala, det är frågan.)
Droppa över citron.
Riv över mandelmassa tills du skäms.
In i ugnen på 180 °C i ca 20 minuter – lägg folie på om mandelmassan ser farligt mörk ut.

42 kommentarer

De perfekta gästerna

Publicerat av Lotten Bergman den 20 juni 2010 13:58

Lisa och Johan dundrade igår in med två barn och ingredienser för matlagning i tre veckor. För de brukar göra så. Plötsligt sprang kommentatören Örjan in i köket med en foccacia stor som en storbilds-tv. Under tiden som Lisa och jag tittade på just en sådan tv och Den djefla mannen stretchade sin ryggskottsrygg, lagade Johan en lasagne. Den var vacker och underbar och full av grönsaker och när det bara var en enda liten kall portion kvar, kom jag på att den ju skulle fotograferas.

Lisa Förare Winbladhs matbilder brukar inte se ut så här.

Plötsligt hoppade Lisa upp ur tv-soffan och började stänka vin och delegeringar omkring sig och vips! stod en gigantisk chokladmousse färdig på bordet. Den höll på att skära sig och den höll på att bli grynig och den höll på att bli alldeles för söt eftersom jag hällde i en massa socker utan att bli tillsagd att göra just det och så höll den på att bli för stabbig eftersom jag vispade på full fart när man faktiskt ska vispa grädde ungefär som när man steker lök – långsamt och meditativt – och så höll grädden dessutom på att smälta bort eftersom jag ställde bunken på spisen.

När jag njöt i stora drag och verkligen älskade moussen, sa Lisa och Johan att jag hade fel eftersom den var helt misslyckad.

Och hur umgås man då i dessa moderna, elektroniska tider? Jo, alla med varsin dator. Alla med varsin mobil på armlängds avstånd. Alla med fantastisk simultanförmåga som möjliggör både slösurfande, dumsurfande och googlande samt upprörda diskussioner. Och alla med både mål och mat i mun.

1: Chokladmoussen. 2: Potatismjölet som hälldes över allt vinspill. 3: En ouppsprättad bok. 4: Dagens gåta: vad är det där? — Fyra människor, fyra datorer och 1: chokladmoussen 2: potatismjölet som hälldes över allt vinspill 3: en ouppsprättad bok 4: dagens gåta: vad är det där?

Mitt råd till alla i hela världen: skaffa vänner som bjuder in sig själva, tar med alla ingredienser, lagar all mat och – kanske allra viktigast – mår bra av en dator i knät.

57 kommentarer

Nymatsrapport 2: Flygande Jakob och en annan kyckling (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 4 mars 2010 09:08

Jag är inte matnörd och – som ni ska få ett och annat bevis för nedan – inte matfotograf. Men hungrig nästan jämnt.

Den 1 januari fylldes kommentatorsbåset med allehanda mattips eftersom jag har som föresats att inte bara laga de vanliga standardrätterna i år. Även om jag inte har rapporterat om det här, så har det lagats diverse nytt. En och annan paj och några grytor – men inte köttfärssoppa än, för den är jag lite rädd för. (Inlägget från nyårsdagen finns här.) Den första nymatsrapporten kom redan efter en vecka, och här kommer nästa.

När man vispar grädden till Flygande Jakob ser det ut så här deckarboksaktigt ut.

– Vem har dött i grädden?

Bacon, grädde, nötter och mandelflaaaaa… (Mel.: ”Tårtan”.)

Han blev snygg, men flög inte jättebra.

Jakobs avgångsbetyg:

Lättugghet: 5

Kletighet: 5

Mättnad: 5

Var för sig är bacon, grädde, jordnötter, bananer och kyckling verkligen gott. Men tillsammans blev det nästan lite som när Rachel i ”Vänner” lagar trifle med grädde, kött och små ärtor.

Apropå grädde, så har vi ätit det flera gånger. Födelsedagarna har firats med nykomponerade tårtor och inte den gamla vanliga jordgubbsvarianten som vi alltid gör.

Mandelmassahögstårta med chokladskräp!

Ett småmuffinstorn!

Igår var en stressig dag när tre barn hade träning, ett barn kom hem sent och det minsta barnet skulle vara hemma helt solo i en liten stund. (Väldigt liten stund, men ändå.) Då brukar det bli humsaskumsamat eller rester – men igår slogs billighetsrekord eftersom jag köpte nästan färdiglagad mat med kort datum för nästan inga pengar alls.

En fuskpotatisgratäng i påse, två ganska färska kycklingar, senapskål (ergo ruccola*) och bolltomater. Och hackad fänkål som jag klämmer ner i gratängen för extrasmak.

Den ena kycklingen hade varit med så länge att han hade antagit sin förpacknings kantiga form som kamouflage.

Se, så gott.

Se, så slut. (Eslövska praliner, mig förärade av Minerva.)

*-uppdatering
Nä, vi måste ta en utredningsomgång när det gäller ruccola, som enligt SAOL kan stavas både med cc och c. Det är ju så roligt är att det är senapskål det handlar om – som låter så läbbigt att man inte kan ta betalt för det, varför man byter nationalitet och namn och får folk (inklusive undertecknad) att äta de där inte särskilt spännande bladen. Tiila påpekade då att det inte var så enkelt:

”Det finns två bladgrönsaker som kallas rucola, dels senapskål och dels vild rucola som är en helt annan art. Och den rucola som finns i handeln är INTE senapskål.”

Jag rusade till NE, min husgud och aldrig sinande källa till glädje och förvåning:

rucola, rucolasallat, roquette, namn på den sallat som erhålls främst från arten senapskål.
Den presenterades relativt nyligen som en nyhet för Sverige, men växten odlades här redan på 1400-talet under namnet senapskål. Bladen har en pepprigt pikant smak och är goda i sallader och sallatsblandningar. Bladen används också som smaksättare i mat, på pizza och i pastarätter. Också den vildväxande arten sandsenap har på en del håll fått användning som sallat och kallas ibland vild rucola.

Jahaja. Ska vi börja säga roquette istället?

Det här är inte senapskål.

42 kommentarer