Etikett: mat

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

Publicerat av Lotten Bergman den 17 juli 2009 00:01

Frågelådan är öppen! (Det är inget hittepå – jag har fått frågorna via mejl. I alla fall en av dem.)

”Har du ätit något läbbigt?”

Förutom levern häromdagen (som jag ju inte åt), har jag ätit små bläckfiskar. Men de var verkligen inte läbbiga utan krispiga, salta och citroniga. Smakar som kyckling.

De där två fiskarna, vars ögon lyser som de där små figurerna i Star Wars, fick sedan sällskap av fem bröd.

”Badar du bara i havet eller i pool?”

Den här poolen hade jag kunnat bada i om jag ville, men tro mig: salt är så vansinnigt mycket trevligare än klor. Strax bredvid just denna pool dansade jag som Meryl Streep i filmen Mamma Mia (till just låten Mamma Mia) och fick trots att jag var barfota skavsår på tårna. Kan ha varit piruetterna.

”Har du sett några ruiner och statyer?”

Nej, men en välkomnande burkkrans på en vägg.

”Hur kommer det att gå när du ska springa en mil?”

Enligt min tömda kaffekopp här … spår jag … hm. Inte en susning, men visst ser det lite ut som en word verification? Eller ett av Beatlesomslagen?

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

Jomenvisst. På fötterna kan man mäta skrynkeldjupet i centimeter och och multiplicera med 20 och då få fram antalet minuter som jag har legat i vattnet. Det är så långgrunt att man måste ladda som inför en bergsbestigning om man ska ut så långt att man inte bottnar.

Nu ska jag sova gott och ladda inför fredagskvällens mandomsprov – milloppet. Jag ska springa jättefort i tio meter, sedan så långsamt jag kan. Jag ska visualisera basketbollar och se till att få i mig vätska särskilt under de första 20 minuterna och så ska jag knyta en näsduk att ha på huvudet som Tintin. Om Tom Hanks springer lagom snabbt, ska han få dra tills jag på målrakan vrålar ”ur spår” och springer om honom. Han kommer sedan att upptäcka mig och ge mig huvudrollen i en basketfilm. (Ja, det stod i kaffesumpen där uppe.)

13 kommentarer

Öl och macka på 70-talet

Publicerat av Lotten Bergman den 2 oktober 2008 13:22

I dessa GI-tider är det här med mackor och bröd mer syndigt gott än någonsin.

(Det konstiga är att jag nyss trodde att GI var ett självklart begrepp. Men icke. Väldigt förkortat handlar GI-tanken om att vi människor mår bra av en någorlunda jämn blodsockernivå. Själv mår jag ypperligt även under blodsockertopparna. Dalarna? Äh, det är smällar man – och kanske omgivningen – får ta. Den dagen jag efter en macka säger ”aaaldriiig meeer” ska jag kanske ta mackförbud under övervägande.)

Jag har förut berättat om vår ytterst brokiga boksamling, where old books go to die när alla släktingar har källarrensningar och förbereder sig inför döden.

Idag hittade jag Kom in på en öl och en smörgås (1967), red. Per-Henry Richter (copywriter f. 1928).

Själva mackan dominerar verkligen på framsidan. För att inte tala om citattecknens viktiga funktion i sammanhanget.

Men kolla, sicken trevlig text – ”ymnig ölkonsumtion”! Fast att äta pyttipanna på macka måste funka lika bra som att balansera bestick på huvudet eller förvara konfetti på ugnsgaller.

Hm. Ölvisan som sjunger av sig själv.

Är texten på baksidan en experimentell dikt som deklarerar att boken innehåller ängsliga och trötta värdinnor eller bara i all hast nedtecknade stödord? Nä, nu är jag mer än lovligt sugen på öl i ymnighetshorn. (Öl som jag ska dricka på ett hotell i Katrineholm, tror jag.)

Några andra böcker:
Blindtarmen.
Böcker 1973.
Drutten & Jena.
En konstig bok.
Att sätta bo.
Småtips.
Huvudbonadsdagen.
Kroppskultur.

24 kommentarer

Nå, hur var det att äta sniglar?

Publicerat av Lotten Bergman den 28 maj 2008 14:18

För tio dagar sedan berättade jag om vår snigelsafari, och nu har jag dränkts av krav på ätrapport. (Jag måste vara ute på djupt vatten eftersom jag anser att man dränks av i runda slängar tio mejl.)

I vanliga fall äter man ju sniglar genom att dra ut vitlöks- och persiljeinkletade små sega saker ur snäckskal. Men kocken Örjan tyckte att det var trist, så han tillagade till oss i radiostudion snigelragu, snigelspett och snigelsoppa – som serverades med surdegsbröd.

Och det var mycket gott! Sniglarna var varken sega, slemmiga eller läbbiga och från alla möjliga krypin på Sveriges Radio dök provsmakare upp och yrade om GI-sniglar och veganmat. Meeeeeen … om man tar vad som helst och tillagar med grädde, vin, ouzo, olivolja samt smaskiga kryddor och serverar gott bröd till, kan man väl nästan ha vilket skröfs som helst som bas?

– Nej! röt Örjan. Sniglarna har ju en underbar mustighet!

Jahaja. Någon vidare matnörd är jag inte. Men tidigare har jag ju undervisat barnen här hemma i konsten att äta sådant som jordärtskockor, kronärtskockor och brylépudding. När det var dags för sniglarna var motståndet kompakt.

– Jag äter hellre bajs, sa Bästisgrannen, vände på klacken och gick.
– Om jag slipper behöver jag inte lördagsgodis – jag lovar, sa Tioåringen.

Den djefla mannen pratade omkull mig:

– Precis som med spindlar tycker jag att sniglar är ett väldigt intressant fenomen och naturligtvis ska jag smaka, men precis som när det gäller spindlarna hyser jag en instinktiv motvilja som inte alls stämmer överens med min livssyn som att jag vill vara kompis med alla kryp och äta kalvhjärna och komage samt fårtestiklar. The spirit is willing but the flesh is weak, som det står i bibeln. Eller ”Anden är villig, men köttet är svagt”. Matteus tjusex nånting, vilket påminner mig om …

Då var det jag som vände på klacken och gick. Och av alla i familjen var det bara Åttaåringen som lite försiktigt vågade doppa en brödbit i soppan.

Jag äter alltså utan problem sniglar, men kan inte riktigt känna mustigheten i de små musklerna. Till min stora förvåning visade det sig däremot häromdagen att jag lider av en helt annan mataversion: armhålevy.

Det var på ett café på Östermalm. Framför mig satt en kille i linne och åt. Varje gång han plockade fram mobilen eller sprättade salladsblad omkring sig, blottades armhålan.

Armhålan i fråga.

Min blick sögs mot linnet och armhålan blev större och större. Den närmade sig min mun som Triffider mot ett tilltänkt offer. Maten som jag stoppade i munnen kändes som växande marshmallows och jag tuggade liksom på decimeterlånga hårstrån som lindade sig som Storsjöodjuret runt mina utstående tänder. Jag försökte tänka på mindre läbbiga saker som t.ex. när någon äter rå orm i Capricorn One, men gav till slut upp.

Så hur botar man en plötsligt uppdykande armhålefobi? Kan jag ens äta glass utomhus i sommar? Eller var det bara denna armhåla – i kombination med ett linne som påminde om madrassöverdrag – som smakade illa?

32 kommentarer

Hemliga rum

Publicerat av Lotten Bergman den 23 maj 2008 15:42

Hemliga rum får ni bara inte missa. Det är i morgon och jag är så mån om er perfekta lördag att jag har satsat flera timmar av min dyrbara fredagstid (med bl.a. snigelsoppsätning för barnen) för att få ut denna lilla textsnutt. Kanske får man även inspektera ett och annat hemlighus bland de hemliga rummen.

Snigge Snigelsson i övre vänstra hörnet kände sig som ett hemlighus hela han.

Tänk om detta blir det sista blogginlägget. Tänk om internet och webbhotellen och Bloggerbludder kajkar ihop senare i eftermiddag när vi ska göra en bypassoperation på ”www.lotten.se – en golgatavandring på små, små pixlar”.

Bloggvirket svämmar över där jag sitter. Ni som har tid över kan lyssna här, när jag äter sniglar i radio.

Snigeltemat fortsätter här hemma: Sextonåringen och Femåringen illustrerar.

Ni som inte har tid över, ska inte prioritera bloggar eller tandborstskurning av handfat utan hellre öl, bio och en grillad ko.

26 kommentarer

Jag ska bli matbloggare när jag blir stor

Publicerat av Lotten Bergman den 30 december 2007 15:55

Fast vid närmare eftertanke ska jag inte alls det. Det var då själva tusan vad svårt det var att stava till morgondagens meny här i huset. Så här är det. Jag och Bästisgrannen ska ställa till kalas med vit duk och vikta servetter samt … lite mer planering är vanligt.

Typisk dialog när vi planerar (och männen röker cigarr och slår små barn eller vad de nu gör):

– Hur många blir vi? säger jag.
– Bara nio. Fast sjutton inklusive barnen, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Äta här inne eller i stora salen?
– Stora salen?
– Ja, vardagsrummet!
– Sa du stora salen?
– Ja, men vi äter i köket va?
– Varför kallade du ditt vardagsrum för stora salen?
– Här, var tyst och ta en klunk vin.

Men nu har Bästisgrannen slutat snusa. Livet är inte som det brukar vara. Hon har inte snusat sedan hon somnade på julafton. Det är nästan 300 kronor snus, det! Dialogen nu:

– Hur många blir vi? säger jag.
– Har ingen aning, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Runt nitton? föreslår jag.
– Va?
– Vad ska vi äta?
– Äta? Nu?
– Nej, på nyårsafton!
– Varför pratar vi om nyårsafton?
– Här, var tyst och stoppa in den här papperstussen under läppen så kan du kanske tänka bättre.

Kolla nu på menyn och räkna alla konstiga stavningar och utrikiska fnuttar på bokstäverna och fatta hur lång tid det tar att skriva sådant som har tolv vokaler i rad staplade på varandra. Tacka vet jag pölsa och palt, dem vet man var man har.

FÖRRÄTT FAST FEL

Rosa champagne.
Löjromstoast – triangelmacka utan kanter men med majonnäs gräddfil, citron, dillvippa, hackad rödlök och crème fraîche
Löjromstoast utan löjrom för gäster som inte begriper att uppskatta detta guld. Ketchup finnes.

HUVUDRÄTT PÅ ETT FAT

Tjeckiskt öl och diverse viner.
Entrecôte med kantarellsås och fänkålsspäckad fransk potatisgratäng med amerikanska stänk.
Fläskfilé med champignonsås utan champignoner grönpepparsås för svampallergiker och till detta en potatisgratäng gjord på vatten och bröd för alla som går på diet.

DESSERTEN I ÖKNEN

Citronfromage med krossad ananas och Cointreau, ett hårigt citronmelissblad, en med kärlek utkarvad, snygg chokladflaga samt en klick äkta grädde.
Chåckelaaapudding à la poussière.
Kaffe och hinkvis med te.

Reservation för av trötthet orsakade ändringar och hårstrån i såsen.

—
Hur ska vi vika servetterna? Som doggy bags?

39 kommentarer

Matdagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 3 augusti 2007 02:34

Hemma hos familjen vi bor nu, brukar de laga mat hemma nästan varje dag. Väldigt sällan går de ut och äter, vilket de anser är ovanligt bland de jämnåriga kompisarna. Dessutom gör de eget jordnötssmör, egen sylt och … ptja, är inte helt olika svenskarna i sin mathållning. Eller, jo kanske i alla fall.

Hamburgare ”pizza melt deluxe”?

Titta, kalla hamburgare i Pressbyrån. Man köper, tar hem och värmer. Detta rekommenderas inte, men jag har lust att prova ändå.

Häromdagen åt vi kinesisk restaurangmat och fick då fortune cookies, som jag bara har sett på tv och film. (Jag är inte världsvan, sorry, kanske finns dessa även i Sverige.)

Lyckokakor.

Mat för fyra kostade $38 + skatt som läggs på i kassan + 15–20 % dricks. Man lämnar alltid dricks även om servitrisen spottade i maten och både hon och maten var seg.

Med notan fick vi de hårda, söta kakorna som man bryter sönder för att kunna komma åt en liten lapp med horoskopliknande framtidsutsikter. Enligt tradition läser man upp lappen högt, varpå alla runt bordet tillägger ”… in bed!”.

– Stor framgång och rikedom väntar på dig, läste jag.
– … in bed! ropade alla amerikaner.

Om jag inte hade ätit upp allt, hade jag fått resterna med mig hem (”doggy bag”) i en sådan där kartong som jag har längtat efter sedan jag såg Legal Eagles. (Jag vet, kartongerna finns bl.a. på Centralen i Stockholm.)

En kväll grillades hamburgare i en fantastisk grill som heter ”Big Green Egg”.

Big green egg till vänster, big blue man till höger.

Nu var detta inte vilka hamburgare som helst, utan faktiskt buffaloburgare – bisonoxeburgare. De krympte inte över huvud taget utan var precis lika stora före tillagningen som efter. Smaken var lite åt älghållet, men eftersom jag drällde majonnäs, senap, ketchup, ost och grönsaker på min, slog inte köttsmaken genom precis.

Ser ni den svenska souveniren i mitten?

Till buffaloburgarna åt vi pizza från Papa Murphys Pizza, som tillagar pizzor utan att de facto värma dem.

Papa Murphys kalla pizzatillverkning.

Man beställer, åker dit, köper en rå pizza och sätter in den i ugnen hemma.

Pizzans uppvärmningsinstruktioner är väldigt utförliga.

Inte vet jag hur det funkar, men jädrar i min låda vad god den pizzan var! Till hamburgarna och pizzan serverades även ”cheesy bread”, som är en pizza med enbart ost. (Väldigt GI. Not.)

En kväll åt vi Sloppy Joes – hamburgerbröd med köttfärssås – eftersom vi bad om något typiskt ”midwestern”.

Den gula klumpen är ost. Den lilla köttbiten som ser ut som en halv salamiskiva är rökt bisonoxe. Chipsen är chips och kexet är en ”cracker”.

(Det är svårt att se, bilden är extremt dålig.) Här i trakterna kallas de också taverns. Köttfärssåsen kryddas med ketchup, senap, lök och chilipulver och smakar precis som man kan tänka sig.

Igår åt vi ”Beer But Chicken” (plats för skratt). ”But” ska uttalas [buuuööööt] liksom, med väldigt mörk röst.

På paketet står ”Beer Can Steel Chicken Cooker”. Ingen säger så.

Ölrumpskyckling
Ta en kyckling. Plocka ut inälvorna. Öppna en ölburk och sätt kycklingen på den och tryck in ölburken i kycklingens rumpa. Ställ den upprätt på en särskild ställning i en grill och grilla tills den blir färdig. Dra loss ölburken ur kycklingrumpan. Ät.

Man känner inte någon ölsmak, bara att kycklingen är väldigt saftig.

– Får man inte i sig olämpliga metallångor från burken?
– Kan man ta whisky istället för öl?
– Blir man inte förgiftad av färgrester från burkens utsida?
– Hur länge har man tillagat denna rätt här i USA?
– Spelar ölsorten någon roll?
– Kan man verkligen …?

Inom den närmaste framtiden kommer någon amerikan att dänga något hårt i huvudet på mig och be mig hålla käft.

16 kommentarer

Inne i ”the grocery store”

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juli 2007 09:41

– Vad vill ni göra idag? Zoo? Museum? Se på vackra utsikter?
– Mataffären!

Nästa sevärdhet är alltså the grocery store. Vi lämnade den ljuvliga 40-gradiga värmen och den vackra solen och snubblade in i en affär stor som en flyghangar. (Tror jag, jag har ju faktiskt inte varit inne i en flyghangar. Men det är ett roligt ord att skriva. Flyghangar.)

Inne i affärn välkomnades vi av en enorm salladsbar – all you can eat för 50 kronor.

Så då gjorde vi det. Raaap. Personalen frågade förstås varför jag tog bilder, varför jag förklarade att jag var från Sverige. Då konstaterade hon snabbt beklagande:

– Ooooh. So you don’t have vegetables down there.

Det här fascineras jag storligen av: 100 meter pizzakartonger. Say no more.

Mjölk i långa rader. Till varje gallon räcker fem paket Oreo cookies. På andra sidan finns lika mycket smaksatt mjölk. Choklad och jordgubb, men ingen surströmming.

Jordnötssmörsavdelningen är stor som en etta på Söder.

Här har vi färdiginguckade och ugnsbakade potatisar som man bara stoppar in i mikron en liten stund. Den där orange cheddarosten funkar faktiskt väldigt bra både riven i sallad och smält på … allt annat.

Extremt färgglada tårtor. I USA har man alltså inte gräddtårtor utan glasyrtårtor – det färgglada är glasyr, som heter ”frosting”. Den här bilden visar upp 1/10 av tårtutbudet i denna butik, som förresten heter Hy-Vee. Nu till det mest annorlunda jämfört med svenska tårtor: här har man ingen sylt eller fyllning i dem. Om det är två bottnar, är det glasyr mellan lagren. Alltså sockerkaka plus glasyr. (Vet inte om detta gäller för tårtor hela USA.)

Nu vet jag inte riktigt vad det sockerkaksliknande heter, för det kallas ibland angel cake och ibland sponge cake och är lika studsigt som skumgummi. I min familj i Dallas var the sponge cake 15 –20 cm hög och kunde bara skäras med en elektrisk kniv om den skulle behålla sin stuns.

Nästan all ost är färdigskivad. Eftersom jag som present hade med mig en osthyvel, ska jag nu leta reda på en för nästan alla helt okänd ostklump från Schweiz.

Så nu vet vi det. Vi är kända för den ursprungliga fisken.

Amerikansk, liten, händig burk majonnäs. Jag har frågat varför deras majonnäs är vit och vår är gul, men ingen vet. Fast en sak sade de alla klart och tydligt: de skulle inte vilja äta gul majonnäs. ”Yuk” var ett ord som ofta sades med emfas när vi majonnäspratade. Nu recept på en god smörgås!

Lottens amerkanska macka
Två fyrkantiga brödskivor. Senap och majonnäs – snåla inte. En skiva sallad. En tjock skiva kalkon eller skinka eller både och. En tjock skiva ost. Lite pepparrot. Lite söndersmulade chips. Lägg ihop skivorna och skär dubbelmackan på diagonalen. Yum. (Vilket är motsatsen till yuk.)

Och när man är färdig och betalar med kort ska man skriva sitt namn på en liten skärm. Detta har jag ju gjort även hemma en eller annan gång, men här gör vi det hela tiden. Varje gång jag sätter plastpennan mot skärmen får jag en tvångstanke att jag istället för mitt namn plötsligt skriver ”pitt snopp” eller ”portionssnus” eller kanske Zeb Macahan. Hittills har jag varje gång lyckats krafsa dit ”Loskan Burjnos”. Ungefär.

(På bilden är det Bästisgrannens hand.)

—-
Häromdagen undrade jag över de frekventa snorpapperen (tissues) som finns överallt. Matildas fikarum har en australiensisk förkaring här.

18 kommentarer

Skockor och annat från min barndom

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juli 2007 00:06

”Barn ska vara uttråkade, för det var jag när jag var liten och det mådde jag minsann inte illa av. Barn av idag är bortskämda; de behöver ju inte ens ha på sig träskor, cykla vart de än ska eller dra upp gylfen med hovtång.”

Detta har jag rabblat som ett mantra under sommarlovets tre första veckor. Barnen har tittat på regnet medan jag och min djefla man har jobbat. I jobbpauserna har jag målat fönster och på det hela taget kan man lugnt säga att sommarlovet har varit

SKITTRÅKIGT!

Inte blev det bättre igår heller. Kan ni tänka er: det regnade. Barnen klättrade på väggarna (vi har ribbstolar och repstegar), regnet regnade och fönsterfärgen torkade inte. Jag städade plötsligt vårt fina skafferi – som jag så ofta jag kan visar upp trots att det ju är så stökigt. (Det är ett eget påhitt: ett byggpussel av två Billy, en Ivar och spillvirke samt en toadörr från förra sekelskiftet. Se, nu fick jag skryta igen.)

Ett spegeltrick? En photoshoppad bild? Ett hopkok av alla grannars och mitt skafferi?

Nej, bilden föreställer inte en hylla på Coop. Tydligen är jag bara helt enkelt fullständigt från vettet, ständigt handlandes dubbletter med huvudet under armen.

För att få barnen att i ännu högre grad sätta sig in i min trista, träskoförsedda barndom, bjöd jag på matutbildning à la 70-tal. För detta är lite av det som introducerades som kvällsmat eller erbjöds som sysselsättning runt 1976:

– Hokus pokus, abrakadabra, förvandla denna mat till pizza! sa Sjuåringen och Tioåringen med magiska handrörelser.

Majskolvar, kronärtskockor, jordärtskockor, vattenmelon, ostkaka (inte på bilden), såpbubblor och en stickning. (Den jättestora parmesanosten har förvisso inget gemensamt med den färdigsöndersmulade som vi serverades hemma.) Sedan berättade jag om 80-talsserien ”V”, som liksom Baretta, McCloud, Columbo och Barbie Benton gjorde ett outplånligt intryck.

”You sure don’t look like an iguana.”

Trettonåringen visade med detta salladstrick att hon förstod ”V” exakt.

(Alla åt skockor och majs med smör rinnande i mungiporna och citroner skvättande i ögonvrårna. Alla tyckte om något och alla glömde vilken som var kron- och vilken som var jord- och alla var överens om att besticken inte egentligen behövs till annat än palt. Nästa tråklördag ska jag nog servera fondue.)

36 kommentarer

Hemlig formel för bloggsuccé

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2007 18:51

Det finns säkerligen en hemlig formel för hur och när man ska blogginlägga för att bli så läst som möjligt. Liksom

ämne + åsikt + tidpunkt på dygnet + frivolitet² + fråga = alla hurrar och sprider ryktet om det underbara blogginlägget

Här kommer då en text enligt formeln

gäsp + tråk + nu-börjar-sporten-snart + ett ord jag inte fattar + förlorad poäng = alla rycker på axlarna och tar ännu en öl på verandan

Efter att jag och min djefla man igår var på megafest, har denna söndag varit lite avslagen. Jag har ätit ost, gräddbakelser, chokladmuffins och godis för att kompensera för någon brist och barnen har överlevt genom att räkna regndroppar, beräkna molnens tjocklek, spela kort och klippa sina tånaglar.

Till kvällsmat lyckades vi nio dagar efter senaste storhandlingen servera

tinade tortillas med gammal köttfärssås
försvarliga mängder isbergssallad och tre avocador (som till säkert 23 % var ok)
fyra i den bortresta Bästisgrannens inlånade fritös tillagade vårrullar
tre kokta majskolvar med smör och peppar
chips
FUN-saft med plastsmak
fruktsallad av äpplen, hasselnötter, russin och brunprickiga bananer
en tesked glass per person.

Häpp!

16 kommentarer

Se på hur du äter – andra gör det

Publicerat av Lotten Bergman den 20 juni 2007 10:30

Både Saltstellan och Fast Food Lovers berättar idag om den nya produkten för oss som gillar enkel matlagning som kladdar och kletar och brinner i munnen.

Det är Old El Pasos nya tacovariant – som går på potensmedel eftersom den står av sig själv. Nu är det ju så att jag redan har testat detta. Jag som aldrig är först med något, har tydligen varit det.

Den gamla tacon har rundad bas; den ser ut som ett långsmalt U. När man biter till, lägger man huvudet på sned och om man sedan inte är snabb att vända huvudet rätt igen, har man snart sås rinnande in i örongången. Tricket är då att inte ha så rinnig köttfärs, långa grönsaker och guacamoleklister samt att klämma ihop den trasiga tacon lite så att det mesta stannar kvar. Eller i alla fall trillar ner på tallriken.

Den nya tacon har en platt bas. I och med att basen är bredare, ryms det mer i dem. Fine, bra, jag vill äta stora tuggor i stora lass, slabba och slafsa och inte alls låta vinet rulla i gommen utan bara plaska ner i magsäcken så snabbt som möjligt.

Men.

Eftersom basen är bredare, blir även avståndet mellan sidorna större. När man gapar efter mycket, måste man i detta fall svälja lite i taget. Man måste nibbla lite i tacokanterna och stoppa in tungan mellan tacoväggarna och skoooopa ut maten. Lapa som en katt. För om man biter i hela tacon – som vi ju har lärt oss att man ska göra – bryts basen omedelbart i två delar.

Det är som två sänggavlar som bara har täcken och kuddar emellan sig, ingen sängbotten. Om man redan förut hade problem med bordsskicket, kan detta i och för sig vara lösningen: alla äter lika slafsigt.

Jag äter med hela kroppen. (Bildrepris.)

Nu blev jag sugen på Barry Lyndon.

Uppdateringsfundering
Eller är det en annan film jag tänker på? Är Barry Lyndon helt fel? En man och en kvinna äter så stekfettet skvätter upp i håret på varandra i en mörk taverna.

Uppdateringslösning!
”In a celebrated scene, Tom Jones and Mrs. Waters sit opposite each other in the dining room of the Upton Inn, wordlessly consuming an enormous meal while gazing lustfully at each other.”

20 kommentarer