Hoppa till innehåll

MoMA, vapen, män och ett gnissel (dag 9 i N.Y.)

MoMA måste man ju besöka om inte annat så för att det är så enkelt att säga, komma ihåg, åka tunnelbana till samt hitta bland alla skyskraporna. Men först råkade jag gå förbi det synnerligen välövervakade Trump Tower och krocka med dessa män (se nedan). Jag överdriver inte … jag gick rakt in i två av dem och har alltså nuddat vid pangtjofräsen som de går och släpar på.

Jag måste ha reagerat som vore det Trumpen själv jag sprang in i, för de läskiga männen bedyrade mig sin kärlek (honey, sweetie, darling) medan jag själv försökte fnissa mig baklänges därifrån samtidigt som jag klämde av denna bild.

Gulp, liksom.

Trumpsoldaterna var oerhört trevliga mot alla människor som ville posera med, framför och bakom dem. De svarade hur vänligt som helst på tilltal, men jag vågade banne mig inte gå tillbaka och fråga om de trivdes på jobbet.

Man kan gå mot MoMA i en kringelikrok in i en förhållandevis billig klädaffär, där det (liksom på alla andra ställen i hela New York) finns ett Starbucks – som jag berättade redan i början av min vistelse här, är Starbucks mitt plejs numera. Jag tar en kaffe och så sätter jag mig att vila fötterna eller skicka ut ett blogginlägg. Det är faktiskt inte alls mysigt; stolarna är hårda, borden rangliga och kletiga och ätutbudet är magert och väldigt fokuserat på antingen socker eller proteiner. Men de har internet och väldigt gott kaffe. (Jag tar sojamjölk i, så blir det lite lagom sött också.) Fast hur såg det ut just denna dag?

Huärrrrk, liksom.

När jag såg detta i de framlagda exempelprodukterna, hojtade jag till eftersom jag sedan 1981 kan det engelska ordet för mögel. (En helt annan historia som inbegriper mitt år i Dallas och en s.k. jock strap.)

– Yeah, it’s only on display. It says so, d’ya see? D-I-S-P-L-A-Y.

Sa Starbuckspersonalen. När jag senare påpekade att det varken fanns kanel eller kakao till en stackars liten kines som ville ha det i sitt kaffe, svarade de:

– No, not today.

[plats för förvånade flämtande suckar och famlande efter mejladressen till informationschefen på Starbucks]

Och nu ska ni få höra: MoMa var toppen! Verkligen! En rolig, intressant och lättsam upplevelse. Det enorma Met går förstås inte av för hackor, men stämningen på MoMA var liksom … fnissig. Jag stötte nästan omedelbart på van Goghs underbara stjärnor, som skymdes av en halvmåne med människor som tog selfisar, filmer och normala foton av tavlan.

– Hello, sa jag till vakten som stod och kollade så att ingen kom för nära eller tog bild med blixt. Is it always such crowd right at this spot?

Vakten Mike berättade då att det var den absolut dyraste tavlan på hela museet, och att ja, här står folk hela tiden. Och att alla vakter har ett rullande schema så att de får omväxling – men att alla helst vill stå just på denna plats. ”So I won the lottery today!”

Jag vandrade vidare. Det var egentligen alldeles för många människor som var där, men alla var ganska tysta och fokuserade. De flesta hade guider i öronen.

På MoMA har man sin guide i en app i telefonen och egna lurar. Mycket behändigt – men andra lösningar finns förstås också.

Framför många av tavlorna satt studenter med sina lärare och ritade av eller läste eller lyssnade på små föreläsningar. Och så fanns det ju intressanta konstföremål.

Sedan 1985 har Adrian Piper samlat avklippt hår, sina ömsade skinnflagor samt nagelklipp i dessa burkar. När hon dör ska hennes aska fyllas på i en burk och doneras till MoMA. Läckert.
Den här bilden tog jag för att det var ett intressant koncept: kvinnan på bilden är ju oerhört vacker på ett Louise Brooks-sätt, men all text runtom henne handlade om hennes liv.

Mannen på bilden vände sig om och sa förlåt förlåt förlåt. Han heter Giovanni Basilia, är 72 år och född i Italien. Hans föräldrar flyttade till New York när han var elva år. 

”Jag kunde ju inte göra annat än att följa med. Du ska veta att jag vill tillbaka till Italien, det är där jag hör hemma. Men min son bor ju här. Han är ingenjör precis som jag, förresten. Fast nu är jag ju pensionär. Jag pluggar fotografering på universitet nu och ska åka på ett forskningsprojekt till Italien i sommar!”

Så långt kommen tittade Giovanni på den vackra kvinnan på bilden igen.

– Hon ser ut precis som min mamma. Stackars mamma. Min pappa var så brutal mot henne. När hon dog bara 40 år gammal frågade läkaren mig varför hon hade blåmärken på hela kroppen. Jag har lärt min son att man ska vara snäll mot kvinnorna. Men vi har inte så mycket kontakt, sonen och jag – han har ju så mycket att göra med sitt jobb.

Jag fick Giovannis mejladress när vi konstaterade att 90 minuter hade gått sedan jag tog bilden på kvinnan, och så skildes vi åt.

Konstnären Marcel Duchamp (1887–1968) hängde upp en snöskyffel redan 1915. Jag kallar denna konstgren ”Precis som hemma”.
Framtiden på museer är ting från vardagen, sanna mina ord. Den lilla anteckningsbok som jag har i ett snöre om halsen, kommer att hamna på MoMA precis som den här fotografens (Stephen Shore). Och alla mina dagböcker, fotoalbum och basketstrumpor likaså. Japp, det kommer att finnas en hel avdelning med Lottenprylar på … nåt museum nånstans.

Vissa rum hade snoppförstoringar av alla de slag (vet inte riktigt vari intresset för detta fenomen ligger – det är ju inte ens kontroversiellt numera) och gamla instamic-foton med nakna karlar eller sukt-poserande kvinnor med små näsdukskjolar och tungan ute som en varm tax.

Plötsligt dök den här varningen upp på en vägg.

Vad kan det vara, vad kan det vara?

För så funkar det väl för det flesta: om man varnas för ett visst innehåll blir det lite intressantare? Jag vågade mig in i det hemliga/syndiga/läskiga/hemska.

Ajajaj, så skrämmande: massa bilder från böcker som handlar om barnafödsel och amning.
Museibesökarna verkade ta det hela med fattning.

På MoMA var det förresten inga problem med att lämna in ryggsäcken: det var gratis och superduperenkelt utan några som helst restriktioner. Man lämnar sitt mobilnummer till den glada bagageinlämningspersonalen och det är med detta nummer man senare hämtar sin väska.

Och varför började jag plötsligt nynna på ”Här kommer Pippi Långstrump”?

Denna synnerligen allvarlige indier var inte på prathumör. Men han gillade van Gogh mer än det här uppdraget, sa han.

Efter besöket på MoMA gick jag lite mer vilse, t.ex. till FN-skrapan där jag tänkte ta bild på alla flaggorna – men inte en enda liten vimpel var hissad. En stund senare stod jag på gatan utanför The Amish Market, som är ett av mina favoritställen: absurt snyggt placerade råvaror och färdigmat och plocksallad och soppor och jag vet inte allt. 

Jag tog den här bilden och suckade som om jag tog adjö av en kär gammal vän.

Då knackade Andrew, 70 år på min axel. Han ville veta om jag behövde hjälp eftersom jag såg så förvirrad ut.

Andrews släkt hette Steelman och kom till USA redan i slutet av 1700-talet (Stålman, rättade jag honom) och var tydligen förmögen. En driftig släkting slog sig senare in i järnvägsbranschen och utökade förmögenheten. Så försvann allt runt 1928. Men Andrew är glad – han är administrativ chef på MTA (Metropolitan Transportation Authority).

”Jag jobbar tills de kickar ut mig! Min hustru är skådespelerska som till och med får repliker ibland. Vi är inbitna New York-bor som inte ens har lust att åka till Europa. Kanske vill jag resa om de tvingar mig att pensioneras, men annars … näe.”

Dagen fortsatte med att jag på måfå tog bussar som gick på både längden och tvären och fick uppleva hur det är att inte trängas i tunnelbanan. Bussen var nästan alldeles tom hela tiden, och busschauffören tutade om inte konstant, så i alla fall var tionde sekund.

I Soho läckte en plantbutik ut på trottoaren å det våldsammaste. För kommentatorsbåsets växtvänners skull gick jag in …
… men kom inte längre än till denna vägg som inte gick att se bortom. Gångarna mellan krukorna var på sin höjd 20 cm breda och gångtrafiken påminde mycket om slingriga vägar utan mötesplatser i Småland.

Avslutningsvis nu ett museiinspirerat konstverk som jag skapade på MoMA:

Share
Publicerat iBloggen

18 kommentarer

  1. Olle Bergman

    Den här bloggposten smakade moma! Det där med att samla nagelklipp är redan påhittat av våra norröna systrar och bröder: det ska bli en fräsig båt åt den onda sidan i Ragnarök!

    Man undrar om det ingår i protokollet för hum-konstverket konstverket att det ska vara en allvarlig vakt. Tänk om de hade ställt dit någon som sjöng med (i stämmor) och dansade (till egen beatbox)!

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Nagelfar

  2. Ökenråttan

    Är det inte en avdöd svinmålla som ligger ner, där i högra hörnet på djungelfotot? Tack Lotten, för att du uppmärksammmar alla båsets inriktningar.

  3. HK

    Jag har också blivit kär i Vincent.
    Orsaker till det har varit filmen “Loving Vincent” och sången “Starry, Starry Night” och förstås bilderna. Många av dem såg jag för drygt en vecka sen på Kröller-Müller museum i Nederländerna.

    Det är ju tur att några med obegränsat med pengar, som Helene Kröller-Müller, väljer att bygga ett hem för sin konstsamling och låta alla oss vanliga komma dit och titta.

    Jämför förresten bilden av caféet i Arles här nedan med bilden på samma café i filmrecensionen. Där är det befolkat av andra människor från Vincents målningar. Sån är hela filmen; målningarna har blivit levande!

    Det finns också flera tubversioner av sången, med olika bildsättningar.

  4. Ökenråttan

    Nattkaféet i Arles besökte vi för några år sen. Det var förskräckligt sorgligt; en liten servitris hade tydligen inte varit tillräckligt uppmärksam, chefen avskedade henne på stående fot och hon lämnade stället i tårar.

  5. Som en knytblusdam. Men hon höll tillbaka tårarna ganska bra.

    “Han som älskade livet” är värd att läsas. Jag har inte sett filmerna. Men ska göra det när jag känner mig stark nog. Lite sliten just nu.

    Lottens högst personliga resehandbok kan bli en klassiker. Hoppas att ett förlag skickar henne till NYC för kompletteringar. Men utan restriktioner eller pekpinnar – för då blir det inte Lotten!

  6. Ninja i Klockrike

    Och en fikus i all sin prakt på trottoaren.

  7. Jag håller helt med Skogsgurra: jag borde skickas nånstans. Vart som helst!

  8. Agneta uti Lund

    Lottens fantastiska N.Y.-reportage och Karins fina filmtips – New York i tvenne nötskal! Se där ett uttryck att reda ut!

  9. Hemma? Men då måste det väl ändå vara något repotage som fattas, eller missade jag high line, denna fantastiska och hypade oas?

  10. Tjosan! Jag är hemma, men rapporten från dag 10 ligger i träda. Jag har nämligen inte lyckats betvinga jet-laggen, som är helt löjlig!

    Filmsnutten som Karin länkade till var oerhört intressant – jag har sett den två gånger nu. Triangelhuset vid 3 minuter har jag på flera av mina bilder … men hur går det för mannen som vid 4 minuter står mitt i gatan när det kommer en spårvagn?

    Ny erfarenhet:
    Om man tvättar håret med duschtvål 19–29 april och sedan använder inte bara vanligt utan till och med lite dyrt schampo den 1 maj, ja då blir håret inte alls som svinto utan mer som silkestrumpor.

  11. Pysse: Oas? I april? Näääää, bara grått och brunt och nästan vintrigt. (Jag sket totalt i high line, för både den och Brooklyn Bridge-promenaden finns kvar att undersöka nästa gång jag kommer till Staterna.)

  12. Ökenråttan

    Jet-lag verkar österut! Jag minns när vi kom hem från US of A och hade en annons ute om en sabla matta som vi ville sälja. Det kom en dam och tittade och funderade, men jag tror att hon blev avtänd är hon såg hur jag nästan somnade mitt i konversationen. “Måste va nåt skumt här”, å så drog hon.

  13. Jag lät bli att sova natten mellan söndag och måndag, och sov sedan 22–01 & 06–12. Helt knäppt ju. Nu är jag oerhört sömnig, men vill hålla mig vaken för att inte vara uppe och dansa i natt.

    Har ni nu tittat på filmen i inlägget? Den med rullstolen? (I find it very funny, hade jag sagt om jag hade varit kvar i USA.)

  14. The Flat iron building. Tror att det var bland de första höghusbyggena. Möjliggjordes av Otis hisskonstruktioner. Jag undrar så vad fröken Otis beklagar sig över.

  15. Välkommen hem! Våren är här, även om det inte är uppenbart på alla punkter.

  16. Very amusing, Lotten, den där rullstolsgnisselkonserten!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.