Som ni ser är det en övning i prepositioner i rubriken. Detta för att jag träffade en kvinna från Texas, som sa att hon hade haft en Swedish exchange student boende hos sig i ett år på 1980-talet, och jag då frågade om det var jag, varpå hon inte alls skrattade utan började förhöra mig angående våra knasiga prepositioner. Hon (och alla andra kvinnor här) ville på inga villkor vara med på bild, men hon hette Karen.
Först åt jag en amerikansk brunch eftersom jag var hungrig som en varg.
Sedan vandrade jag västerut i jakt på en båt, som jag strikt talat trots rubriken faktiskt inte satt i, utan på.
Guiden på båten var uuuuuurtrist och rabblade meningar som innehöll siffror, siffror och siffror. Allt var si och så högt, si och så brett, si och så tungt och alltid störst i världen/USA/N.Y. eller bara bäst i största allmänhet. Inte en enda gång sa han något som var utanför manus. När Trump kommer hem till N.Y. landar han med helikopter (som är störst bäst och vackrast) på en viss byggnad (som är si och så högt och brett och väger en massa), för det tar bara ett par minuter från JFK-flygplatsen och så kliver han in i en presidentbil som eskorterad av fnutton polisbilar med larmet tutande för honom till TRUMP TOWER. (Ska tydligen skrivas med versaler, sa kvinnan från Texas till mig tidigare.)
Så fortsatte dagen med att jag under tre timmar bara gick och gick och blott tog mig ett par kvarter österut mot Ed Sullivan Theater eftersom jag pratade och pratade och pratade. Här kommer nu a new segment of the bloggen!
On the Streets with Lotten
Back to Normal
En av höjdpunkterna här i N.Y. är att jag har beställt gratisbiljetter till två talkshower, och igår var det dags för The Late Show med Stephen Colbert.
Jag ställde mig i kö, fick ett armband och funderade på toatillgången inne på teatern, tills jag blev beordrad att springa iväg till lyxhotellet i nästa kvarter för att där checka in min ryggsäck. Man får på sin höjd ha med sig en tygpåse eller aftonväska in till showen, nämligen.
Vi blev tillsagda att stänga av mobilerna och stoppa undan kamerorna, för om vi skulle börja fumla med dem under eller till och med före inspelningen, ”you will be escorted out of the building”.
Till min fasa såg jag att det var sant: en man och tre äldre damer fick verkligen gå ut!
Här kan man inte höra hur jag skrattar:
Men jag skrattade verkligen. Det finns inget pålagt skrattljud – det är verkligen publiken som skrattar – men vi blev beordrade via skyltar att applådera ibland, trots att just applådställena kom helt naturligt. Under det som sedan blir reklampauser (programmet sänds fyra timmar senare), fick vi njuta av fantastisk live-musik av bandet på scenen. Ett jävla tryck var det!
Blott en enda gång kom Colbert av sig och sluddrade på ett ord. Allt annat flöt på hur smidigt som helst med en miljard kameramän och hjälpredor. Det här gör jag gärna om!
När jag kom ut i den mörka natten, gick jag ända ner till Empire State Building. Jag var ju där häromdagen, men biljetten var tudelad: ”du som är här nu, kom tillbaka ikväll”. Jag tänkte ”äh, hur kan de veta vilken dag jag var där, jag går dit igen”. Inga köer, väskkontroll som på flygplatserna, rolig hiss, fantastiskt utställning – allt lockade i kombination med att jag gillade hur byggnaden känns. Den är så stadig och vacker!
Men BLIONNNNGG! UI-HUI-UIIIII! sa det om min biljett när streckkoden ju hade stenkoll på att jag var där på fel dag.
Hjärtat åkte upp i halsgropen och ner i mjälten och jag tittade med en förmodat skräckslagen blick på biljettkontrollanten. Jag skulle precis komma med en vag lögn, när hon bara med en slö handviftning lät mig passera trots mina synder.
Jag tog med visst besvär en massa bilder från utsikten – det blåste som satan och var riktigt kallt.
När jag kom ut och skulle bege mig hem, slog dysdirektionsgenen till och jag blev tvungen att fråga en av vakterna om hjälp.
– Scuse me, can you tell me where the nearest subway is, please.
– Yo, giiiirl, you hungry? sa den jähättestora vakten.
– Sorry … subway, underground, metro or as we in Sweden say tunnelbana …
– Naaaah, I’m just kiddin’ with ya.
Varför ser jag så konstig ut? Jo, Johns kollega tog bilden precis när jag sa ”feet” till henne – att både fötter och huvud ska vara med på bilden.
Nu är jag lite sugen på att få länden ur landån och komma över och titta på suveräna talkshower med dig.
Fick ni skämskuddar när trumpen förödmjukade Macron med att knäppa mjäll från den sistnämndes krage?
”Resa i länstol” hette vinjetten till reseskildringarna i Det Bästa på sin tid. Lotten har tagit över arvet.
Ninja: jag satte oerhört generad händerna för ögonen både vid mjällen och hållahandförsöket!
Tack, LarsW!
Det är nåt konstigt med guidefakta, världen över. Det är oftast inte fake facts eller false facts, men ett slags fåniga fakta (foolish facts?). Har ni till exempel noterat att ett viktigt inslag i sightseeingturen under Stockholms broar är uppgiften att Västerbron innehåller lika mycket metall som Eiffeltornet? Eller att kungliga slottet har 660 rum (plus ytterligare en massa rum och utrymmen utan fönster)? Massor med den sortens fakta förväntas man som Stockholmsguide pracka på de stackars turisterna.
Och dom där gajderna som precis bara har lärt sej sin utantilläxa och inte kan svara på några extra frågor som en intresserad turist kan ställa. – Lotten, vi beundrar din ungdomliga energi. Själva blir vi utmattade bara av att läsa om dina strövtåg.
Sista bilden är jättefin!
Lotten NÄR ska du prata i Svenska kyrkans gamla barnrum? Har du redan, eller är det läge att tipsa kompisar?
Karin: Kan inte du vara min manaaaaaaager och skicka mig på föreläsningsturné i USA?
(Det var oerhört intressant. Den äldsta kvinnan var 89 åthalvt och den som hade bott längst i USA var född i N.Y. för 78 år sedan av svenska föräldrar. Alla satt som tända ljus och glittrade med ögonen.)
Jamen DET måste vi ju jobba på! Svenskbygderna, alla universitet och högskolor med svenskundervisning, alla svenska klubbar… Börja till exempel med att gå raka vägen till
Föreningen för svenskundervisning i New York
The Dag Hammarskjold Foundation
3 Dag Hammarskjold Plaza,
305 East 47 Street, 10:e våningen
(förhoppningsvis finns dom kvar).
Skanör och Falsterbo? Alvin, alltså.
Utmärkta skildringar, man behöver inte åka dit, detta är en fullödig upplevelse.
Men bananen – är det inte två toppändar den har?
Oj, vad det här är intressant – särskilt de små personporträtten. Twin cities kan väl vara Eskilstuna och Västerås?
De behöver inte vara stora. Årsta och Hammarbyhöjden är två tullslickande förorter till Fjollträsk. Nu med boendeparkering.
🙂
[…] inspelningen av Late Night med Seth Meyers slogs jag av hur totalt annorlunda det var jämfört med tisdagens Stephen Colbert. Moderna och strikt designade lokaler, alldeles för många anställda som fungerade som vakt- […]
Japp, sista bilden blev verkligen bra! Men trädgårdarna hittar du bakom höga lite hemliga grindar i NY. Vissa kan man öppna och gå in in, ofta supermysiga och romantiska. (Film med han ”bummer”… och hon … Meg Ryan kanske? Bokhandlare. Äh! Ryck ut den som vet.)
Jag vill fö turista med dej! Bra speed på sevärdheterna.