Jag är inte en s.k. sensation seeker eller särskilt förtjust i bergochdalbanor och sånt där nervkittlande. Men å andra sidan är jag inte rädd för höga höjder, små rum eller stora ytor. Är jag med andra ord lite letargisk? Mjäh. Eller? Kanske. Men det är läskigt med svajande höghus, det är det.
Därför inledde jag dagen med att åka upp till 86:e våningen i Empire State Building, som alla känner som det där huset som King Kong, den stackarn, klättrade omkring på med Jessica Lange Fay Wray i handen. Främst var jag intresserad av art deco-arkitekturen och inte alls av utsikten eller Sleepless in Seattle-vibbar.







Sammanfattningsvis – jag gillade verkligen Empire State Building; den känns robust och säker och vajar inte det minsta lilla. Stärkt av denna upplevelse begav jag mig sedan till Brooklyn.

Alla flaggor i hela N.Y. har flaggats på halv stång sedan Barbara Bush dog i förra veckan. (Man utlyser tydligen landssorg i dagarna tre när en presidentfru dör …) Men titta nu på flaggan på bron och min så hjälpsamma, röda pil. För att fixa med flaggan där uppe måste en person klättra upp via vajrarna som en cirkusartist eller elitgymnast.
Det första som hände när jag kom in i Brooklyn var att jag såg 15–20 polisbilar på en och samma gata och hörde en megafonbarsk röst som skrek åt någon att komma ut med händerna över huvudet. Tyvärr var det inte en filminspelning utan the real deal.




När jag väldigt vänligt påtalade att betalningsmojängen var lite, lite kladdig, sa tjejen i kassan drygt:
– And so? What are you goin’ to do ’bout that?
Hamburgaren var inte bara liten och dyr, den var dessutom fadd. Grrr. Och när jag lite halvmätt gick in i en stor sportbutik, späddes min irritation på.

Jag frågade om basketkonfektion för damer och fick bara en axelryckning och ett absurt fnys till svar. ”Jädra jänkare”, tänkte jag, ”ni ska ju vara bra på det här”.
Sedan kom ännu en polisutryckning med röd-blå-ljus – denna gång även med skottsäkra västar och hjälmar med visir. På ett annat ställe låg en man i rännstenen. En till synes prydlig karl stod i en affär och skrek läbbiga obsceniteter i sin mobil. Och han skrek så högt att det var läskigt. Ingen reagerade. Det rådde en obehaglig stämning, oro i luften och inga skratt.
Då vände jag på klacken och åkte hem till skyskraporna; Brooklyn verkar inte vara my cup of tea, helt enkelt. Småstadsfeeling my ass, som de säger här.
Men huuuur ska jag äta, hörni? Alla ni som har varit i New York – var hittar man bra mat som inte kostar skjortan?

Jag kan ju äta vad som helst, men … ska det kosta så här mycket? (Avocadon på bilden var förresten delikat.)

Otur med Brooklyn, när vi var där hade vi jättemysigt.
Fast i den King kong där Jessica Lange var med så klättrade de på WTC, inte på Empire State (hoppade han inte till och med mellan tornen?). Det var i den klassiska versionen från 1933 med Fay Wray som de var på samma ställe som du.
Burger Joint! Ligger på 119W 56th Street innanför en jättetjusig hotellobby som ser ut som på den bifogade bilden. Sväng till vänster vid pelaren efter receptionen.
Runt hörnet där ligger Burger Joint som ser ut så här.
Oj, tack Niklas! Fay Wray!
Ät på en Deli där du plockar ihop det du vill ha och betalar efter vikt. Cost effective.
När vi första gången kom till Nueva York med barnen klev vi ut från hotellet, som låg på en tvärgata till Broadway. På vår trottoar låg en karl och sov och en annan karl kom fram och slet av den sovande hans halskedja. Barnen fick ju slag och vi med. Vi gick över på andra sidan gatan …
Den Galne Arkitekten hälsar lite svävande att det finns byggnadsverk som ska föreställa Fred Astaire och Ginger Rogers. Kan det där paret med böjen vara dom?
Det är American Copper Buildings (http://jdsdevelopment.com/american-copper-buildings/).
Fred & Ginger finns i Prag.
Vi är bägge morgontidiga av oss. Att då ta en promenad i kvarteren före klockan sju och se en storstad som Nevvjårk vakna är en upplevelse. Särskilt de konstnärer som manövrerar sopbilarna och utnyttjar nigningen när de bromsar till, skyfflar upp och tömmer tunnorna på sekunder. Andra konstnärer är fönsterputsarna. Obegripligt skickliga och framför allt snabba.
Såg vi folk köa utanför ett Hål I Väggen, som det heter, så köade vi med. Där köpte man sig en stadig och bra frukost att ta med sig till ett bra pris. Inga sittplatser fanns det utrymme för. Innehavaren var mån om sina stammisar och fuskade inte. H*n kunde alla kunder vid förnamn och våra –för en amerikan lite kufiska– efter bara andra besöket.
Så sant, LW. Håller man sig till ”sitt” kvarter så blir man snart en del av det. Gäller i hela världen. Till och med i Ställdalen.
”Dansande huset” vid Donau? Undrat en del – alla vet vad det kallas, men aldrig hört att det var Rogers-Astaire. Det gör det extra intressant eftersom jag tränat in ”I’m in heaven” för publikt framträdande i Camargue. Tyvärr blev det aldrig något eftersom jag blev vräkt. Av andra orsaker.
Glesa Loiuse:
Välkommen!
Första komentaren i båset?
Hoppas du återkommer.
Tack, Glesa Louise, för Prag! Och ursäkta Örjan att han stavar så illa, hihi; han menar så väl.
Dalekarna var i högsta grad involverad i bygget av Empire State Building, det avsnittet har du väl sett?
Nämen nämen – jag som har sett ALLA Dr Who-avsnitt har tydligen förträngt just detta! Måste se igen!
Glesa Louise heter just exakt så för att hon är så gles med sina kommentarer. Så himla gles att Örjans välkomstord nog behövs varje gång hon återkommer!
Skogsgurra: har du berättat om vräkningen förut? Om inte: gör det!
(Nu ska jag äta lunch. Har varit på 9/11-museet i snart fyra timmar.)
Uppmuntra mig inte, Lotten! Det kan hända att det händer. Tror för övrigt att alla redan känner till den tragiska historien.
I sann örjananda konstaterar jag att Pale Green Woman också är en gles kommentator, som vi gärna återser.
Rätt svar till den asdryga tjejen på hamburgarstället hade förstås varit ”Cash me ousside, howbow dah”, fast då hade du iofs fått vara beredd på att slåss på riktigt.
Idag har jag konverserat en trevlig expedit på H&M, och det ska ni alla veta: i sommar ska ALLA ha bylsiga snickarbyxor!
Nämen OJ, felåt, jag missade ju att PGW var här och hälsade på! (Jag har ju en äggkopp till dig!)
Idag har jag sett slagsmål i tunnelbanan och femhundrafjorton mobiltelefonsgräl. En trend?
Det är verkligen spännande att läsa om dina eskapader. Jag hade önskat att du gjorde en resa varje månad, för det finns inte någon som gör så intressanta reseskildringar som du.
Intressant med trendspaningen också, de brukar ju vara lite före ”over there”, iallafall i storstäderna. Bylsiga snickarbyxor låter som ett rimligt mode, särskilt för min del nu i nionde månaden.
Bara för att jag var stygg mot Örjans stavning drömde jag hela natten om en Luiose som vi känner. Vi bodde i samma hotellrum och hon hade massor av bekymmer som hon berättade om så jag fick inte sova ett enda dugg.
Själv kom jag att tänka på den vackra sången ”Vill du följa med oss, Mari-o-li-se?” som jag sjöng när jag var liten. Den är nog av Hellsing tror jag, i varje fall finns den i en sångbok där han har skrivit det mesta.
Det var förresten länge sen jag kapade båset för översättningshjälp. Vet någon vad ”Drosselblende” blir på svenska? Goggling ger översättningen ”öppning” men det känns lite väl vagt. Det handlar om stötdämpare eller liknande.
Strypventil skulle jag använda i första hand. I stötdämpare används sådana för att ställa dämpningen. Är det Öhlins?
Firman tycks heta Suspension Austria. Strypventil är utmärkt, men är det inte betydelsen hos bara Drossel?
Strypventil! För att ställa dämpningen! (Jag tjoar till lite för att jag gilar såna här termer.)
Kära HallonE! Gratulerar till magen och välkommen tillbaka till båset! Och en miljard tack för att du gillar mina bravadbeskrivningar. Jag hade förmodligen inte ens trillat omkull på Broadway om jag inte hade kunnat blogga om det!
Ökenråttan: Sov gott inatt istället!
Har du tagit din morgonpromenad och sett Nevvjårk vakna?
Ökenråttan, och ni andra, Pinnskottes lilla, lilla rot är nu typ tre å en halv millimeter lång. Hens chanser att, inte bara överleva, utan också bli en stor fin växt och hedra mor och far ökar lavinartat.
Drosslar pratade Salig Maken om, men jag frågade aldrig vad det betydde eller vad det var för mystiska saker. Elektriska mackanicker, så mycket förstod jag.
HallonE, det låter som om vi får en ny båsbebis, vilket gläder oss oerhört (jag gör mig nu till tolk för alla), när nu vår förra båsbebis vuxit hejdlöst och blivit ett stort och livligt båsbarn.
Tänk om vi en dag får båsbarnbarn?
KIK.
Jo, Brid. Jag är lite tveksam eftersom tillägget Klappe mera tyder på att det är en skjutbar skiva och en strypventil oftast är utförd med en ställbar skruv. Men eftersom det handlar om höga momentana flöden passar nog den skjutbara skivan bättre. Den som använder/justerar dämparen bör kunna förstå vad det handlar om även om du använder det mera generella ordet strypventil. Klappe antyder att ventilen ger högre motstånd i ena riktningen och det behövs för att dämpa bra och samtidigt ge snabb återgång till neutralläget.
Drossel är, för en elorienterad person, snarast en spole med järnkärna, sådana som Ninjas salig Göran var specialist på. Den värsta fällan (trast) undvek du skickligt.
När vi ändå nördar oss lite kan nämnas att elektrisk drossel heter self på franska. Det är egentligen engelskans self-inductance (som vi ibland direktöversätter med självinduktans) som hos fransoserna tappat huvudordet inductance. Ungefär som vi kapat auto i automobil. Eller omni i omnibus.
Lotten, man kan ju misstänka att du gör en grej av snubblandet bara för att ha något att skriva om i den i övrigt fullständigt händelselösa staden. Jag skriver inte huvudstaden eftersom det är Albany och inte NYC som har den funktionen. Ett faktum som inte är allom bekant. *lk*h*l kan väl inte vara inblandad? Du säger ju att du blir så ful av sånt.
Åhå, är det det som är en drossel?
Då har jag fortfarande drosslar strösslade runt om i hemmet.
Men nu måste lindningsmaskinerna ut ur huset, så nu är det drosselslut.
I och för sig var det Blende, inte Klappe. Men strypventil blir nog utmärkt.
[…] Brooklyn Bridge väger nåt och är visst xx meter lång, men vad jag ju ser är att flaggfixaren inte har orkat klättra upp på vajrarna än trots att alla andra har hissat sina flaggor som vanligt nu när presidentfrun har varit död i mer än tre dagar. (Se rapporten från förrgår.) […]