Ibland känner jag att jag måste rapportera om sakernas tillstånd fastän det egentligen inte finns någon anledning – som vore bloggen min dagbok. Och jag Anaïs Nin, liksom.
Alltså: en bildsafari kommer härmed farande!
Englandsresan krockade (som vanligt) lite med några jobbuppdrag, så en morgon satt jag och analyserade politikerspråk och dito retorik i direktsändning. Dock har kusin Anns engelska hus taskig mottagning – om man inte går ut i trädgården eller sätter sig på ett visst trappsteg väldigt nära ytterväggen.
Så då gjorde jag det – i en trappa som är så engelsk att den är på pricken lik en annan (se nästa bild).
Mot slutet av vistelsen åkte vi till London, där det ju är svårt att hitta nånstans att sova om man inte har en förmögenhet och tycker att alla förnicklade heltäckningsmattor faktiskt är lite väl håriga/lusiga/kladdiga. Men eftersom jag var ute i fantastiskt god tid, lyckades jag hitta ett perfekt B&B nästan granne med Victoria Station!
Lynton har inte hiss, men en jättefin full …… English breakfast!
Redan för två år sedan bloggade jag om hur den dåvarande Sextonåringen hade blivit så förtjust i en musikal som hette Hamilton. Som skulle sättas upp i London, men som var stört omöjlig att få biljetter till. Men i januari 2018 lyckades jag köpa två platser allra längst bak, allra längst upp.
Det kändes som att sitta på en barstol och titta på myror nere på pubgolvet.Höga av musikaläventyret vinglade vi omkring på Londons gator och fann att Big Ben just nu är inpackad i renoveringsplast. Men så hittade vi ett substitut: Little Ben!Vårt kvarter mitt i London var så lugnt och ljuddämpat att vi häpnade och tog denna gatubild på stillheten. Det var knäpptyst och varmt och ljuvligt och alldeles fantastiskt!Precis samtidigt lade vi båda märke till denna lapp på garderoben i vårt sovrum. Ptja, tänkte vi, bed & breakfast är ju liksom inte som hotell, så det är klart att vi kan städa och göra i ordning innan vi åker hem.Haha, tänker ni – det är förstås den där som man ska hänga upp på dörren som signal till städarna! But noooo – det fanns ju inget handtag.
Så skulle vi ta oss hem till Sverige. Flygresan kryddades denna gång av en stackars panikslagen fyraåring som gallskrek i 2,5 timmar. Föräldrarna svettades floder, flygpersonalen kämpade med distraktionsmoment och alla passagerare tryckte in öronpropparna så nära trumhinnan som möjligt.
När vi var 8 minuter från tågstationen i Eskilstuna skrapade det till i högtalarna i det gamla tåget.
– Ja, hallå, vi har tyvärr blivit beordrade att stanna här. En lastbil har kört in i bron framför oss och vi kan inte garantera säkerheten.
Det här händer förhållandevis ofta. Ibland beror det på att asfalt mot alla regler har lagts ovanpå gammal asfalt, ibland på att någon kör en tom lastbil som brukar vara lägre. (Foto: Ellinor Andersson.)
Väg- och vatteningenjörer samt byråkrater rådslog och kom fram till att tåget inte kunde stå kvar på spåret utan skulle backa tillbaka till föregående station: Strängnäs.
Så jag kontrollerade möjligheten att hoppa ut på banvallen och gå hem. Det hade gått utmärkt, men lär visst vara emot tågreglerna.
Konduktörombordaren gick genom tåget och undrade om vi hade några frågor.
– Ja! Finns det månne te ombord? sa jag.
– Nej, men du kan få lite vatten.
Se där. En sån var det länge sedan jag såg.Tillbaka i Strängnäs smög vi spända på fortsättningen ut på perrongen. Och se på tusan: vi fick ännu mera vatten!
Det underliga i kråksången var här att ingen var det minsta lilla irriterad. Vi passagerar bara accepterade faktum och fnissade. Efter ett tag fick alla tålmodiga resenärer ”energy bars” med nötter i. Inte ens nötallergikerna blev besvärade; de sörplade bara lite extra intensivt på vattentetrorna.
När vi var två timmar sena och mörkret lade sig över nejden, perrongen och alla tåg som ramlade in, började vi spela luffarschack med papper, spelkort, pinnar och pennor. (Jag förlorade förvånansvärt många gånger.)
Men hem kom vi till slut – till en kvällsmat som snällt hade stått i tre timmar och väntat på oss. (Det var pizza, som ju av nån mysko anledning är lika god kall som varm.)
Mina irrvägar genom sajbern (jag odlar just nu min prokrastineringsådra) förde mig rakt i gapet på en brittisk sida som handlade om dagens datum. Det hände sig nämligen år 1814, att ett gigantiskt ölfat på The Horse Shoe Brewery exploderade och nästan 600 000 liter öl (porter) rann ut på Londons gator och ner i slumkvarteren.
Så här såg det ut. (Eller kanske inte. Det här är en bild från 1928, när Themsen svämmade över.)
Klockan var halv sex på eftermiddagen den 17 oktober. Männen var fortfarande ute och jobbade, medan kvinnorna i dessa fattiga kvarter var hemma med barnen. Fem av kvinnorna och tre barn som sveptes med av öltsunamin dog. (”Öltsunami” är inte ett av mig påhittat ord, men det beskriver tydligen jättevågen väl.) De åtta olyckliga var:
Hannah Banfield, 4 år
Eleanor Cooper, 14 år (servitris på pub)
Elizabeth Smith, 27 år (murarfru)
Mary Mulvey, 30 år
Thomas Murry, 3 år (Mary Mulveys son)
Sarah Bates, 3 år
Ann Saville, 60 år (förberedande sin sons begravning)
Catharine Butler, 65 år (änka)
Ölvågen var så brutal (fatet fyllde tre våningsplan i bryggeriet) att den drog med sig människor som befann sig en trappa upp i vissa hus.
”Plötsligt bars jag framåt av en oerhört stark, snabb våg som nästan tog andan ur mig. Det vrålande dånet påminde om ljudet som uppstår vid husrivning och en kvävande rök letade sig in i mina öron och näsborrar. Jag lyckades rädda mig med hjälp av hårt kämpande Londonbor, som även förklarade vad det var för katastrof som hade drabbat mig. I ett bryggeri på Banbury Street i Saint Giles hade ett gigantiskt ölfat (som rymde fyra eller fem tusen tunnor starköl [strong beer]) plötsligt gått sönder och den utforsande ölen sopade undan allt i sin väg. Hela hus översvämmades, några människor dog och från alla gränder hördes de skadades suckar och stön.”
Så här såg det ut i kvarteren runt år 1800.
De två hus som flankerade bryggeriet, jämnades med marken och i flera veckor sanerades området från öl. Bryggeriet klarade sig underligt nog alldeles utmärkt och fortsatte att producera öl i drygt 100 år till. Det kan förstås ha hjälpt att olyckan ansågs vara just en olycka (eller som de sa dåförtiden: ”Det var Gud!”) och att staten gav återbäring på skattepengar som redan var inbetalda för den sedermera spillda ölen.
Här var det!
Ryktet om vad som hände i ölexplosionens kölvatten är, om man jämför med tidningsartiklarna från 1814, alldeles förfärligt överdrivet – men ganska roligt. Allt detta är alltså felaktigt:
Män sägs ha blivit köksintresserade i jakten på verktyg att skopa upp öl med.
Några sägs ha druckit sig berusade genom att dricka ur sina egna skor.
En man påstods ha dött av alkoholförgiftning efter att ha druckit upp allt som sipprade in i hans källare.
Patienter på sjukhusen sades rymma ut på gatorna när de ölstinkande, skadade människorna dök upp där – de fick för sig att gratis öl delades ut till alla i London.
Jättemånga människor påstods ha trampats ihjäl när ölen höll på att torka bort och alla fortfarande var törstiga.
Fel, fel, fel.
Kanske ska man ta det lite försiktigt i London just detta datum, eftersom staden den 17 oktober år 1091 drabbades av en kraftig tornado. Den dåvarande London Bridge av trä went falling down, kyrkor rasade samman och 600 hus bara försvann. Och två (2!) människor dog.
Här sitter jag på en pub och äter fish and chips och dricker en pint. (Vilket jag förstås bara talar om för att få lägga ut en matbild som egentligen är precis likadan som alla andra matbilder.)
Ja. Mat. Hm. Öl.
I London hinner man inte göra nästan något eftersom allt tar sån tid att göra.
Man måste t.ex. ta massa bilder på hur de bygger om precis överallt.
Det tar tid att åka tunnelbana eftersom det dels är kul, dels är lite krångligt. Att titta på broar och duvor tar tid, att leta efter papperskorgar tar evinnerlig tid. Att det är så svårt att hitta papperskorgar i London beror (sägs det) på rädslan för bomber, men hur logiskt är det när man ju får skapa sopsäcksberg som kan rymma hela raketer? Som jag ju dessutom måste ta bild på?
London har tydligen samma sophämtningssystem som Bryssel. (Ett system som Agneta i kommentatorsbåset visste att berätta om redan 2007.)Nämen titta, där fanns ju en papperskorg!Oj, där fanns ju också en papperskorg!
När jag gick omkring och letade efter papperskorgar, hittade jag andra spännande ting.
Lincoln? Här på Parliament Square? Varföööre?
Lincolnstatyn mitt i London är en exakt kopia av Augustus Saint-Gaudens Lincolnstaty som på ett mera logiskt sätt står i Chicago. Nu ska vi se:
”The Saint-Gaudens statue was not intended for this spot, however. It replaces a replica of a controversial statue by George Barnard previously installed in Cincinnati, Ohio. When the president’s son Robert heard that the Barnard statue was headed for London, he was appalled, calling it ”simply horrible.” Because of his influence, the Saint-Gaudens work was dedicated in London on July 28, 1920. The Barnard statue replica, dubbed the ”stomach ache statue” because of the placement of the hands, went to Manchester, England instead.”
Ahaaa.
Och när jag inte hittade papperskorgar, hittade jag istället en fax, som på ett helt naturligt sätt låg på trottoaren. (Jag lade tillbaka den.)Dessutom hittade jag oförklarliga ”vägspärrar” på samma trottoar. Jag frågade ett brittiskt par vad det var, och de föreslog ”some bleeming art project”.Big Ben hittade jag inte förrän jag stod precis under honom. Hej!
Efter en tvåtimmarspromenad med tuggummi- och snytpapper samt en glasspinne i fickorna och en sedan 90 minuter tom kaffemugg i näven, kom jag fram till mitt mål: Imperial War Museums.
Entrén skyms lite av ett par kanoner.Dessa kanoner är absurt brutalstora.Jag lydde och klättrade istället på kanoner som man inte kunde göra sig illa på.
IWM, som Imperial War Museums kallas av lokalbefolkningen, har till den 31 augusti en utställning om modet under andra världskriget. (Rekommenderas.)
De små knapparna och tygblomman fungerade som reflexer eftersom olyckorna ute på vägarna ökade med 80 % i ett slag när folk beordrades att mörklägga.
Innan jag blev påmind om att fotografering inte var tillåten (”I’m so sorry, madam, but could you please put your camera in your bag?”), hann jag ta en bild på för gasmasker anpassade handväskor.
Den här bilden tog jag (i smyg) inte med fokus på utställningen utan på den unga tecknerskan som stod och ritade av alla kläder. Eftersom hon inte fick fotografera dem.
Utställningen visade hur landuniformer skilde sig från de marina och hur de kreativa och modemedvetna gjorde små förändringar för att antingen göra kläderna bekvämare eller snyggare. Särskilt eftertraktade var marinens blåa strumpor, som ansågs vara mycket, mycket snyggare än de andra, som ju var beigebruna och tydligen av ett mer korvigare material.
Det fanns brudnäbbsklänningar av fallskärmstyg och en bröllopsklänning av simpelt fodertyg. (Den senare användes av 16 kvinnor i en och samma bekantskapskrets 1941–46.) När slagen på herrbyxorna förbjöds, köpte killarna förstås för långa byxor och lät sedan sy slag på dem.
Det fanns en liten folder – en kampanj kan man också kalla det – som hette ”Make-do and mend” som uppmuntrade alla att stå ut och sy om och göra det bästa av situationen. Då tänkte jag på min proppfulla resväska som hade fått tillskott av en engelsk vinterjacka och ett par fånigt trasiga jeans samt tre rutiga pyjamasar. Och så tänkte jag den absurda tanken ”nämen ett litet krig med lite katastrof och ransonering samt lidande kanske vi alla hade mått bra av?”. Jag suckade och avslutade min tanke: ”Synd bara på all död som måste till för att vi ska ta oss i den återanvända kragen.” (Vaddå banal? Jag kan faktiskt inte styra vad min hjärna tänker. Öh.)
Typisk fallskärmsklänning.
Leslie Speller och Eileen Stone på bilden ovan gifte sig efter kriget (efter att inte ha träffats på fyra år eftersom Leslie sköts ner i Libyen). Klänningen syddes av hans fallskärm och färgades efter bröllopet brun för att användas som foder i en kappa. En liten (vit) bit sparades och blev med lite broderier en förtjusande, liten näsduk. Andra delar av fallskärmen använde de under resten av livet lite här och där i vardagslivet och på campingresor.
Hatt, midja, handskar … är det inte snyggt, så säg?
Vän av ordning undrar nu förstås hur det stod till med alla kanoner, bomber, tändhattar och granater på museet. Svar: jag har ingen aning ety jag är en av blott mode intresserad quinna.
Pssst. Ni som har Twitter kan leta upp den trevliga hashtaggen #WhatMyFamilyWore.
Stickor och strån ryker i kommentatorsbåset när jag råkade skriva ”ångturbiner” istället för det korrekta ordet. (Osäkert vilket.) Mycket charmigt – det här med specialistkunskaper tycker jag ju om. Men nu ska vi försöka reda ut vilka maskiner och apparater jag stötte på i London.
(Precis som när jag skriver om sport, försvinner härmed halva läsekretsen med ett stön.)
När jag har varit i gamla fabrikslokaler i Sverige har maskineriet varit svart. Eller grått. Ibland har det skiftat i en upplyftande beige nyans – helt i stil med den svenska befolkningens vinterkläder. I Tower Bridges gamla öppningsmaskineri ställer man sig däremot och gapar av pur färgglädje och känner att nämen va, är vi kanske på tivoli eller modevisning?
Kanske lite för stor, men annars hade man väl kunnat ha den som brosch?
Precis som när man klär sig, ska man i maskinparken se till att ha accessoarer i matchande färg:
Den röda i bakgrunden är ett oljefilter — Wells’ waste oil filter.
På en informationsskylt står det:
This is the Hydraulic Pump for Engine A. This was the fourth step in opening the bridge. This is where steam power was charged into hydraulic power, to be sent to the bridge.
The drive rods from the engine powered pistons. The pistons moved backwards and forwards inside cylinders filled with water. They forced water into pipes, which created pressure.
This water pressure was used to create hyraulic power. Hydraulic macines can create much more power than steam.
Smycken ska man ju också ha förstås – gärna bärnstensörhängen med små metallfästen som bryter av mot den gröna kavajen med de rödsvarta revärerna?
Smörjande olja i vackra behållare sades detta vara. Men jag vet inte, jag.
Och här kommer de läckra underkläderna – en bh med metallspännen och inbyggda läckagebehållare:
Eller så är det kanske en ångpanna?
Än en gång måste jag säga att dåtidens byggnadsverk och teknikkunskap imponerar på mig sådär så att jag skakar på huvudet och banalt säger ”men oj vad duktiga de var då”. Tower Bridge byggdes på åtta år 1886–94, och i morse på nyheterna hörde jag att en simpel gångbro tar två och ett halvt år att färdigställa. Delar av tunnelbanan i Stockholm är avstängd sedan flera månader och jag tänker (förlåt nu alla som arbetar där, tänk på att jag inte vet vad jag pratar om): ”Åh, vad 1800-talets ingenjörer hade kunnat göra storverk på samma tid”.
På HMS Belfast fanns en liten underbar tuppkamsmanick som var en klädmärkningsgrej. Vilken skönhet!
Jenner Marking Machine, A. & C. Jenner, LtD, Mitcham, Surrey.
Men nu är det så förvirrat att jag inte bara gillar 1800-talets vackra teknik utan även fascineras av gammal brutaldesign. Alla maskiner med on/off-knappar är så fina! Man tar tag i den lilla spaken och trycker ner den för att sätta på. Snäpp! Och så trycker man den uppåt för att stänga av. Snäpp! Jag och tre tioåringar testade alla knappar uppe i styrhytten (heter det nog inte) på det gamla krigsfartyget.
”Running speed range”. Jahadå.
Jag antar att kommunikationen mellan kommandobryggan och bomblagret (heter det nog inte) numera sker på annat sätt – men det här lär ha varit mycket effektivt på sin tid: att ropa i rör och trattar.
”Officer of turret”.HMS Belfasts guide med lättbegripligt gränssnitt. On/off, liksom.
Nu till modern teknik som funkar jättejättejättebra: inspelade guider i örat.
Jag har nog inte använt sådana sedan kassettbandstiden på 1980-talet och blev nästan lite förälskad i den här apparaten på HMS Belfast (se vänster). När jag skulle lämna ifrån mig den efter rundturen, kändes det lite som att släppa lustgasen under mina förlossningar: kan jag inte få behålla den, snälla rara? Skyltar inne i båten visade vilket nummer man skulle knappa in och rösterna berättade precis det som vi ville veta. Ibland kom knarriga intervjuer med gamla sjömän som hade tjänstgjort på båten – en man berättade hur man inledningsvis tvättade sina kläder: alla fick tvätta själva i en liten hink!
Klädtvättning kallades ”dhobeying” från hindis ord för tvätt: dhob.
I St Paul’s Cathedral (där man inte på några villkor får ta bilder) fick vi moderna guidemaskiner: specialtillverkade i Apple-stil. Det kallades ”ipod-technology” och var alldeles förfärligt enkelt att hantera för alla som är vana vid pekskärmar och menyer.
Nere i kryptan var det mörkt och i ett hörn kunde jag fotografera manicken utan att bli arresterad.
Sankt Paulskatedralen tog förresten 35 år att bygga. Just saying.
Men nu är det slut på apparatrapporten! På våra irrfärder runt London Bridges stationsområde hittade vi Borough High Street med spökskyltar från den viktorianska eran. Läs: The Monster – Ready Made & Bespoke Clothing Establishment. Visst låter det modernt med ett klädmärke som kallar sig Monster? (Men monster.com är inte ledigt och heller inte ett klädmärke.)
På den högra sidan står det ”Albion House Clothing Company Branch Establishments Paris, Antwerp and Ghent”.
Ser ni att man också kan se hur det gamla huset såg ut i konturerna?
Anyhow. I Londons tunnelbana (som jag alltså gillar) slog det mig att de är dåliga på att se till att skyltarna kan ses tydligt, och så tänkte jag att jamen hurra, i Sverige vet vi att ha tydliga skyltar! (Ett måste eftersom det är komplett omöjligt att på perrongen höra vad de säger i de skrälliga högtalarna från anno dazumal.)
Kolla, allt skymmer!
Väl hemma igen tog jag en bild på Centralen:
Äsch då. Saker i vägen och ganska otydligt även här.
Tre syskon. Visserligen står det på skylten var vi är, men vi är ändå vilse.
Kanske är det så att London under OS-året 2012 ska gå så mycket som möjligt i blått – jag har försökt hitta bevis för det, men misslyckats. Tower Bridge har varit blå och färgglad sedan 1977, så där har jag inget att hämta. Titta, till och med befästningsplupparna i murverket strax bredvid Towern är blåa:
Plupp?
När vi gick en Jack the Ripper-vandring höll jag inte på att ta mig härifrån och fick älga genom de farliga kvarteren för att hinna ifatt gruppen:
Nummer 11. Och ”Eleven and a half”. Så vackert.
Ripper-vandringen tog oss till områden där vi aldrig någonsin hade hamnat på egen hand. Regnet öste ner och den lättklädda guidens långa kjol slafsade inte bara runt hennes fötter utan sökte sig som en bläckfisk mot oss andra och våra blöta fötter. När vi var klara med turen och alla kvinnorna hade blivit mördade – där vi fick veta exakt hur tarmarna hade placerats och vilka inre organ som hade plockats ur – höll jag på att tappa bort hela församlingen igen. För jag hittade detta hus:
Visst måste det väl vara så att det gamla huset revs, men väldigt försiktigt så att en liten kuliss kunde behållas? Och den integrerar man förstås inte i det nya huset utan balanserar en liten bit framför? Och ingen i det nya huset bryr sig ett dugg om att det blir mörkt i deras rum?
I ett helt annat område – nära London Bridge – hittade jag ett annat slags kulisshus:
Finhus på framsidan och fulhus på baksidan. Som i Vilda Västern. Ni som är vet, berätta för mig – är det här vanligt?
Min vana trogen har jag även inspekterat matavdelningen i ett av alla varuhus. Tyvärr har våra matbutiker hunnit ifatt omvärlden nu – luttrad gäspade jag framför kilometerlånga rader med mjölkprodukter och tre meter höga hyllor med världens alla flingor. Precis som på Louvren, liksom. Men på tårtfronten ligger vi efter så länge vi envisas med att ha riktig grädde och inte glasyr på toppen.
Gräsklippningstårta.
Eftersom hela London håller på att renoveras, putsas till och lagas (och, om jag inte har fel, målas blått), finns det många staket att välta omkull, plank att klottra på, avspärrningar att kliva över och koner att sno.
Den här killen tiggde pengar genom att sjungtuta i konen. ”Konsång” kan vi kanske kalla genren.
Jag förstår att svenska politiker åker utomlands för att inspireras av sådant som fungerar i andra länder. Men jag tycker att de har missat vissa saker som t.ex. tåg som tål både klimat och älgar, tydliga skyltar i tak och instruktioner på golv. För att inte tala om ordergivningen vid varje övergångsställe:
Jag hade helt enkelt varit jätteöverkörd utan dessa bokstäver.I centrum finns perfekta kartor för oss utan lokalsinne och avståndsbedömning. ”Hit tar det fem minuter att gå” – underbart! Gör så i Sverige!
Vi diskuterar och jämför hela tiden — vilken huvudstad (eller annan stor stad) fungerar bäst? (Nej, man kan förstås inte definiera ”bäst”.) Londons komplicerade tunnelbana har oförtjänt dåligt rykte, men är hur simpel som helst när man väl har förstått att man ska fokusera på färger och riktningar. När ett tåg kommer till plattformen, står nästa station längst fram på tåget – inte slutstationen. Förstås! Vi tycker helt enkelt att London är en väldigt, väldigt turistvänlig stad – men tar gärna emot protester.
Nu måste jag berätta mer om den återuppbyggda ”The Globe”, som jag ju berättade att jag dyrkar. (Fuskteater! fnyser Orangeluvan och påpekar att det finns både sprinklers och skumsläckare i den nya teatern. Jag fnyser tillbaka på ett helt annat sätt och låtsas inte om hennes svammel.) Bygget finansierades av privata donationer, och alla som bidrog med minst 3 000 kr fick sitt namn inristat i stenarna som man går på. Och se – där är ju John Cleese! Och Michael … öh, vem?
Michael Pallin?
Men det här handlar inte om en helt vanlig felstavning. Nej, det var John Cleese som sa att han gärna skulle betala sin bäste vän och kollegas sten, särskilt om han då skulle få det stora nöjet att se till att Michael Palins namn blev felstavat.
Jodå, sa The Globe-människorna, det skulle ju gå bra. Och sedan såg de till att Palins sten blev mycket större än Cleeses. Michael Palin har meddelat att han är mycket nöjd med arrangemanget.
Vi går och går, här i London. Broder Jakob suckar och stönar av ryggont och blåsor under fötterna medan Orangeluvan med små förtjusta pip deklarerar att hon har träningsvärk både här och där. Själv har jag ju basketmuskler, ingångna skor och russin i fickan för eventuella blodsockerdippar så jag mår finfint trots att jag luktar som en svettig italienare under armarna.
Nu ska ni få tips på en fullständigt perfekt turistdag om ni liksom vi gillar museer, byggnadsverk, historia och fallossymboler.
1. Towern – en medeltida borg som faktiskt för tankarna till Disney när hela alltet är upplyst på kvällen.
Vår guide – här glad.
Den guidade turen leddes av en fantastiskt rolig karl – en Beefeater – som däremot var butter som Scrooge när jag efter rundturen överföll honom med översvallande beröm.
– You were fantastic! I loved every word and will recommend this to everybody I know!
– Ehm.
Towern har sedan urminnes tider hyst minst fem korpar eftersom legenden säger att landet kommer att gå under utan korpar just på Towern. Stackarna vandrar omkring vingklippta på Towerns marker och fotograferas av turisterna som hade de aldrig sett en fågel. (Tog jag en bild? Javisst.)
2. Tower Bridge – som är blåmålad! Det ser inte klokt ut samtidigt som det är jätteläckert – och insidan är otroligt imponerande med muttrar stora som kanelbullar.
Kolla, som en Legobro!
Och vet ni att det till 1804 var is på Themsen? (På vintern dårå.) Och att bron öppnades för båtar med ångturbiner till 1972?
3. HMS Belfast är ett litet smidigt fartyg som man sedan 1975 har kunnat inspektera på insidan. Se så snyggt de har lagt ut alla bomber och granater – som ett afrikanskt trähalsband.
I och för sig tyckte vi inte att det skeppet särskilt litet och smidigt – men våra referensramar när det gäller krigsfartyg är begränsade. Det var med andra ord gigantiskt. Och inte höll vi på att ta oss därifrån heller – det så mycket att se! Som ett Madame Tussaud’s fast bättre!
Tandläkaravdelningen på HMS Belfast. (Nu förstår ni att bilden i gårdagens inlägg var från sjukstugan.)På hela skeppet finns sådana här förtjusande, blankputsade mässingsskyltar.
4. The Globe. Det är alltså en kopia av Shakespeares teater – och att kliva in i den är kanske det närmaste en religiös upplevelse jag har varit. När guiden berättade om forna tiders föreställningar och om hur alla har hjälpt till med finansieringen och nutida föreställningar och hur publiken kommer nära skådespelarna och hur skådespelarna pratar med publiken kändes det nästan som om jag skulle börja gråta av lycka. Jag tittade på Orangeluvan, som såg intresserad men inte så värst salig ut. En man bredvid mig gäspade lite förstrött. En kvinna snett framför mig pillade på sin telefon. Jag drog efter andan för att inte snyftstöna högt och ljudligt. Höll jag månne på att förlora förståndet? Men så sneglade jag på Broder Jakob, som såg alldeles hög ut – överväldigad som han var.
– Ta en bild på mig här på scenkanten! Här! sa han och liksom omfamnade scengolvet.
5. The Rickety Bridge eller The Wobbly Bridge (aka The Millenium Bridge) är en gångbro som när den öppnades 2000 kom i självsvängning och fick stängas för att sedan repareras under två år. Den leder direkt till …
5. … St. Paul’s Cathedral som är så stor och mäktig att man bara går omkring och ooooar och aaaaaar och säger ”men huuuuuuuuuur kunde de bygga så här?”
6. The Monument (The Monument to the Great Fire of London) är en drygt 60 meter hög obelisk som är ett ihåligt torn som byggdes till minne av den stora branden 1666. (Bra årtal.) Blott 311 trappsteg leder oss turister upp till toppen, där vi får svindel och snabbt tar oss ner igen.
Det roligaste med trappan (här står vi längst upp) var att den var så smal att alla bredhöftade blev tvungna att bumpa med varandra eftersom alla som skulle upp gick samtidigt som alla som skulle ner.
Charles Dickens skrev om Monumentet år 1844:
”… if the day were bright, you observed upon the house–tops, stretching far away, a long dark path; the shadow of the Monument; and turning round, the tall original was close beside you, with every hair erect upon his golden head, as if the doings of the city frightened him.”
Sedan är ni nästan hemma vid hotellet igen och har inte slösat en enda krona på tunnelbana. Däremot är ni jättehungriga och sura och behöver massage på vaderna och en stor öl för att kunna diskutera politik och sport samt konst med era syskon.
Oj, jag glömde ju:
Jag i kaptensstolen på skeppet. Och där ser ni kanonfallosarna.
Jag sitter ohyggligt högt på mina svenska hästar och ryar om hur enkelt det är att komma ut på internet hemma. Jag har i två dagar försökt köpa mig en uppkoppling, men får bara felmeddelanden och suckar till svar. I hotellreceptionen sa personalen att de diskuterar en annan lösning, men att den nog ligger ”ett par år i framtiden”. Å ja ba:
– Hm. Och OS ska gå här nästa år? Hm.
Nu har jag i alla fall betalat en halv förmögenhet för att få skriva av mig lite. Först det viktigaste: kolla vem som serverade oss mat på Wagamama!
Ni ser väl vem det är?
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan är alltså i London här och slarvar runt. Vi har inte sovit i samma rum sedan sent 1970-tal och upplever både det ena och det andra. Broder Jakob hostar i sömnen och Orangeluvan snarkar och sparkar omkring sig. Själv ligger jag tyst och stilla som ett lik på lit de parade.
Nu kommer en mycket, mycket stark rekommendation för eventuella Londonresenärer: hotell Novotel vid Towern. Om man är ute i god tid är det snorbilligt och läget är alldeles perfekt på alla sätt och vis. Frukosten ser ut så här:
English breakfast. Men var är baconet?Nej, inte my cup of bacon. Sidfläsk, va?
Vid frukosten finns två bås med bord, stol, tv-skärm och hörlurar. Jag trodde först att det var något slags material för personalen – övervakning av köket eller kommunikation med vaktmästaren.
Men det är ren service för mat som måste intas framför tv:n.
Lite konstigt är det att vi inte har råkat ut för ett enda missöde. Inga kravaller, inga tjuvar, inga fall i trappor och inga kaskadkräkningar. Fast på en restaurang bad Orangeluvan servitören att byta bort en smutsig tallrik, som sedan visade sig bara vara en skål för musselskal. Jag försökte konversera en städerska genom att fråga vad en dörrstopp kan tänkas heta på engelska. Men istället för att prata normal engelska med ord som ”what do you call” eller ”English word for”, sa jag:
– Does it have a name?
Städerskan tittade förvånat på mig och svarade på väldigt bruten engelska:
– Anna Iskovitsch.
Så nu vet ni det.
Eftersom vi alla tre saknar lokalsinne, begriper vi inte hur vi har lyckats hitta fram till allt – men jag tror att det beror på att jag agerar t-u-r-i-s-t och läser karta och guidebok och frågar alla om råd och anvisningar – i alla fall alla som ser ut att kunna gå och prata på en gång. Se bara vilket proffs:
Det är jag till höger.
Sedan har vi ju shoppat också. Kanske speglar våra inköp våra personligheter?
Orangeluvan köpte föryngringskräm, kortstrumpor, ett paraply, smink och borttagningsmedel till sminket, en berlock, lockspray och en mugg till mamma.Jag köpte bullformar i silikon, föryngringskräm, markasitörhängen, smink, lockspray, vitlöksburk och te till pappa.Broder Jakob köpte två knivar. Och undrar nu om det är en hovkrats som han har fått på köpet.
Vad är det för blått, vackert tyg som ser ut som sjövatten med små krusningar? undrar ni. Det är den noppiga filten på ena sängen förstås. (Men det är ett bra hotell!)
Och så ännu fler rekommendationer: Ett Oystercard till tunnelbanan! Och The London Pass – ett kort som ger fritt inträde till en farlig massa museer.
Det gnager i mig. Det är en irritation som karvar hål i mig. Jag har gjort något klantigt som jag inte vill berätta om, men som jag inte kan hålla inne i hjärnan. Det läcker ut genom fingrarna ner på tangentbordet och ut på skärmen och om en liten stund kommer jag säkert att klicka på ”publicera” utan att jag egentligen vill det.
Min måndag var full av London. Och det ska gudarna veta att i London, där hittar jag inte. I och för sig hittar inte ens britterna i London, men jag är verkligen vilse oavsett var jag hamnar. Särskilt när jag inte har karta, vilket jag inte hade igår eftersom jag hade min fina Iphone med jättefina ”applikationer” som skulle leda mig rätt, men som inte funkade. (Det var min djefla man som av omtanke hade stängt av funktionerna.) Först investerade jag i ett ”Capital Card” som tog mig från Brighton till London och runt på alla tunnelbanor hela dagen och sedan från London till Brighton igen. Eller. Hm. Det var i alla fall tanken.
Nu kommer det. Jag … jag … tappade bort kortet. Och det är det som gnager i mig. För när jag hade tappat bort det träffade jag en massa otrevliga människor som inte var riktigt kloka – och när jag nu tänker efter kanske de var knäppa och otrevliga bara för att jag var konstig mot dem eftersom jag var irriterad över att jag hade kastat en massa capitalkortspengar i Themsen. (Themsen symboliserar ”sjön” – var kortet de facto tog vägen har jag ingen aning om för hade jag haft det, hade jag ju inte tappat bort det.)
När jag en stund senare skulle försöka köpa ett nytt kort, sa killen i kassan att det inte fanns ett ”Capital Card” och så tjafsade vi om det tills jag sa ”don’t be snippy”, (varifrån det ordet kom, vet jag inte riktigt). Då tvingade han mig att köpa en engångresa. Och jag lydde! Så irriterande! Med blixtar i ögonen och rösten dryyyyypande av ironi sa jag när jag gick:
– Well. Have a really nice day, sir.
Naturligtvis letade jag i detta läge upp en av pubarna som Cruella i kommentatorsbåset beordrade mig att besöka: The Red Lion.
Lägg gärna märke till mitt frysande huvud.
Men då visade det sig att det var lunchtid och då var jag ju tvungen att köpa en riktigt läskig portion kyckling. (Fast ölen var den godaste jag någonsin har druckit, tack Cruella!)
Kokt kyckling utan kryddor och halvrå, men brun potatis.
Och när jag åkte till Portobello Road och faktiskt inte hittade till just Portobello Road, så visade alla människor mig åt fel håll! Ungdomar i lila skoluniform fnös åt mig och en karl spottade ut något brunt mitt på trottoaren framför mina fötter. Jag tror helt enkelt att jag spred dåliga vibbar omkring mig.
Najs. Luktade finfint, jorå. (Förmodligen var det mitt fel att sopbilen hade glömt denna gata.)
Dessutom var det skräpigt och sopigt överallt runt Portobello Road, gatan som jag aldrig hittade. Efter drygt en timme gav jag upp Portobelloprojektet, köpte nya tunnelbanekort och gick på en långpromenad längs Themsen istället. (Helt logisk reaktion, ja.)
Efter åtta sekunder filmar jag himlen – där det var ett mystiskt flygplan som omringades av tre helikoptrar. Det syns inte alls på filmen, så ni kan titta på den intressanta karlen i bobby-hatt och balettkjol istället. Och si, vad har jag på huvudet?
Och så köpte jag kaffe med dopp! (Varje gång jag skulle ta en bild, spillde jag kaffe på mig och kameran.)
Dessutom försökte jag tränga mig in på 10 Downing Street, vilket var en upplyftande upplevelse. Not. Inte ens det nyköpta plommonstopet fick poliserna att se på mig som en av seriositet uppfylld människa som vill diskutera det brittiska valsystemet som inte verkar funka så bra.
Det var svårt att ens få en skymt av nummer 10.
Det var poliser och avspärrningar precis överallt – av förklarliga skäl. Man vet ju inte vem som ska bo på 10 Downing Street i dessa röriga valtider med ”hung parliament” och måste hålla extra uppsikt över skumma svenskar på dåligt humör. Men så hittade jag in på Tate Modern! Och plötsligt var alla så fantastiskt trevliga – utom Andy Warhol, som gav mig huvudvärk.
Diskret.
Egentligen tog jag inte bild på Andy Warhols verk utan på killen som tar bild på Andy Warhols verk. Det står nämligen helt glasklart överallt att man inte får ta bilder inne på Tate Modern – men alla gör det ändå. De står nästan med armarna runt konstverken och fotograferar sig och sina kompisar. Jag frågade personalen om detta, och fick svaret att det här med ständig fotografering är ett nytt fenomen som de har blivit tvungna att anpassa sig till. Man får alltså fotografera, men inte med blixt. Wow, liksom.
Men innan jag hann fara omkring och fotografera alla nakenfoton och en konstig film med en kvinna som häller blod över hela sig och sedan rullar sig i fjädrar, stängde museet.
Det fanns en liten folder – en kampanj kan man också kalla det – som hette ”
