Det gnager i mig. Det är en irritation som karvar hål i mig. Jag har gjort något klantigt som jag inte vill berätta om, men som jag inte kan hålla inne i hjärnan. Det läcker ut genom fingrarna ner på tangentbordet och ut på skärmen och om en liten stund kommer jag säkert att klicka på ”publicera” utan att jag egentligen vill det.
Min måndag var full av London. Och det ska gudarna veta att i London, där hittar jag inte. I och för sig hittar inte ens britterna i London, men jag är verkligen vilse oavsett var jag hamnar. Särskilt när jag inte har karta, vilket jag inte hade igår eftersom jag hade min fina Iphone med jättefina ”applikationer” som skulle leda mig rätt, men som inte funkade. (Det var min djefla man som av omtanke hade stängt av funktionerna.) Först investerade jag i ett ”Capital Card” som tog mig från Brighton till London och runt på alla tunnelbanor hela dagen och sedan från London till Brighton igen. Eller. Hm. Det var i alla fall tanken.
Nu kommer det. Jag … jag … tappade bort kortet. Och det är det som gnager i mig. För när jag hade tappat bort det träffade jag en massa otrevliga människor som inte var riktigt kloka – och när jag nu tänker efter kanske de var knäppa och otrevliga bara för att jag var konstig mot dem eftersom jag var irriterad över att jag hade kastat en massa capitalkortspengar i Themsen. (Themsen symboliserar ”sjön” – var kortet de facto tog vägen har jag ingen aning om för hade jag haft det, hade jag ju inte tappat bort det.)
När jag en stund senare skulle försöka köpa ett nytt kort, sa killen i kassan att det inte fanns ett ”Capital Card” och så tjafsade vi om det tills jag sa ”don’t be snippy”, (varifrån det ordet kom, vet jag inte riktigt). Då tvingade han mig att köpa en engångresa. Och jag lydde! Så irriterande! Med blixtar i ögonen och rösten dryyyyypande av ironi sa jag när jag gick:
– Well. Have a really nice day, sir.
Naturligtvis letade jag i detta läge upp en av pubarna som Cruella i kommentatorsbåset beordrade mig att besöka: The Red Lion.
Men då visade det sig att det var lunchtid och då var jag ju tvungen att köpa en riktigt läskig portion kyckling. (Fast ölen var den godaste jag någonsin har druckit, tack Cruella!)
Och när jag åkte till Portobello Road och faktiskt inte hittade till just Portobello Road, så visade alla människor mig åt fel håll! Ungdomar i lila skoluniform fnös åt mig och en karl spottade ut något brunt mitt på trottoaren framför mina fötter. Jag tror helt enkelt att jag spred dåliga vibbar omkring mig.
Dessutom var det skräpigt och sopigt överallt runt Portobello Road, gatan som jag aldrig hittade. Efter drygt en timme gav jag upp Portobelloprojektet, köpte nya tunnelbanekort och gick på en långpromenad längs Themsen istället. (Helt logisk reaktion, ja.)
Efter åtta sekunder filmar jag himlen – där det var ett mystiskt flygplan som omringades av tre helikoptrar. Det syns inte alls på filmen, så ni kan titta på den intressanta karlen i bobby-hatt och balettkjol istället. Och si, vad har jag på huvudet?
Dessutom försökte jag tränga mig in på 10 Downing Street, vilket var en upplyftande upplevelse. Not. Inte ens det nyköpta plommonstopet fick poliserna att se på mig som en av seriositet uppfylld människa som vill diskutera det brittiska valsystemet som inte verkar funka så bra.
Det var poliser och avspärrningar precis överallt – av förklarliga skäl. Man vet ju inte vem som ska bo på 10 Downing Street i dessa röriga valtider med ”hung parliament” och måste hålla extra uppsikt över skumma svenskar på dåligt humör. Men så hittade jag in på Tate Modern! Och plötsligt var alla så fantastiskt trevliga – utom Andy Warhol, som gav mig huvudvärk.
Egentligen tog jag inte bild på Andy Warhols verk utan på killen som tar bild på Andy Warhols verk. Det står nämligen helt glasklart överallt att man inte får ta bilder inne på Tate Modern – men alla gör det ändå. De står nästan med armarna runt konstverken och fotograferar sig och sina kompisar. Jag frågade personalen om detta, och fick svaret att det här med ständig fotografering är ett nytt fenomen som de har blivit tvungna att anpassa sig till. Man får alltså fotografera, men inte med blixt. Wow, liksom.
Men innan jag hann fara omkring och fotografera alla nakenfoton och en konstig film med en kvinna som häller blod över hela sig och sedan rullar sig i fjädrar, stängde museet.
Får man fotografera inne på svenska museer?
När jag var i London för första gången i mitt liv i mitten av sjuttiotalet kunde man promenera fritt på Downing Street. Minns att jag fotograferade inte bara nr 10 utan också nr 11, som jag tyckte lite synd om.
Hoppas resten av resan blir toppen! Ååå, London. Min första stad-kärlek! Länge reste jag dit 3 gånger om året.
Vet inte om det är lite sent med London-tips, men om man gillar traditionell engelsk mat (eller om man inte gör det men vill få sina förutfattade meningar utmanade) kan jag rekommendera Porters (http://www.porters.uk.com/) vid Covent Garden.
Tyvärr Christer, åker jag hemåt ikväll, men det går ju fler flyg! Jag har sedan 1973 haft som mål att åka till London åtminstone en gång vart tredje år (inte riktigt som du, Maria-Thérèse). Jag har skändligen misslyckats: fem gånger har jag varit i London. (Fast å andra sidan har jag varit i Kiruna, och det är inte alla som har det!)
Ullah: Där har du ju ett utmärkt projekt! Att åka runt och ta bilder på det som står strax bredvid det som alla andra fotograferar!
Nyss åt jag förresten lunch – kaffe, trekantig macka och salt & vinäger-chips – på stranden i Brighton.
Där var det var lika varmt som i Nordpolen.
Grattis till nytt stop!
Tack Dina! Jag känner mig vacker som en prinsessa i den! (Men frisyren blir inge vidare.)
Om du gått lite mer till vänster så skulle du ha sett lite bättre av tian, det var i alla fall vad vakterna vid porten där berättade när jag gick förbi.
Dina vakter var vänligare än mina vakter, Gustav. Om mina vakter hade haft kvastar, skulle de ha sopat bort mig – utan kvastar viftade de sopande med händerna, ungefär som om jag var full av flugor.
Nu ligger jag nerbäddad under de brittiska takåsarna och dricker en värmande kopp te medan jag väntar på att det ska bli dags att bege sig till Gatwick. Inga askmoln i vägen, va? (Ja, Anna, jag ska kolla på krissajten.)
-lika varmt som i Nordpolen med ”N”?
Nu är jag inte med -” i ”eller ”på”?
Har nordpolen blivit ett land?
Trodde det heter
-i Irland (landet)
-på Irland (ön)
Grammatikundervisning önskas (if You please)
Lotten menar naturligtvis Nord–Polen som är välkänt för sin närmast arktiska kyla.
I tider av ekonomisk kris (= nu) är det möjligen lite dystert på nr 11 – för där håller ju Chancellor of the Exchequer till. Alistair Darling. Inte så synd om.
10 Downing St är bäst bakifrån! Skåda här vilken glad vakt som mötte oss round the back: http://2.bp.blogspot.com/_F5Mj6UbYyzY/S-maPIgaiXI/AAAAAAAAA9o/k3khMCXSacE/s1600/twoflower_downing10.gif
(ja jag var där med Twoflower)
Det är en dödssynd att åka till London utan karta ju! Vad var det Den djefla mannen avaktiverat för funktioner? Dataroaming? Jag laddade ner en Londonkarta som app till iPhonen som funkar offline så då behöver man inte vara uppkopplad för att kolla på den. Funkade jättebra. Annars går det lika bra med liten fickkarta i bokformat som man kan ha lätt åtkomlig. Det är inte kul att gå vilse. 🙁
Nu måste jag ta bladet från munnen, för det oroar mig när folk kommer på kant med min favoritstad, alla kategorier. Det var väl aldrig så att du hade plommonstopet på dig när du blev otrevligt bemött? I så fall är jag inte så förvånad, tyvärr. Överfört till Stockholm är det som om en turist med vikingahjälm på skallen skulle närma sig en inföding och förvänta sig ett vettigt svar på frågor om vägen.
Jag kan trösta med att marknaden på Portobello Road bara är öppen på lördagar. Butikerna har öppet sex dagar i veckan, men är ganska turistfälliga. Själv har jag inte varit där sedan jag upptäckte Covent Garden – mycket roligare!
Kan inte komma på något vettigt att kommentera (som om det ändå skulle hända) efter första meningen ”Det gnager i mig”, för jag tänker bara på den otroligt roliga ordväxlingen mellan Timon och Pumba (om Simba) i Lejonkungen:
-Vad är det som gnager dig?
-Inget, han är högst i näringskedjan.
Så så blev det.
Ja.
Jamen vad vore väl en dag utan Pysseliten och PK, om det så bara är ett litet hm?
Emmett — jag är absolut inte på kant med London, det vara bara lite taggigt mellan mig och dem som jag konfronterade med i deras åsikter konstiga frågor. När jag väl hade köpt hatten, var alla vänliga igen. Poliserna som inte ville att jag skulle gå in och prata med Gordon Brown gjorde bara sitt jobb. (=Alltså har det med mig och mitt eget humör att göra.)
Vad … vad tänkte jag egentligen skriva när jag skrev ”i deras åsikter” här ovan? ”Enligt” kan väldigt sällan ersättas av ”i”. Anita Ekbergs och Dolph Lundgrens språkoförmåga och anglifiering är ju en västanfläkt jämfört med min. Nordpolen var bara början!
Nu ska jag skärpa mig. Sitter på Arlanda Express och ska ta in på hotell efter en seg – och sen – flygtur. Konstigt att alla i Sverige pratar svenska, hörni.
Tänk, tunnelbanorna går inte hela natten.
/en som tydligen inte har varit med förr
Jag svarade faktisk på din fråga, Lotten.
Ah Red Lion. Antar att du liksom jag läste storyn om dem på menyn.
Men PK, är det inte lite olika med den saken? Nu var det iofs inte igår precis som jag var och såg kronjuvelerna, men jag tror det var fotoförbud där då.
Och andra såna där tingestar som har stort värde, får man fota dem?
Cecilia N, du har helt rätt och det är det som är poängen med mitt svar.
Lotten, träffade du min kollega Peter i London? Han är där nu med sin fru.
PK: Fattajavälan att ditt ja var ett svar. Däremot träffade jag inte Peter med fru. De kanske stod på Portobello Road som jag aldrig hittade? (Jag trodde i min enfald — som nu börjar anta ofantliga proportioner — att det fanns något att se där även på vardagar.)
Deeped — nej, jag var aldrig på menystadiet, jag bara väste ”give me something to eat and your best beer, please”. Däremot vet jag att ”Red Lion” är det näst vanligaste pubnamnet i England. Do tell us more!
Lotten, fattajavelan att du fattavelan att mitt ”ja” var ett svar. ”Ja” används till just svar i tämligen hög utsträckning.
”Vill du bli min stora semesterflört, så ge mej ett ja är du rar” som skalden, hm, skaldade en gång.
Ha, nu kollade jag Annas länk! Haaaaaa! (Sätt in h där det passar i skrattet.)