Etikett: jobb

Ryck i ögat, en presentation som for åt skogen, finklänning, champagne och bankett med grönsaker samt konsten att dissa ett hotell pga. petitess

Publicerat av Lotten Bergman den 25 september 2013 11:28

Men vi inleder väl dagsrapporten från början?

Jag vaknade igår morse i Kiruna med ett lite svullet öga som skavde och ryckte. Förmodligen är det en en alien i någon glaskroppsnerv. Eftersom jag sov på en folkhögskola, fanns det ingen anledning att fotografera frukosten ity folkhögskolefrukostar är som frukostarna hemma i köket.

När jag skulle börja föreläsa, ville min dator inte kommunicera med kanonen. Efter en kvarts fäpplande och grejande, gav jag upp och fick exportera Keynotepresentationen till en annan dator och i ett annat format (PPT, usch). Det gick inte alls bra eftersom formateringen blev helgalen, och jag längtade efter forna tiders OH-apparater. Mina föreläsningar bygger väldigt mycket på textexempel från den tokiga verkligheten, men jag inser nu att jag nog måste skapa en reservföreställning så att jag klarar mig utan bilder om jag måste.

När jag i godan ro satt och åt lunch efter föreläsningen, kom en andfådd, högröd taxichaufför inspringande. Flygtaxibolaget hade nämligen gett mig fel hämttid och eftersom jag inte har telefonen på när jag föreläser hade de inte fått tag på mig. (”Åtta missade samtal.”)

De hade då vänt på hämtrutten och plockat upp alla de andra resenärerna först och sedan väääääääntat på mig och när jag till slut sprang in i taxin och sa ojojojoj, blir det panik och missar vi flyget nu?, möttes jag av en kompakt tystnad. Och ett tyst näe.

Svälj.

Flyget flög sedan i motvind till Stockholm och tåget tågade lite långsammare än beräknat till Örebro och kl. 18:00 förlorade jag rätten till mitt hotellrum eftersom jag inte hade meddelat ”sen ankomst”. Visserligen återfick jag rätten kl. 18:08, men allvarligt: är man ”sen” om klockan inte ens är kvällsmat?

På tio minuter krängde jag så på mig en klänning och klackeskor samt jättemycket kajalpenna som, tänkte jag, skulle ta fokus från ögonryckningen. Sedan småsprang jag till Örebros jättecoola slott.

Inne på slottsgården var det champagnemingel, där jag eftersom jag inte visste bättre konverserade personalen och ställde frågor om slottet. Det byggdes redan på 1300-talet, men gjordes relativt radikalt om så sent som på 1800-talet. På vissa ställen kan man se medeltida spetsbågefönster, men det mesta är falsk barock. Det nästan häftigaste är namnen på fyra av ~~byggherrarna~~ arkitekterna:

1573–80 Mäster Ludvig
1580–96 Herkules Midow
1596–1604 Mickel Byggmästare
1604–27 Jakob von Brüssel

Den obilgatoriska champagnebilden. — Den obligatoriska champagnebilden.

Inne i slottet hade arrangörerna spritt ut grönsaker. Nu talar vi inte om en och annan liten tomat och några ärtor i kors, utan drivor av palsternackor, morötter, potatisar, purjolökar, kronärtskockor, selleri och majskolvar. Lampor lyste i grönt på människofigurer i naturlig storlek som såg ut precis som ståstillaartisterna som står och är guldsprejade i världens storstäder.

”Man och grönsaker i grönt ljus” kallar jag denna installation.

Det bästa med mingelvingel är nog hängafastglaset-grejen som man knäpper fast på tallriken.

På minglet träffade jag massa människor som trodde att jag flirtade med dem och som dyrt och heligt medan vi skålade tittade mig djupt i ögonen och lovade att de skulle infinna sig till min föreläsning klockan halv nio på morgonen. De frågade också vad jag skulle prata om, så jag berättade om svenska skrivregler och den moderna svenskan och rättstavning och finurliga formuleringar, men ville egentligen bara svara:

– Alltså jag är egentligen bara här för att få äta hotellfrukost.

Sedan packade jag ihop fem kronärtskockor, tio sparrisar och en purjolök i handväskan och lät dem posera framför slottet.

Mitt hotell (Scandic Grand) i Örebro var finfint med hissar, mjuka mattor, platt-tv, kortnycklar, jättebar, trevlig personal, designade lampor och en bred säng.

Men kolla så dumt väggkontakten sitter: datorsladden räcker bara preciiiiiiis och åkte ut hela tiden så att jag inte kunde blogga!

Jamen kolla: man flyttar sängen lite bara. Häpp!

Som bekant brukar jag ju be om tekokare på rummet eftersom jag är en tetoka. På hotellen svarar man då

nej, vi har inga extra tekokare
javisst!
nej, men du kan under hela dygnet ta te ute i tv-rummet
nej, men du kan köpa te för 35 kr i receptionen.

Örebrohotellet svarade rappt:

”Jag har bokat in dig natten mellan den 24-25/9 med avtal visa Sitevision.
Jag har även lagt in önskemål om tekokare på ditt rum. En bekräftelse är skickat i ett separat mail.”

Men när jag kom fanns det ingen information om ”avtal Sitevision” utan jag fick lägga ut för betalningen. Däremot kunde jag glädja mig åt en tekokare. En tekokare! Hurra!

Men … nu är frågan vad hotellpersonalen trodde att tetokan skulle göra med tekokaren eftersom det inte fanns något annat än en tekokare. Ingen mugg, inga tepåsar …

Men tadaaaaa! Hotellets bidrag till vänster, tetokans beredskapsutrustning till höger.

Det häftigaste under gårdagen var kanske ändå asfaltsavskalningsmaskinen som jag träffade på ute på gatan. Blink, tut, skrap och imponerade mojänger. Men när och varför gör man så här?

Fotnot 1
Baconfrukosten och äggröran var alldeles utmärkt, men det var så fullt att jag blev tvungen att sitta och armbågsknuffas med synnerligen pratsamma hotellgäster som inte gillade bacon.

Fotnot 2
Jag och ögat ryckte i takt under hela föreläsningen som gick alldeles utmärkt eftersom datorn och kanonen var kompatibla. Nu längtar jag inte alls efter OH-apparater och kommer säkerligen att glömma bort att skapa en reservföreläsning.

63 kommentarer

Och nu är jag i Kiruna

Publicerat av Lotten Bergman den 23 september 2013 20:33

Eslöv är mycket större än Kiruna!

Sett till folkmängden alltså. Lindesberg, Ulricehamn och Laholm är ungefär lika stora som Kiruna – men till och med Boden är mycket större! (Och vi talar fortfarande om folkmängden; vad gäller ytan är Kirunas jättekommun ju hela 20 550 km², att jämföra med t.ex. plutt-Stockholms 214 km².)

Förlåt min förvåning, men jag har inte varit i Kiruna sedan 1979, när jag spelade en basketmatch här och har inte haft koll på annat än att de ska flytta hela staden 3 km österut eftersom gruvan numera utbreder sig såpass att hela Kiruna inom ett par år kommer att trilla ner i ett enda stort slukhål.

Ni ser Kirunas stadsbebyggelse där uppe i övre, vänstra hörnet.

Det enorma projektet som inbegriper 900 projektanställda och kommer att kosta 13 miljarder, kallas ”stadsomvandlingen”. Den illustreras på nätet av något som mer påminner om Gamla stan i New York.

Nu tänkte jag visa för er alla hur jag som tillfällig besökare uppfattade Kiruna. Det var lite som när jag var i Berlin, för jag bara sa ooooo och aaaaaa till precis allting som inte var som hemma.

Man måste köa för att komma in i flygplatsen, vilket var okej idag när det var 4 °C, men tänk er denna långsamma kö i minus 30 … — Man måste köa för att komma in i flygplatsen, vilket var okej idag när det var 4 °C, men tänk er denna lååååångsamma kö i minus 30 …

Det första som hände när jag väl tog mig ut ur flygplatsen var att den flygtaxi (som alltså inte flyger utan kör med helt vanliga hjul på helt vanliga vägar) som min uppdragsgivare hade beställt åt mig, var en niomannabil där alla som satt i den skulle till olika adresser i stan. Flygplatsen ligger blott ett stenkast från centrum (8 km), men jag åkte och åkte och fick se nästan allt under en timme. Men det var precis knäpptyst i bilen. Ingen sa ett ord. Eftersom jag ju tar seden dit jag kommer, satt jag tyst jag också. I 45 minuter – när det bara var jag kvar i bilen bubblade jag ur mig alla mina aaaa:n och ooooo:n.

– Precis sådär såg det ut på nya Björkskatan i Luleå runt 1980!

– Alltså LKAB:s "annex"? Som ett andra hem för LKAB-anställda som är på tilfälligt jobb här? — – Alltså LKAB:s ”annex”? Som ett andra hem för LKAB-anställda som är på tillfälligt jobb här?

– Det här med att bygga en hel stad strax efter förra sekelskiftet var ju en bra idé med tanke på hur arkitekturen! — – Det här med att bygga en hel stad strax efter förra sekelskiftet var ju en bra idé med tanke på arkitekturen!

– Jahaja. Här huserar man alla LKAB-anställda? — – Jahaja. Här ~~huserar~~ placerar man alltså alla LKAB-anställda? Mysigt.

Men centrum då? Jag frågade taxichauffören och uttryckte mig sådär klumpigt igen:

– Är vi i utkanten av Kirunas centrum nu?
– Nej, det här är vår centrumgata. Där är Systembolaget.

Förlåt.

Så här kommer det verkligen inte att se ut i det nya Kiruna. Ack.

– Det här konstverket är gjort av gotländsk sten! Va! Som om vi int' skull ha egen sten här i Kiruna va? sa taxichauffören med tydlig irritation. — – Det här konstverket är gjort av gotländsk sten! Va! Som om vi int’ skull ha egen sten här i Kiruna va? sa taxichauffören med tydlig irritation.

Taxichauffören talade om för mig att man kunde titta på svampodlingar i gruvan (men inte idag), beundra kyrkan och stadshuset. Så då gjorde jag det.

Stadshuset invigdes 1963, och ser väl lite lattjo ut med ett fint klocktorn, tänkte jag.

Fina handtag på den annars väldigt diskreta dörren, tänkte jag.

Men woooooooow! tänkte jag sedan när jag kom in i Stadshuset. — Men woooooooow! tänkte jag sedan när jag väl kom in.

Stadshuset var väldigt häftigt och inte alls bara en stor tegelkoloss som jag trodde. Huset utsågs redan 1964 till ”Sveriges vackraste offentliga byggnad” och ligger tammetusan inte långt efter Stockholms stadshus vad gäller italiensk stenmosaik, handslaget holländskt tegel och träräcken av amerikansk furu. Där finns drygt 2 000 verk av svenska konstnärer och man har hela tiden olika konstutställningar. Men det här måste ju bli jättesvårt att flytta?

– Knack, knack. Hej, förlåt och ursäkta att jag stör, men hur ska man kunna flytta det här fantastiska åbäket?
– Näää, det ska int’ flyttas. Det ska rivas.
– SKA DET RIVAS? MEN! MEN! MEN!
– Fast vi ska få ett nytt. Och klockstapeln sparas. Kolla här:

Det nya stadshuset kommer att se ut så här och heta "Kristallen". Jahaja. — Det nya stadshuset kommer att se ut så här och heta ”Kristallen”. Jahaja.

Efter denna chock (jag erbjöd mig dock att ta hand om trappräckena) traskade jag till den (liksom alla andra kyrkor som jag besöker) stängda Kiruna kyrka. Men den såg i alla fall ut som en normalvacker villa, tänkte jag.

Inte särskilt imponerad, vandrade jag vidare och såg att kyrkan blev utsedd till Sveriges vackraste byggnad 2001! Och att man på onsdag kan lyssna till Jard.

Så här tycker jag att det ofta brukar se ut i mindre städer: caféer med pinnstolar på vidöppna ytor.

Sjön som heter Luossajärvi såg ut så här i början av 1970-talet.

Nu (ur inte alls samma vinkel) ser den ut så här eftersom LKAB tömmer den allteftersom gruvan utbreder sig under marken.

Kiruna ska alltså ryckas upp med rötterna och placeras en bit bort, lite närmare flygplatsen. Det har visserligen hänt förr; brunkolsbrytningen i Tyskland flyttade på ungefär 120 byar under 1920-talet. Men inte i modern tid och verkligen inte när det gäller en så stor stad.

Samtidigt som man renoverar och håller liv i den nuvarande stadskärnan (rustar upp badhuset, ger biblioteket nya lokaler, bygger en sprillans ny skola), så börjar man riva i den delen som ligger närmast gruvan. På de områden som man river, anlägger man parkområden så att ingen ska behöva bo kloss intill gruvområdet. Bara häromveckan stängdes järnvägsstationen eftersom man har byggt ny järnväg på andra sidan gruvan och en ny, stor väg ner till gruvområdet.

Och jag som blir matt bara av att möblera om i vardagsrummet.

80 kommentarer

I loungen

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2013 11:02

En av fördelarna med att köpa tusen och en tågbiljett för dyra pengar och att sedan missa släktmiddagar för att tågen fastnar i Hallsberg och snubblar över signalfel, är att en belöning väntar när tusenlapparna på löpande band i en halv evighet har matats in i SJ:s mage som påminner om Jätten Glufs-Glufs.

Tillgång till loungen.

Det är ”sällskapsrummet” på Centralen där man inte söker sällskap utan faktiskt sätter sig att jobba mellan tågavgångar och möten. Det funkar så vansinnigt bra att få lov att sätta sig i loungen att jag är beredd att köpa extra tågbiljetter bara för att komma upp till denna nivå resten av livet.

I min favoritavdelning – den tysta – sitter främst de deadlinestressade och introverta. Ingen, ingen, ingen, INGEN läser en bok, tittar i taket, petar naglarna eller stickar en halsduk. Alla stirrar stint i datorns djup och släpper skärmen med blicken blott för en stilla suck med slutna ögon.

I den yttre avdelningen är det annorlunda -- där samtalar man med ressällskap, har möten och och pratar i telefon. — I den yttre avdelningen är det annorlunda — där samtalar man med sitt ressällskap, har möten och och pratar i telefon.

Alla i loungen har tillgång till knäckebröd, vetebröd, aprikosmarmelad och philadelphiaost samt kaffe, juice, te och världens godaste digestivekex.

Det här vet jag inte riktigt vad det är, men jag får äta hur mycket jag vill av det.

I tysta avdelningen finns det gott om eluttag i små hemliga luckor. Där kan man som för i tiden även stoppa in nätkabel för att få tillgång till det däringa World Wide Web.

Nu när jag har talat om hur underbart det är här, ska ni få ta del av medaljens baksida. För även här drar sig de underligaste, mest högljudda och illaluktande till platsen precis bredvid min.

Jag sitter just nu bredvid en karl som har hörlurar med ljudläckage (visserligen Mozart, men ändå liksom) och som äter knäckebröd som vore det den första måltiden på två veckor och den sista i livet. Smulorna yr genom både näsa, mun och skägg medan marmeladen rinner från mustaschen ner till kavajslaget, där den sammanstrålar med hårpiskan som ligger som en kopparorm över axeln.

På min andra sida sitter en man med tättslutande lurar och därför okänd musik. Men han har ett ohyggligt, genomträngande tutpip i näsan. Jag vet inte och kan inte föreställa mig vad det är för anordning som sitter i näsborren, men den borde han ta patent på och sälja till Försvarsmakten.

Själv är jag ju som alltid ett under av ordning, skönhet, väldoft och lugn.

58 kommentarer

Att försmäkta i Österforse

Publicerat av Lotten Bergman den 20 maj 2013 00:01

Jajaja. Vi har nyss vunnit VM i ishockey och det är alldeles jättekul och fantastiskt trots Daniel Sedins jättelårkaka som ~~Justin~~ Matthias Bieber orsakade, men si jag är ett under av simultanförmåga som kan planera en tiotimmarsresa till Jämtland så att jag får uppleva jättemycket och samtidigt hinna fram nästan lagom till nedsläpp.

Eller … who am I kidding. Jag har inte varit med om någonting, nästan.

För det första är jag alltså inte särskilt långt hemifrån: sex timmar hade det tagit om jag hade kört bil. Men tåg, tåg, buss och buss tar sin tid. Särskilt om man fastnar i en halv evighet Österforse, som ligger åt fel håll.

Ni ser … från Sundsvall mot Sollefteå, men man måste stå i drygt två timmar i Österforse för att få åka tillbaka och ner till Bispgården – vilket bara tog 20 minuter (på en 90-väg utan vägren, så jag hade inte kunnat gå dit).

Men vi tar det från när jag klev av bussen där i Österforse. Ensam. Så himla ensam. Där stod bara jag och min rullväska.

Hejdå tryggheten i bussen! (Eller vaddå trygghet, busschauffören visst knappt var han var eftersom han hade blivit blixtinkallad och aldrig brukade köra den här sträckan.) — Hejdå tryggheten i bussen! (Eller vaddå trygghet, busschauffören visste knappt var han var eftersom han hade blivit blixtinkallad och aldrig brukade köra den här sträckan.)

I båset hade jag fått veta att hållplatsen som heter ”Österforse kiosk” nog inte var ens en kiosk. Men hur illa kunde det egentligen vara?

Jo, till att börja med hette ju busshållplatsen inte det vi trodde.

Men föredettingen stod ändå där i all sin prakt. (På insidan fanns en drickaback med LP-skivor.)

Strax till höger stod ett annat hus med massa skyltar. Jag och rullväskan rörde oss mot det.

Ooooh, sa jag högt till mig själv och gick fram för att kolla. — Ooooh, sa jag högt till mig själv och gick närmare för att kolla.

Jag läste högt för mig själv:

– Petterssons hembageri, Stil-sko, både Ica och Konsum, Mode samt Frisör. Och en gammal löpsedel. Men så underligt.

Vaddå 90-talet? Jag måste zooma in. — Vaddå 90-talet? Det var bättre material i löpsedlarna förr i tiden: den här är från 17 juli 1992!

Ännu lite längre bort såg jag en skylt med nästan urblekta bokstäver och en liten slang. Jag tänkte att den skulle inspekteras, och drog med mig rullväskan dit.

"Slang till salu" stod det. Jag har lagt min sko där i brist på tändsticksask. — ”Slang till salu” stod det svaaaagt. (Jag har lagt min sko där i brist på tändsticksask.)

Här någonstans insåg jag att jag ju skulle se till att få se så mycket som möjligt av Österforse. Så jag började gå. Och så gick jag. Och gick. Samt försökte Facebooka om mitt äventyr.

Men nej. Inget internet över huvud taget.

Så det blev en liten film istället. Den är av dogmavariant (igen) och brasklapp brasklapp brasklapp blablabla. (Den ligger längst ner i detta inlägg.)

Slutligen slog jag och rullväskan läger, jag klädde av mig lite, lade mig ner och blundade och vilade fötterna i solskenet. Ojojoj vad jag hade kunnat mördas under denna väntan. Ingen hade ens haft en aning om vad jag hade haft för mig.

De enda spår som hade hittats efter kanske en månad, hade varit dessa.

Uppdatering eftersom jag glömde att berätta om hur det gick till när bussen väl kom.

För det första var jag redo 20 minuter för tidigt. Inte för att jag var nervös utan för att jag ville fotografera de få bilar som kom förbi – eftersom nästan alla var jättesnygga amerikanare som brummar ett dovt blublumbluuum och inte prrrrrrriiiiprrrrriiiiiii som en Fiat. För det andra var jag iögonenfallade utomsocknes på alla sätt och vis. Allt detta borde ha säkerställt busspåklivningen. Så kom fel buss: nummer 39. Den saktade inte ner och busschauffören gav mig endast ett kort ögonkast.

Då förstod jag att här gällde det att vara t-y-d-l-i-g för att få kliva på. När min buss (40) kom, tog jag ett stort steg fram, lyfte upp rullväskan och loooooog mot chauffören.

Som inte rörde en min och helt klart och tydligt inte alls tänkte stanna. Jag hade precis läst en artikel om Beatles-albumet Help, så jag släppte allt jag hade för händer och ställde mig i Johns position.

Det funkade, för busschauffören ställde sig på bromsarna så att jag och rullväskan småspringande kunde hinna fram till dörren innan chauffören började sakna oss.

Jag hade fått tipset av många människor att flirta med busschauffören så att han kunde stanna där och där strax före avfarten dääär eller kanske i korsningen där och där eftersom det inte går några bussar till just Älgårdsberget. Min flirt gick helt åt fanders för chaffisen var helt oflirtbar, han sa att han jorå kunde stanan på macken, men att näää, det går inga bussar dit och jag och rullväskan fick knappt plats inne i bussen och just de här 20 minuterna av resan vill jag faktiskt inte alls göra om igen.

Men jag kom fram, tog mig in, hittade lite internet och ett par ägg men ingen telefontäckning alls. Och så vann vi VM i hockey!

Förresten:
För att ni ska förstå vad jag menar med filmreferensen i min film, kan ni titta på bara ungefär fem–sex sekunder här (klippet börjar på rätt ställe):

Ja, jag har tydligen lite svårt att bestämma mig för vad ploga och plöja är. Nåväl.

55 kommentarer

Resan ner från Sollefteå gick inte lika bra

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2013 14:45

Om man är lite kinkig, alltså. Först fick jag en estetisk chock när jag gick in i Sollefteås vansinnigt vackra stationshus – som inte motsvarade mina förväntningar alls.

Inte särskilt pietetsfull renovering, kallar jag detta.

Så inleddes resan – med buss till Kramfors. Det var sedan byten här och där och skakiga bussar och regniga vägar och illaluktande hundar samt en och annan avstängd toalett. Sedan har vi ju det faktum att jag alls inte är förtjust i de ”nya” tågen som trafikerar östkusten i norra Sverige.

Tågen heter SJ3000 (inte X3000 alltså), vilket i sig är helt obegripligt. Ska vi redan nu se fram emot år 3000 såsom vi när X2000-tågen kom såg fram emot år 2000? Eller sk…

Damn. Nu kom jag på en sak. Tågen kanske inte heter 2000 för att millennieskiftet närmade sig? Utan för att de har 2 000 hästkrafter eller preciiiis 2 000 muttrar per vagn? Damn.

I all fall. SJ3000-tågen är skakiga, bullriga och har hårda fåtöljer. Nu ska ju vi människor tydligen inte sitta särskilt bekvämt längre eftersom det är bra att vara uppe och röra på sig, vilket vi tvingas till om vi sitter obekvämt … men om man nu måste sitta i fem timmar, kan det väl för bövelen få vara lite skönt?

Informationsfilmen om dessa så kallade snabbtåg (som inte är snabbare än de andra tågen, så det så) har jag letat fram. (Kolla gärna på bostadshusen efter 21 sekunder och fundera över läget.)

Såg ni nymodigheterna i tåget? Eh. Nej. För den som har gjort den här filmen vet att fokusera på rätt saker: Sveriges natur. Här kommer några klargöranden!

Avståndet mellan sätet och fönstret är gigantiskt – kanske för att tåget liksom är lite rundat och smalnar av nedtill?

Det finns en mystisk, designad balk mellan sätena. Jag klämde och kände på den lite, men kunde inte komma på dess eventuella funktion.

Balkens ovansida såg ut så här. Jag tryckte på det som såg ut som knappar, men de verkade inte vara till någon nytta.

– Ursäkta, vad är de här knapparna på balken till för? sa jag till ombordpersonalen.
– Lampan? Eh, det är en lampa. Just nu tänder och släcker du för personerna som sitter framför dig.

Jahaja. (Som tur var, sov de.)

På vägen upp fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström har tillagat helt utan att använda kryddor. De såg ut så här:

När jag jobbade som sjukvårdsbiträde på Danderyds sjukhus kallade vi mat som inte behövde tuggas för skonkost

På vägen ner – ett dygn senare – fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström tydligen fortfarande envisas med att inte ha kryddor i. De såg ut så här:

Varierad kost har jag hört sägas ska vara bra.

Nåja – resan gick trots allt söderut tills vi kom till översvämningarna strax norr om Stockholm. Jag satt bredvid en AD och diskuterade bindestreck och lifvet, så jag led inte. Värre var det med ett gäng skåningar som skulle ta sista flyget till Malmö och som dessutom hade ett par öl innanför västen. De hotade med att bryta sig ut ur tåget (med hjälp av SJ:s bestick?) och sedan gå sista biten – genom sankmarken som var anledningen till att tåget stod still. Men det hela slutade med att de fick åka med till Stockholm och sedan kliva på nattåget till Skåne.

Om de var glada? Nope.

Själv fick jag mig en alldeles utmärkt resa sista biten, eftersom jag hamnade bredvid en underskönt vacker, jättestor basketspelare från USA. Han skrev på sin doktorsavhandling (ekonomi) på universitetet i Bergen eftersom hans farföräldrar var från Norge och han aldrig hade fått lära sig norska av sin dumme fader.

– Nå, har du pratat norska med dina farföräldrar nu?
– Nej, de dog när jag var liten.
– Kan du prata norska?
– Njaeh.

Han hade åkt tåg hela dagen eftersom han hade varit på besök i Köpenhamn och själv hade räknat ut att bästa vägen att ta sig från Danmark till Norge nog skulle kunna vara att åka över Stockholm. Jag gestikulerade och viftade och sa att näääääämen iiinte dååå, när han fick reda på att han inte skulle kunna komma vidare från Örebro som han hade tänkt. Jag var på vippen att ta med honom hem, men eftersom huset är fullt av stora spanjorer och små fransmän, fick det vara.

Nu ångrar jag mig. Sicket party vi kunde ha haft! Vilken medellängd!

33 kommentarer

Resan upp till Sollefteå gick bra

Publicerat av Lotten Bergman den 18 april 2013 13:28

… men nu när jag är på väg hem igen måste jag ju rapportera lite. Och be er alla som inte trivs jättebra i storstaden där ni bor att istället flytta uppåt, utåt, bortåt och då

ha nära till baskethallen
ha nära till skola
njuta av skidåkning
ha nära till dagis
bo på större yta
få en snygg dialekt
spara pengar på kläder och inredning
få köpa te och kaffe för tio kronor på kafé
parkera alldeles utanför Systemet.

Så här plättlätt är det inte i Stockholm.

Jag är alltså vän av inte bara Systemetparkeringen utan även det mindre stressade livet. Sollefteå ligger långt från alla ära och redlighet – och fy för bövelen vad det är synd! Kolla på stationshuset!

Sollefteå järnvägsstation 1888. Ångloket Fb 73 "Thorgny" är klart för avgång mot Långsele. — Sollefteå järnvägsstation 1888. Ångloket Fb 73 ”Thorgny” är klart för avgång mot Långsele.

Och om man bor på Hotell City i Sollefteå ser korridoren ut så här – det har ni inte varit med om förut, va?

Jag låtsades att jag var Johnny Depp här en stund.

Hotellets receptionist pratade om vädret med mig i morse och erbjöd mig paraplyer och sightseeing. Jag bedyrade att regnet inte var något bekymmer eftersom ”jag blir jättesnygg i håret av regn”. Damen (i färgmatchad tröja, se bilden ovan) tittade förvånat på mig och utbrast:

– Nå! Det var först’n!

(=Förstgången jag har hört något så stolligt.)

En stund senare när jag reste mig upp och plockade undan mina äggskal, sa hon leende:

– Jååå. Då var det roliga schlut.

I hotellrummet fanns en utmärkt säng med nymanglade lakan som den väldigt trevliga personalen hade gjort iordning åt mig:

Men … vad är det där på väggen till vänster?

Notisar! Brevpapper! Kuvert! Miniräknare! Telefonkatalog! Jag kan leka kontor här!

Nu börjar ni misstänka att jag är ironisk. Men nej. Jag tycker verkligen att Sollefteå borde få tillbaka tåget och att fler människor borde bo här. Vad säger ni: en kampanj liknande Vi flytt’ int’, men istället: ”Ja fluttar järna till nånannanstans”?

Här inne på Café Petter åt jag en räkmacka. Huset byggdes 1855 och överlevde otroligt nog rivningshysterin på 1970-talet.

Och nu vet jag hur jag ska måla min ytterdörr. Så vackert!

Allt är dock inte vackert i Sollefteå – här ser ni plejset som jag föreläste på:

Ni förstår att jag tror att Sollefteå har en bra klimat – ovanligt många som har vuxit upp här har gått långt och vunnit OS och haft sig. Man slipper bekymra sig om … storstadsbekymmer. Ja, jag måste bli politiker och jobba för tågens återkomst! Tåg är framtiden! Jag har skådat ljuset! Halleluja!

120 kommentarer

Idag föreläser jag i Göteborg

Publicerat av Lotten Bergman den 19 mars 2013 10:47

Jag åker tåg till västkusten idag. Eller åker och åker – vi står stilla i Töreboda just nu på grund av anledningar och orsaker. På tåget händer det inte mycket. Jo vänta, mannen bredvid mig torkar av sina halvmeterlånga skor ideligen. Han tar en servett och slickar på den, och så gnuggar han så att det gnisslar lite, lite.

Men nu ska jag berätta att inget har hänt idag. Först vaknade jag och sade gomorron till min sedan ett par dagar väldigt tystlåtna sängkamrat.

köket2013

Sedan tassade jag ner till köket och konstaterade att några som inte lagade mat igår, nog somnade innan de hann städa färdigt. (Regeln lyder: de som lagar mat slipper städa.)

Jag gjorde havregrynsgröt i mikron, hällde på frysta bär som jag har köpt dyrt och alls inte plockat själv och satte mig ner för att kolla nyheterna.

Inget internet.

– Hallå? sa jag till routern, som blinkade slött med ett grönt öga.

Därefter klädde jag på mig, slängde ner diverse skrivregler i ryggan, letade fram en svart överdel som är väldigt proper ity ett propert plagg effektivt drar blickarna från den ickeexisterande frisyren och tonårsfinnen på hakan. Jag tog bussen till stationen, köpte värktabletter (knäna, de förbaskade knäna) och ställde mig att vänta på tåget. Iklädd varma, snygga pantalonger ovanpå de fina, randiga nylonstrumporna, härliga kängor, en rejäl vinterjacka som går nedanför rumpan och har en kapuschong så stor att ett mumintroll hade kunnat försvinna i den, var det alls inte så farligt trots ishavsvindarna.

– Ursäkta? hörde jag en mansröst säga. Ursäkta, är det härifrån tåget mot Katrineholm avgår?
– Eh, jo, ja just det. Öh … va … me…

Min tvekan och mitt mummel berodde på mannen klädsel. Som var helt fel!

– Ja, du vet, man åker ju inte tåg så ofta.

Sa mannen som om någon hade ifrågasatt perrongfrågan och återvände till sitt ressällskap som …

… var klädd så här … — … var klätt så här …

På tåget satte jag mig tillrätta och tänkte att bara man klär sig ordentligt, så fryser man inte. Å andra sidan behöver tydligen inte alla klä sig varmt. Mysko. Huga, usch, tänkte jag och njöt av min varma jacka och mina fina pantalo… Men? När blev det så här? Vad har jag på mig?

Min djefla mans noppiga orienteringstajts med hål i!

Sedan klev jag av för tågbyte i Katrineholm och där frös jag ihjäl eftersom ingen människa i världen överlever kylan som samlas just på perrongen i Katrineholm. När jag väl klev på tåget igen (återuppstånden), fann jag att det finns fler som trasslar med än det ena, än det andra.

Den här karln har pappershögar som ingen annan. De ligger i buntar i hans knä, de faller ur hans händer, de ligger på hatthyllan ovanför och de rinner som ormar ut på golvet. (Jag tjuvsneglade lite, och pappren handlar om försäkringsfrågor och juridik; det står *omprövning*, *dom*, *kammarrätten* och *utfall* här och där.)

Och hur har ni det?

45 kommentarer

Fel, fel, fel och fel …

Publicerat av Lotten Bergman den 13 februari 2013 11:27

Jag vet att det är ytterst tillfredsställande att få höra om hur andra människor gör fel, tappar kontrollen, glömmer julklappar på tåg, krockar med försvinnande gula bilar, färgar håret randigt och dricker öl ur flaskor som innehåller cigarrettfimpar.

Klockan 09:25 stod jag i smutsigt hår och pyjamas (i den mån basketshorts och dassig herrskjorta är en pyjamas) och funderade på om jag skulle hinna göra mina rehabiliteringsövningar för knät eller om jag skulle fokusera på att blogga om hur jag inte alls är kompetent vad gäller bilköp. Men först skrev jag ut biljetterna.

Tågresa till Stockholm och vidare till Arlanda med ankomst 13:55.

Flygresa till Luleå med avgångstid 14:15.

Vänta nu. Näe. Nej! Man ska inte delegera biljettinköp till en resebyrå! Det blir bara fel! Hur ska jag hinna från tåget till flyget på 20 minuter? Pah! Gah! Fnys! Prioriteringsordning!

Kolla när nästa tåg går!
Aha, 10:07!
Tvätta håret! (Jo, faktiskt. Ni anar inte hur lik svinto en nudelsoppefrisyr kan bli.)
Artonåringen kan köra mig!
Swisch!
Swosch!

– Jag gör en matsäck! Macka och russin! skrek Artonåringen.
– Jag kan hjälpa dig med att berätta en lugnande historia om när en av Napoleons generaler som hette Grouchy kom försent till slaget i Waterloo! skrek min djefla man.

Väl framme på stationen visade det sig att tåget var försenat och inte skulle avgå förrän 10:50. Fine, jag hinner bra ändå.

– Hej! Jag har en biljett här till Stockholm 12:07, men jag tänkte fråga om det är ok att hoppa på tåget som kommer nu eftersom jag ändå är här.
– Icke ombokningsbar biljett … nej.
– Men jag tänkte ba… med tanke på växelfelet vid Stockholms Södra …? Om jag väntar till nästa tåg och det är lika sent så …
– Nej. Du får lösa ny biljett.

Och i det läget kände jag såpass mycket frustration att jag gick och köpte en mugg te. Nu när jag sitter och dricker te (och tåget är beräknat till 11:53) ser jag att jag ju har läst fel. På fel biljett. Fel dag. Jag sitter här och kan inte annat och mitt flyg avgår inte förrän 16:00 … Man ska alltså delegera biljettinköp.

Men än värre är det för damerna som sitter bredvid mig och är arga för att tåget nu är en timme försenat:

– Jag missar min hårfrissa! Jag skulle ha varit hos frissan klockan halv tolv! Jag hinner inte till min klipptid!
– Och jag hinner inte till min pappa! Han är 85 år och har slutat duscha. Jag skulle ha varit där klockan tolv och duschat honom men nu hinner jag inte. Han vägrar att bli duschad av någon annan och nu hinner jag inte det för sedan klockan ett måste jag hjälpa min son skaffa pass. Han är 35 år, men man måste intyga att han är han och det kan bara jag.

Nu kommer tåget. Jag smiter på och hoppas på det bästa, va?

Uppdatering

Här sitter jag nu och lägger fälleben för alla andra resenärer med mina fina sladdar.

Allt har gått väl. Jag rapar hamburgare på Arlanda, där jag har gått på långpromenad eftersom det på biljetten stod att jag skulle till ”Norra”. (Se översta bilden.) Det var naturligtvis ”Södra”.

Dagens lärdom: om man frågar biljettförsäljarna, är de stenhårda när det gäller rätt tåg på rätt tid och det finns inget som helst utrymme till anpassningar oavsett om det handlar om dörrfel, tekniskt fel, kraschade växlar eller snöyra. Om man däremot går direkt till biljettkontrollanten ler de, klappar en på plommonstopet, blinkar med flirtögat och säger att det går så bra såååå.

Ni vet att flygplatsägare och flygbolag är måna om säkerhet, kontroll, anseende, status, service, vänlighet och renhet? Just därför tycker jag att det är kul att fotografera sådant som gör att man känner sig som hemma:

53 kommentarer

Att vara domare i Vi i femman …

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2013 00:05

… är en västanfläkt. Jag gör verkligen inte skäl för min låga ersättning. Att skriva basketprotokoll är tusen gånger svårare. Att hålla en handlingslista i huvudet är en miljon gånger svårare (men rätt onödigt).

Jag har varit domare i två kvartsfinaler nu och har sex gånger kvar, så det finns massa tid kvar att göra fel på. Så här går det till:

En timme före sändning kommer jag till Den Stora Studion i Radiohuset. Där kan man spela in symfonier om man vill – det är en komplett utrustad radiostudio som andas lite … Beatles och Abbey Road.

Den ensamme mannen nere i vänstra hörnet är Jonas Carnesten (han som fixade biljetten till landskampen mot England så att jag fick se Zlatan göra fyra mål).

Han sitter där i sina lila Vi i femman-skor och förbereder sig på att ställa spontana frågor till barnen. — Han sitter där i sina *lilafärgade* Vi i femman-skor och förbereder sig på att ställa spontana frågor till barnen.

Själv är jag klädd som vanligt utan en gnutta lila eftersom jag passar lika bra i den färgen som i högklackade skor och fisknät.

Ja, jag är både liten och diskret. (Foto: Johanna Jennische)

Med en halvtimme till sändning kommer de två klasserna och förvånansvärt många nervösa föräldrar indrällande.

I det här skedet är stämningen tjock som havregrynsgröt. Nervositeten kladdar i armhålan.

Jag läser igenom frågorna (som är hemliga även för oss ända till förmiddagen den dag som tävlingen äger rum), letar efter faktafel (hittar inga) och kontrollerar sådant som kan vara svårt att uttala. Sedan poserar jag på ett synnerligen naturligt sätt framför kamerorna.

När tävlingen väl sätter igång, är mitt uppdrag att kontrollera vilka svar som är rätt och vilka som är fel och räkna ihop dem utan att blanda ihop lagen, förväxla Norrsken med Antarktis och tala om vem som leder och med hur många poäng.

Här ser ni de fem första frågorna: 1. I vilken världsdel flyter floden Nilen?  2. Vad heter den lilla pladdrande tv-pingvinen av lera som bor i en igloo med sin mamma, pappa och lillasyster? 3. Konflikten som pågått hela hösten mellan spelarna och klubbarna i ligan NHL är nu löst. Vilken sport spelar man i NHL? 4. Från vilket djur kommer skinka?  5. Vad blir alltid resultatet när ett tal multipliceras med noll? — Här ser ni de fem första frågorna: 1. I vilken världsdel flyter floden Nilen?  2. Vad heter den lilla pladdrande tv-pingvinen av lera som bor i en igloo med sin mamma, pappa och lillasyster? 3. Konflikten som pågått hela hösten mellan spelarna och klubbarna i ligan NHL är nu löst. Vilken sport spelar man i NHL?  4. Från vilket djur kommer skinka?  5. Vad blir alltid resultatet när ett tal multipliceras med noll?

Det är verkligen plättlätt att hålla koll på allt. Och ändå gjorde jag fel igår. Se sicken seriös människa jag framstår som:

Här tänker jag: ”Vad sa jag? Sa jag 16? Sa jag 15?” (Foto: Johanna Jennische)

När jag skulle räkna ihop poängen hoppade jag av oförklarlig anledning över ~~siffran~~ talet 14. Alltså:

– Nu ska vi se … 12, 13, 15, 16 …

Visst, jag upptäckte snabbt mitt fel och kunde rätta till det, men nu måste jag öva på att räkna till nästa tisdag. Fjorton, fjorton, fjorton …

61 kommentarer

Going cold turkey … or not …

Publicerat av Lotten Bergman den 9 januari 2013 19:02

Att på engelska gå kall kalkon är att snabbt avsluta ett beroende utan nedtrappning. Uttrycket sägs kanske komma från ett av fyra alternativ, nämligen

en heroinist som slutar knarka abrupt liknar en kall, huttrande, naken och blek kalkon med ståpäls
”talking cold turkey” eller ”talking turkey” betyder ”getting down to business” (alltså … prata kalkon betyder nä nu jävlar ska jag bruka allvar och inte tramsa runt längre)
den magra perioden efter julfirandet när man fick i sig massa alkohol och kalkon
det faktum att kalkon behöver väldigt lite förberedelser vid tillagning.

Eftersom jag från och med midnatt onsdag/torsdag ska fasta i 15 timmar för att sedan knäopereras jättehungrig, kom jag förra veckan på att jag ju kommer att få ont i huvudet av teabstinens. Därför drog jag ner från hundra pottor om dagen till ungefär tre. Och sedan två. Och vips en. Men inget hände.

Sedan i förrgår har jag varit helt tefri, men tyvärr drabbats av sömnsjuka. (Jag tänkte skriva narkolepsi, men det är sedan massvaccinationerna 2009 ett ord som inte går att använda i mindre seriösa sammanhang.) Jag håller på att somna i radiostudion, jag sover som en stock på tåget och somnar mitt i spännande deckare på tv och jag har svårt att hålla mig vaken när jag rör i mina stora grytor. Gäspandet kan vara terelaterat, men för att detta ska bekräftas måste jag nog tillsätta en forskningsutredning.

Istället kan jag visa upp några helt okalkoniga bilder från denna dag, när jag gäspande var i Stockholm för att prata med en myndighet som behöver uppdaterade skrivregler och en rolig föreläsning.

Den bruna papperspåsen som jag glömde på tåget den 20 december är upphittad och mot en avgift på 80 kronor avhämtad. — Den bruna papperspåsen som jag glömde på tåget den 20 december är nu upphittad och mot en avgift på 80 kronor avhämtad.

Och så gäspade jag.

På Söder kryllade det av polisbilar. Jag tyckte att det verkade intressant och mystiskt och kände mig lite som Kitty Drew tills jag upptäckte att jag stod utanför polishuset. — På Söder kryllade det av polisbilar. Jag tyckte att det verkade intressant och mystiskt och kände mig lite som Kitty Drew tills jag upptäckte att jag stod och funderade utanför polishuset.

Och så gäspade jag.

På tåget hem satt endast jag och en skäggstubbig, fyrkantig karl. Men bagagehyllan såg ändå ut så här. Kitty Drew funderade på bomber och granater, men överlevde resan.

Och så gäspade jag.

En barista som såg ut som Davy Jones gjorde världens finaste kaff… oj.

Hoppsan. Jag har inte alls gått kall kalkon. Jag har ju druckit kaffe både igår och idag och kan alls inte skylla tröttheten på tein- eller koffeinbrist.

Se där, jag har just gjort en snabb forskningutredning. Fast jag kan inte tolka den …

31 kommentarer