Hoppa till innehåll

Etikett: foto

Knäpp-Nixon och Tok-Elvis

Även jag kan ju fatta knasiga beslut och göra tokiga saker. Som att 1986 prioritera en basketmatch i Kristianstad framför en tenta som jag ju (för ovanlighetens skull) hade pluggat inför. Eller som att 1983 åka på med en främmande italienare på en stulen motorcykel. Eller som att i vuxen ålder envist jobba gratis istället för att ”satsa på  karriären”.

(Fast som ni väl förstår, anser jag egentligen att alla beslut jag fattade här ovan är självklara och korrekta på alla sätt och vis.)

Här kommer nu ett relativt normalt foto av en president och en kändis. Precis som nu, 50 år senare, är det mången amerikans dröm att få posera på detta vis – men det var inte för fotot som Elvis var där. Han hade en annan sak som han ville be Nixon om.

Richard Nixon och Elvis Presley i The Oval Office i december 1970. (Är det fåglar i bokhyllan?)

Elvis Presley hade enligt hustrun Priscilla dagarna före Nixon-mötet köpt julklappar för 100 000 dollar – bl.a. 32 skjutvapen och 13 bilar. Hon förklarade för honom att det var lite väl överdrivet, resten av familjemedlemmarna kom och höll med, alla grälade, varpå (kan man kanske förstå) Elvis blev förbannad och rusade ut, drämde igen dörren och åkte iväg.

Han hoppade sedan på olika flygplan ungefär som jag hoppar på cykeln och for än hit, än dit. På väg mot Washington bad han en flygvärdinna om brevpapper och började skriva till president Nixon för att erbjuda sina tjänster som hemlig agent.

Jag hittar alltså inte på detta. Det finns filmer gjorda, böcker har skrivits om det. Brevet finns bevarat i Nixonbiblioteket. Läs och häpna.

Klart att man bor i tre rum om man är Elvis. Självklart fjäskar även en världsberömd superstjärna för en president. Och naturligtvis är Elvis emot droger. *host* Men det mest självklara är ju att Elvis Presley borde bli en ”federal agent”. Den där ”personal gift” som han nämner i sitt PS var förresten den perfekta presenten: en fullt fungerande pistol.

Så här ser några sidor av originalet ut. Elvis (”Jon Burrows”) checkade in på sina tre rum, och beställde en vit limousin som körde honom till Vita huset, där han lämnade brevet till vakterna vid grinden. Jag tänker mig att det var så här:

– Hej, jag har ett brev till presidenten.
– Okej … jag ska b…
– Har han tid nu?
– Nej. Jag överlämnar det …
– Bra. Hejdå.

[paus]

– TUT PLING BRÖÖÖL HALLÅ! ELVIS VAR NYSS HÄR OCH LÄMNADE ETT BREV!

På väg tillbaka till hotellet stannade Elvis till vid ”Bureau of Narcotics and Dangerous Drugs” och gick in för be om ett bevis på att han numera var federal agent. Personalen avslog hans begäran. Jag tänker mig att det var så här:

– Hej. Jag undrar om det är här jag kan hämta något slags id-bricka som visar att Nixon har utnämnt mig till federal agent.
– Say what? Är inte du Elvis?
– Ja, jo, kan jag få prata med chefen för id-avdelningen?
– Eh. Nej. Det går liksom inte till så.
– Okej, jag kommer tillbaka senare.

Det hela gick sedan i en svindlande fart. Nixons assistent Bud Krogh var stort Elvis-fan, och han hade dragit i alla möjliga tåtar, övertalat Nixon, beställt en låtsas-badge som Elvis skulle få och skjutit upp några redan inplanerade möten samt en presidentsk tupplur. Alla trodde ju att det hela var ett skämt från Elvis’ sida.

Plötsligt kallades Elvis tillbaka till Vita huset.

Elvis klädde sig fint i en lila sammetskostym och ett skärp med ett diademliknande spänne, packade ner sina finaste pistoler, beställde en limousin, valde inne i den ut en speciell ”Colt .45” som Nixon skulle få – och var på ett fantastiskt humör.

I Vita Husets entré konfiskerade Secret Service så diskret de kunde alla vapen, och eskorterade sedan Elvis till Nixon. Elvis förklarade sitt krig mot droger och kommunism, Nixon fick en kram, Elvis förklarade att Beatles var antiamerikaner, bilder togs och artigheter utväxlades.

Nixon spelade tyvärr inte in detta samtal. Man kan se en liten låda med ett armband till Priscilla där i Elvis vänstra hand. Det andra han håller i är familjefoton som han – som den naturligaste sak i världen – visade för Nixon.

Efter mötet fick Elvis vänta ett tag i lunchmatsalen på att låtsas-id-badgen som bevisade att han var ”federal agent” skulle levereras, vilket han gjorde helt utan knot. Han åt lite, pratade glatt med personalen och gladdes storligen. Så kom id-märket (om alltså ser ut som en medalj i plånbok som amerikanska poliser har) och sedan körde Secret Service både Elvis och alla vapen tillbaka till de tre hotellrummen. Inte ett dugg konstigt.

Vad som däremot är konstigt, är att jag – som är kuriositetsdrottning – aldrig har hört talas om detta förut.

Share
23 kommentarer

Sovjetisk fotobok upphittad!

Som bekant lider jag av svår nostalgisjuka som inbegriper allt från ungefär 1500-talet till ungefär 1999. Pincenéer, platåskor, OS 1912, gammalstavning, nakenbilder på Ricky Bruch, utedass och uppslagsord som “förbrytarfysionomi” får mig att lyckligt le samt förvånat förundras. Av den senare typen är den sovjetiska fotoboken som jag sitter och bläddrar i mellan allt annat som borde göras.

Titeln till trots är den tryckt 1979.
Titeln till trots är den tryckt 1979.

All text finns tacknämligt på ryska, engelska, franska och tyska. Vi får i förordet veta att ”just den sovjetiska fotokonsten ligger i framkant – liksom hela det sovjetiska samhället – och det som kännetecknar fotograferna är deras enorma experimentlusta och känsla för estetik”.

"Leningrad på hösten." (Foto: G. Safronov.)
“Leningrad på hösten.” (Foto: G. Safronov.)

Fotograferna i Sovjet söker enligt boken ”nya vägar och ställer sig inte främmande för att fotografera överraskande motiv på ett fartfyllt sätt”.

"Stilleben med bröd." (Foto: A. Starodub.)
“Stilleben med bröd.” (Foto: A. Starodub.)

Okej, stentrappor och vissnad persilja kanske inte manar till stordåd på grund av sin fartfylldhet. Men lite idrott då …?

"Kamp." (Foto: V. Tcheichvili.)
“Kamp.” (Foto: V. Tcheichvili.)

Eh.

Ok, allt som har med basket är skön konst, det vet vi ju. Men det konstfulla i denna bild är att den är svårtolkad. Båda spelarna har hoppat väldigt högt och dessutom väldigt nära korgen och eftersom den vita handen är vänd i blockeringsläge och inte returdito har den mörkare handen tydligen skjutit. Och i så fall är bollen helt åt pepparn fel.

Låtom oss säga att det är något fel på perspektivet och att plankan egentligen sitter fem meter från spelarna; då kan det funka. Men spelarna borde i så fall vara mycket större än de är på bilden. Och vad jag vet fanns det inte svarta spelare i Sovjet på den tiden. Vad säger ni?

Fast nu vet jag vad de var bra på i Sovjetunionen! (Förutom då att spela ishockey, kasta slägga och paradera i raka led.) Brezjnev såg som 69-åring ut så här i amerikanska medier:

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: David Kennerly.)
Leonid Brezjnev 1975. (Foto: David Kennerly.)

Pompidom! Tutelitut! Retuschering!

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: W. Mussaeljan.)
Leonid Brezjnev 1977. Smooth criminal. (Foto: W. Mussaeljan.) 

Jag läser lite mer i förordet, som inte har stått sig väl – men 35 år är ju 35 år, om än i ett sprucket krus.

”Vad har den sovjetiska fotokonsten åstadkommit 1977? Först och främst strävar den efter att ge en övertygande bild av verkligheten. Många av bilderna har trots de olika stilarna en sak gemensamt: de inspirerar åskådaren till komplexa tankar om den nutida människan och världen. Fotograferna visar hur människan regerar över sin egen värld och att världen är vacker om människorna är vackra och harmoniska.”

Tror fan att man behövde retuschera.

Share
29 kommentarer

Ett ögonblick, bara – foton från förr

Jag har hittat en bok.

(Om 50 år kanske det är mer förvånande än idag. Men i alla fall.)

Boken innehåller läskiga bilder. (Håll barnen i handen nu.) Den heter “Ögonblicket åt framtiden”, vilket för mig är stört omöjligt att komma ihåg.

– Var är den där ögonblicketboken? Ögonblicket … eh. Åt? Till? För? Käkade?

Det var Pressfotografernas klubb som 1980 samlade de 50 senaste årens bästa bilder i en bok. Och de får ju inte glö… hm. Får ja… Öh.

Oj, jag drabbades nu av en plötslig insikt. Jag kanske begår ett brott som publicerar fyra av dem här?

Paus för reflektioner om ruelse och ånger. Såja. Slut på paus.

Nu har jag faktiskt lärt mig att alla stora konstnärer för eller senare begår brott, sätter sig upp mot överheten, krigar på barrikaderna och svär åt etablissemanget. Att jag hela livet har varit en laglydig medelmåtta och inte en uppburen konstnär måste helt enkelt bero på att jag inte gör sådant man inte får. Så nu jävlar!

Jag har valt ut två år: 1952 och 1968. För att sätta det hela i ett sammanhang för er ungdomar, så var det så här i världen 1952:

  • Tyskar fick vara med i vinter-OS för första gången sedan andra världskriget tog slut.
  • Svenskar med cyklar som hade hjälpmotor slapp plötsligt följa registrerings-, skatte-, försäkrings- och körkortsreglerna.
  • USA bombade Nordkorea.
  • Sovjet sköt först ner ett svenskt spaningsflygplan och sedan ett svenskt räddningsplan som letade efter det första planet (Catalinaaffären).
  • Singin’ in the Rain gick på bio.
  • Kortedala började byggas.
  • Tunnelbanan från Kungsgatan till Vällingby invigdes.

Kanske var människorna i Sverige 1952 mer vana vid krig, blod och ond, bråd död då. Eller hur förklarar man annars att det här blev årets bild 1952?

Foto: Hans Malmberg (1927–77). Jag har tyvärr absolut ingen mer information om denna bild.
Foto: Hans Malmberg (1927–77). Jag har tyvärr inte mer information om denna bild än att det är i Stockholm.

Med tanke på skjutningarna i Malmö och den här bilden, verkar fotograferna i alla fall när det gäller svenska brott inte vara lika närgångna idag. Eller om det kanske är pressetiken och publiceringarna som styr?

Årets sportbild 1952 påminner om när Hanna Ljungberg var med om samma sak:

Lennart Eng och Kaj Rosén på Johanneshov. Foto: Sture Ryman (f. 1930).
Lennart Eng och Kaj Rosén på Johanneshov. Foto: Sture Ryman (f. 1930).

År 1968 kan ni ju, eller hur? Flower power, hippieran, studentrevolter och kårockupation samt Bob Beamons 8,90 i längd – men detta hände också:

  • Ecklesiastikdepartementet bytte namn till utbildningsdepartementet.
  • Barnen slapp gå i skolan på lördagar.
  • Utbildningsministern Olof Palme demonstrerade mot USA och för Nordkorea. (Förtydligande: han demonstrerade mot USA tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör och USA blev så förbannat att det skickade hem sin Sverigeambassadör. Kriget pågick ett tag till.)
  • Runt 10 000 personer dog av svält i Biafra. Varje dag.
  • Sveriges första pizzeria öppnade.
  • Apornas planet gick på bio.

Årets färgbild 1968 (ny kategori från 1965) var ett inlägg i debatten om att alla kvinnor borde få föda barn utan smärta. Och jodå, det var ju på gång – de blivande mammorna rutinsövdes helt enkelt när krystvärkarna satte in och väcktes en stund senare när allt det där hemska var över.

Bildtexten lyder: ”Vad som borde vara en självklarhet är fortfarande en kontroversiell fråga." Foto: Jacob Forsell (f. 1942).
Bildtexten lyder: ”Vad som borde vara en självklarhet är fortfarande en kontroversiell fråga.” Foto: Jacob Forsell (f. 1942).

(Själv hade jag hellre kämpat för att ryggskottspatienter ska få sövas tills allt hemskt är över.)

Men 1968 års svart-vita bild då? Jo, fotografen Inge Hallberg skickades ut på ett rutinuppdrag när ett café utanför Norrköping eldhärjades. Och lyckades ta denna bild:

Strumpebandshållar- och underkjolschock! Foto: Inge Hallberg (f. 1926).
Strumpebandshållar- och underkjolschock! Foto: Inge Hallberg (f. 1926).

Nu kan man ju kanske tycka att fotograf Hallberg kunde ha hjälpt till att fånga damen där istället för att stå och ta bilder? Men han hade kanske nyss anlänt? Fast nja. Jag hittade ett fantastiskt bildspel med Inge Hallbergs foton, och han var på plats en bra stund:

Före hoppet. (Foto: Inge Hallberg.)
Före hoppet. (Foto: Inge Hallberg.)
Efter hoppet. (Foto: Inge Hallberg.)
Efter hoppet. (Foto: Inge Hallberg.)

Och nu kommer dagens tips till unga, spirande fotografer – en bortglömd fotogenre kan idag återfödas. Satsa på hopputurhus-bilder!

Tyvärr vet jag inget mer än att Inge Hallberg tog även denna bild.
Tyvärr vet jag inget mer än att Inge Hallberg tog även denna bild.
Share
41 kommentarer

En gammal bild som ledde till De Dam i Amsterdam

Jag såg en gammal bild med nya pratbubblor och tänkte i ena sekunden “jaaaaa, hahahaa” och i nästa sekund “nämen huuuuuuu” och kände att det hela nog måste utredas.

Källa: historiclols.com.
Källa: historiclols.com.

 Jag funderade ett tag och ansåg att det såg ut att vara i Belgien runt 1948 med tanke på kläder och spårvagnskablarna. (Varför Belgien? Jag har ingen aning. Klädmodet sa 1948.) En förvirrad prickskytt? Eller är det rentav under andra världskriget? Och: ÖVERLEVDE UNGEN? (Innan ni läser vidare är det er skyldighet att fundera lite över bilden.)

… TITT- OCH FUNDERINGSPAUS …

Men hur hittar man ursprunget till en gammal bild? Jo, man söker på Tineye och rensar bland felträffar ett tag tills man hittar lösningen på spanska, nederländska och ryska. Då ber man att få sidan automatöversatt och så skrattar man åt tokigheter som ”du är en nålsöga” och “de ligger i kolumner” samt ”tillflykt än det smala räcket som lyktstolpar”. Och så klickar man frenetiskt på länkar och så hamnar man kanske på t.ex. en nederländsk fotobank som man nästan inte kan sluta gräva i.

Så här ser bilden ut utan pratbubblor. (Klicka för större version.)

Tjejen närmast kameran: vad gör hon?
Tjejen närmast kameran: vad gör hon?

När man sedan har grävt vidare, häpnar man över sin egen obildning eftersom man borde ha lärt sig att just detta hände en gång i tiden.

Vi befinner oss på De Dam (”Damtorget”) i Amsterdam den 7 maj 1945. Det är alltså två dagar efter den fem år långa tyska kapitulationen ockupationen och i Nederländerna är befolkningen lättad och glad. Alla ser framtiden an med glittrande ögon. Människorna som sjunger och dansar på torget inväntar först och främst en kanadensisk trupp, som de har hört är på väg. Kanske kommer amerikaner med tuggummi också?

Då ställer alltså de tyska soldaterna en kulspruta på en balkong för att … hm … eftersom … ja det vet ingen. Kanske var det ett skämt till en början?

– Kolla, vi ställer den här och skrämmer tokarna därnere!
– Mera bira! Ställ den lite mer till vänster.
– Ja! Dom kommer att skita ner sig! Skål tammefan!
– NU!

Sedan börjar de skjuta på människorna på torget nedanför. Fotografen Wiel van der Randen fotograferar för allt han är värd.

Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.
Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.

Men varför skjuter tyskarna på civilbefolkningen? Vissa tror att det var en hämnd för att två fulla tyskar tidigare på dagen hade arresterats, andra tror att tyskarna bara hade fått nog och blivit galna – uppenbarligen var de också berusade. Åter andra tror förstås att det berodde på ren ondska, eftersom tyskar utan undantag sedan ett par år ansågs vara onda av naturen.

Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kan man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?
Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kunde man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?

Skottlossningen pågick tills en man ur motståndsrörelsen – som ju hade tillgång till vapen – klättrade upp på en ännu högre balkong och började skjuta tillbaka. Samtidigt lyckades en tysk officer i sällskap med andra motståndsmän tränga sig in till dem som sköt och stoppa dem. Förmodligen Rambo style.

Då låg 120 skadade människor på torget. Och 22 döda.

De skadade får förstahjälpen.
De skadade får första hjälpen.
Tyskarnas vapen tas om hand.
Tyskarnas vapen tas om hand. (Är det inte tyska soldater där också?)

Och så kom till slut Kanadas armé – till ett slagfält. En krigskorrespondent tog en bild av en kanadensare, som uppenbarligen är chockad av det han sett.

En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.
En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.

Såja. Allmänbildningsakuten har nu gjort sitt.

Share
23 kommentarer

En himla bra bild från Champions League, bara

I lördags kollade jag på en hel fotbollsmatch fopollsmatch utan att en enda svensk deltog. Jag satt och stirrade in i tv:n och sa ooooh och ooohoj och nääää samt jaaaaa och män härregu ett par gånger trots att ingen Zlatan boxade ner någon, trots att ingen svensk målvakt tappade koncepterna och trots att inga svenskar passade bollen fel. Det var nämligen Champions League-finalen — alltså finalen mellan de två bästa europeiska lagen. Som i år (liksom några andra år) hette FC Barcelona och Manchester United.

(Halva läsekretsen faller ungefär här ihop av tristess.)

Först lite allmänbildning bara, innan jag kommer till pudelns kärna:

I Barcelona (som man kan uttala [barsa]) spelade Zlatan förra året – men det gick inge bra och han och coachen är fortfarande sura på varann. Det gick bättre för Henke Larsson, som byttes in i finalen 2006 och – VIPS! – passade fram till  Barcelonas båda mål som gav dem segern. Patrik Andersson har också spelat i Barcelona, men när det gäller honom minns jag ju mest hans pappas lår.

I Manchester United (som man kan uttala [män-ju]) har dels Jesper Blomqvist spelat, dels Henke Larsson. Men just nu är jag mest intresserad av Wayne Rooney: en tjurrusande, svärande, tjurig buffel till karl som gör folk arga och som faktiskt får skylla sig själv som han bär sig åt. Men i lördags spelade han som en Fredrik Ljungberg i toppform: han var överallt!

(Ni som fortfarande är kvar här och läser: Rooney sprang förgäves. Barcelona vann med 3–1.)

Men nu till anledningen att jag skriver detta. Ett foto! Kolla här på den stående Mascherano och den mosade Rooney!

(Klicka så blir den större.)
(Klicka så blir den större.)

Se Rooneys högra benskydd, tejpningen, dobbarna och blickarna. Alla detaljer. Fotografen bloggar här och ska ha beröm för att han gör det. Se en annan bild: när Charlotte Kalla i vintras var på väg i mål.

För drygt ett år sedan skrev fotografen om en tv-man (”tv-chefen”) som skällde ut honom när han hade gått i vägen för en tv-kamera och han hade så dåligt samvete för det. Han vet inte det, men jag vet: ”tv-chefen” var Studiomannen.

(Ni som eventuellt har läst ända hit i förhoppning om hotellmögel, köttfärslimperecept eller julkalendergåtor: well, det blir inte mer än så här idag. MEN KOLLA PÅ BILDEN!)

Share
25 kommentarer

Färglös film i ett färgglatt blogginlägg

Jo alltså när man som jag är en firad, upphaussad bloggare som alla vill … äh. Jag kan inte ens lura mig själv.

För nio år sedan jobbade jag med en karl som numera har sadlat om och ibland är med och marknadsför t.ex. filmer. Det är en synnerligen trevlig och duktig männsch som kan formulera både klokskap och roligheter, och som plötsligt kom på att han ju kunde bjuda mig på galapremiär av filmen ”7X –Lika barn leka bäst”, som har biopremiär på fredag. Jag och den medbjudna Sextonåringen bestämde oss för att klä upp oss i galautstyrsel, men även att hela dagen ladda med roliga aktiviteter eftersom filmens handling lät bara lite, lite roligare än en politisk reklamfilm av Roy Andersson. Från SF:

”En förort någonstans i dagens Sverige. Nyinflyttade Edvin har snabbt förvandlats till skolans slagpåse, bästisarna Jenny och Mis tillvaro är kantad av våldsamma män och syskonen Morgan och Martina blir lämnade ensamma då föräldrarna prioriterar semester framför betalda räkningar. En upphittad pistol erbjuder plötsligt möjlighet till förändring.”

Jag återkommer till filmen om en stund. Först ska jag bara rekommendera Fotografiska museet, som ligger inklämt mellan Birka Cruise och Viking Line i Stadsgårdshamnen.

Denna trappa ledde oss till Fotografiska.
Trappan ledde oss blott till Fotografiska. (Det gröna skräpet symboliserar naturens skönhet.)

Men ta inte med barnen till ovanvåningen där Joel-Peter Witkin ställer ut foton av döda människor – helst när deras huvuden inte längre sitter fast på kroppen. (Ja, det är riktiga lik. Han spökar ut dem, placerar dem i konstnärliga sammanhang och tar bild på dem. Klicka inte på hans namn här ovan om ni är känsliga eller bara rädda om nattsömnen.) Däremot är de flesta av Lennart Nilssons och Annie Leibovitz bilder rumsrena – om än väldigt nakna.

Jag (som bara tar konstiga bilder på mögel och hotellsängar) blev inspirerad och insåg att jag ju här har en helt outnyttjad konstnärsådra. Man behöver sällan skärpa, motiv, mening, bakgrund eller förklaring. Man tar bara en bild och så ger man den ett namn!

Rör inte min telefonkiosk!
Rör inte min telefonkiosk!

(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är Broder Jakob, som jag idag hittade mitt i ett spöregn mitt i en telefonkiosk – och se så intressant den där GB-glassgubben i vänsterkanten får åskådaren att tänka på orange. Orange … orange som i basketorange!)

Utpumpad lyckades han undvika en säker död.
Utpumpad lyckades han undvika en säker död genom att rulla en liten bit till höger.

(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är en stackars boll som bara låg där mellan spåren på stationen. Eftersom den inte var riktig, fick den ligga kvar och pysa och längta till sin kompis där i bakgrunden – den precis lika runda och orangefärgade förbudsskylten.)

De gråa skåpen målades plötsligt i regnbågens färger. Skorna hittade inte längre hem.
De gråa skåpen målades plötsligt i regnbågens färger. De grå skorna hittade därför inte längre hem.

(Men jag känner att jag måste förklara. Förvaringsskåpen på Fotografiska var så smala och färgglada och orangefärgade att ryggsäcken med galakläderna och finconversen inte fick plats och därför kände sig mobbade. Det blå skåpet öppnade plötsligt sin famn och erbjöd sina tjänster.)

Ni ser! Jag kan vara svåråtkomlig och mystisk om jag vill! (Men nu orkar jag inte vara det längre.)

När vi skulle gå på galapremiären, hade vi med oss uppseendeväckande kläder: djupa urringningar och höga slitsar. Men så hittade vi inget vettigt ställe att byta om på, och struntade därför i det. Väl på Saga-biografen gick vi in på toa och kollade om vi såg respektabla ut ändå. Det gjorde vi:

Respektabelt folk, ja. (Se hur medvetet Sextonåringens skjorta matchar det röda på dörren.)
Se hur medvetet Sextonåringens skjorta matchar det röda på dörren.

Det bjöds på läskeblask och en miljard olika snittar och vi fick applådera regissören, som var fruktansvärt nervös och lyckades säga ungefär ”vi satte igång på grund av stark drivkraft, vi satte igång tillsammans, det är det som är resan hit, det är allt, det är allt, tack för det”.

Och det är nu jag ber om ursäkt.

Förlåt för att jag inte tyckte om filmen. Förlåt att jag av den kornigt filmade historien bara kände mig deppig och förlåt att jag knappt hörde vad skådespelarna sa eller såg hur de såg ut. Förlåt för att jag efter ett tag tog upp anteckningsblock och skrev upp stolpiga repliker. Förlåt. Förlåt att jag inte gjorde som alla andra och applåderade och busvisslade under eftertexterna.

Huga.

Filmens femtonåringar var så stereotypa att de antingen var genomgoda änglar eller elaka psykopater. Alla vuxna var imbecilla troglodyter. De som var dumma bestraffades – de som var goda fick sin hämnd.

Här kommer några av replikerna som jag lyckades urskilja – läs dem gärna högt och med inlevelse så att alla runtomkring er undrar vad ni håller på med:

– Jag tar överpris, fattaruväl.

– Du är säkert populäraste tjejen i klassen.

– Jag kommer ihåg hur det var att ha prov. Det kan vara jäkligt jobbigt.

– Jag kommer bli bränd på bål!

– Det är fan aldrig nån som tror på vad tonårshoror säger.

– Tro inte att jag inte skulle göra om det!

Om ni tycker att Ingmar Bergman gjorde filmer i moll, ska ni gå och se den här och ha som referensmaterial.

Ridå! (Ridån på Saga alltså.)
Ridå! (Ridån på Saga alltså. Verkligen jättefin.)
Share
68 kommentarer

Jag är idag fotomodell och fotograf samt fotbollsexpert

(Varning nu för alla som är känsliga för s.k. känsligt och stötande innehåll. Det kommer läskiga bilder en bit ner. En på äckelpäckel och en på Döden.)

Så här är det: jag borde verkligen ha blivit fotomodell.

För när modellerna i tv snyftar att det faktiskt är ett himla jobbigt yrke och att det inte alls är glamouröst och att kläderna faktiskt är jätteobekväma och alla fotografer så himla elaka, låter det så här när jag blir plåtad:

– Kryp in i den där bikupan och titta upp som guben i låddan.
– Javisst!
– Och nu testar vi om du kan lägga dig i den där lervällingen därborta, tänk Nils Poppe liksom.
– Härligt!
– Ta av dig, lägg huvudet på sniskan, ta det under armen och sätt dig uppåner på den där motorhuven.
– Ska bli!

Igår var en sådan dag – Språktidningen tyckte att de gamla bilderna hade blivit gamla. Men denna gång fick Sjuåringen agera fotoassistent till fotografen Erika och Tioåringen var dokumentalist med vår kamera.

”Kan du luta dig bakåt nu så att ryggen knäcks mot klippan?”
”Kan du luta dig bakåt nu så att ryggen knäcks mot klippan?” Foto: M. Bergman.

Jag tycker alltså att det är vansinnigt roligt att få bli fotograferad av ett proffs. Vänd gärna ut och in på mig – jag ler hela tiden. Båda barnen ska förstås syssla med fotografering när de blir stora, säger de nu. Se här Tioåringens fingerborgsblommor:

Ja, det är något störande skräp där i bakgrunden.
Ja, det är något störande skräp där i bakgrunden. Foto: M. Bergman.

Men man kan ju inte fotograferas hela dagarna. Man måste ju äta! Och vad var det för dag idag?

Jag trodde att det var dags att äta upp avokadorna.
Jag trodde att det en dag när det var dags att äta upp avokadorna.

Och säg den som med barn kan gå förbi ond, bråd död och inte dokumentera, läsa en dikt och prata om lifvet och döhöööden.

”Väldigt snygga färger” sa ett barn.
”Väldigt snygga färger” sa ett barn.

Och så på allmän begäran en liten rapport om sakernas tillstånd i fopolls-VM:

  • Danmark åkte ut, men stod på benen ungefär 73,7 % fler gånger än t.ex. Italien, Chile och Argentina.
  • En italiensk målgörare hånglade upp motståndarnas målvakt i krysset och när målvakten värjde sig, föll målgöraren ihop i fruktansvärda ansiktssmärtor. (Se bilder här nedan.)
  • En av SVT:s programledare har tappat rösten.
  • På söndag spelar England mot Tyskland i en match som kommer att innehålla förvånansvärt få filmningar, väldigt många spelarbyten, lika många mål, lite näsblod och sedan vinner Tyskland på straffar.
Grön målvakt prejad av blå målgörare medan vit motståndare försöker förstå.
Grön målvakt prejad av blå målgörare medan vit motståndare försöker förstå hur det är fatt.
Nu har blå målgörare ondast i hela världen medan två gula domare rusar till. (Nu saknas bara röd färg.)
Nu har blå målgörare ondast i hela världen medan två gula domare rusar till. (Här saknas bara röd färg för en perfekt palett.)
Share
15 kommentarer

Jag är egentligen av fin familj, förstår ni

Nu ska vi resa lite i tiden.

Prosten i 45-årsåldern, prostinnan i 20-årsåldern.

Här ser ni min mormors farfar och farmor: prosten Jakob Albert Englund och hans maka, prostinnan Elisabeth Karolina Englund. Typ fett länge sedan. (Jag försöker verkligen att bli en patetisk mamma som slänger sig med tonårslingot.)

Prostinnan ser redan ut att vara tandlös och prosten har köpt sig ett sjangdåbelt löshår som han ibland ersatte med en käck kalott (som ses på en bild längre ner).

Kuriosa:
Mamma har dessa två bilder hemma hos sig. ”Kan du skicka kopior till mig?” sa jag lättvindigt eftersom det är lätt som en plätt i dessa digitala dagar. Sedan gick tiden eftersom mamma

  • fotograferade bilderna
  • väntade tills kameran var full
  • gick till en framkallningsbutik
  • fick bilderna framkallade
  • gick till butiken och hämtade ut bilderna
  • skickade bilderna till mig i ett kuvert.

The times they are a-changin’.

Prostinnan Elisabeth Karolina var enda barnet till häradsskrivare Kristian Westén, som dog när Elisabeth Karolina bara var 12 år. Hennes mamma hette Hedvig Maria Klockhoff – som enligt släktpappren dog knall och fall av syndigt leverne. ”Död av åskan på Själevads marknadsplats.”

Min mammas släkt är full av dessa häftiga namn – Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius. Släktbanden är borta nu, liksom pengarna som hängde på namnen. Ah well. (Förbaskade Kreuger.)

Men (det gäller att hänga upp sig på viktiga detaljer) vad är då en häradsskrivare? Jo ”den som var ansvarig för den lokala skatteuppbörden”. Nämen se på fan! Jag har i min släkt inte bara haft fina namn och pengar utan även folk med ordningssinne.

The times they are really a-changin’.

Prostgården i Nederluleås församling i Gammelstad. Lägg märke till buskarna som skymmer halva huset – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.

De tu där uppe – Jakob Albert (1823–1914) och Elisabeth Karolina (1831–1921) – fick sex barn i prostgården i Gammelstad, varav fem dog före sina föräldrar. Någon dog nästan nyfödd, andra drabbades av tuberkulos före tioårsåldern, åter andra blev schizofrena och dog på hospital i strax efter tonåren. Min mamma berättar:

”Efter allt detta trodde nog inte prästfrun på den gode Guden och stal utan att tveka ur kyrkkassan.”

För det var vad som hände. Kollekten och kyrkkassan sinade och skyldig var ingen annan än prostinnan. Man tror att det var ett av barnen som hade ”råkat i olycka” och behövde penningar. Efter att detta uppdagats, bodde Jakob Albert och Elisabeth Karolina i varsin ände av prästgården resten av livet.

Det var ju trist, för de blev båda två 90 år.

(Fina gener jag har, jag som gärna ser att min snarkande djefla man ibland sover i en annan ände av huset. The times they are maybe not a-changinso much.)

Prosten i kalott håller här – utan sin tjuv till hustru – litterär soaré för domprosten Wester (stående), pastor Lundblad (sittande bakom kakfatet), deras hustrur och två av von Essen-kusinerna. Lägg gärna märke till kaffebordet som skymmer halva församlingen – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.
Inte Krösa-Maja, nej.

Här på bilden står prostinnan 1908 som blott 77-åring. Ja, tandlös i huckle (låter ju som en maträtt), med en åbroddsbukett i handen. Att jag vet att det är just åbrodd beror på att det står så antecknat i fotoalbumet där alla bilder är hisnande gamla.

Tydligen användes åbrodd som skydd mot löss, ormar och onda makter, som alltså sorterades in i samma kategori. Växten ingick ofta i kyrkbuketten eller ”kryddkvasten”, som man hade med sig till kyrkan. Inte som prydnad eller gåva utan som uppåttjack: för att sniffa på under alla tråkiga predikningar. Som ju prostinnans malande man – min mormors farfar – höll .

Den som tog de tre nedre bilderna var det enda barnet som hann bli gammalt: Ade, min mammas morfar – och mamma har fortfarande kvar kameran, en jättestor bälgkamera! (Ade har jag skrivit om tidigare.)

Det är här, längst ner, som man brukar reflektera över tidens tand och flykt samt jämföra devabättreförr med devakanskeannorlundaförr och dra paralleller mellan industriella och tekniska revolutioner.

Jag nöjer mig med: Tack, tack, tack för medicinsk forskning!

Share
36 kommentarer

Ett släktfoto

I mina digra samlingar av sådant som kan vara bra att ha, finns förstås även sådant som inte någonsin kommer att behövas. Kanske kan jag idag förmå mig att slänga

  • min allra första morgonrock (rosa, Broder Jakob hade en likadan fast ljusblå)
  • min tandställning (en sådan som sitter fast i gommen, men som med tanke på mitt utseende faktiskt inte funkade så himla bra)
  • Hej matematik (matteböckerna i lågstadiet)
  • örhängen från 80-talet (stora som julgransprydnader)
  • alla gamla svartvita foton som ingen tittar på längre.

Nej, jag bara skojar. Inte ska jag slänga några foton heller. Förmodligen inte örhängen heller.

Produktidé: kan man skriva ut gamla foton, laminera dem och tillverka örhängen av?

Bilden här ovan togs förmodligen när mina farföräldrar firade guldbröllop 1970. Ni ser min farmor som var pytteliten och min farfar som på sin tid var längst på kompaniet och de tre barnen. Min pappa är sladdisen den med de diskreta glasögonen (storasyster Ulla är 13 år äldre, storebror Sten 17 år äldre).

Jag försjunker i bilden och Faster Ullas klänning. (Tio år tidigare såg hon ut så här.) Farbror Sten (som var ursnabb på 100 meter) har slips men inte pappa. Hm. Revolterade pappa eller slapp han eftersom han var lillebror? Hm. Hoppas att jag ser ut som farmor när jag blir gammal. Hm. Tänk att farfar överlevde spanska sjukan. Hm. Farbror Sten ser ju ut som en filmstjärna.

Men hur kunde ateljéfotografen ställa upp familjen så här? Vad var tanken? Varför är männen allvarliga medan kvinnorna fnissar? Varför är inte farmor och farfar i bildens centrum? Jag vill ha en speakerröst som förklarar. Tidsmaskin hitåt! (=Jag ringer pappa.)

Uppdatering
Pappa berättar:
”Farbror Sten sprang 100 m på 11,1 sekunder och förstörde sina fötter i dåliga spikskor. Men han var bra i kula också! Nålen på min kavaj är en LUGI-nål (pingis).”

Mamma berättar:
”Faster Ulla hade nypermanentat hår och farfar var ledsen för sina ögon (starr). Farmor ohlala, så bedårande. Men hon var inte pytteliten utan normallång för sin generation (född 1895). Jag undrar om inte de som står längst bak är upphöjda på någon pall. Faster Ulla var rolig så in i vassen när hon pratade!”

Share
30 kommentarer

Det finaste man har ska man sätta på bordet

Vad händer om alla oceaner av digitala foton som tas idag bara – schlåpp – försvinner? Som när biblioteket i Sarajevo brann upp. Som biblioteken i Linköping och Alexandria … som hela Dresden som jämnades med marken och Karthago som smulades sönder …

Ja, jo, vi skulle väl överleva förlusten av alla foton också. Som den extremnostalgiker jag nu är, tar jag tillfället i akt och berättar om en av alla dessa bilder som ingen kommer att minnas i framtiden.
Detta är i köket på Magistratsvägen 7 A i Lund, år 1969. Jag har helplisserad kjol med hängslen och har nog klätt mig själv eftersom hängslena sitter på bakfram. Tofsar i håret har jag förstås, för det hade jag alltid – ofta med sidenrosetter.

Kopparna är Arabia, sockerskålen Blå Eld och smörasken Picknick. Stolarna heter Lilla Åland. Broder Jakob kletar smör på en träliknande macka med fasliga mängder fibrer.

Men … Broder Jakob sitter ju naken på bordet? Brukade han göra det? Min pappa syns där i högerkanten så det borde vara mamma som tar bilden. Eller barnflickan? Togs bilden för att dokumentera vardagen eller det tokiga faktum att Broder Jakob sitter naken på köksbordet och brer en macka?

Nämen, vad hör jag? Ni tycker att jag låter som Hans Villius? Hm. Men nu är det slut på frågetecknen. Jag ringer mamma:

– Nejnejnej, det är inte Lilla Åland, de var så dyra, dem köpte vi inte förrän vi flyttade till Mätaregränden. Och plisserade kjolar har vecken kvar fastän man tvättar kjolen – den där kjolen som du har på dig hade sydda veck som jag sedan pressade efter varje tvätt. Jag har flera bilder från det här tillfället, vääänta.

(Stök och bröt och vild jakt i tio minuter.)

– Jo, här, titta, Jakob står på bordet på mina bilder. Det var ju så tokigt, det var därför jag tog bilderna … naken på bordet, tänka sig. Vadå hängslena bakfram? Nej sådär skulle de sitta – och så gick de i kors i ryggen. Tänk att allt det där porslinet är sönderslaget.

Ja tänk. Apropå saker som går sönder … Genom den där balkongdörren i bakgrunden föll Broder Jakob en dag baklänges från barnstolen och fick sy 16 stygn i bakhuvudet. Under köksbordet låg jag en dag med sprucket ögonbryn (sju stygn) och en halv tandborste i munnen.

Måtte nu inte hela internet brinna upp.

——
Birgitta Andersson är lysande i en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. Hon svarar genom att skrika:

– Dansa? Naken? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

Share
32 kommentarer