Det var länge sedan vi träffades – 1985 – och man skulle ju kunna tro att vi känner varandra utan och innan. Men tänk, jag blir fortfarande storligen förvånad över vad som kan hända när man egentligen bara trampar omkring och tänker frukost, lunch, middag, sova. Gonatt och gomorron. Och så börjar allt om igen.
Idag fyller han år, och då får man önska sig kvällsmaten. ”Spagetti med köttfärssås och sedan semlor”, sa han.
Vi kommer att vara nio runt bordet, så då blir det för dyrt att köpa färdisemlor. Medan jag lagade maten åkte min dyre make och husbonde och handlade med en fin handlingslapp i näven.
vispgrädde
florsocker
mandelmassa
vetebullar
olivolja
Förmodligen var det olivoljan som ställde till det i handlingsfokuset. Eller det faktum att han pratade i telefon med sin gratulerande mamma. Eller bara hjärnan som hellre fokuserar på slagfält, kungalängder, kemiska formler och orienteringskartor. För han kom nyss hem med detta:
”Vispgrädde”, florsocker, marsipan och … kanelbullar.
Det gäller att dra ut på den här dagen så mycket som det någonsin är möjligt. Klockan är nu 01:20, och jag tänker hålla mig vaken en stund till. Har ju fotograferat mig och allt:
Framför en bokhylla, precis som nobelpristagarna.
Förmodligen kommer jag att väckas vid halvsextiden på morgonen av familjen, även om min dyre make och husbonde samt djefla man har fått påminnas om att det är dags att köpa ett eller två presenter, gärna inslagna. Jag brukar ofta få rutiga skjortor eftersom Dressmans rea i början av februari är särdeles välkomnande. Fast egentligen önskar jag mig förstås bara fred på jorden och ett par nya knän samt en vänsterhäl med intakt fettkudde, men annars går det även bra med ett Wii2. (Ungefär lika ouppnåeligt som fred på jorden.)
Hela förmiddagen ska jag uppfinna nya stuprör och dammsuga bokhyllor, leta reda på en ruttnande mus i källaren (till och med CSI hade rynkat på näsan vid det här laget), komma på hur man byter lampa i källarkylskåpet (rapport kommer), limlaga en läckande stövel, öva på att stå på huvudet och sedan är klockan säkert halv åtta eller nåt. Då ska jag korra en årsredovisning där ordern lyder ”men det är bra ju färre fel du hittar”.
Sedan ska jag nog äta palt och semla till lunch. Därefter är det dags att åka till radion för att räkna lite fel som domare i ”Vi i femman”. (Jag har än så länge bara räknat lite halvfel utan konsekvenser.)
Sedan vill jag ha champagne!
Förhoppningsvis får jag något att äta till champagnen – chips är ju gott. Eller ännu en palt, kanske. Sedan borde vi ju sätta oss att titta på Groundhog Day! Om och om igen!
Och vips, är det den 3 februari och någon annans födelsedag.
För tio år sedan var det mest en himla bängel med trilskande overaller så här års. Som jag minns det, tillbringades vintrarna mest på golvet i hallen, där vi diskuterade klädernas vara eller inte vara.
– Då tar vi mössan!
– Först ’rallen.
– Bra. Sedan tar vi mössan!
– Nä. Skorna.
– Ska skorna vara på huvudet?
– Nääääää!
– På näsan?
– Nääää! Tokigt!
– Ska strumpan vara på huvudet?
– NÄÄÄÄÄ!
– Var ska vanten vara då?
– På HANDEN! Mamma kan inte!
Det tog sin lilla tid, men jag misstänker att det gick snabbare än ”kom nu, vi har bråttom, klockan är så mycket, nej du kan INTE ta på mössan före tröjan, kom nu, nej sitt ner, stå nu, tusan, ta bort bananen ur mitt hår!”.
Numera är ju den yngste Tolvåringen, så alla sköter sig själva. Med andra ord finns det eoner av tid till gratulerande när man som idag fyller år. (Lite oschyst var jag kanske som morgonfilmade utan förvarning, vilket väl är anledningen till att min djefla man plötsligt kan ses fixa till frisyren.)
Den enda som inte var på plats i morse var Tjugotvååringen, som ju är upptagen med att hela tiden ta på sig kemioverallen i Lund.
Så här såg det ut när han alldeles själv tog på sig den hemma på köksgolvet i julas.
Stockholms sydvästra del av tunnelbanan invigdes med buller och tjong 1964. Kungen gick husesyn i Mariatorgets station och tåget kördes av en autopilot. Inget nytt på den fronten, skulle jag vilja säga … tills jag läser fortsättningen:
Kvällen före invigningen hade spårvägen ordnat stort jippo för de 2 100 personer som byggt den nya T-banan. De konsumerade 400 kg skinka, ett halvt ton potatissallad, 8 000 sandwiches, ca 200 liter snaps och 100 liter konjak samt 195 specialkompinerade tunnelbanetårtor.
Och så var det ingen bild på tårtorna! Va?
Men så mycket är väl inte förändrat om man jämför med hur det såg ut i världen för 50 år sedan?
Försvarslösa fabriksarbetare fick våren 1964 en smärre chock när de en morgon möttes av sådana här planscher uppsatta i fabrikslokalerna – men det var alltså bara en uppmaning från arbetarskyddet: ”det här med skyddsglasögon är bra”. Kritikerna påpekade att det nog bara var för att se planschen bättre som man satte på sig glasögon och att risken var stor att planschen distraherade arbetarna till ännu värre olyckor.
Näe, allt är sig likt.
Tennismatcherna i Wimbledon var 1964 så trista (ingen sprang fram på nät) att domarna (som hade pumps) ideligen somnade och fick väckas av närmaste bollkalle.Ed ”Big Daddy” Roth skapade 1964 bilen ”Road Agent”. Ostkupan på toppen är för att man inte ska förstöra frisyren och precis bredvid ratten finns en liten tv som kan roa så att man inte somnar som på en vanlig tennismatch.Vissa ord var förstås inte så laddade som idag.Tydligen är detta chockerande.
Bildtexten till badbilden ovan får ni i sin helhet här:
Näe, inget har hänt sedan jag föddes, allt är precis som det alltid har varit!
Om 17 dagar fyller jag 50 och om 27 dagar fyller även Den djefla mannen 50, vilket vi inte hade planer på att fira eftersom jag håller på med andra saker just den 2/2 och DDM på samma sätt har bokat upp sig den 12/2, sådär som man ju plägar göra. Detta ses det inte med blida ögon på av allmänheten, så jag måste nog tala om det lite officiellt och pampigt i en annons i tidningen.
Ev. uppvaktning på min födelsedag undanbedes eftersom jag inte har tid och februari på alla sätt är en besvärlig månad när man ser glåmig och trött ut och trädgården inte låter sig minglas i och förresten har vi ju inte städat huset ordentligt sedan ungefär 30 november.
Nej, nu ändrade jag mig.
Ev. uppvaktning på min födelsedagskväll välkomnas eftersom jag inte har tid på dagen och februari på alla sätt är en besvärlig månad när man behöver lite tjo och tjim och party – men alla gäster måste ta med sig skaffning istället för presenter och stå ut med smulor på köksgolvet, basketbollar i bokhyllan, bortglömt julpynt samt musik på hög volym. Katter, stilettklackar och pelargoner äga ej tillträde.
Men nej! Jag fyller ju år på en söndag! Och DDM måste ju få vara med på ett hörn! Nytt försök:
Ev. uppvaktning på min födelsedag välkomnas, men måste ske en annan dag eftersom man festar så himla behärskat på söndagar och jag inte har behärskat mig sedan 1985 och min likaledes obehärskade, årfyllande man också vill fira sig. Alltså är alla som vill komma hem till oss oerhört välkomna lördagen den 8/2 med kålrötter, bananer, älgbiffar, punsch och annat som man kan stoppa i munnen eftersom vi tycker om sådant som man kan förtära. Strunta i presenter — vi har väldigt gott om böcker, kryckor, armbandsur, hattar, kristallglas och andra saker som man skulle kunna få för sig att packa in och ge bort till ett par som t.ex. fyller 50. Om man tar med sig instrument och vill jamma blir det ännu trevligare trots att pianot just nu har amaryllisjord mellan tangenterna.
Såja. Men huga vad det låter snålt.
Önskelista (ergo bevis på att det inte ska köpas presenter):
nytt knä
snyggare handstil
Johnny Depp
eltandtråd
ett samtal med en cykeltjuv
6 kg köttfärs
– Blir det pinsamt om ingen kommer? undrar ett mig närstående barn nu.
– Inte alls. I så fall lovar jag att spela Baby Goodbye och shejka loss på köksbordet. Då blir det pinsamt.
Marilyn Monroe fick tomtebloss när hon fyllde 36 år. Najs.
”With mirth and laughter let old wrinkles come.”
(William Shakespeare)
Uppdatering
Tillägg på förekommen anledning: ja, vi menar allvar. Välkomna på stök- och brötkalas på kvällen (definiera tiden själva) den 8 februari! Sista tåget från Eskilstuna till Stockhom går generöst nog så sent som 20:05 …
Det där Facebook må börsintroduceras bäst det vill – jag äger inte några aktier eftersom jag som den tävlingsmänniska jag är, förmodligen hade fått läggas in på aktiekursavvänjningsklinik i min jakt efter gullpengar.
Men Facebook har en annan sak. (Även ni som inte fejsbokar kan läsa detta.) Det är grattishälsningarna man får på födelsedagen. Och som av en ren tillfällighet fyller jag år just idag. (Den 2/2 delar jag förvisso med hakke, men han är faktiskt ett år yngre så det så).
Man kan alltså gratulera sina kompisar på födelsedagen, vilket är ett förtjusande sätt att hålla kontakt. Jag har gett mig fan på att svara alla som skriver, vilket trevligt nog ger otroligt mycket tillbaka. Men vad skriver man när man faktiskt vill variera sig och vara lite mer personlig? Studiomannen Peter skrev till exempel:
Grattis på födelse dagen min kära språk vårdare!
(Aj. De mellanslagen visste var de tog.)
Jag sitter själv ofta och funderar på hur jag kan vara lite annorlunda och tänkte att här kan ni kanske få lite inspiration? Och om man inte är en FB-människa så kan man ju sms:a. Eller (håll i er) skriva något på ett papper för hand. Några från denna förmiddag:
Tjipp tjipp fiddelivipp och grattis-tut!
Högljudda födelsedagsflatulationer
Hoppas försynen leder dig genom livets Legominfält i dag
Zthnbonv!
Grattis på flödelsedagen. Med ett flyt utan måtta, blir du nu 48. Hursa!
Ett trefaldigt skånskt leve!!!
♪♫♪♫♪♫ Gott nytt år!
En påse vokaler till dig på bemärkelsedagen.
PREDLSOUS: TURRRAALEG ÅP GEEEFNÖDDASL
Högsäsong för fina födelsedagsbarn!
(Det där sista kom från en som fyllde år igår. Movin on!)
Gratis på födlsedagen!
Grattis på 23-årsdagen.
Hoppas dagen förflyter utan benbrott.
Glottelerar på grammaktiadagen! Må dagen bli fylld av finslipade bokstavar!
Nicknamn played GRATTIS for 96 points.
Hardegrattuläran!
(Jag anger inte källa här ovan – alla är ju inte officiella på Facebook; många har olika namn på övriga nätet och där. Men skrik gärna ut vilken som hör till er i kommentatorsbåset.)
Visst är det trevligt att fylla år (numera)? Den kanske vanligaste av de ovanliga är från Nalle Puh, vilket jag nästan höll på att glömma så gammal jag är:
Two tips on your birthday:
1) Forget the past, you can’t change it.
2) Forget the present, I didn’t get you one.
“De äldre tror på allt, de medelålders misstänker allt och de unga kan allt.” (Oscar Wilde)
”Visheten kommer med åren. Och du är den visaste jag känner.”
(Förmodligen måste man sätta in en smiley efter den där sista.)
”When I was younger, I could remember anything, whether it happened or not.” (Mark Twain)
”With mirth and laughter let old wrinkles come.” (William Shakespeare)
”Du kan inte vrida tillbaka klockan, men du kan vrida upp den.”
Äsch, den där om klockan funkar ju inte i dessa armbandsklockefria tider. Hm. Tänk om smarta telefoner levererades med en uppvridningsknapp. Som Kling och Klangs bil, liksom.
Kling vevar medan Klang sitter i bilen och ber honom veva och Pippi laddar för att lyfta upp bilen så att den inte kan köra iväg. (Det saknas Pippi-klipp på Youtube – den här bilden tog jag ur en koreansk dubbning som var komplett outhärdlig.)
Eller tänk om man fick en Google doodle på födelsedagen …
Sammanfattning: de moderna tiderna och de sociala medierna får oss faktiskt att tänka till och formulera oss snyggt och roligt mitt i allt det där som kallas distraherande trams som sänker BNP och sabbar barnens handstil.
… drabbades jag nyss av ett nostalgiskt skimmer som lade sig som en sås över mitt skapande. (Jag skjuter alltså upp rejält och betalt skrivjobb för att knattra ner minnen som jag kanske redan har skrivit om i ett tidigare liv blogginlägg.)
Men vilka födelsedagar kommer man ihåg? Nu flyter alla födelsedagar ihop som en årlig sörja när de bara firas med ett snabbt jamåholeva på morgonen och en pizza på kvällen. Man måste helt enkelt se till att bli överraskningsfirad eller kanske ha maskerad med olika tema varje år för att åren inte ska bakas ihop som en kletig limpa utan fibrer eller russin. Jag kan knappt komma på hur gammal jag är eftersom jag redan för ett halvår sedan började förbereda mig på nästa siffra.
Men när jag fyllde 15 hände det saker: jag blev kidnappad av klasskompisarna och förd till hemkunskapssalen i skolan där vaktmästaren Bosse höll koll så att vi skötte oss i den annars tomma skolan. Obegripligt generöst, känns det som idag. Alla var utklädda i 50-talskläder med kladd eller tofs i hår och mat i långa banor serverades vid samma bord som vi på hemkunskapslektionerna led alla helvetes kval eftersom lärarinnan var så tråkig att all mat blev äcklig.
Jag tar fram fotoalbumet och försöker känna efter. Var jag glad? Var jag överraskad? Var det gott? Och allt jag tänker är ”men vilka bedrövliga bilder!” samt ”vad jag ser svettig ut”.
Jag fick det fotoalbum som bilderna fortfarande sitter i, en Snobben, lite godis och ”kassettstället utan begränsingar”.Några av klasskompisarna. Konstigt att alla killarna kallades vid efternamn: Mikko, Gezo, Karlsson, Pekkari. Åt vi popcorn? Jag som inte gillar popcorn!
Något som jag borde ha sparat under åren är alla önskelistor. (Självklart skriver ni väl önskelistor?) För tio år sedan (jag har kvar alla mina mejl sedan 1996, annars hade jag ju inte vetat) önskade jag mig
digitalkamera
skruvdragare
en ny stekpanna
basketskor.
I år önskar jag mig
en ny kamera
en ny skanner
en ny stekpanna
basketskor.
Jahaja.
Ska vi ta en favorit i repris? Min önskelista från julen 1970, när jag var sex år:
1. Pappa skal leka kurrjöma med oss. 2. Barby med veksande hår. 3. Seng till dokskåpet. 4. Bra jul med godis men det skal vara myket godis. 5. Kläder till Barbyn. 6. Färj TV. 7. Styken, stora med gliter. 8. Store bror. 9. Smyken. 10. Myket balonger. 11. Balet skor. 12. Kappa. 13. Gnuggbilder.
Redan för en månad sedan skickade jag en önskelista till familjen så att alla skulle kunna förbereda sig i lugn och ro. Särskilt min djefla man, som i alla år i kvällningen den 1 februari har drabbats av hjärtklappning och kastat sig iväg till nattöppna bensinstationer för att till sin ljuva hustru köpa … torkarblad, motorolja, Harlequinromaner och en och annan tulpan. Och vad hände igår, strax efter kvällsmaten?
– Öh, eh, jag må… ska ba… åka på ett … ett ärende … kommer strax!
Nu är jag vederbörligen uppvaktad och gratulerad och ska bara förbereda mig för en *gulp* tågresa ner till Malmö för morgondagens föreläsning. Födelsedagen kommer alltså att spenderas på
tåg som kommer att bli försenat eftersom snön fyker och alla rälsar försvinner som i kvicksand
hotellrum, alldeles ensam. *)
(Många i min ålder låter bittra när de[t] kommer till åldern och kritan. Jag övar alltså på den tidsålder som komma skall: bitterdomen.)
Mamma, pappa, och jag. (Nämen det är jättekul att få barn. Vi är inte trötta alls. Inte ett dugg.)
Uppdatering: *) Nu har jag fått ett ståtligt erbjudande om vin, kvinnor och säng samt en och annan karl som sällskap ikväll i Lund. Och eftersom jag har tackat nej till det erbjudande (för att det är något fel på lufttrycket i i huset; efter varje fest övernattning just där, får man en rasande huvudvärk), har jag enligt den alldeles förtjusande (helt korrekta) värden ingen som helst rätt att gnälla och låta påskina att det är synd om mig.
Uppdatering i kvällningen, när jag egentligen skulle ha varit framme i Malmö:
Jag, som aldrig har kommit igång med twittrandet, har nu kommit igång med twittrandet. Och det som skrivs där kan man ju inte upprepa här … förutom det som är riktigt, riktigt intressant. Som när det nyss knastrade till i högtalaren (jag sitter fast på X2000 i norra Skåne):
Pling plong.”Trafikmeddelande. Det är fullt snökaos i Lund. Det finns inga bussar och inga tåg och inga besked. Återkommer om det klarnar.”
Den nyblivne Sjuttonåringen bjöds igår på sitt livs första födelsedag utan föräldrasång och tända ljus. Jag och den djefla mannen var på respektive i-ottan-jobb i olika städer och överlät gympapåsar, overaller och tandborstar samt klagosånger över finnar till barnen att själva hantera. För att lindra saknaden efter oss, ringde jag vid halv åtta på morgonen:
– Hur … går … det ..?
– Men mamma! Vi klarar oss! sa Fjortonåringen och sjöng en trudelutt och borstade tänderna på Sexåringen medan jag i bakgrunden hörde Elvaåringen diskutera busstider med Nioåringen.
Buss ..? Va? Nioåringen? Som ju inte alls åker buss till skolan!
– Va? Hallå, hallå? Varför pratar Nioåringen om buss? Hon ska ju gå med Sexåringen till sko…
– Men mamma! Hon ska bara åka buss till simskolan senare idag. Calm down.
På eftermiddagen hann jag vara hemma i några minuter för att (helt i onödan) ge instruktioner till barnen som hade utökats med en 17-årig kusin. En basketträning krockade med en klarinettkonsert som krockade med en försvunnen mattebok som krockade med min egen basketmatch som krockade med matlagningen. När jag kollade läget klockan 17:05 hade de sex klämt ihop sig på ungefär tio kvadratmeter där alla pratade i munnen på varandra – utom klarinettisten som övningstutade och kusinen som sov tungt med tuhut-skriiiitsch-tuhuuten en meter från örat.
Sedan åkte jag hemifrån för att spela basket. Försummar mina barn som en i sanning dålig mor gör jag. Prioriterar idrott och flyr hemmet gör jag som vore jag ett välbetalt proffs och inte en gammal division III-spelare. Men någon följde med Elvaåringen på klarinettkonsert, någon lade de minsta med godnattsaga och någon städade köket. Sjuttonåringen som fyllde år fick slita och jobba från morgon till kväll och kommer förmodligen att för sina egna barn någon gång i framtiden berätta om hur han hade det när han var liten:
– Med halm i skorna fick jag ta hand om mina arton syskon året runt när det var –30 °C och piskan ven och vi hade inte ens råd till nässelsoppa. Födelsedagar, nä, dem firade vi inte.
Själv är jag bara överlycklig. Alla överlevde, somnade mätta och fick till och med tänderna borstade. (Ja, det var ju en annan sak också. Vi vann matchen!)
Igår kväll firade jag och mina syskon – Broder Jakob och Orangeluvan – att mamma fyllde 70 år. Vi var här. (Någon som känner igen stället? Stamgästerna har suttit här sedan 1961. Man måste stå i en otroligt nervös kö och riskerar att inte ens få sitta bredvid varandra om man är fler än en – och vi var ju fyra.)
På väg hem till Broder Jakob gick vi förbi Operan, där en liten tusenbroder hade tröttnat på livet och lagt sig på ett lejon.
Strax utanför gamla Riksdagshuset såg Stockholm ut som ett vykort. När jag var liten och utomlands skickade jag sådana här vykort till nästan alla klasskompisar. Jag skrev med min fula handstil vad jag ansåg var otroligt roliga och helt osanna skrönor om vad jag gjorde utomlands.
I Gamla Stan tog jag denna bild under de andras suckande, huffande och puffande. BH-affären för stora brön på Västerlånggatan sägs vara den bästa och den roligaste. (Jag har själv ingen erfarenhet.)
Så här ser Broder Jakobs ”gardin” ut. Allihop i korus nu:
”Neeeeej, har han hängt upp en Viola Gråsten? Den har ju gått sönder!”
Förfäras åt syndarens illdåd.
Nu flyger jag till Umeå. Schas, väck, flyg fula flygkapare och flygplansmotorstopp!
