Hoppa till innehåll

Klarinett-tut och annat

Den nyblivne Sjuttonåringen bjöds igår på sitt livs första födelsedag utan föräldrasång och tända ljus. Jag och den djefla mannen var på respektive i-ottan-jobb i olika städer och överlät gympapåsar, overaller och tandborstar samt klagosånger över finnar till barnen att själva hantera. För att lindra saknaden efter oss, ringde jag vid halv åtta på morgonen:

– Hur … går … det ..?
– Men mamma! Vi klarar oss! sa Fjortonåringen och sjöng en trudelutt och borstade tänderna på Sexåringen medan jag i bakgrunden hörde Elvaåringen diskutera busstider med Nioåringen.

Buss ..? Va? Nioåringen? Som ju inte alls åker buss till skolan!

– Va? Hallå, hallå? Varför pratar Nioåringen om buss? Hon ska ju gå med Sexåringen till sko…
– Men mamma! Hon ska bara åka buss till simskolan senare idag. Calm down.

På eftermiddagen hann jag vara hemma i några minuter för att (helt i onödan) ge instruktioner till barnen som hade utökats med en 17-årig kusin. En basketträning krockade med en klarinettkonsert som krockade med en försvunnen mattebok som krockade med min egen basketmatch som krockade med matlagningen. När jag kollade läget klockan 17:05 hade de sex klämt ihop sig på ungefär tio kvadratmeter där alla pratade i munnen på varandra – utom klarinettisten som övningstutade och kusinen som sov tungt med tuhut-skriiiitsch-tuhuuten en meter från örat.

Sedan åkte jag hemifrån för att spela basket. Försummar mina barn som en i sanning dålig mor gör jag. Prioriterar idrott och flyr hemmet gör jag som vore jag ett välbetalt proffs och inte en gammal division III-spelare. Men någon följde med Elvaåringen på klarinettkonsert, någon lade de minsta med godnattsaga och någon städade köket. Sjuttonåringen som fyllde år fick slita och jobba från morgon till kväll och kommer förmodligen att för sina egna barn någon gång i framtiden berätta om hur han hade det när han var liten:

– Med halm i skorna fick jag ta hand om mina arton syskon året runt när det var –30 °C och piskan ven och vi hade inte ens råd till nässelsoppa. Födelsedagar, nä, dem firade vi inte.

Själv är jag bara överlycklig. Alla överlevde, somnade mätta och fick till och med tänderna borstade. (Ja, det var ju en annan sak också. Vi vann matchen!)

Favoritbild.
Share
Publicerat iBloggen

28 kommentarer

  1. Jag har “bara” två barn och jag rör ihop deras namn. Hur funkar det med fem barn. Säger du Rüdiger till Hans-Dietrich och Wibke till Heidi?

  2. Men då har ju din sjuttonåring och min artonåring samma födelsedag! (Även kallad “korvdagen”, fast det är nog ganska lokalt.)

  3. “Födelsedagar, nä, dem firade vi inte” Allt fler skriver så nu för tiden. Jag anser att det borde vara de. Vad säger språkpolisen?

  4. ab

    Grattis, Sjuttonåringen!

    Det finns fördelar med att ha tvillingar. Man kan stereofira!

  5. ab

    Hrm, visst ja. Grattis till vinstmatchen, Lotten!

  6. TorpSara

    Kallas alls inte försummelse Lotten! Jag gissar att de var mycket lyckliga och nöjda över hela klabbet med ansvar och känslan av att vara behövda! Det är sådär man skapar lyckliga och självständiga ungar, ju!

  7. Tiila

    Det verkar ju som om de hade full koll och kul ihop och det är väl aldrig fel? Härligt att ha barn som tycker om att umgås och hjälpa varandra!

  8. /ingrid

    Plastfarfar: ‘dem’ är korrekt när det är objekt vilket det är i meningen “Dem firade vi inte”. Man förvirras kanske av den omvända ordföljden men vad som sägs är att “vi firade inte dem” (dvs. födelsedagarna).
    Jag fortsätter på temat språknörd och hyllar dig, O Lotten, för formuleringen “som vore” som är alldeles underbar och mycket ovanlig. Men där den dyker upp blir man glad som vore det julafton eller en firad födelsedag.

  9. Hurra för konjunktiv, semikolon och ord som börjar på ”veder-”.

  10. ” Well, I’m walking these ties, With tears in my eyes
    Trying to read a letter from my home
    If this train’s running right I’ll be home by Saturday night
    I’m 500 miles away from home”

    Jag åker pågatåg av Reginamodell. En skånsk drag queen!

  11. ab

    Det finns faktiskt i Sveriges land folk som fortfarande använder konjunktiv som “ginge” och “finge”, vilket är helt underbart.

  12. Ingrid: i litteraturen är det hög prettovarning på “som vore”. Många använder det tyvärr som vore det en bekväm genväg att upphöja sin triviala betraktelse ett snäpp. Men sånt genomskådar jag!

    (Jag menar som var och en förstår inte alls någon skribent här i tråden eller i ursprungsinlägget.)

  13. ab: konjunktiver bör bevaras. så sent som i förrgår hade jag anledning att skriva “bleve”.

  14. /ingrid

    Cruella: I love “som vore”! Det är lika charmigt som när morfar sa kiosk och kilo med hårt k-ljud. Inte helt modernt men helt rätt. Står det däremot att en bok är “en mustig skröna” på baksidan lägger jag den ifrån mig direkt. Innehåller baksidestexten därtill fraser som “en mörk och stormig natt” och “puckelryggig dvärg” kan man vara säker på att den är skriven av Carl Johan Vallgren.

  15. Näe. Jag måste helt enkelt sluta jobba. Jag hinner ju inte vara i bloggen och roa mig.

    Dem skarevaja, tack för att du hoppade in och förklarade, Ingrid. (
    Häääääääääär
    kan man läsa min förklaring till när man ska skriva det ena eller det andra.)

    Nu ska jag jaga Glenn Strömberg.

  16. Jag mötte Glenn på Vasagatan i Göteborg i lördags natt. Synd att jag inte visst att du sökte honom, för då kunde jag ju helt enkelt ha gett honom ditt nummer.

  17. ab

    Men alltså, jag använder vore som vore det ett helt nutida ord!

    Förstår folk mina böcker? undrar jag nu, yo.

  18. Men det var inte det, ab. “vore” är helt normalt. “som vore” i stället för “som om det var/vore” är i alla fall det bruk JAG syftar på i ovanstående kommentarer.

  19. Tänk att “undrar jag nu, yo” har blivit ett household-uttryck som nästan alla begriper.

  20. Jo, när det gäller namnen på barnen så kan jag säga fel i alla olika och omöjliga varianter. Man skulle kanske disputera på hur och när samt varför felsägningarna finns.

    Eller bara blogga om det i morgon?

  21. Ja, blogga om det i morgon så kan jag berätta om min värsta namnfelsägning: när jag kallade min yngsta dotter för Helena. Visserligen är vi rätt lika, men nog är det lite personlighetskluvet ändå.

  22. Lotten: Lysande delegering, träning för vuxenlivet!

    Vore, ginge, finge … mera sånt!

    Ö-helena: Känner du alla?

  23. Dieva, jag känner inte Glenn ett dugg! Jag hade skam till sägandes inte ens känt igen honom om jag inte hade haft maken med mig.

  24. ab

    Cruella: “Som vore” är numera bildad slang. Om du förstår vad jag menar. Ett stildrag.

    Namn 1: Jag hade en period i tjugoårsåldern när motsatsen till det jag ville säga kom ut. Namn på barn 2 kom alltså när jag trodde jag sa namn på barn 1, gaffel blev kniv osv. Tur att man inte var flygledare!

    Namn 2: Helena, min ena son ropade en gång på sin bror – med sitt eget namn. Annars, när de var små, ropade båda: “Min brooor!”. Hjärtat smalt.

  25. ab

    Embryo har gjort avtryck i tiden, skulle man säga om man vore en tråkig recensent.

    F ö grattar man här hej vilt till höger och ingen bryr sig! Hrmpf.

  26. ab

    Haha! Jag grattar alltså inte endast till höger utan till höger och vänster.

  27. Jag (här borta till höger) tackar allra ödmjukast för alla grattis, AB! (Sjuttonåringen har feber och skrällhosta, men om han visste att han hade blivit tackad bort till höger, hade han tackat han också. Väluppfostrad ung man. Undrar hur han blev det.)

    Dock har jag stukat ett lillfinger så brutalt att jag ligger här och ojar mig och inte kan somna. (Men det är SÅ skönt att ha något att skylla på!)

  28. Jag hittade förresten Glenn Strömberg.

    I Eskilstuna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.