När jag började på Nationalencyklopedin 1988 var jag 24 år medan gamlingarna på redaktionen var runt 45. De var garvade redaktörer och visste vad de gjorde, medan vi var nyutexaminerade ungdomar som jobbade 80 timmar per vecka i nyfiket oförstånd – men med stor glädje.
Nu börjar gamlingarna pensioneras. Några har dött. Andra fyller både 70 och 75 men jobbar vidare. Och i helgen träffades vi på storkalas — men även de som inte var närvarande, var det. Liksom.
Det var som att bli förälskad på nytt, som att känna sig 23 år yngre, som att bäddas in i bomull och gungas till sömns i en välkänd vagga. Jag skrattade så att jag fick ont i nacken och torkade mascara från hakan. Jag trevade i minnet efter namn på tillfälliga vikarier och jag rabblade än en gång våra sexveckorssjok – ett känt partytrick. (A–ale, alf–ano, anp–ass, ast–bau, bav–bog, boh–bru, brv–car … osv.)
När det var dags att gå hem, tog jag en professor emeritus i historia under ena armen och en professor emeritus i språksociologi under andra armen och så fnittrade vi oss framåt på slingriga vägar genom mörka gränder och smutsiga perronger.
Det man inte kan se på bilden ovan – men som ni kanske kan se framför er – är hur den ena professorn skrattar halvt ihjäl sig medan den andra på ett synnerligen illustrativt sätt visar hur man gliiiiider av de lutande bänkarna.
Vi råkade sätta oss i tyst avdelning på tåget och blev tipsade av konduktören om att vi kanske skulle passa bättre i en pratavdelning. Och jag kom på att det här med att åldras ”med behag”, måste betyda att man inte slutar skratta på vägen mot det oundvikliga slutet.
I Lund har man förresten korvgubbar nästan som förr i tiden – med låda inte bara på magen utan även parasoll och rygga:
Helgen avslutades med en bokfrunch på Långbro Värdshus – vars mat jag varmt kan rekommendera. Dock ska ni vara misstänksamma mot flanörerna i det omgivande parkområdet. Se här hur värdshuset ser ut från den oansenliga baksidan och tänk er att det inte finns några gäster där och att allt ser obebott ut. Som det faktiskt såg ut när jag anlände. Okej?
Jag frågade en man som satt på en bänk:
– Hej, ursäkta, vet du var Långbro Värdshus är?
– Ja, ungefär 250 meter ditåt! sa mannen och pekade bort från det gula huset.
Varför skulle jag inte tro på honom? Han såg ju högst tillförlitlig ut. Jag klampade iväg och tänkte att det var värst vilka långa 250 meter det var, fast man vet förstås inte hur det står till med folks avståndsuppfattning. Så jag frågade en kvinna som precis som mannen satt på en bänk och njöt av livet.
– Ja, där borta vid stora vägen, sa hon. Men du kommer ju därifrån …?
Nu vet jag vad jag alltså ska göra när jag blir stor: bli fnittrig professor som äter frunch varje dag. Och emellanåt ska jag sitta på parkbänkar och peka folk åt rätt håll.
Och när du var en kilometer från mitt hem var jag inte hemma utan på Slussen.
P.S. Har Arne E flyttat till Gotland?
Jag ska bli en krutkärring när jag blir gammal och ha tegelstenar i handväskan och hårnålar i håret. På sjukhuset låg en 92-åring med vältränade överarmar, hon tränade på gym två dagar i veckan och i henne såg jag min förebild i livet! En kaxig tant, som kallade till sig avdelningschefen när nattsköteskan hade stört hennes nattsömn!
Kanske hjälper jag en yngling över vägen och pekar ut någon riktning.
Förresten den fulla soptunnan förmodligen den första i raden efter trappan ner till perrongen. Det är lagen om människors bekvämlighet som lyder.
Ja, Pysseliten — med vältränade överarmar ska vi hjälpa ynglingar över vägen! Sicken underbar ålderdom!
Niklas: Både A. Ekman och hans fru A. Ekman kommer att flytta hem till Gotland i sommar. Jag har avkrävt dem ett löfte om fest i augusti så att jag ska få se hur ön ter sig vid varmt väder. Känner du dem? I så fall kan jag skicka dig en lustiger bild på Arne från i fredags.
Nja. Det är snarare min beprisade fru som känner Arne. Jag har bara träffat honom i sådana där högtidliga sammanhang.
Om du kommer till Gotland före den 15 augusti får du ta en tur till Alskog!
Alskog it is, yes. (Jag känner inte Arne från högtidliga sammanhang utan bara i väldigt informella som ligga på golvet och läsa stjärnkartor och skratta så att vinet sprutar ur näsan.)
Avståndsbeteckningar kan sannerligen vara lite hur som helst. När vi bodde i tropikerna behövde vi ofta fråga efter vägen och då var det” 200 m ditåt och vänster och sen 300 meter” och vi gick och gick efter anvisningarna men kom aldrig fram dit vi skulle. Tills någon upplyste oss om att ”100 meter” betydde ”ett kvarter”. Kvarteren var ju lite olika långa, förstås, så därför gick det som det gick. Åt djungeln!
Alltså, är det bara jag som blir lite generad av den offentliga skylten där mänskliga kroppsdelar ska ”föras in” någonstans?
Inte då, Orangeluvan, vi är väl släkt? Jag tyckte att det var precis lika genant som du — och allt det generande försiggår i våra hjärnor.
På Gula Emmet i Uppsala har de inte bara installerat en såndär reamotorshandtork, utan också portkodsdosor till toaletterna. För att komma in måste man skicka ett sms (till olika nummer för olika toaletter förstås, så det gäller att välja rätt om det är upptaget) och få en kod som man sedan knappar in.
Man bör börja med allt detta i god tid, så att man inte hinner bli alltför nödig innan man har krånglat sig in.
Som sagt, Lotten, vi borde träffas oftare. Alla 150 på en gång. Med en massa goda viner och god mat! Gotland 2012??
(säger Karin som också skrev om evenemanget och eftersom Lotten länkade till sin blogg från min. gör jag det samma fast tvärtom: http://www.karinlilja.se/?p=730#content )
Jo Orangeluvan, det var en väldigt ekivok uppmaning.
Korvgubben med låda på ryggen var intressant. Vad har han i den? Och framförallt: Hur når han det?
Har han nån sorts cykelsadel mellan benen som gör att han kan vila desamma? Med tillhörande stång till sadeln då. (Blev det också oanständigt?)
Korvgubben påminner inte bara om en paraplyförsedd barnvakt; tankarna går också osökt till den flygande gubben som ingick i OS-invigningen i Los Angeles 1984. Värmde han kanske korven med sin reamotor? (Nej Lotten och Orangeluvan, inga ekivoka associationer nu!)
@hakke: Hade han inte reamotorn på ryggen?
När jag var i Lund i slutet av 70-talet (Nordiska ungdomsorkestern) upprördes jag av att korvgubbarna tog extra betalt för senap och ketchup; jag tror det var 25 öre. Är det fortfarande praxis eller är korvgubbegenerositeten större nu?
Niklas, har inte den lundensiska korvgubben också en låda på ryggen, eller är det jag som blir lurad av bilden? Fasta det är klart, korven hänger ju på framsidan. (Nej sa jag, Orangeluvan och Lotten, inga sådana associationer var det ju!)
Jo, det har han ju. Låda på ryggen alltså. Men roligast tycker jag är den lilla sadeln man anar mellan hans ben. Eller är det en korv? (Nej sa jag, Orangeluvan och Lotten, inga sådana associationer var det ju!) Undrar om han har ett stödben att fälla ner så han kan sitta och vila ibland. Eller så kan han göra om den så här.
Jag bara väntar på PK:s kommentar om saken …
Men så sööt, Niklas!
Fast vänta, det där kan ju också gå att få ekivokt, Niklas’ länk alltså.
Om det till äventyrs är en reamotor som korvgubben i Lund har på ryggen tänkte jag mig också en alternativ användning av parasollen i samband med landning. Jag förstår bara inte hur man ska kunna få någon enda ekivok association av detta.
Jag? Lilla mej? Men vilken press jag känner nu.
pitt?
Vilka professorer, Lotten? Jag vill ha namn!
Självklart, IEN: SSÖ & JE. Det fanns andra, men de var inte lika fnittriga.
TACK LOS! Jag gissade på JE, kul att han håller ångan uppe. Minns hans 50-årsångest (och -fest, den var lyckad). När SOL fyllde år i samma veva (typ trettio år yngre än han) spände han ögona i henne och sa häpet: Men du, unga människan, fyller du också år!
Putt?
Hihi, här sitter jag och fnittrar högt på pendeltåget. Kanske inte parasollet just, men ”…i samband med landning”, sa flickan. Hihihi, hoho.
… said the bishop to the actress, hiihiii hohooo …
Oh, jisses, först nu fattade jag hur jag skulle göra Niklas’ länk ekivok.
Jag bryr mig inte så mycket om ketchupen och senapen; jag undrar mest om en lundensisk korvgubbe har gurkmajonnäs?
De där manickerna finns även på Det Stora Möbelvaruhuset, vilket jag besöker ungefär en gång vartannat, vart tredje år sådär. Jag träffade på en sån för första gången i London i fjol, en sällsam upplevelse.
Annan korvgubbe, med större låda på magen, och reklamskylt (?) på ryggen. http://www.nikonforum.se/index.php?/topic/21546-ny-korvgubbe/
Appropå annat.
Bokväskan?
Hur många kalenderfrågor kommer den att generera?
Örjans länk fick min pollett att försöka trilla. Lådan på ryggen är förstås(?) papperskorgen!
Och Niklas har rätt om sadeln.
Kolla kolla, Örjans korvgubbe kan ju vila på en pinne under rumpan! Fantastisk produktutveckling!
Korvlådegubbe från Berlin med dito låda och sittsadel.
http://olleqvennerstedt.blogspot.com/2010/04/berlinare-och-bajare.html
Lådan på ryggen är en boklåda. Förstås.
Låda på magen kan vara dryckesdito, om ej i Sverige Tänkbart samarbete mellan de två? http://www.bauchladen.info/index.html
Nu skrev jag ju på fel ställe, det var ju här det skulle skrivas!
Kåsös ( av franskans causeuse) …
Tänk om det blir rundgång och vi plötsligt börjar tuttjuta när vi skriver samma sak på många ställen …
Tuttgjuta?
Plötsligt föll polletten ner. Typsnittet, typsnittet, typsnittet. På handdukstorksmanicken. Typsnittet hör hemma i reklam för klåda på besvärliga ställen cirkus anno 1981. Det är inte bara verbet, utan typsnittet som får mig att associera helt åt fanders.
Nämen Orangeluvan, klåda! (Men hur kan jag associera i samma banor utan klåderfarenheter från 1981?)