Jag brukar ju stoltsera och skryta med hur jag minsann tvingade barnen att titta på gamla långfilmer när de var små. Hur jag trycker dagstidningar till deras bröst och hur jag vrålar DET ÄR KARL-BERTIL JONSSON NUUUU – när alla egentligen bara vill dra sig undan och kolla på Youtubare.
Men skadade av sin barndom som de nu är, har de fem barnen börjat revoltera. Det kan man begripa och förlåta dem för, de är i alla fall 17, 19, 22, 25 och 27 år nu.
– Kolla, kolla, den här tanten som dog på 1950-talet tränade med Andréexpeditionen för att få hänga på till Nordpolen men befanns slutligen vara ett sprött kvinnoblomster! säger jag.
– Mäh.
– Den här skon, barn, har en taxklack. Den var modern på 50-ta…
– Inte nu, mamma, jag måste sticka!
– Hon som uppfann den moderna bh:n hette Mary Phel…
– Jaja, och hennes morfars farfar uppfann ångbåten.
– Watergateaffären br…
– Inte mer om Trump nu!
– Jämför slutet av ”Brubaker” med slutet av t.ex. ”En kvinnas doft” så ska ni se att det långsamma klappandet av en person övergår i ett unisont applåderande som man kan se i flera andra filmer.
– Det heter tropes.
Paus. Lycklig suck. Ljuvligheters ljuvlighet! Jag fick ett svar!
– Tropes! Ja! Hurra! Vilket ju är lite synd eftersom trop är ett begrepp inom retoriken, t.ex. metaforer och ironiska … VÄNTA! Gå inte!
Jag har nyss sett ett tidsdokument som jag verkligen vill att alla ska se. Inte bara mina fem barn, utan alla. Det handlar om året 1970 och finns på SVTplay. Nu ska jag försöka locka till tittning:
• Vi får se musikartister och en renrakad Kris Kristofferson! (Lockar nog inte de unga, nej.)
• SVT har letat upp vittnen och skadade till diverse olyckor och förskräckligheter 50 år senare. De berättar sansat och klokt om det som hände.
SvD den 10 aug 1970.
• Man kan se bevis på att vi barn gjorde allt i blankslitna träskor.
”Byggleken” hette detta fenomen. Utan vuxna övervakare fick vi slå oss på tummen hur mycket som helst.
• Efter en storbrand på IKEA i Kungens kurva såldes allt ut till vrakpriser och SVT har intervjuat gamla människor som köpte halva sitt bohag just denna dag.
SvD den 6 sep 1970.
• Vi hoppade twist på alla rasterna! Både killar och tjejer!
Kolla vad spännande! Ett gummiband kunde sysselsätta sju barn – som fick motion på köpet.
• En känd författare gjorde en dokumentär. (Jag vill inte avslöja mer.)
En av Sveriges sedermera största popartister var med i denna film, som hans författande mamma gjorde. Här tjuvröker han med sina polare … framför den filmande modern.
Man får också veta hur Roy Andersson band ihop sina unga skådespelare för att det skulle se ut som om de tyckte om varandra. Och spana in oerhört korta kjolar samt konstatera att den politiska röran av idag inte var mycket bättre 1970. Men framför allt får man se lurviga polisonger!
Detta är polispolisonger.
Se ”Året var 1970” och tala sedan om för mig att det var trist – om ni kan! (Det kan ni inte!)
Nu har sommarstiltjen lagt sitt våtvarma omslag på min jobbkalender. Föreläsningarna började sina redan i slutet av april och kommer inte att återvända förrän i september. Men då kan jag ju roa mig med att korrläsa bokmanus och redigera. Rödpennorna sprätter delete-tecken omkring sig medan jag och mina dåliga knän sitter i sängen och myser.
(När jag redigerar digitalt, sprätts ingenting. Det är trist.)
Häromdagen blev jag färdig med en populärvetenskaplig bok som handlar om robotar, datorer, programmering och lite science fiction. Den historiska delen handlade dels om gamla automat-experiment, dels om 1900-talets snabba utveckling mot dagens ettor och nollor. Namnen som nämndes var William Grey, Jack Kilby, Joseph Faber, Pierre Jaquet-Droz, Wolfgang von Kempelen, Juanelo Turriano, William Grey Walter …
Plötsligt hittade jag ett korrfel som tvingade mig att googla ”BENIAC”, vilket skulle vara ENIAC – oj, det var en ny bekantskap. Jaså, ”den första helt elektroniska kalkylatorn” – och jag kände inte till den vid namn. Fy på sig, Lotten, arpa darpa, sånt ska man känna till, inte t.ex. vilka artister som deltog i 1975 års Melodifestival.
(Arpa darpa säger man i dessa sammanhang istället för aja baja.)
En mening i texten löd: Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor. Men de hade inga namn. Hm. Om de över huvud taget ska nämnas, så beror det ju inte på att de är kvinnor, utan för att de var betydelsefulla.
På ENIAC-bilder ser man några kvinnor här och där.Där poserar de, eller?
En kvinna som heter Kathy Kleiman snubblade (när hon var college-student på 1980-talet) över dessa bilder från ENIAC-tiden, och började fråga runt. Vilka var kvinnorna? Heter de något? Var är de? Hon läste allt hon kunde finna om ENIAC, men precis som i NE idag (se nedan), nämndes inte programmerarna någonstans:
Nationalencyklopedin.
Kathy Kleiman fortsatte att rota – och fick av flera instanser veta att kvinnorna på bilderna bara var piffiga modeller.
Modeller?
Men hon gav sig inte. På ENIACs 40-årsjubileum 1986, såg Kathy fyra kvinnor stå och prata intensivt i ett hörn, så hon gick fram och presenterade sig. Och upptäckte att det ju var kvinnorna på bilderna! Som inte alls var modeller!
Inte alls modeller!
Sedan dess har de sex fått priser och valts in i olika fina kommittéer och Hall of Fame-instanser. Till 50-årsjubileet 1996 visade det sig dock att ingen hade tänkt bjuda in de sex (då fem i livet), vilket Kathy genast fixade. Och så gjorde hon en dokumentär om dem.
Kathy Kleiman, Jean Bartik, Marlyn Meltzer, Kay Antonelli. Sittande: Betty Holberton.
Så här var det!
Under andra världskriget samlade den amerikanska armén ihop en grupp på 100 kvinnor som hade pluggat matte. Av dem valdes sex stycken extra begåvade ut att programmera det som skulle bli ENIAC. Deras titel var ”computer” – ”person som räknar”, för det där med just programmering var inte uppfunnet än.
År 1946 visades den nya datorn upp, och SCHWOPP! så försvann de sex kvinnorna från radarn. De hade alltså programmerat datorn som kunde räkna ut hur man skulle träffa mål med kanoner och missiler under olika väderbetingelser, men trots att deras insats var klart banbrytande var de helt okända. Tills Kathy Kleiman hittade dem.
SvD den 1 november 1946.
I den här nästan tio minuter långa filmsnutten kan man se kvinnorna agera som sekreterare eller kuttersmycken. Deras matematiska och analytiska förmågor illustreras till exempel genom att de buntar ihop kort och skriver ut ett papper samt ger dessa till två män. (Den amerikanska berättarrösten är lite störig, så om ni har t.ex. ont i huvudet eller är känsliga för historieförfalskning bör ni ha låg volym.)
(Efter 6:58 kommer en intressant halvminut som involverar två olika räknemaskiner.)
Tiderna förändras. Vad bra att vi kan dra upp dessa kvinnor ur ENIAC-dyn, så här 70 år senare!
Fotnot
Den ursprungliga texten i boken löd:
BENIAC (Electronic Numerical Integrator And Computer), som byggdes i USA 1943–1945, räknas som den första riktiga datorn i stor skala. Dess uppgift var att beräkna projektilbanor åt försvaret. Teknikerna som konstruerade den påstod att den utförde fler beräkningar under sitt första årtionde än alla människor hade gjort tillsammans under årtusendena dessförinnan. Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor. På maskinens 50-årsdag återuppbyggdes den med modern kretsteknik.
Efter min redigering såg texten ut så här:
ENIAC (Electronic Numerical Integrator and Computer), som byggdes i USA 1943–45, räknas som den första riktiga datorn i stor skala. Dess uppgift var att beräkna projektilbanor åt försvaret. Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor: Fran Bilas, Jean Jennings, Marlyn Wescoff, Kay McNulty, Betty Snyder och Ruth Lichterman. På maskinens 50-årsdag återuppbyggdes den med modern kretsteknik.
Rimlig uppdatering!
Kommentatören hakke har skaldat!
Att ge datornörden manliga kläder är humor
När Ada Lovelace ju är programmeringens urmor
Och de huvuden på vilka en lagerkrans vilas
Hör till kvinnor som Lichterman, Snyder och Bilas
Och likaså Wescoff, McNulty och Jennings
Så nördens korrekta garderob är en klännings
Jag har inte det minsta svårt för att överdriva eller rentav ljuga – när det gäller goda historier. Att däremot ljuga på det omoraliska sättet (jag sätter själv gränserna här) är komplett hopplöst och omöjligt; jag glömmer ju bort vad jag nyss påstod!
På konstiga omvägar har jag fått höra intima detaljer ur ett numera kraschat äktenskap, där den ena parten var otrogen på de mest snillrika sätt och allt förklarades med den ena mer fantastiska lögnen än den andra. Det hela slutade i katastrof och tragedi där alla inblandade mådde pyton och en synnerligen bitter långsinthet nästan känns befogad. Vad gäller otrohetsavdelningen kan jag själv bara citera Kar de Mumma: ”Jag fattar inte hur folk hinner med att vara otrogna, själv hinner jag knappt vara trogen.”
Men det var ju lögner jag skulle fokusera på – och särskilt då Juan Pujol Garcías. För jösses, vad han kunde luras.
Juan Pujol García (1912–88) hade tråkigt när han under andra världskriget förestod ett hotell i Barcelona. Han ville istället göra en insats mot nazisterna och tänkte att spion ju var något för honom eftersom han inte var förtjust i våld, död och vapen. (Han hade inte sett en enda Bond-rulle och smet från lumpen.)
García insåg förmodligen att spionkarriären begränsades kraftigt om han bara skulle agera i Spanien och approcherade därför MI5 (tydligen hade de ett kontor i Barcelona) och föreslog att han skulle kunna hjälpa de allierade som den synnerligen skicklige – om än spansktalande – blivande spion han var.
Men MI5 tackade artigt nej. (Står det i de flesta källor. I andra står det att han försökte tre gånger och inte ens fick svar – att de lämnade honom sittande i väntrummet tills han själv gav upp.)
Då vände han sig snabbt till tyskarna, som klappade händerna av pur glädje, gav honom kodnamnet Arabel och skickade ut honom att spionera på de allierade. Juan Pujol García köpte engelska kartor och turistguider, lusläste bioannonser, tidningsreklam och tågtidtabeller och hittade på än det ena, än det andra trots att han aldrig hade varit i ett engelskspråkigt land och egentligen inte visste vad han talade om. Sedan knackade han än en gång på hos de allierade och bad att få bli dubbelagent och visade upp sina lurendrejerier som tyskarna hade trott på.
De allierade gapade av förvåning och tackade ja – och gav honom aliaset Garbo.
Den hemlige herr Garbo fortsatte att ge tyskarna en farlig massa värdelös information. Allt var visserligen sant, men antingen oanvändbart eller liiite för gammalt. Med tyskarnas goda minne avlönade han 27 (påhittade) underagenter som levererade information på löpande band. Så fort tyskarna började knorra över att allt han gav dem verkade komma en eller två timmar för sent för att de skulle kunna använda det, kom Juan Pujol García med nya lögner. En gång sa han att underleverantören hade avslöjats och faktiskt dödats precis i samma ögonblick som informationen hade lämnats och att det hela ju var en förfärligt sorglig historia med tanke på den döde spionens stora familj och sörjande änka och kanske skulle nazisterna för att hedra (den påhittade) döde spionen kunna betala för hans begravning och lämna en liten slant till henne så att hon i alla fall skulle kunna klara sig genom vintern?
Javisst, sa tyskarna och betalade.
Det var också Juan Pujol García som lyckades förvirra tyskarna såpass att de inte trodde på (de sanna) ryktena som gick angående D-dagen. Istället för att fokusera på Normandie, satt de flesta tyska soldaterna och tryckte i Pas-de-Calais eftersom Arabel sa att de skulle det.
När kriget var slut kunde Juan/Garbo/Arabel nöjt se tillbaka på sitt verk och dessutom putsa sina medaljer: järnkorset från Tyskland och brittiska imperieorden från Storbritannien. Men inte så att någon såg det eftersom agent-Garbo fortsatte att vara hemlig. Det gick vilda rykten om honom och folk som hade träffat honom berättade vilken fullständigt fantastiskt hemlig person han var – men ingen kunde minnas vad han hette.
Författaren och historikern Nigel West gav sig fan på att han skulle lösa gåtan eftersom han av en tillförlitlig källa (en annan MI5-agent, som jag inte alls skulle kalla tillförlitlig men som tydligen var det) hade kommit ihåg att han hette J. García och kom från Barcelona. Vilket kan jämföras med att heta J. Smith i N.Y. eller A. Svensson i Sverige.
Han anlitade en detektiv som 1984 helt sonika satte sig att ringa till alla J. García i Barcelona. Han ställde två korta frågor för att kolla om personen var i rätt ålder och hade varit i London under kriget och tänkte sig med ledning av svaren kunna avgöra om den herr García skulle kunna vara herr Garbo.
Hade detta skett i en film, hade jag antingen somnat eller fnyst att det ju var ett dumt sätt att gå tillväga: en ljugande spion som vill vara hemlig talar väl ändå inte om att han är han på ett sådant banalt sätt?
Men si, det gjorde en av de uppringda. Han svarade nämligen inte på frågorna alls utan ställde bara kringmanöverfrågor tillbaka. Vilket fick detektiven att tjoa heureka – och förtvivla eftersom den som talade med honom var på tok för ung. För han var ju Juan Pujol Garcías brorson!
Braskande rubriker, böcker, tidningsintervjuer och hallabaloo följde i ett par år – och inte förrän då förstod man i Tyskland att deras agent hade lurats.
Och nu ska jag återgå till mina egna lögner och påhitt utan att ens ha lämnat bingen idag: det kräks i husets alla vrår och jag har isolerat mig som varande den enda som mår relativt bra.
– Jag minns tydligt den dag när jag som sjuåring läste Bamse första gången. Det föll sig så att det var dagen efter mordet på president Kennedy.
– Hösten 1939 startade hon en väsk- och hattbutik med perfekt läge i centrala Berlin.
– På 1950-talet var det ingen som rakade sig under armarna.
– Einstein fick naturligtvis utmärkta betyg i fysik och matte.
– När man läser Hitlers dagböcker inser man att han faktiskt var precis så knäpp som han verkade.
– Min katt nickar när hon vill säga ja och skakar på huvudet när hon menar nej och kan räkna ut roten ur pi.
Den här filmsnutten visar på ett sagolikt och fantastiskt sätt hur en helt okänd stam i Papua Nya Guinea stöter på ett gäng filmare och antropologer. Året är 1976 och dåtidens teknik fascinerar förstås. Urinvånarna får testa tändstickor, ris, salt, sked … allt är underbart, fantastiskt och …
Ibland uppstår kontroverser och gräl mellan till exempel NE-fantaster och Wikipedia-trogna. Det är bara nyttigt och alldeles utmärkt eftersom grälen uppstår mellan människor som är misstänksamma och kritiska. Då är det värre när ”sanningar” presenteras utan att någon ifrågasätter.
Jag tittade på filmen ovan (och nu när ni vet att den är fejk tycker jag att ni ska titta också) utan några som helst misstankar om att det inte skulle vara sant alltihop. Däremot tänkte jag
men ta inte upp kameran NU, de kommer att bli rädda!
konstigt fladdriga shorts han har för att vara 1976
har man verkligen sandaler och shorts när man som antropolog är ute och vandrar i den där miljön?
men aaalltsåååå varför använder de inte rätt sida av skeden?
nu måste jag faktiskt läsa mer – vad hände sedan?
Och det första jag sedan stöter på är otalet länkar till artiklar som berättar hur det är en iscensatt film från 1990-talet. Stammen fick betalt i medicin och blev tillsagda hur de skulle agera. Boven i dramat heter Jean-Pierre Dutilleux – och han var inte ens först med att göra detta med just denna stam; de hade agerat urinvånare flera gånger tidigare.
En av de begåvade aktörerna.
Så nu kommer jag här med pekpinnar igen: ifrågasätt och kontrollera fakta – vad ni än håller på med! (Utom när ni läser mina texter för jag bara ljuger och larmar och gör mig till hela dagarna. Not. Eh. Hi.)
Imorrn är det dags att äta fastlagsbulle/ semla/ hetvägg eftersom det är fettisdagen/ fastlagstisdagen/ vita tisdagen.
Men varför bara behålla den del av traditionen som är söt, fet och mysig? Ack, huru bortglömt är inte fastlagsriset, som på 1600-talet användes när far i huset med ett björkris (utan förmildrande påskfjädrar) piskade de sina så att de inte skulle glömma bort att Jesus led på korset. (Jeeez. Hade jag varit troende, hade jag varit jättearg på både Jesus och Gud som ideligen ska ha oss att lida, gräla, larma och göra oss till.)
Nu ska jag hjälpa er att på kafferasten imorrn sprida glädje och gamman samt imponera storligen på kollegerna. Anna-Maria Lenngren (som är jätterolig!) skaldade 1780 i Stockholmsposten detta – som ni lätt kan lära er utantill:
Du, som til Lögns och Ledsnads pris,
Dig föresatt at papper svärta!
Jag ettret piska vil med detta Fastlagsris
Ur dina fingrar och dit hjerta.
Särskilt passande är detta förstås på en tidningsredaktion – skynda, skynda innan papperstidningarna går i graven och svärtan är ett minne blott.
Men nu till dagens uppgift: jag vill ha er hjälp med att platsbestämma
hur semlan äts
vad den heter.
Mina källor är nämligen inte riktigt överens och mig själv kan jag inte lita på eftersom jag inte vet om jag säger semla för att jaghar vuxit upp i Luleå eller i Lund och verkligen inte kan tänka mig att hälla varm mjölk på bröd annat än om jag äter blöta – men beror det kanske på tonåren i Täby?
De som känner mig, tror förmodligen att jag efter gårdagens Ranelidchock sitter och torkar mina tårar, klipper av ena byxbenet på alla barbiekläder och ritar av programledarnas löshår. (De som känner mig tror att jag fortfarande är tio år.) Men icke.
Jag sitter och faktakontrollerar idrottsstatistik. Jag är inte bombsäker utan måste förlita mig på andrahandskällor tills vidare.
Det är nämligen så att jag inte kan förlåta att det under programmets gång påstods att den apelsinfärgade mannen som inte sjöng faktiskt har ”spelat i MFF”. I beg your pardon? I så fall har jag
varit snubblande nära att komma in på Scenskolan
varit chefredaktör på Nationalencyklopedin
spelat basket i Plannja
strippat inför 800 personer på teatern här i stan
fött tio barn.
För Björn Ranelid ”spelade inte i MFF”. Han var med i seniorlaget i en cupmatch. Och han sprang långsammare än min farbror på 100 meter. Såja. Var nu så vänliga och sprid ut dessa fakta till alla i er bekantskapskrets. Och när ni ändå håller på kan väl någon av er skriva en sketch med dialogen i omklädningsrummet efter matchen? Eller rentav ett gräl i omklädningsrummet? Vi säger att det är Bosse Larsson [buse läorsån] han talar med, det blir roliga kontraster då.
Busse.
– Matchen prrräglades av mina rrrruscher på mittfältet, ty jag ärrr…
– Ja vet ente de ja.
– Jag gör alltid mitt bästa! Man har länge sagt mig att j…
– Nä. Ja vet ente.
– Jag lät de olika anfallen komma parallellt. Den ena rrruschen lever omlott med den andra! Min kraft och skönhet ärrr det viktigaste. Jag rörde mig med ljusets hastighet!
– Nä. Vem fan har snott min strumpa?
Nu måste jag jobba och kan inte älta dessa historiska falsarier längre.
Det jag gör är något så absurt som att översätta en whiskybok från engelska till svenska trots att jag inte vet ett jota om whisky. Embrace the smoky style on the floor melting och peat på er allihop – glöm inte the spirits maturation som orsakar the medium to heavy style expression beroende på om the oak casks är virgin eller inte! And here comes a nice old plunta for all of you:
Tycker du (som tidigare redaktör/skribent) att man ska samla på nyutgivningen av NE?
Den där parentesen är viktig. För som gammal redaktör för NE vill man NE allt gott i världen. Man hejar på NE som en avlägsen kusin som har tagit sig till VM-final i en bedömningssport som konståkning eller gång, där inte alltid blott kvaliteten avgör. Man diggar NE, helt enkelt. Och man diggar Wikipedia samtidigt.
Men NE tävlar inte bara mot fantastiska Wikipedia (och, ok, de andra uppslagsverken) utan även mot dem som tolkar Wikipedia som den enda källan till sanning:
Läsarna!
Här har vi i dagens SvD en journalist som påpekar att Arla bedriver ”ganska försåtlig historieskrivning” på mjölkpaketen. (Mjölkpaketen i vår kyl kan jag dock inte konsultera, de är av fel sort.)
”De så kallade sockerförsöken, som ledde fram till dagens kunskaper om karies, har skrivits om eftersom försöken utfördes på Vipeholms sinnesslöanstalt, utan att de intagna själva eller deras anhöriga tillfrågades. Några patienter fick så mycket kola att tänderna helt förstördes. Men det är tack vare dem vi i dag vet att socker orsakar karies.”
Om vi bortser från syftningen som antyder att det är de förstörda tändernas förtjänst att vi vet vad som orsakar karies, kan vi ändå skåda något stort här: karies upptäcktes tydligen på Vipeholms sjukhus! (Tror faktiskt inte att ”sinnesslöanstalt” ingår i namnet. Rätta mig gärna om jag har fel.)
Men … forskningen under 1800-talets andra halva då? tänker jag spontant. Och så letar jag fakta på Wikipedia bara för sakens skull. Jag hittar namn som W.D Miller, F.E.R. Vargas och – jisses – Pierre Fauchard, som redan i början av 1700-talet påpekade att socker för tändernas skull bör uteslutas ur kosten. På Vipeholm må man ha utfört vidriga, oetiska, på intet sätt försvarbara försök. Men att socker bidrar till förekomsten karies var omvärlden redan då medveten om.
Strikt sett (nu går jag till NE istället) är det syror som orsakar karies:
”Syrorna (framför allt mjölksyra) bildas i bakteriebeläggningarna på tänderna, plack, när dessa kommer i kontakt med nedbrytbara kolhydrater.”
Fast vem är väl jag att påpeka detta – jag har ju inte ens haft hål i tänderna. Men det är synd att läsarna tror rakt av på det som står i tidningen bara för att … det står i tidningen. Och på Wikipedia bara för att det står i Wikipedia. (Eller på mig bara för att det står här?) NE har också fel ibland, jodå. Men bara ibland.
Ska man då köpa nyutgivningen av NE – den som bara innehåller de mest klickade artiklarna på ne.se och alls inte de som är ”viktigast” eller roligast eller mest välformulerade eller mest förändrade sedan första utgåvan 1989–96? Ja, om man
som jag är galen i uppslagsverk
gillar att bläddra i papper
skojläser uppslagsverk på måfå
inte har något annat uppslagsverk
har alla andra uppslagsverk
vill lära barnen hur uppslagsverk funkar
har eko i bokhyllorna
inte har tillgång till internet
har tillgång till internet
kan läsa
behöver något att höja sängens huvudände med så här i snortider.
Men när vissa vill blanda i spännande kokosmjölk för att ge den gamla potatisen extra piff, knorrar dillköttet. Eller om det är gammelgäddan (som – jag vet! – inte hade fått bättre konsistens hur man än hade bankat på den).
(Skärmdumpen här gjorde jag 2006. Jag är så förutseende.)
Förra veckan (jaja, jag är alltid sist med det senaste) träffades i tv-programmet Babel tre skrivande människor: Mymlan, PM Nilsson och Jan Guillou. (Klicka här, skrolla till ungefär minut 13.) Min älskade Nationalencyklopedi fick närapå en huvudroll när programledaren Daniel Sjölin sa:
– Jag slog upp ”gammelmedia” i Nationalencyklopedin och fick till svar ”menade du gammelgädda?”. Jan Guillou – känner du dig som en gammelgädda i medievärlden?
Här skrattade alla. Alla utom jag, som satte näsan i vädret och tssst-ade. Eftersom jag vet hur NE funkar, eftersom jag vet hur det går till när ett ord blir uppslagsord och eftersom även jag har fnissat åt menade du-frågorna (som oftast är helt åt pepparn) och eftersom jag numera vet hur journalister konstruerar övergångar och famlar efter annorlunda frågor, muttrade jag bara:
– Tsst, fnittra ni, varför skulle gammelmedia vara ett uppslagsord i NE, tsst, det tar faktiskt ett bra tag och några redaktionsmöten, man hoppar inte på modeord sådär hux flux och förresten så måste du ha fått några andra förslag också, pfft.
Just det.
– Jan Guillou, är du inte lite gammalmodig?
Man bör kanske inte vara nedsättande och kalla de traditionella medierna för gammalmedia, ok. Men att kalla bloggarna för pladder, snatter, skvaller med hat och avundsjuka där det vettiga dränks i ogräset är tydligen en annan femma. (Citatet är bara ungefärligt.) Jag och alla andra vet att nätet är fullt av idiotiska (oj, tog jag i nu?) bloggare som pladdrar, snattrar, skvallrar och hatar … men de gör ju inte mig till en snattrare. På samma sätt som jag kan läsa Guillous krönikor i Aftonbladets brus så borde han kunna läsa min blogg trots snattrarna. (”Filtrera i flödet” sa Mymlan.)
Jan Guillou sa (i mun på de andra):
”I riktiga medier publiceras det som är sant och relevant och det som är kontrollerat och i överensstämmelse med förtalslagar och sådant där. Vi måste få nissarna att förstå.”
(Nissarna är tydligen en synonym till pladdrarna och skvallrarna.)
Sant och relevant just idag?
Mediegrytan som kokas kommer om den ska smaka gott att innehålla mer vitlök än glutamat. Men den allra viktigaste ingrediensen heter fakta. (Jadå, lugn, mina metaforer haltar alltid.)
Utebliven faktakontroll är inte ok, att utelämna fakta som ”stör” är inte ok. Exempel från min egen lilla värld: Kommunen stängde anrika Nyforsskolan pga. vikande elevunderlag (det föddes för få barn under 90-talet). I den tomma, urstädade, 100 år gamla skolan flyttade då Engelska skolan in. I tidningen kommer nu historieförfalskningen helt oemotsagd:
Faktafel och versaluteblivning enligt formulär 1:1.
Att korrigera sina fel är däremot ok – vilket görs frekvent i bloggvärlden. Där det ju är så himla lätt rätt att rätta sig.
_______ Glömde:
”Facts are meaningless. You could use facts to prove anything that’s even remotely true.”
Jag var tills nu ganska nöjd med att inte ha satt mig ner och gjort en 100-lista. Jag tror att det var Silverfisken som inledde denna bloggfluga den 17 juli. Att jag inte själv brukar hoppa på listor och uppräkningar beror på att jag faktiskt inte orkar läsa igenom dem som andra skriver. (Förlåt, alla!) Dessutom tror jag inte att jag på en 100-lista avslöjar särskilt mycket. Integritet eller feghet, kalla det vad man vill.
Men ok, jag gör som jag blir tillsagd! (Fast det är sannerligen inte ofta.)
1. Jag har gått i tio olika skolor.
2. Förut hade jag bott där solen gick upp och ned i tv: Lund, Stockholm och Luleå.
3. Jag har jobbat som sjukvårdsbiträde och sett många människor dö.
4. Jag är pälsdjursallergisk sedan nioårsåldern.
5. Mamma tror att jag blev allergisk för att vi flyttade till Luleå, där hon inte trivdes.
(Får man på en sådan här lista alltså tala om saker även om sina släktingar som jag just gjorde?)
6. Jag har små bröst, min syster har större.
(Oj, nu berättade jag ju om min släkt igen.)
7. Jag har aldrig haft hål i tänderna.
8. Jag har inte (hittills) behövt glasögon.
9. Jag hade tandställning när jag gick i fyran.
10. Jag sög på tummen tills jag fick tandställning.
11. Jag tycker mycket om saftsmakande vin som Brown Brothers, men min bror tycker bara om svindyra sammetskällarviner.
12. Jag föddes prick nio månader efter att mina föräldrar gifte sig, medan min mamma föddes utom äktenskapet och min pappa 17 år efter sin storebror.
13. Jag har två syskon. (Orangeluvan och Broder Jakob heter de.)
14. Jag har fem barn med en och samma Olle.
15. Vi genomled missfall 1993 och 1998.
16. Min man hade blommiga lappar på sina jeans när vi träffades första gången, av vilket man kan dra slutsatsen att jag är mycket positivt inställd till unga män med lappar på sina jeans.
17. Jag spelade piano i nio år och kan idag med svårighet klinka fram ”Diana” (Paul Anka) och ”Morning Has Broken” (Cat Stevens) samt en blues utan namn.
18. Jag gick ett år på high school i Dallas.
19. Jag vantrivdes under nästan hela mitt år i Dallas.
20. Jag fick högsta betyg i alla ämnen under mitt år i Dallas.
21. Jag blev ovän med en lärare i Dallas som påstod att Frankrike fortfarande hade kung.
22. Jag hade för små skor på mig i tonåren för att jag ansåg att mina fötter var för stora.
23. Jag har självlockigt hår och är glad för det.
24. Jag har spelat basket i drygt 25 år.
25. Jag har gamla jeans i min källare. Och gamla tekannor. Och gamla skolböcker. Och gamla telefoner. Och gamla dikter. Och gamla teaterprogram. Och gamla LP-skivor.
26. Trots att min pappa har finfint bollsinne, fick jag inte ärva det.
27. Jag är väldigt lik min farmor fastän hon var kort, nätt, orolig och bystig.
28. Jag är 1,72 meter lång.
29. Jag väger 65 kilo.
30. Jag har utstående tänder eftersom tandställningen inte hjälpte och förresten är det ett släktdrag som någon i min generation måste föra vidare tillsammans med de utstående öronen.
31. Jag provade in till Scenskolan i Stockholm samtidigt som Benny Haag kom in och jag åkte ut med huvudet före.
32. Jag är ett stort fan av Johnny Depp för att han är en utomordentlig skådespelare.
33. Jag undrar ibland om jag hade varit ett stort så fan av Johnny Depp om han inte hade varit så fantastiskt charmig och snygg.
34. Jag tycker mycket om Sportspegeln, Apple-datorer utan vassa kanter, frukost och Scrubs.
35. Jag har aldrig haft långa naglar.
36. Jag äger inte en enda handväska.
37. En perfekt avocado med rödlök, salt och peppar gör mig nöjd i flera timmar.
38. När jag var liten var det mitt jobb att tvätta, hänga tvätt och sortera tvätt i familjen, men när man frågar mina syskon vad deras jobb var, säger de bara ”Vaddå JOBB?”.
39. Jag äter mer mat än de flesta jag känner.
40. Jag har haft en och samma bästis sedan jag var tolv år – Bästisgrannen heter hon.
41. När Peter LeMarc spelas på radion, byter jag kanal.
42. När Eric Gadd sjunger i falsett på radion, byter jag kanal.
43. Eftersom jag har lätt att bli en addict av vad som helst och inte har tid till det, byter jag kanal så fort det är en dokusåpa på tv.
44. Eftersom jag har lätt att bli en addict av vad som helst och inte har tid till det, har jag inte sedan Tetris spelat ett enda datorspel.
45. Jag har alltid trott att en stor förmögenhet väntar på mig runt hörnet och går därför omkring med ett förvånat leende på läpparna hela dagarna.
46. Jag har inga högklackade skor som jag kan gå i.
47. Jag har väldigt många högklackade skor som jag inte kan gå i.
48. Jag kan laga mat, men är inte särskilt road av det. Broder Jakob skulle däremot kunna jobba som gourmetkock.
49. Jag har på basketplanen vrickat fötterna säkert 25 gånger.
50. När vi ändå är inne på basketen, måste jag ju tala om att jag som mest har gjort 38 poäng i en match. (Vilket för en utan bollsinne egentligen motsvarar 266 poäng.)
51. Jag åker hemskt gärna tåg i första klass.
52. Jag har aldrig varit olyckligt kär.
53. Jag har visserligen varit obesvarat kär och dödligt förälskad i killar som jag aldrig ens talat med – men jag var aldrig särskilt olycklig pga. detta.
54. Jag vill fortfarande föda ett par barn till, men förstår mina gränser och har därför fått min man att sterilisera sig.
55. Jag bor i ett hus som har varit en affär.
56. Jag kan prata norrländska (efter nio år i Luleå).
57. Jag kan inte hur jag än försöker prata skånska (trots sammanlagt 21 år i Lund).
58. Jag har tio kusiner, men har inte träffat fyra av dem sedan 1975. (Ingen släktschism, bara oföretagsamhet.)
59. Jag äger en långklänning som var vacker 1988, men inte nu.
60. Trots att jag gillar humor, läser jag aldrig någonsin serierna i dagstidningarna.
61. Jag trivs i bikini, inte i baddräkt.
62. Trots att jag flera gånger har försökt, förstår jag mig inte på improvisationsjazz.
63. Även när det inte är moderiktigt, klär jag mig i randiga kläder.
64. Även när det inte är moderiktigt, klär jag mig i prickiga kläder.
65. Jag vet inte riktigt vad som är moderiktigt, men blir glad när jag ser axelvaddar.
66. Jag har kommit på fakta om mig själv som kommer att få denna lista att rusa iväg uppåt punkt 80!
67. Jag bodde på Björnstigen 60 i Bergshamra när jag föddes på Danderyds sjukhus.
68. Jag bodde på Björnstigen 52 i Bergshamra när Broder Jakob föddes.
69. Jag har bott på Vildanden K i Lund och gått vilse nästan varje dag bland husen.
70. Jag bodde på Magistratsvägen 7a i Lund, där Broder Jakob en gång kissade på rutschbanan.
71. Jag har bott på Mätaregränden 8 i Lund, när min lillasyster föddes i en snöstorm och där köksgolvet var knallblått och grannarna underbara.
72. Jag har bott på Havsöringsgränden 21 i Luleå eftersom vårt hus inte hade byggts färdigt för att all mannakraft i stan gick åt till att planera Stålverk 80.
73. Jag har bott på Midsommarvägen 30 i Luleå i ett hus som mina föräldrar ritade.
74. Jag har bott i ett lyhört hus på Arrendevägen 24 i Täby.
75. Jag har bott i kollektiv på Skånegatan 66 på Söder.
76. Jag har bott i ett urtrist rum på Hallands Nation i Lund.
77. Jag har bott i en tvåa med rutten toasits på Michael Hansens Kollegium i Lund.
Uppdatering 21/3 2007: Stiftelsen Michael Hansens Kollegium har mejlat och bett mig ändra denna text eftersom toasitsarna numera är riktigt fräscha. Men nej, toasitsen var ju riktigt rutten 1986, det kan jag inte ta bort – och vi var tvungna att muta vaktmästaren för att få en ny sits. (Nu är ordningen säkert bättre, så ni som vill bo där har inget att frukta.)
78. Jag har bott i en jättestor trea på Skolgatan 10 i Lund.
79. Jag har bott i en minimal tvåa på Karl XII-gatan i Lund.
80. Jag har bott i en bostadsrätt på Järnåkravägen 19c i Lund.
81. Jag har bott på Harrievägen 10 i Väggarp och inte trivts alls.
82. Nu bor jag i Eskilstuna och trivs varenda millisekund.
83. Jag håller roliga föreläsningar om det svenska språket för att tjäna mitt levebröd.
84. Jag kan snickra och sy fastän jag inte är noggrann.
85. Jag tycker mycket om att skotta snö.
86. Jag läser inga dåliga böcker numera och är förfärligt petig med språket.
87. Jag har aldrig rört knark, jag har aldrig ens sett knark.
88. Jag brukar säga till folk som beter sig illa, men får alltid dåligt samvete efteråt.
89. Jag har en och samma önskan som jag alltid tar till när en stjärna faller eller när en pepparkaka i min hand går sönder i tre delar.
90. Jag kan sjunga väldigt många Melodifestivallåtar och tycker att Michelangelo med Björn Skifs nog är den bästa.
91. Trots detta lyssnar jag gärna på The Who, Sweet, Beatles, Stereophonics, Badly Drawn Boy, The Blue Nile, Soundgaden, Brainpool, The Clash, Coldplay, Oasis, Tenacious D, Creedence Clearwater Revival, David Bowie, Alanis Morisette, David Gray, Feeder, Foo Fighters, Green Day, Robbie Williams, Queen, Kent, Nirvana, Travis, Mozart, Vivaldi och Bach. (Simpel trallmusik alltihop.)
92. Jag hade barnflickor (Ulla, Astrid, Martina och Gunilla) när jag var liten och mina föräldrar var ute och jobbade som lärare.
93. Jag är för första gången nästan säker på vad jag ska rösta på och jag talar aldrig om det eftersom politik tenderar göra omgivningen aggressiv och jag inte tycker om folk som skriker på mig.
94. Jag tycker inte om att lyssna på Håkan Hellström någe vidare, men jag talar inte om det eftersom Håkan Hellström-diggarna då tenderar att bli aggressiva och jag inte tycker om folk som skriker på mig.
95. Jag överdriver ofta och tycker inte om när de som lyssnar säger ”ääääh, nu överdriver du”.
96. Jag är helt komplett tetokig och dricker vansinniga mängder. (Addict.)
97. Jag är filmtokig och skulle om tiden räckte till se alla, även de dåliga. (Addict.)
98. Jag tycker att det är underbart att se på teater och skulle vilja ha årskort på Dramaten. (Addict.)
99. Jag läser ungefär 200 bloggar. (Addict?) Fast jag är snabb med deletetangenten i min RSS-läsare, så de 200 byts ständigt ut.
100. Jag fick på ett Lugi-jubileum en bricka full med nubbar hälld i rakn ner i min rosa, bredaxlade kavaj.
Fanns det något förvånande i dessa fakta? Ja! Finns det underlag för en Hollywoodfilm här mellan raderna? Ja! Ska de följande 100 dagarna kanske vara ett utvecklande inlägg av en punkt i taget? Nej!
![GARBO1[8]](https://www.lotten.se/wordpress/wp-content/uploads/2014/01/GARBO18.jpg)
