Hoppa till innehåll

Etikett: dator

Gammeldatorn är jättetrist!

Sedan ett par veckor har jag inte en ny, snygg, liten, välfungerande dator utan ett härke som tillverkades 2013 och inköptes i februari 2014. (Jag bloggade om den, men var nog lite mer intresserad av OS, som då pågick för fullt.) var jag oerhört nöjd med den. Idag är jag mindre glad emedan tekniken faktiskt går framåt och sju år gamla underverk är som hundar: 49 år och trötta.

När jag nyss fotograferade skärmen på senaste litteraturzoommötet, såg jag till skillnad från mina gamla NE-polare lite rödfnasig ut emedan de har nyare datorer.

Men framför allt är det inte det minsta roligt att ta fram datorn och surfa, kolla på film, skriva, kommunicera eller ens läsa mejl. Det är som att klafsa omkring i sirap med kanonkulor hängande vid öronen.

Och jag som preciiiis tänkte skriva min generationsroman som slår världen med häpnad! Nu måste jag göra massa andra saker – armhävningar, till exempel.

Ögonblicksbild från min svågers utegym.

Istället går jag på mina basketbollpromenader, äter äggmackor, målar staket, sätter upp gardiner, hänger upp ogräsmattor som tak på verandan och skriver bidrags- och stipendieansökningar till kompisar.

En bild som en kompis tog när hon var ute och sprang och på avstånd såg två tokar ute på basketbollpromenad bland bräkande får.
Ogräsmattan gör att hettan där i hörnet blir uthärdlig.
Vi har slutat klippa gräsmattan ända ut till häcken, och se på fan: det växer massa smultron där nu!
Många som vi känner fyller 26. En fyllde 62, vilket var synnerligen praktiskt.
Jag spiller och kladdar, men det gör inget!
Och så tittar vi på basket på utomhusteven förstås!

Berätta vad ni gör!

Share
21 kommentarer

När datorn tvärdog

Elvis Presleys sista ord lär ha varit “ah, jag går in på toa och läser en stund” medan Marie Antoinettes sista ord visst var “oj, förlåt”, eftersom hon trampade en man på foten på väg upp till giljotinen.

Min lilla blott två år gamla dator dog mitt i en mening om ”kanoners”, som jag ska prata om i radio imorrn. Tyvärr dog den även mitt i en ny presentation om raggningsrepliker, mitt i en översättning av en teknikbok, mitt i tre mejl och mitt i en bunt med bilder till ett basketevent. Den kanske kände sig lite splittrad, stackars datorn?

Så nu arbetar jag på en susande, brusande och stånkande samt hackande dator som var ett måndagsexemplar redan 2012. Den glädje och förväntan som jag vanligtvis känner när jag slår upp datorn är som bortblåst. Jag jobbar i en halvtimme, sedan suckar jag och hittar på något distraherande. Åh, ett kylskåp.

Idag fann jag plötsligt tio ljusslingor som skulle ha pyntat huset under julen. Häpp, så blev de istället januariprydnader och jag slapp datorn i säkert två timmar! (Jag pyntade inte i expressfart, nej.)

Vardagsrummet.
Sovrummet.
Ett av alla utrymmen i huset som faktiskt inte har nåt namn.

Lilla, stackars, döda datorn är nu på reparation i Uppsala. Datornissarna som tog emot den var helt komplett obrydda och ointresserade och förstod inte alls att jag sa ”hejdå datorn” när jag lämnade in den. Förmodligen håller jag på att tappa förståndet, ska ni veta, för …

… jag satte på tv:n och tittade på handboll.

Det är konstigt för att

  • jag aldrig tittar på tv
  • jag aldrig tittar på handboll
  • jag inte vet hur man sätter på tv:n
  • vi tydligen har 53 fungerande fjärrkontroller.

– AJ!!!

(Nu är ni med i realtid.)

– VAD ÄNDA INI GLÖ…

Ni anar inte: jag brände mig på datorns sladd så att jag faktiskt måste gå och hälla på vatten och kladda lite xylocain på. Mig. Inte på sladden.

Fortsättning följer – kanske måste jag sälja ett par, tre barn och köpa en ny dator å det snaraste!

Share
47 kommentarer

Faktafel och trams i filmer eller ”Finn fel i filmen”

Det här är ett av mina favoritdiskussionsämnen när det gäller gnäll som inte på något sätt gör världen bättre. Alltså att lista sånt som är såååå ovääärklit i filmer och tv-serier.

nic-cage

Ibland stöter jag på sådant som jag inte ens har fattat att jag ska störa mig på, som att snabbbt uppdragna svärd inte låter schwioooooong. En ytterst charmig britt och svärsdentusiast i lusetröja har fått mig att förstå:

Många andra sådana här känner ni förstås igen – t.ex. att

  • den som ska dö i lungsot hostar full av vigör plötsligt blod i en näsduk, som inte fanns nyss
  • kvinnor vaknar med mascara ögonfransarna, inte halvvägs ner på kinden
  • pistoler har obegränsat antal kulor
  • förlossningssmärtor hugger till strax under naveln.

Jajajaaa, det finns förstås fullt naturliga förklaringar till många av dessa fåniga filmscener. Man kan inte prata naturligt för att naturligt prat är fullt med osammanhängande meningar, öhöanden och ordföljdsfel. Det är också opraktiskt att låta någon stå och vänta på en hiss mer än två sekunder eller att inleda alla telefonsamtal med hurere eller vagöru. Men hade inte en film som skippade de onödiga schablonscenerna uppskattats av oss tittare? Så här?

  • Hjältinnan sparkar av sig de högklackade skorna redan innan hon förstår att hon måste springa för sitt liv i djungeln. Utan att hålla en ledsagare i handen.
  • Den misstänkta mördaren blir uppenbart nervös och tillmötesgående när poliserna kommer och ställer frågor och fortsätter inte alls att diska eller vad han nu höll på med och säger inte alls ”är ni färdiga nu, jag är faktiskt upptagen”.
  • De som äter sväljer maten. Eller … de kan väl i alla fall sitta kvar tills de har ätit färdigt och inte efter en tugga (som tuggas, men inte sväljs) slänga servetten i tallriken och rusa ut?
  • Bilföraren håller ratten stilla så länge vägen inte svänger.
  • Väskor är tunga och muggar innehåller verkligen något.
  • Bilrutorna är inte nedvevade när det är dåligt väder ute.
stellanibilen
Kolla här i ”River” – i hällande regn kör Stellan bilen och vindrutetorkarna fläskar på för fullt. Men för att vi ska se honom tydligt, är ju fönstret nere.

Och så har vi det magiska lakanet, som sitter som fastklistrat.

lakanmagi
Fast på olika höjd, liksom.

Så, vilka andra filmabsurditeter kan man diskutera? Jo, skogar utan bråte, blåmärken och rivsår som läker lika fort, folk som alltid svimmar snyggt, bovar som väldigt noggrant förklarar allt för hjälten, nysningar som aldrig resulterar i något mer än ”x-cuze me” …

internet
… och internetsidor med JÄTTESTORA BOKSTÄVER.
Share
48 kommentarer

Hej, nya datorn!

OS fortsätter och de svenska deltagarna skopar in medaljer som jag skyfflar blötsnö. Fast nu ljög jag — skyfflandet har jag delegerat till familjemedlemmar som har fungerande knän medan jag går omkring inomhus och letar efter datorn.

Nydatorn (som krånglar eftersom den påstår att jag har för många mejl som den inte tänker besudla sin hårddisk med) heter Air i efternamn och är så diskret och lätt att jag utan problem lägger den ifrån mig som ett par glasögon eller nycklar.

Har jag lagt datorn här nånstans?
Har jag lagt datorn här nånstans?
Ursäkta, ser ni min dator här?
Ursäkta, ser ni min dator här?
Jag satt ju med datorn här nyss! Var är den?
Jag satt ju med datorn här nyss! Var är den?
Nu ska vi se, jag hade ju datorn när jag skulle värma det jånkna teet.
Nu ska vi se, jag hade ju datorn när jag skulle värma det jånkna teet.
Har någon tagit min dator?
Har någon tagit min dator?
Har jag ens varit inne i skafferiet idag?
Har jag ens varit inne i skafferiet idag?

Ni som inte har koll på OS ska veta att Sverige alldeles nyss tog brons i både curling (herrar) och skicross (Anna Holmlund) och att vi JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH! slog Finland i hockeysemin och därför är i final! Och nu måste jag återkomma till dumfrågan som alla sportjournalister numera ställer så fort de får en chans:

– Hur stort är det med ett OS-guld?
– Hur nervöst var det?
– Hur glada är ni nu?
– Hur besvikna när ni nu?
– Hur peppade var ni före matchen?

Jag längtar så efter svaren:

– På en skala?
– Ungefär 23.
– Inte alls.

Fotnot
Ni undrar vad datorn heter i förnamn? Tssst, Jordan förstås.

air_jordan

Share
82 kommentarer

Jag och mina apparater

Idag åkte jag till affärn med den nyss inköpta, sprillans nya, jättesnygga elvispen som plötsligt inte ville vara med och leka längre. När vi tryckte ner knappen som det stod TURBO på, lade den av, spottade ut visparna och slöt sig som en mussla. Visparna som alldeles nyss satt där de skulle, passade plötsligt inte i sina hål. Affärn skakade på apparaten, ruskade på huvudet och sa nääääää. Och gav mig pengarna tillbaka. (Yes! Sedlar!)

Kan man då överleva utan elvisp? Jahadå, här har ni familjen med gräddvisparmuskler och en gammal mekanisk vevvisp.

Så har vi då kameran som gick sönder under Bokmässan. Orsaken var “fel”. Utan förvarning gav den mig en order som var glasklar men som alls inte löste problemet:

Tryck. TRYCK. T-R-Y-C-K! Trycktrycktryck.
Tryck. TRYCK. T-R-Y-C-K! Trycktrycktryck. Tryckelitryck!

Med stor hjälp av kommentatorsbåset lyckades jag häromdagen hitta en kameralagningsbeskrivning som löste problemet. Man tar bara fram sina finaste skrivmejslar skruvmejslar och skrivar skruvar och har sig ett tag och så letar man upp ett litet rött hjul som har hakat upp sig och så pillar man lite på det och häller ner lite symaskinsolja så blir det så bra så.

Kameran utan bottenplatta. Inte alls särskilt imponerande.
Kameran utan bottenplatta. Inte alls särskilt imponerande.
Lägg gärna märke till hur jag lyder order och använder en tejpbit för att samla skrivarna, förlåt skruvarna, som annars lätt dansar ner på golvet.
Lägg gärna märke till hur jag lyder order och använder en tejpbit för att samla skrivarna, förlåt skruvarna, som annars lätt dansar ner på golvet.
Se, vilken bildkvalitet! Bilden är förstås tagen med den nu fungerande finkameran som till och med avslöjar att bitsen är dammiga.
Se, vilken bildkvalitet! (Bilden är förstås tagen med den nu fungerande finkameran som till och med avslöjar att bitsen är dammiga.)

Men min allra finaste apparat är förstås datorn. Eftersom den följer med mig överallt, får den vara med om både det ena och det andra, t.ex.

  • påmmfritt i eluttaget
  • vin i tangentbordet
  • baconfett på skärmen
  • Dramatenskådespelares frustspott (jag satt längst fram på parketten – datorn låg på golvet)
  • te i tangentbordet
  • blyertsstift i eluttaget (det är ju magnetiskt)
  • öl i tangentbordet.

Häromdagen fick datorn och jag uppleva något alldeles nytt tillsammans:

Frågan är bara hur det funkar.
Frågan är bara hur det funkar. Och om man kan kalla det hela en falloid installation.
Share
19 kommentarer

“Nä, jag läser inte bloggar”

Jag är på väg till herrmiddag i Stockholm. (Information för nytillkomna läsare: jag räknas som herre i vissa illustra sammanhang ett par gånger per år.) På tåget sitter jag mittemot en man som är 30–50 år och en kvinna som är 41 år. (Elementärt: han är senig och tunnhårig och omöjlig att gissa på medan hon nyss talade om att hon var född 1968.)

– Skorna som jag köpte igår är vita med lite guld och silver på, säger kvinnan. Jag tänkte köpa röda med blått på, men dom fanns inte i min storlek. Men dom blåa med rött på var också fina. Fast dom vita med lite guld och silver på var finast. Fast jag har ju inga röda skor. Vad tycker du att jag skulle ha gjort?
– Öh. (Han verkar ha varit med förr.)
– För om jag hade köpt dom röda hade dom passat bra med den här kjolen, eller hur? För den är ju vit. Men de vita passar ju också, förstås.
– Mmm.
– Den blåa kjolen hade inte alls passat med dom blåa skorna med rött för det är inte alls samma färg på dom två, alltså inte samma blå. Du vet att det finns liksom olika blåfärger som inte passar ihop? Men rött passar alltid med vitt. Och tvärtom! Hihi!
– Ja.

Jag ber verkligen om ursäkt, men vid det här laget var jag så uttråkad att jag ville vrida av mig öronen och gräva fram trumhinnan och knyckla ihop den i vredesmod. Plötsligt (i realtid, alltså nu när jag skriver, liksom!) blev jag tilltalad av den tystlåtne Mannen Med Okänd Ålder.

– Du. Är du en sån som bloggar?
– Jaaa. (Jag ler brett, för jag blir glad över frågan.)
– Nä, jag läser inte bloggar. De är tråkiga. Men … i alla fall.

Vi kom inte längre än så. Men nästa gång någon säger detta till mig har jag svaret.

– Nä, själv lyssnar jag inte på prat. Det är så tråkigt.

Uppdatering närmare midnatt
Måste ju rapportera om ytterligare samtalsämnen denna kväll; för första gången någonsin har jag suttit i ett sällskap som på fullt allvar diskuterar på vilket hem de vill ”få in” sina föräldrar. Man ska tydligen ansöka i tre exemplar och intyga om inkomst eller förmögenhet och dessutom se till att det är tillåtet att ha besök på rummet. Jag bävar.

Just nu sitter jag på Centralens golv eftersom jag hade slarvat med datorns batteriuppladdning och det inte finns sittplatser intill vägguttagen. Jag är inte ensam: vi är sju personer som sitter likadant, tätt tryckta intill varsitt eluttag.

Jag har även hunnit åka taxi med en man som har kört hela sitt yrkesverksamma liv – sedan 1964. Han var mycket upprörd över avregleringen 1990 och svartåkarna och skitstövlarna som snor kunder framför näsan på honom. Men det allra värsta var killen som spillde kaffe på golvet i hans bil.

– En sån enkel grej! Han hade bara behövt säga till så hade jag torkat upp! Jävla ouppfostrade slynglar! Taxisabotörer! Spilla kaffe så där bara!

Han hade behövt en blogg.

Share
11 kommentarer

Dagen då datorn dog

Nämenvisst. Amputera gärna min högra hand. Hugg av den vänstra foten också. Och stäng av alla mina sinnen. Visst, gör det bara.

Men snälla. Om jag lovar att aldrig mer svära och ljuga, kan väl min dator börja fungera igen?

Så här var det:

Idag hade jag bara ett par deadline:ar (intressant plural, ja) och ett matintag att fixa före klockan tolv. Sedan följde en halvtimme med ”jag ska bara” och ”oj, titta, den där hinner jag ju” samt ”bara två till” med datorn vinglande i knät på en snygg, blå bänk i köket. Klockan 12:32 reste jag mig upp, smällde ihop datorn, tappade greppet, tappade datorn, tappade hakan, undslapp mig ett HUJH! innan datorn från ungefär 15 cm höjd for i golvet med ett hörn först.

(Nu har jag ju tidigare hällt te, kaffe, mjölk, läsk, knäckebröd och sågspån i datorerna genom åren, så denna lilla duns oroade mig inte nämnvärt.)

– Hallå, min djefla man, datorn for i golvet!
– Jamen det är den mest hållbara på marknaden, så det är lugnt!
– Ok, hejdå, jag åker till Tingsrätten med Kompisen nu! (Long story, tar den en annan dag.)

Intressant nog går många blivande rättegångar numera inte längre än till ett slags medlingssituation. Käranden och svaranden och deras advokater träffar en fiskal och en notarie. Alla försöker vara kompisar och fiskalen leker expresident Carter och alla går ut och in genom olika rum som i en fars för att konferera i hemlighet. Vi blev av misstag plötsligt inlåsta i ett förhandlingsrum.

Advokatens hand visar att nyckeln inte funkar från insidan.

Advokaten ropade på träskodom, poliser kom springande, Kompisen tog sig åt hjärtat och jag fotograferade paniken. Vi bankade på dörrar och väggar tills två mycket misstänksamma vakter öppnade cellen och krävde förklaringar till oredan. Allt löste sig till slut.

Utom min dator. Jag vred loss batteriet, jag startade om och höll ned R,P, alt och äpple och jag sade hokuspokus och jag dansade en stilla regndans.

Skriftmål … hördes någon säga i fjärran.
– Ämrans, muttrade jag, tryckandes på tangenter.
Det görs inte gällande … sade någon annan.
– Förbajade schii… fortsatte jag, kikandes in i hemliga datorprång.
Köparen har försummat sin undersökningsplikt, sa en tredje.
– Det var då själva … väste jag och grävde efter shiftaltcontroltrollerier i minnet.

Men nej. Livet för datorn är slut. Mitt liv är slut. Min hjärna är tom. Strax ska jag föreläsa om svenska skrivregler i sex timmar för ett försäkringsbolag. Drulleförsäkring, ett kungarike för en drulleförsäkring!

(Jag har inte sedan igår klockan 12:32 kunnat ta emot eller läsa mejl. Panikmejl skickas därför lämpligen till olle@bergman.com … där de kommer att drunkna som häftstift i en mosse …)

——
Dagens allmänbildning:
Tredskodom döms när man inte kan genomföra en rättegång för att någon som borde vara där inte dyker upp. Eller kommer, men vägrar svara. Eller svarar helt uppåt väggarna. Jag är inte säker på etymologin (och kan inte slå upp det i min döda dator), men anar att ”tredsko” betyder ungefär ”trilska”.

Share
25 kommentarer

Gårdagens lunchjogg

Vi är lite larviga, är vi inte det?

Här är ett exempel:
Man köper en motorgräsklippare för att det ska gå snabbare (och vara lättare) att klippa gräsmattan så att man hinner åka och styrketräna.

Jag tar gärna ett annat exempel:
Man tar bilen även om det bara är tre kilometer till tågstationen och får leta parkeringsplats i tio minuter bara för att man sedan ska komma hem snabbare för att hinna cykla lite på motionscykeln.

Gör istället som jag: ta en lunchjogg!

Igår eftermiddag föreläste jag på Olof Palmes gata 31. När det var 35 minuter kvar innan jag skulle börja och jag precis hade konstaterat att adaptern, datorn och kanonen kom överens och OH-apparaten inte var helt nerdammad, suckade jag lyckligt och tänkte ”aaah, 35 minuter mitt i livet, kanske en kopp te?”.

I samma sekund insåg jag att jag faktiskt hade glömt nätsladden hemma. Om jag hade haft en pc, hade jag bara lånat en någonstans. Om jag hade varit beredd, hade batteriet varit uppladdat. Men jag hade ju bara en urladdad iBook med magnetkontakt.

In i handlingen kliver nu datorföretaget Provectum som har kontor på Holländargatan 27. ”För de har ju en sladd!”, ropade Min djefla man i telefonen när jag beklagade mig. Och så fortsatte han med att vråla:

– Spriiiiing!

Så då gjorde jag det.
Den röda garntråden var ungefär 600 meter lång på ditvägen, men i nerförsbacken på väg tillbaka inte mer än 550. Eller så var det upploppskänslan som gjorde att hemvägen gick en hel minut snabbare. (Tog jag tid? Jahadå. Föreläser jag i högklackat och tajt kjol? Nehejdå.)

De fyra minuter jag sedan hade tillgodo före föreläsningen, ägnade jag mig åt att torka armhålorna med baksidan av händerna och att badda pannan med ryggsäckens vadderade axelremmar.

Det enda jag nu grämer mig över, är att jag glömde berätta om min hjälteinsats för auditoriet. De såg mig svettas som Rocky, men visste inte varför eftersom jag bara yrade om stavningar, formuleringar, citattecken och moderna skrivregler.

Men nu vet ju ni.

Share
28 kommentarer

Dear Mr Jobs. I don’t like my computer!

And trust me, I’m not picky. I’ve loved them all since 1986. Thirteen Macs … and still counting. There’s nothing wrong with the software – it’s the hardware that’s really hard to like. You know the sharp edges? Has anybody told you? I’m slicing my wrists on MacBooks sharp edges, Mr Jobs.

Jag är jättearg på min nya dator. Den förbaskade knölen till designer har gjort rakbladsvassa kanter som skär in i händerna och vristerna handlederna och hjärtat. I used to löööööv min dator jue.

Those gloves will never work properly again. It got really uncomfortable and hot. I wanted to shoot my darling Mac.

Den där pistolen råkade bara ligga där. Måste ha varit en av Olles forntida, de säljs väl inte längre i leksaksaffärerna? Jag klippte förresten inte av vanttummarna eftersom jag räknade med att man skulle klara av mellanslagstangenten ändå. Tumsvett blev raskt ett helt nytt begrepp.

Toiletpaper won’t do as protection, I tell you. It’s really slippery and way too thin.

Fotografen vid detta tillfälle var åttaåringen. Han tyckte att det hela var en mycket konstig idé, men underligare saker har ju hänt än att mamma poserar på toa.

Kind of like Bjorn Borg, I tried to use wristbands, but without a headband to match. Now, will people really find me reliable and competent in this outfit?

Den vänstra är faktiskt ett pärlarmband, som funkade rätt bra som kantskydd. Skärmarna i bakgrunden? Japp, datornördar har det så.

This is how I plan to fix my problem. But, it really isn’t my problem … right, Mr. Jobs?

Sågen råkade i detta fotoläge drössla lite sågspån ner i tangentbordet. Bra, det kommer att suga upp framtida tespill jättefint.

This is how I flaunt my computer these days. Of course “The Others” attacks me with rude comments like “You don’t have to scotch-tape Windows computers nowadays”.

Ja. Så här ser min dator ut. Smutsäcklig tejp på vassa kanten. Jag kan inte lämna tillbaka datorn eftersom det de facto inte finns ett enda fel på den – den går som en atomklocka i ur och skur och tangenterna är så sköna att jag stundom formulerar mig nästan lika vackert som historiska storheter:

It provokes the desire but it takes away the performance.
(William Shakespeare)

Share
13 kommentarer