Det här är ett av mina favoritdiskussionsämnen när det gäller gnäll som inte på något sätt gör världen bättre. Alltså att lista sånt som är såååå ovääärklit i filmer och tv-serier.
Ibland stöter jag på sådant som jag inte ens har fattat att jag ska störa mig på, som att snabbbt uppdragna svärd inte låter schwioooooong. En ytterst charmig britt och svärsdentusiast i lusetröja har fått mig att förstå:
Många andra sådana här känner ni förstås igen – t.ex. att
- den som ska dö i lungsot hostar full av vigör plötsligt blod i en näsduk, som inte fanns nyss
- kvinnor vaknar med mascara på ögonfransarna, inte halvvägs ner på kinden
- pistoler har obegränsat antal kulor
- förlossningssmärtor hugger till strax under naveln.
Jajajaaa, det finns förstås fullt naturliga förklaringar till många av dessa fåniga filmscener. Man kan inte prata naturligt för att naturligt prat är fullt med osammanhängande meningar, öhöanden och ordföljdsfel. Det är också opraktiskt att låta någon stå och vänta på en hiss mer än två sekunder eller att inleda alla telefonsamtal med hurere eller vagöru. Men hade inte en film som skippade de onödiga schablonscenerna uppskattats av oss tittare? Så här?
- Hjältinnan sparkar av sig de högklackade skorna redan innan hon förstår att hon måste springa för sitt liv i djungeln. Utan att hålla en ledsagare i handen.
- Den misstänkta mördaren blir uppenbart nervös och tillmötesgående när poliserna kommer och ställer frågor och fortsätter inte alls att diska eller vad han nu höll på med och säger inte alls ”är ni färdiga nu, jag är faktiskt upptagen”.
- De som äter sväljer maten. Eller … de kan väl i alla fall sitta kvar tills de har ätit färdigt och inte efter en tugga (som tuggas, men inte sväljs) slänga servetten i tallriken och rusa ut?
- Bilföraren håller ratten stilla så länge vägen inte svänger.
- Väskor är tunga och muggar innehåller verkligen något.
- Bilrutorna är inte nedvevade när det är dåligt väder ute.
Och så har vi det magiska lakanet, som sitter som fastklistrat.
Så, vilka andra filmabsurditeter kan man diskutera? Jo, skogar utan bråte, blåmärken och rivsår som läker lika fort, folk som alltid svimmar snyggt, bovar som väldigt noggrant förklarar allt för hjälten, nysningar som aldrig resulterar i något mer än ”x-cuze me” …
Tihi!
Det här ska jag fundera närmare på i morgon. I natt ska jag bara komma ner från … eh … höjd låter ju’nte klokt men de ha vatt intensivt (förklaring finnes i föregående bås).
Hissar kan jag dock tala länge om just denna helg — hotell som normalt klarar sig med 4 hissar klarar sig inte alls på fyra hissar när hälften av dem som åker släpar på instrument, och alla ska förflytta sig precis hela tiden. I går kväll tog det oss en halvtimme att få åka hiss. (OBS — inte överdrift, vi hade koll på tiden).
Va! inga nattugglor?
Jo då!
Hej HK, så trevligt att inte vara ensam uppe!
Uggel uggel uggel …
Det surrar i örona. (Nej, jag är spik nykter, det surrar ändå.)
Annars kan man reta sig på ugglor av olika slag (!) och andra fåglar som låter i fel miljö och på fel tider för att skapa spänning eller annan stämning i filmer.
Men nu lägger jag mej, för i morron måste jag skotta massor av snö som just nu vräker och virvlar ner här väster om Vänern.
Ja, hoande ugglor! För att nu inte tala om skällande rävar varenda natt någon är utomhus i vanliga deckare på teve! De skäller faktiskt inte alls ofta.
På riktigt, menar jag. Vi har räv i skogarna runtom oss här. Jag hör rävskall kanske två gånger om året.
Storlom! Jag säger bara storlom! Året om.
Och berguv i september.
Ja!
Och någonstans läste jag också att det bara finns en rovfågelart i hela USA — snarare, hela världen — att döma av rovfågelsskri i Hollywoodfilm; det är en rödstjärtad vråk, om jag minns rätt. (Javars, eftersom den är en vråk låter den inte helt olik en svensk ormvråk, men har en något djupare jamning, liksom — det ljudet har vi alla hört tusen gånger. På film.).
Jag såg SWTFA häromdan och skulle skriva en drapa om mina observationer, men det går inte utan spoilers. I stället vill jag påminna om The Wilhelm Scream, lika klassiskt som att minsta timmerkoja som fattar eld tydligen rymmer hundratals liter bensin.
Hmm. Jag tycks ha förträngt alla sådana incidenter fast jag vet att jag brukar irritera mig. ”Ah, det där var ju en botanisk sensation … ” etc.
Ena sonen klev just in i köket och helt omedveten om att jag i detta nu författar denna drapa deklarerade att han, apropå Den goda dinosaurien (som sägs vara en – och äsch nu har jag glömt ordet som betyder att det är en alternativ historia – om inte meteoren slagit ned på Jorden) hade kommit på sauropoderna hade ju dött ut innan de övriga dinosaurierna dog ut.
Sen kan jag nog, utan att avslöja för mycket, meddela att jag från säker källa fått veta att det växer strandtrift på Reys planet i SWTFA.
Jag har nu läst igenom ”900 verkligt goda och nyttiga råd och rön för hemmet” från 1943 och inte hittat mer än två som är direkt livsfarliga.
Att SWTFA betyder ”Star Wars The Force Awakens” fick jag faktiskt googla.
Dessutom läste jag fel och uttalade det ”swifta”, googlade på SWFTA och fick massa träffar på det för mig okända South West Film & Television Archive. Där jag klickade på en intervju med en WW2-änka som berättade hur hon fortfarande (1970) sörjde sin man.
”He was such a good husband to me, in every shape and form.”
Brid! Vilka var de två livsfarliga? (Boken finns att köpa för blott 25 kr på Bokbörsen.)
Britten med svärdirritationen berättar förresten även om en hjälmgåta.
Frodiga, övergödda hundkäxbeväxta marker benäms som ängsmark. Slåtter till midsommar i Bullerbyfilmerna.
Förlossningar som vrålstartar och går på fem minuter, gärna om det är en förstföderska. Någon handlingskraftig person skriker ’push’ rätt i nyllet på kvinnan som då föder en rosig, nytvättad bebis utan navelsträng. Någon placentaavgång sker aldrig.
Bilar som kraschar och omedelbart övertänds.
Frånvaron av alla naturljud som borde finnas. Inga småfåglar i häcken.
Det kvittrar om amerikanska datorer när text skrivs eller när det zoomas i bilder och grafik. Att det var coolt och hajteck på 60-talet, innan datorer blev var mans egendom, det föstår jag. Men jag har haft datorer i 20 år och det känns inte så hajteck längre. Och det har aldrig kvittrat om dom när det har skrivits text på skärmen.
Och alla amerikanska aktionshjältar som kan springa ifrån flamfronten i en explosion.
Och att det tjuter om dykande flygplan. Alla flygplan verkar vara utrustade med Stukasirener.
Alla skott är mot fienden omedelbart dödande. De egna kan däremot såras och heroiskt bäras i skydd utan att någon sätter en salva i dem, till och med i en så realistisk och välgjord serie som The Pacific från 2010 (som jag bingetittade på på Tolvan igår).
Ninja, 10.17. Du har helt rätt angående bilarna men du glömde
att minsta lilla krock alltid innebär att bilen voltar för att sedan
övertändas och eller explodera.
Sedan har vi fenomenet regn. Dvs, det står i manuset att det ska
regna just i den scenen (t.ex. begravningsscener) men trots
konstgjort regn så syns det tydligt att det är en solig dag.
Bilkörning i film/på tv, tycker jag är allmänt dåligt gjort.
Det syns alldeles för ofta och för tydligt, att det är inspelat
framför en ”blåskärm”.
LupusLupus99, just regnfenomenet har även flyttat in i mäklarfotografering, mycket komiskt. Vi tittade på bilderna på en stuga där altanen i stort sett stod under vatten, gräsmattan var ett träsk och tja på det hela taget hade det regnat i veckor (vilket vi visste att det hade) och regnade fortfarande. Mäklaren hade desperat vridit upp himlen till en babyblå färg och gjort taffliga försök att ljusa upp själva stugan. Undrar om de fick den såld?
Livsfarliga råd, nr 193: Svamp prövas genom att man kokar en silversked tillsammans med den. Blir skeden gulfläckig är svampen giftig, bibehåller den sin glans kan man tryggt äta svampen.
(Det här kan naturligtvis slå fel åt båda hållen.)
Samt nr 278: Mat i vrångstrupen frigörs om man häftigt blåser i örat på patienten.
Sen finns det en del tips om rengöring med koltetraklorid och bensol (som numera heter bensen) och sånt också, men de är bara livsfarliga på lite längre sikt, om man inte har eld i närheten.
Å så underbart: att böja sig fram och kraftigt blåsa i örat på någon som just då hostar sig blå med ett kycklingben i halsen!
Fast problemet är ju om man inte kan hosta. Det är då man kan kvävas. Och då gäller Heimlich manöver.
När den andra samtalsparten lägger på telefonen får man själv en ton i sin lur.
När man blir träffad av en kula kastas kroppen bakåt.
När man använder defilibrator studsar den livlösa kroppen upp.
Och när man närmar sig en svensk polisbil hörs alltid en trudelutt av en anropssekvens (lik en kortare modemupokoppling) som inte har använts sedan artonhundrakallt.
Det skriker alltid om däcken i biljakter, även om den sker på grus eller gräs.
Man säger aldrig ”hej då” i telefon.
Kläder torkar alltid orimligt fort.
Kontrafaktisk är det ord du söker Dieva. Den gode dinosaurien är helt och hållet kontrafaktisk och delvis rätt läskig, tyckte jag, så det var tur jag hade några barnbarn att hålla i handen. De tyckte däremot inte att det var otäckt utan ”rätt gulligt”.
Sen har vi en sak som jag är mycket känslig för, det jag kallar ”tidsfel”. Klassikern i sv/v har nog många sett: En ung kvinna ligger bunden över rälsen medan ett tåg kommer runt kurvan. Det bör vara framme inom någon minut. Klipp till hjälten, som skyndar sig allt vad han kan. Klipp till baka till rälsen. Tåget kommer återigen tuffande ur samma kurva. Klipp, klipp, klipp. När hjälten till slut kommit fram och befriat kvinnan, har det tagit flera minuter och tåget kommer runt kurvan för sista gången.
Dagens varianter av det här är förstås mer sofistikerade, men lita på att när något går på nedräkning så tar nedräkningen i princip alltid mycket längre tid att skildra än själva nedräkningen. Gapet mellan tre minuter och trettio sekunder tar oftast åtskilligt mer än fem minuter att skildra, inte 2:30 som det borde göra.
När vi ändå håller på kan vi väl prata om usla översättningar? En favorit var (tror jag), en Die hard-film, där ”motherfucker” översattes med ”jävla hängtask”.
Något i samma klass som icke utsmetad maskara, är ju annars orörda frisyrer. Eller, egentligen väldigt rörda frisyrer. Jag skulle vilja säga in absurdum stylade frisyrer. Inte bara det att vakna med perfekta lockar, efter en het natt, eller röja runt i djungeln med detsamma stör mig – det stör mig att ALLA ser ut som att de har en personlig frisör, som de suttit hos i tre timmar. Det är film, självklart har de det, men det är nästan mer overkligt än att man kan flyga, i min värld.
Gammal ”favorit” från oräkneliga teveserier och filmer är också den där någon säger ”let’s meet for lunch” eller liknande, den andra säger ja, och sen säger de hejdå (i telefon eller ansikte mot ansikte). Aldrig ett ljud om hur dags eller var eller någonting!
Fenomenets tvilling är när någon bjuder ut en annan och möjligen, möjligen säger att hen ska hämta hen, men återigen utan tidsangivelse. ”I’ll pick you up.” Jaha tack, men när ska jag vara i ordning? Halv sex, halv åtta, nio?
På femtiotalet brukade vi köpa en liten ungdomstidning i just fickformat som hette Fickjournalen. Den hade en insändarspalt som hette ”Finn fel i filmen”. Jag minns att jag fick med ett bidrag om hur Nils Poppe, strax efter att ha hamnat i en tunna med vatten, hade alldeles torra kläder.
Det här är det i princip omöjligt att spoila eftersom det förkommer överallt och verkar vara omöjligt att inte ha med i Branschen:
Vår Hjälte (-inna, har jag också sett) får omåttliga mängder smörj och är nere för räkning i en lång slagsmålsscen. Sen kommer h*n plötsligt igen och spöar sk*ten ur sin vedersakare. Detta, utan att vad vi kan se, sniffande av otillåtna kemikalier.
Scener som dessa är så förutsägbara att jag faktiskt går ut och röker när de inträffar.
Jag kan verkligen inte rekommendera den här rymdfilmen med Sandra Bullock och George Clooney i huvudrollerna och kommer just nu inte kommer på en enda detalj som kändes realistisk.
Pysselitens rymdfilm (även kallad ”Gravity”) har tydligen inte bara massa orealistiska fantasihändelser, utan även till hela filmvärldens stora förvåning detaljer som är fullständigt vetenskapligt jättekorrekta.
Jag måste definitivt leta efter Fickjournalen på mina loppisäventyr! Och borde göra ett tillägg till rubriken här ovan!
Ja, teori och praktik är ju inte samma sak alltid, vilket den här filmen måste vara ett praktexempel på. Förmodligen skrevs filmen under svår syrebrist, eftersom det är då man får dom mest briljanta ideerna. (Sarkasmen dryper här …)
Tack Karin, det var precis ordet.
Pysse, don’t knock Gravity, den är ju jättebra, men lite artistic freedom måste man ju få ha. Eller ogillar du Sagan Om Ringen för att det inte finns orcher och hobbitar på riktigt?
För att vara fiction har de ju ändå jobbat hyfsat på vetenskapen, lite som Interstellar, som också hudflängdes för att inte varje liten detalj var korrekt.
http://www.spacesafetymagazine.com/space-debris/kessler-syndrome/expert-views-gravity-great-movie-bad-science-accurate-realism-three/
http://www.spacesafetymagazine.com/space-debris/kessler-syndrome/expert-views-gravity-great-movie-bad-science-accurate-realism-three/
http://www.forbes.com/sites/quora/2013/10/17/what-does-a-real-astronaut-think-of-gravity/
https://www.washingtonpost.com/news/wonk/wp/2013/10/21/heres-what-gravity-gets-right-and-wrong-about-space/
En god skådespelare talar färdigt i telefon innan han eller hon lägger på luren. Ofta , ofta uttalas det sista ordet i telefonkoversationen just när, eller precis sedan, luren lagts på.
mikaels: Att Gravity och Interstellar fått på huden till skillnad från t.ex SW och Star Trek beror på att de förra hade ambitionen att tilldra sig i vår tideräkning (någorlunda). De senare är uttalat sagor. Det är då man kan ta sig friheter, men har man ambitionen att vara realistisk så får man nog finna sig att hamna under lupp.
Håller med LarsW, ingen av Star Wars, Star Trek eller
Sagan om ringen gör anspråk på att vara verklighetstrogna
jämfört med vår egen verklighet.
SW och SoR är ju mer renodlade fantasyberättelser medan
Star Trek är framtidsspekulation.
Gör filmerna däremot anspråk på att vara ”historiskt korrekta”
så faller det ju sig naturligt att filmerna granskas utefter
olika måttstockar.
Okej, smaken är som baken, men Gravity var inte min typ av film. Jag känner att jag kanske gled bort från huvudtemat i diskussionen också och bara för att inte bättra på det hela, undrar jag om det inte var Sofia Coppolas Marie Antoinette som hade en massa moderna pryttlar utplacerade i sceneriet, sk. produktplaceringar? Eller var det ett utslag av konstnärlig frihet? (Har inte du skrivit om den Lotten…?)
Fan också.
Tänker inte tänka på filmmisstag idag, är omskakad och ledsen över beskedet om Bowies bortgång.
Instämmer för övrigt i Christers, tLDPTs kärnfulla uttalande.
Såja, nu finns det ett Bowiebås.
Jag håller med Ninja om förlossningarna. Helt plötsligt får kvinnan jätteont och utan förvarning. Så föds ett barn på 2 minuter. Tänk om det gått så fort ändå….
Sedan har vi klassikerna där en skådos har ett plagg i en vinkel, men när hen filmas i en annan vinkel, i samma scen, har hen ett annat plagg eller accessoar.
När Musse och Pluto klär granen och Piff och Puff kastar ner julgranskulor; En grön kula kastas ner och Pluto fångar en röd.