Hoppa till innehåll

Etikett: blogg

Det kom ett mejl …

Som en dinosauriestofil bloggar jag fortfarande trots att mitt riktiga yrke (redaktör) ju pockar på uppmärksamheten. Men varför blogga i dessa dagar? Är det de intellektuellt språkliga krumelurerna som driver mig?

Bild: ©Sophia Lundquist.

Mja, jo. Jag älskar det svenska språket. Jag behöver knattra på tangentbordet, berätta om trivialiteter eller viktiga ting, kommunicera med det krympande kommentatorsbåset, skratta åt dråpliga historier och svara på frågor från de för mig okända (och numera kända) tokarna som kommenterar. Det är som att andra behöver samla på små glaselefanter, virka mössor, heja på Arsenal i vått och torrt eller gå och lägga håret på salong en gång i veckan.

Hm. De där vanorna är, ser jag, exempel från förra århundradet. Skärpning!

Det är som att lägga ut dagens frisyr på Insta, som att inte vilja sabba sin streak på Snapchat eller som att längta efter att få chatta med sina ryska polare på CSGO, som att fortsätta att levla i World of Warcraft och idoget gräva i Minecraft.

Såja.

Och belöningen? Ptja, sånt här kanske?

 

Hej Lotten!
Emma-Karin heter jag – vi träffades i juli 2017 när du höll en skrivarkurs för ungdomar i Eskilstuna, och jag har läst din blogg under en stor del av min uppväxt. (Och innan jag var gammal nog att navigera på nätet hade min pappa en bok med dina kåserier som jag läste igenom många gånger…) Någon enstaka gång har jag även dykt upp i kommentarsfältet med en Magnus och Brasse-referens.
Kort sagt har du haft en viss inverkan på min kärlek till språk och skrivande, och jag ville bara berätta att den kärleken nu har mynnat ut i någonting för mig ganska stort – en nominering till Lilla Augustpriset! Jag är nominerad för en novell med titeln ”En ospelad fiol”, och alla sex nominerade bidrag finns att läsa (och rösta på) här: https://www.augustpriset.se/nominerade-till-lilla-augustpriset-2019 . Om du vill gå in och kika så blir jag naturligtvis väldigt glad!
Med det sagt, tack för många trevliga blogginlägg och ha en trevlig helg!
/Emma-Karin

Spring till Augustprisetsajten och läs! 

Förresten. Den där kåseriboken – ”Die hard, liksom”– är från 2001, och har av någon outgrundlig anledning en undertitel med formuleringen ”samlade kåserier”. Detta gnager i mig som rasp i tolvfingertarmen eftersom mina samlade kåserier till antalet ju är flera hundra.

Än mer irriterande är att det femte barnet inte är fött och därför inte finns med på omslaget!

UPPDATERING 25  november 2019!

Emma-Karin vann!!!

Share
33 kommentarer

Jag har ovanligt många vener

Detta är mest en uppdatering för alla som följer mina knäns och proppars öden och äventyr och som ännu inte har tagit ordet hypokondriker i sin mun.

Sedan knäoperationen i januari har jag tränat med en sjukgymnast som en gång i veckan med ett förtjust fniss har slagit ihop händerna och sagt att jag är jätteduktig. Tills i förra veckan, när jag

  1. inte hade blott ett värkande knä utan dök upp med två ballongsvullna diton
  2. påpekade en molande smärta och svullnad i det friska benets spända vad.

Jag hamnade med förmodad propp på akuten, men släpptes snabbt ut med blodförtunnande sprutor – som jag tar med bravur. Sjukgymnasten remitterade mig raskt till sjukhusets gymnastikbassäng, där jag hade en sak gemensam med klientelet: den knäande, vingliga, ojämna gången.

Ungefär så här såg det ut i badet.
Ungefär så här såg det ut i badet.
Fast jag såg förstås ut så här.
Fast jag såg förstås ut så här.

Jag sprang i bassängen i 40 minuter med en vuxenbadring runt magen och följde alla anvisningar om att inte duscha med baddräkt, inte kissa på golvet, låsa in prylarna under uppsikt och på inga villkor kliva i bassängen utan att bli tillsagd att göra just detta. Med tanke på badplejsets hjälpmedel i regnbågens alla färger och gruppdynamiken samt omyndighetskänslan, var det verkligen som att gå på dagis. (Vilket jag inte kan påstå egentligen, eftersom jag inte har gått på dagis.)

Idag åkte jag till sjukhuset igen. (Tur att jag är egenföretagare eftersom sådana inte har något för sig på dagarna.) Samma slags ultraljudsundersökning som i torsdags genomfördes.

  • Man måste ta av alla randiga kläder på benen – ända upp till ljumskarna.
  • Av en sköterska får man flera meter papper att ha ”till efteråt”.
  • Läkaren (som var i 16-årsåldern) kommer och trycker ultraljudsverktyget (som påminner om en liten hammarhaj) på benet.
  • För att det hela ska funka, kluttar han gel på verktyget och när han har hållit på en stund häller han gelen direkt ur flaskan på benet eftersom han har tröttnat på att dutta.
  • Det hela är väldigt kladdigt.
På monitorn såg bilden ut ungefär så här.
På monitorn såg bilden ut ungefär så här.

När läkaren hade hållit på att klämma och kolla och förklara vad han såg ett bra tag, kom Dr House in. Han stod med korslagda armar över bröstet och hummade lite. Sedan flyttade han resolut på sin yngre kollega, rättade till mig, pruttade en liter gel över mitt ben och TRYCKTE. Med kraft. Tryckelitryck.

De båda konstaterade efter en stund helt lugnt att jag hade ovanligt många vener. Sedan sa Dr House bara hmmm och att allt var bra. Ingen propp! Inte ens en förmodad! Men vad var det då?

Ingen vet.
Ingen vet.

Jag hoppade (nåja) av britsen för att klä på mig medan jag torkade, torkade och torkade. Aliens dregel är ingenting mot detta, ska ni veta. Sedan vände jag mig mot läkarna som inte kunde svara på om jag hade några förhållningsorder, om jag skulle fortsätta med sprutorna eller vad det skulle kunna vara som gör mig så trasig. Och så avbröt jag torkningen, tittade på britsen och sa:

– Det här är ju som en medelmåttig porrfilm.
– Det här är ju som en medelmåttig porrfilm.

Förmodligen var det en lika trist och vanlig kommentar som ”nitlotten” eller ”halta Lotta”, för  läkarna bara sa hmmm och gick.

Share
81 kommentarer

Hej kära dagbok

Förklaring kommer nedan.
Förklaring kommer nedan.

Deeped tänker idag tillbaka och funderar över om de som bloggade för fem–sex år sedan fortfarande håller på. Jag torrbloggade utan kommentartorsbås i åtta år innan jag körde igång på riktigt med Julkalendern i december 2005 och har hållit på sedan dess.

Men varför, oooh varför?

Vad vinner jag på att skriva gratis och lägga ner massa tid på att dokumentera eller leta efter fakta som ingen egentligen bryr sig om? Om jag inte hade bloggat kanske jag hade hunnit med att städa källaren eller i alla fall lära mig att gå i högklackat?

Äh, svaret är självklart: det är för att ni läser som jag skriver.

De tre senaste dagarna har jag varit upptagen med diverse aktiviteter som inte inbegriper dator – och då blir det ju inget bloggat. Men nu är några i kommentatorsbåset så vana vid vad som händer vid olika tider på året, att Cecilia N. till och med frågar:

”Månne det är basketdamerna som har terminsavslutning? Vad var det för tema i år?”

Det betyder att hon har bättre koll på mitt liv än t.ex. mina syskon och föräldrar. Och vips, känns det som om jag faktiskt måste rapportera lite för att inte förvanska verkligheten: dokumentationen över lifvet. Det är ju när det inte händer saker som det är svårt att skriva, inte tvärt om. Den senaste tiden har jag underlåtit att berätta att jag har:

  • ätit tre smørrebrød som inköptes på Centralen, men åts i Nyköping
  • med tre kompisar initierat en basketturnering för alla i klubben – gammal som ung, rund som tunn, halvproffs som komplett nybörjare
  • haft säsongsavslutning med basketlaget
  • städat efter nyss nämnda fest.
Smørrebrød med massa klegg skulle jag kunna leva på.
Smørrebrød med massa klegg skulle jag kunna leva på.

Några sekunders bollstudsande från basketturneringen:

Länk till snutten eftersom den tydligen inte syns på alla datorer.
(Jag förstår om alla sporthatare är trötta på mitt ältande om denna ljuva idrott. Men fatta lyckan när Willie Cherry [drygt 60 år] spelar försvar på Lasse Andersson [drygt 50 år] – som båda två spelade i Plannja i slutet av 1980-talet! Och när en liten tjej född 1997 dribblar mellan benen på en tvåmeterskille! Eller när en förälder som aldrig någonsin har spelat basket får bollen av motståndarna för att hon ska få göra sitt livs första poäng.)

Megasuperdunderfesten hade tema ”Zoo” -- och toaletten stajlades till något djungelliknande.
Megasuperdunderfesten hade tema ”Zoo” – och toaletten stajlades till något djungelliknande.

Den där festen är jobbig. Jättejobbig. Vi har nämligen tema varje år och det betyder utklädning (som elefanten i inledningen), frågesporter och tipspromenader, personligt utformade diplom och prisutdelning till alla. Men efter tio års övning är vi nu blasé och vet precis hur det ska gå till – att jag skulle klä ut mig kom jag på 25 minuter innan alla kom.Vad blir man med silverpumps och fem meter silvertyg?

Det är jag som är den extremt suddiga silverfisken där. Det färgglada intill är en rugguggla.
Det är jag som är den extremt suddiga silverfisken där. Det färgglada intill är en rugguggla.
Tyvärr glömde jag att ta bild på mat och dukning innan allt åts upp.
Tyvärr glömde jag att ta bild på mat och dukning innan allt åts upp.

Men gårdagens ESC och Saades tredjeplats då? Och hockey-VM där vi spelar final senare ikväll? Och snabbstoppet i Rejmyre i fredags? Ska inte det också ältas och analyseras in absurdum? Jovisst, jag ska bara städa bort ruggugglans alla förlorade fjädrar, riva toalettdjungeln, rätta en bortglömd tipspromenad och se var jag har förlagt barnen någonstans.

Share
24 kommentarer

Nä, nu blire reklam: Humorfestival!

Tadaaaa! Tutelitut!

Jag ska blogga för Lunds Humorfestival.

(När jag skrev det på Twitter häromveckan, fick jag en kommentar som handlade om att Lund minsann inte var en så himla rolig stad som alla tror. Men gah, bah, pah och fnys! Samt fnitter.)

Hipp-Hipp-grabbarna Anders Jansson (den med rött hår) och Johan Wester (den med mörkt hår) är inte bara roliga, utan imponerande vad gäller längd (och kanske, numera, bredd). Nu påstås det ju i alla möjliga sammanhang att längden inte har någon betydelse, men som basketspelare måste jag lägga in en kraftfull protest. Jag tycker om att prata med folk som är så långa att de tittar djupt in i mina näsborrar.

(Jajajajaaaaaaa. Även de som är pyttekorta måste ju stirra upp i näsborrar hela tiden. I konsekvensens namn borde folk i allmänhet lägga ner mer tid på att ansa och rensa samt putsa även dessa kaviteter och inte bara sådana som vanligtvis göms under kläder.)

Nu ska vi se här vad som bjuds under dessa två dagar – 28 och 29 augusti.

Ad lib (teatersport med dem)
Adde Malmberg * (vars pappa hette fonetik-Bertil)
Anders Jansson * & **
Ann Westin
Anna Blomberg
Anna Granath
Anna-Lena Brundin
Babben Larsson
Best of Lundakarnevalen Tjugotio **
Cecilia von Strokirch
Claes Eriksson
Claes Malmberg
Claes Virdeborn **
David Batra **
Direktsänt (reunion med Ensembleteatern)
Dom Joly (Trigger Happy TV, twittrar också)
Erik Börén
Eva Westerling
Fredrik Lindström **
Fritte Friberg **
Fritte Fritzson
Fåfäng (”Skånska fruar”)
Henri Kokko
Jan Sigurd ** (vars pappa hette lingvist-Bengt)
Johan Glans
Johan Wester **
Jonas Gardell
Kristian Luuk
Kristoffer Appelquist
Kryddan Peterson **
Lasse Beischer
Last Call
Lena Frisk **
Lobbyn
Lotta Ramel
Lotta Thorell
Mikael Ramel
Måns Nilsson *
Nisti Stêrk (liten varning: tung och musikspelande sajt)
Nour El-Refai
Obanteatern
Per Andersson (Grotesco)
Peter Apelgren
Peter Fridh
Peter Wahlbeck (öh, ”hemsida under uppbyggnad” här)
Rikets sal
Robin Paulsson
Sally Phillips
Sanna Persson Halapi
Shima Niavarani (ny hemsida kommer om ”någon vecka” här)
Sissela Benn (Filippa Bark)
Thomas Petersson
Wille Crafoord *
Yvonne Skattberg

Den enda vettiga reaktionen från er är nu inte:

– Himla makter vad många, och så jädra långt ner i Sverige och hur skulle man någonsin ha tid och råd att, näe, jag gillar bara Eddie Izzard!

Nej, naturligtvis tjoar ni:

– Himla makter vilket hästjobb Lotten har lagt på alla de där länkarna och på att ställa alla i bokstavsordning efter förnamnet! Förresten kan jag hjälpa henne att fylla på kuriosaparenteserna! Men vad betyder asteriskerna?

Ja, vad förenar dem med asterisk?

En annan gång ska jag berätta om när jag storligen irriterade Kryddans bror eller när jag fastnade i Tornrummet med Johan Wester eller när jag såg Claes Virdeborn förvandlas till noshörning.

Min favoritbildtext i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsord ”parning”. (Lär vara skriven av Jan-Öyvind Swahn.)
Min favoritbildtext i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsord ”parning”. (Lär vara skriven av Jan-Öjvind Swahn.)
Share
78 kommentarer

Jag har nästan inget kvar att avslöja

1. Vad bär du lite i hemlighet omkring på – som du egentligen inte behöver?
Jag har inga hemligheter längre. Men jag bär på minnen i huvudet och komplett onödiga pennor i väskan. När jag igår satt på tåget med alla mina prylar utspridda och förberedde en föreläsning och uppdaterade mina kunskaper om företaget jag skulle till, såg det ut så här på min plats efter att jag hade tömt mina fickor.

Det bruna är en macka i ugnsplåtspapper. Affärslunch, alla? (SAOL fick inte plats i fickan, den bar jag som en baguette eller huvudet under armen.)

Någon ville klämma sig ner framför mig. Jag började med svepande handrörelser samla mina saker för att
1) göra plats
2) signalera ”men hörru, det finns jättemånga andra platser, guvajobbit”.

Då sa den nytillkomna kvinnan snabbt och leende:

– Nej, lilla vän, det gör inget, låt sakerna ligga, fortsätt du att plugga!

Jahoo.

2. Vad är det äldsta du har i ditt badrumsskåp?
Nu har jag ju inget badrumsskåp.
Men ett linneskåp med 50 år gamla, spetsförsedda lakan. Om det nu var meningen att jag skulle erkänna förekomsten av gammalt smink, så … nope.

3. Hur många par skor har du? (Räkna ordentligt!)

Jahapp: 124. Etthundratjugofyra.
Bildbevis som ljuger: här ser man alls inte alla mina skor men däremot många som inte är mina.

4. Hur många handväskor har du? (Räkna ordentligt!)
Hur jag än vänder på den, är den bara en. Och alldeles ny. Och en ryggsäck där datorn får plats.

Dessutom är min handväska tom.

Mycket intressantare är min basketväska, som jag kommer att ha med i min kommande debutdeckare i basketmiljö som den enda orsaken till att jag när jag blir kidnappad faktiskt överlever femton dagar nedgrävd i ett sopschakt.

Väskan innehåller allt man kan behöva. Allt.

5. Vilken är den bästa tiden på dygnet? (Motivera!)
Jag trivs rätt bra hela dygnet. Men den bästa dagen är alla kategorier torsdagar. Allt roligt ligger inom en snar framtid och förväntningar bubblar som champagne i tankarna.

——-
(Det var deep|ed som ville att jag skulle svara på dessa frågor, men mest ville han veta vad jag hade i den där handväskan. Sorry. Ni som känner att ni vill hänga på, gör det. Man får göra om frågorna hur mycket man vill, bestämmer jag här och nu.)

Share
30 kommentarer

Idag 2: Klädproblem

Igår tog jag på mig en halterneck-bh och vuxet diskreta kläder med axelvaddar och strass för att se proper ut. Tyvärr halkade bh:n ner hela tiden, så jag var sådär lagom proper runt midnatt.

Idag är det ännu värre. Ska jag (som jag redan hade planerat) ha på mig den röda t-shirten med ”Jag kom, jag såg, jag bloggade” i nyss nämnda bh-höjd? Stödjer jag då Burmas sak fastän jag inte har planerat att ha rött mot militärregimen utan bara för min egen skull? Ska jag ta på mig en svart tröja med ”Språkpolis” på bara för att visa att jag har en egen vilja och att jag stödjer Burma på något annat sätt än att ha på mig en röd tröja?

Snacka om att skaffa sig helt onödiga problem. Nu tar jag på mig min röda tröja som planerat och så tänkter jag extra mycket på artikeln om Burma i NE. Den färdigställdes och trycktes en dag innan militärjuntan bytte namn på landet (Myanmar). Kan ni se förtvivlade NE-redaktörer slita sitt hår 1989?

– De kan ju inte byta namn på ett helt land när vi redan har tryckt artikeln på B!

Fast nu blev det ju helt ok. Vi fortsätter att kalla Burma Burma och tar på oss röda tröjor.

Share
8 kommentarer

Bloggerbludder funkar som min hjärna

Dagens text om hur enormt och brutalt jätte-jet-laggad jag är lägger upp sig själv i multipla versioner … men finns inte i verkligheten. Trots att jag inte har gjort något, finns det nu två identiska texter. Men. Jag kan inte ta bort en text som inte finns i min inläggslista. Där finns

”Jätte, jätte laggad!”

ju endast en gång. Jag är förvirrad, men anar att jag och mina fingrar har något med i spelet.

Bonusbild!
Inte bara jag är förvirrad. När jag kom hem, låg min enda långklänning (uppsydd 1988 för hiskeliga 2 800 kr och full med sneda vinklar och volanger) på lit de parade i källaren. Ihjälslagen av två borrmaskiner, ett par hörselkåpor, några skruvmejslar och andra verktyg.

Share
5 kommentarer

Lite om RSS och att läsa bloggar och faktiskt även kommentarerna

Det här med att läsa bloggar roar mig storligen. Innan jag lärde mig vad ett RSS-flöde var, använde jag mina länkar i högermarginalen till att klicka mig fram och öppna dem alla i olika flikar. Eftersom jag lider av bloggus elefantiasis (mångläsare), blev det bökigt att hålla koll på dem alla.

I på scenen klev då RSS-tekniken. (Varning: Wikipedias artikel är svårläst.) Det finns nu RSS-program som funkar som bloggsekreterare.

– Gomorrn, frun. Här har vi favoritbloggarna, jag har markerat vilka som är uppdaterade sedan sist. Ska vi fortsätta ha dem i bokstavsordning?

Med RSS-sekreterarna följer två aber:

  1. De bloggare som räknar sina besökare som Joakim von Anka räknar sina guldpengar, kan snart lägga besöksstatistiken i soptunnan eftersom man som RSS:are inte ens kliver in i farstun hos bloggaren; man står ute på gatan och läser över axeln genom fönstret. (Man klickar sig alltså inte ut på nätet, man befinner sig ju i ett annat program.)
  2. Väldigt många gånger struntar man i att läsa kommentarerna eller att kommentera själv.

Det är nu vi kommer till dagens pudelns kärna.

  • Gårdagens kommentatorsbås om hemkunskap innehåller allt från äggkastning och tonårstrams till forna tiders strikta skolkök och mätning av ylletröjor. Allmänbildande och roligt! Jag rekommenderar läsning – även ni som bara läser i RSS-apparaterna.
  • I mars skrev jag om Per Oscarsson och hans tv-stripp. För ett par veckor sedan dök en sentillkommen kommentar upp. Jag har ingen aning om sanningshalten, men trippa gärna dit och läs om Bosse Högberg, Frank Sinatra, Sven-Bertil Taube, Ernst-Hugo Järegård, Sonja Hedenbratt, Lennart Hyland, Benny Andersson och Chris Barber.

Här skulle jag vilja länka till en bra beskrivning av hur man skaffar sig en RSS-slav och för- och nackdelarna med de olika programmen, men jag hittar banne mig ingen! (Fiffigt va? Nu ska ni hjälpa till och kanske till och med rätta mig i kommentarerna. Ställ frågor!)

—-
Citat ur dagens kommentarer:
”Jag använder IE 7.”
”Vi använder ett program som heter NetNewsWire.”
”Jag använder Google Reader.”
”Annars luktar det där senkomna om Per O lite mytomani, väl?”
”Jag tror inte att den anonyme kommentatorn hittar på.”
”Här är ju kommentarerna halva roligheten.”
”Ingen RSS, inga flikar ingenting mer än en avdelning benämnd Blog i Safaris bokmärkesrad.”
”Ja, så här i eftertankens kranka blekhet kan man se, att där satt Ö-helena och diskuterade uttalet i klassik grekiska, if you please, medan Ö-råttan fullkomligt dreglade över hur läckra de besvärliga gossarna Per respektive Totte var när de (och Ö-råttan) var unga.”
”Jag konstaterar att jag inte visste vad jag talade om *rodnar*.”
”Man kan också använda e-postprogrammet Thunderbird till att läsa RSS-flöden.”

”Vad gäller statistik så är det inte helt rätt heller: Google Analytics plockar upp RSS-läsningen. Och WordPress har ett antal statistikpluggar som också räknar RSS-flödet eftersom varje RSS-läsare har en individuell watermark.”

Den där sista rödmarkerade jag eftersom den var synnerligen viktig och för mig okänd. Nu ska vi se, ska jag slänga ut ett par melodifestivallåtar för att få plats med denna nya kunskap?

Fortsättning, fler citat:
”Konsten att leva är att använda moderna redskap för gammeldags savoir vivre. (—) Det är inte mängden utan mångfalden som är surfandet värt!”
”Jag klickar på mina länkar, klickar bakåt, klickar nästa, klickar bakåt.”
”NEJ! För guds skull, behåll alla melodifestivallåtar …”
”… pratat för mycket i nattmössan …”
”Bohuslän haft en riktigt härlig dag med mestadels soligt väder.”
”Det är ju bara för att jag vill verka intellektuell när jag egentligen också bara är intresserad av att dregla över läckra gossar.”
”När jag plonkade in origami i feed demon så fick jag VÄLDIGT många resultat.”
”Med Netvibes kan man välja att få se kommentarerna också. Muy bien!
”Jag har FeedBurner som RSS-flöde på min blogg, loggar jag in mig där ser jag hur många prenemuranter jag har på flödet även besöksstatistik där.”

Ännu fler citat:
”[T]ill Firefox finns en plugin som heter Sage. (—) Sage is the shit, för mig.”
”Om man då har tur så har bloggen man kommenterar ett speciellt RSS-flöde för kommentarerna för just det inlägget, och då kan man prenumerera på det också, och följa diskussionen om det på samma sätt som bloggen. Skitsmidigt.”
”När det gäller att kolla kommentarer så är CoComments utmärkt på att hålla koll på om man får svar (fungerar självklart inte på Blogg.se-bloggar —)”

Ni ska bara veta att jag i citaten helt regelvidrigt hugger av och stympar kommentarerna, som egentligen är mycket längre och intressantare än de korta snuttarna ni ser här …

Share
27 kommentarer

Hemlig formel för bloggsuccé

Det finns säkerligen en hemlig formel för hur och när man ska blogginlägga för att bli så läst som möjligt. Liksom

ämne + åsikt + tidpunkt på dygnet + frivolitet2 + fråga = alla hurrar och sprider ryktet om det underbara blogginlägget

Här kommer då en text enligt formeln

gäsp + tråk + nu-börjar-sporten-snart + ett ord jag inte fattar + förlorad poäng = alla rycker på axlarna och tar ännu en öl på verandan

Efter att jag och min djefla man igår var på megafest, har denna söndag varit lite avslagen. Jag har ätit ost, gräddbakelser, chokladmuffins och godis för att kompensera för någon brist och barnen har överlevt genom att räkna regndroppar, beräkna molnens tjocklek, spela kort och klippa sina tånaglar.

Till kvällsmat lyckades vi nio dagar efter senaste storhandlingen servera

  1. tinade tortillas med gammal köttfärssås
  2. försvarliga mängder isbergssallad och tre avocador (som till säkert 23 % var ok)
  3. fyra i den bortresta Bästisgrannens inlånade fritös tillagade vårrullar
  4. tre kokta majskolvar med smör och peppar
  5. chips
  6. FUN-saft med plastsmak
  7. fruktsallad av äpplen, hasselnötter, russin och brunprickiga bananer
  8. en tesked glass per person.

Häpp!

Share
16 kommentarer

Annorlunda? Vem? Jag?

Igår hände något i kommentatorsbåset. Man behagade krafsa på Lottenskalet!

Man undrade vem jag skriver för. Jag skriver bara. Jag ser vad jag har skrivit och finner att det är gott, njuter av eventuella kommentarer och inväntar inspiration för nästa dags bloggande. För … för vem tar man på sig mascara? För vem fixar man blommor i trädgården? För vem ordnar man barnkalas? För vem ger man ut en roman? För vem diktade Ekelund? För vem … ?

Nu tar vi en historia som jag först hörde i The Crying Game (1992):

”The scorpion, wishing to cross a stream, asked the frog to let him ride his back over the stream. When the frog asked the scorpion how he could be sure that the scorpion would not sting him, the scorpion replied that if he did sting him, it would mean death by drowning for both of them. The frog complies, carrying the scorpion on its back across the stream. Before they reach the other side, however, the frog feels pain and realizes that the scorpion has stung him. He protests, ”Why did you sting me, Mr. Scorpion? For now we both will drown!” The scorpion replies, ”I can’t help it, it’s in my nature.”

Man påtalade också att jag visserligen kåserade (tack), men att det ju inte var särskilt varierat. Nä nu!

Därför ska jag idag skriva om musik. Analysera, tolka eller ta ett glas vin och var som en människa eller två. Följ med barnen på bio medan ni funderar – hälsa på en gammal mamma eller ägna dagen åt meditation. Vi är inte hemma (hej igen alla tjuvar) utan borta.

Tio låtar som jag kommer att tänka på just nu, trallala!

1. Icko-icko, tjicketikaa ko-ko-ko-ko (Vem?)
2. Ballroom Blitz (Sweet)
3. Tinseltown is in the Rain (Blue Nile)
4. ’74 – ’75 (Connells)
5. Hotel California (Eagles)
6. Sofia dansar go-go
7. Jag ska va som en toalett för dig (Nisses stuga)
8. Wake up (Boo Radleys)
9. Tribute (Tenacious D)
10. I Am the Walrus (Beatles)

Ska vi inte ta lite poesi också?

Kalkeringspoesi anno 2007!

Jag diktar för ingen-
för att källarn gömmer,
för att barnen gråter,
för att sängen ju är arbetsplatsen,

som knarrar och gnyr
i skärmens sken
jag talar med läsarn
och ingen och alla.

(Fritt efter Vilhelm Ekelunds ”Jag diktar för ingen” 1904)

Share
29 kommentarer