Etikett: begravning

Farväl, Sara Danius

Publicerat av Lotten Bergman den 9 november 2019 12:48

Den 8 november 2019 såg mitt schema ut så här:

08 – Prata i radio om prosit, prepositioner och parallellism.
13 – Besöka Storkyrkan i Gamla stan och ta adjö av Sara Danius.
15 – Dricka champagne på KB med bokstavspolare på Östermalm.
18 – Bada badtunna med basketpolare i Eskilstuna.

I vanliga fall skulle jag nog ha skrivit spaltkilometer om bara champagnebubblornas irrfärder, men nu ligger fokus på begravningen.

Iförd inte knytblus – men knytrosett – ställde jag mig i den ungefär 100 meter långa kön utanför Storkyrkan precis samtidigt som Herr Holm gjorde det.

Herr Holm är en kryckförsedd man i 80-årsåldern som jag alls inte känner, men på två röda sekunder kom vi i samspråk och redan efter en minut diskuterade vi huruvida kultursverige skulle bli lite fattigare om någon smällde av en bomb inne i Storkyrkan.

Det var måhända inte ett samtal värdigt en begravning, men jag hade i bakhuvudet tanken att om någon kanske skulle godkänna vårt oseriösa och inte alls dämpade beteende, var det väl Sara Danius. Vi till och med pekade på den i stridsmundering klädde polisen som på en Segway vaktade oss kyrkohuliganer i kön – och så fnittrade vi.

Det där är alltså inte en motorcykel utan en Segway, fullproppad med attiraljer. För att inte tala om hur fullproppad själva polisen var.

Inne i Storkyrkan exploderade blomprakten i färger. Det var sanslöst vackert, men fotoförbudet strängt. Herr Holm och jag satte oss på en bänk samtidigt som vi pratade och pratade.

– Men sitter vi verkligen bra här? sa Herr Holm plötsligt och pekade förvånat på den gigantiska pelaren framför oss.
– Nä vet du va, sa jag och tittade överraskat på pelaren – och så bytte vi raskt plats.

Detta gjorde vi på ett sådär störande sätt som borde vara lite förbjudet: två tomma stolar lockade oss långt fram, långt in, men via tusen förlåt och ursäkta till alla som vi klämde oss förbi, satte vi oss nöjda och fortsatte att prata om att Herr Holm var professor emeritus och att han hade burit Sara Danius på sin arm redan 1962 och att hennes pappa var hans lärare i Viggbyholm och i Finland där han gästföreläser … bla bla bla.

– Jag träffade Lars Danius igen nån gång på 80-talet och han berättade hur Anna Wahlgren tog hand om honom. Alla barn och alla gamla flammor samlades på helger och högtider och så tog hon hand om alla, sa Herr Holm.

Det var 20 minuter kvar tills begravningen skulle börja, när jag pratade på norrländska om mina favoritskrivregler medan Herr Holm på nyfunnen finlandssvenska kom in på Finska kriget 1808–09. Då spände en kvinna på raden framför ögonen i oss. Sammanbitet bad hon oss att vara tysta:

– Men så ni pratar! Kan vi få lite tystnad, tack!

Lika bra som på att prata, blev vi då på att totalt knipa igen. Jag skämdes som en hund och längtade hem till köksbordet. Ett yrväder till rebell kan man ju få vara ibland, men kanske inte just på en begravning.

Herr Holm och jag såg Anna Wahlgren, späd och insvept i något som hade flamencokänsla över sig, rullas in i rullstol. Vi såg alla Saras syskon och syskonbarn, den före detta maken och sonen hålla om varandra och gråta. Och här satt vi på första parkett tillsammans med så många andra människor som inte kände henne egentligen. Ärkebiskop Antje Jackelén sa:

– En sista gång är vi samlade med Sara kroppsligen i vår mitt. Än en gång är det högtid, skönhet och stil kring henne.

Så var det. Hanns Zischler läste ”Dirge in the Woods” först på engelska, sedan på tyska. En kvartett ur Stockholms domkyrkokör sjöng Lacrimosa så att även änglarna grät.

Herr Holm och jag satt satt i södra sidoskeppet och tittade på dem som satt i norra (Peter Englund, Kjell Espmark och Sara Stridsberg samt hela Sveriges skådespelarelit). Precis mittemot mig satt en kvinna som hade lampan på sin mobiltelefon tänd för att hon skulle kunna läsa i begravningsprogrammet – men när hon inte läste lät hon lampan bara lysa på oss.

Jag kisade med ögonen och tänkte på Sara Danius, som säkert inte hade rört en min av ett sådant störningsmoment.

Defileringen, avskedstagande och nedläggandet av rosor av alla i hela kyrkan tog mer än en timme. Stiligt, ståtligt, vackert och högtidligt samt oerhört sorgligt med tanke på allt som i ett slag försvinner när en människa dör.

Där i vänstra hörnet kan ni ana min röda knytrosett.

Men på min begravning ska gästerna få skratta – minst tre gånger. Istället för att läsa bibelord kanske någon kan spela upp ”Insomningsexpert Hubert Lindeman”?

29 kommentarer

Fredag: begravning

Publicerat av Lotten Bergman den 16 oktober 2014 23:59

För några år sedan träffade jag på en galatillställning en rasande trevlig nederländsk-svenska. Vi höll på att skrattfnittra oss sönder och samman och jag kunde nästan inte ta mig till min plats vid middagsbordet eftersom jag inte kunde slita mig från Helene, som satt i foajén och prickade av alla gäster i en lista.

lotten_skratt — Helene Biesheuvel och jag.

Helenes dödsannons Nu finns hon inte längre, vilket är alldeles förfärligt sorgligt. Jag har varit på ytterst få begravningar i mitt liv, men så lär det ju näppeligen vara i fortsättningen. Det blir till att vänja sig, så är det.

Det jag har svårast att förlika mig med när det gäller döden är inte att de efterlevande går kvar på jorden och att livet, tunnelbanorna och klockan går vidare. Nej, det är att all kunskap på ett ögonblick bara är puts väck. Helene var en av alla skickliga översättare jag känner – hon hade inga problem med false friends, mystiska, grammatiska tvärvändningar, ändelser utan logik och ord som ingen människa förut hade översatt. Hon svor som alla vi andra över stressade uppdragsgivare och absurda deadlines samt bedragare som låtsades att de kunde översätta, men bara använde automatöversättning. Och så skrattade hon åt alltihop och fortsatte att översätta.

Och vips, är allt hon kunde bara utplånat. Swooosch, sudderudd, hokus pokus.

Hugaligen.

I samma veva som jag går och tänker på Helene (och trots allt förmår le eftersom vi hade så roligt), går min djefla man och muttrar om livets förgänglighet eftersom hans gamla svensklärare gick bort häromdagen. Helmer Lång, som läraren hette, betydde så mycket under den poesiskrivande tonåringens gymnasietid att denna dag gick åt till att skriva en runa. Som jag tycker är så bra att den nog måste stoppas in här.

NG_Helmer9_1088160v530x800 — Helmer Lång.

En liten hyllning till Carl Emil Helmer Lång, född 21 juni 1924 i Malmö Karoli församling, död 10 oktober 2014 i Vejbystrand i Barkåkra församling i Skåne län.

Hur många svenskar kan recitera Homeros och Tegnér ur minnet idag? Jag kan – eftersom jag hade Helmer Lång som svensklärare på Olympiaskolan.

Av Helmer fick vi naturvetarelever i läxa att memorera berömd poesi, så även de första raderna i vår västerländska litteraturkanon: ”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles …”. Och eftersom jag var i en perceptiv ålder kommer jag alltid att bära de där raderna med mig. Till yttermera visso ska jag alltid minnas hans engagerade utläggningar om bland annat Stagnelius’ utanförskap och de erotiska metaforerna i Bellmans diktning – ämnen som gjorde stort intryck på någon som var uppfylld av de sena tonårens existentiella förundran och förvirring.

Den amerikanske skriftställaren Henry Adams skrev en gång att ”A teacher affects eternity; he can never tell where his influence stops.” Det är en trösterik tanke som inte bara är tillämpbar på lärare, utan även på våra mentorer, förebilder och inspirationskällor. För mig fyllde Helmer alla de där rollerna. Han gav mig förnämlig undervisning i svenska och litteraturhistoria på Olympiaskolan. Han tog sig an mina första fumliga försök att skriva poesi och var den som gjorde att jag fick se mina texter i tryck för första gången. Han visade att man inte är tvungen att smälta in i mängden i konsensussamhället Sverige. Och han väckte den vansinniga tanken till liv hos mig att det är möjligt att försörja sig som skribent.

Nu är Helmer inte längre med oss, men han fortsätter ändå påverka mig, min familj, mina vänner och mina läsare. Han väckte en passion för litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet hos mig – något som präglar mitt tänkesätt, mina relationer och min livsstil. När jag förklarar Odysseus’ fiffighet för mina barn, citerar Martinsons ”Daggmasken” under ett middagstal eller skriver om Silfverstolpes ”Slut på sommarlovet” på Facebook – ja, då förvaltar jag något som Helmer gav till mig. Och det gör att jag kan beskriva mig med Walt Whitmans ord: ”I am large, I contain multitudes.”

Den sista biten av jordavandringen var kämpig för min gamle svensklärare. Men nu sitter Helmer Lång till bords vid den stora gåsamiddagen i himlen, och jag kan inte annat än förmoda att konversationen är förträfflig och talen magnifika. Skål, Helmer – ”Vad tiden dig gav, må du ge igen, blott det eviga bor i ditt hjärta än.”

Olle Bergman, civ.ing.
Frilansskribent och författare
Olympiaskolan 1979–82

Såja. As you were, eller hur man nu säger på svenska.

48 kommentarer

Ännu en begravning

Publicerat av Lotten Bergman den 1 augusti 2009 16:22

Så, nu har vi varit på svärfars begravning. ”Så” i förra meningen andas lättnad – för så är det ju.

Mitt livs begravningar är vitt spridda och till igår på ena handen räknade. Farmor och farfar, mormor, min farbror Sten, NE-kollegerna Margareta Ingvar och Gerard Voigt. (Jag tror tydligen att jag har sex fingrar på ena handen.) Och så svärfar nu. Faster Ullas begravning i november förra året missade jag eftersom jag satt på akuten med en bruten tå. (Förlåt, jag förstår att alla länkar distraherar – strunta i dem bara.)

Men nu var det första gången som jag var på begravning med mina egna barn närvarande. Skulle det funka? Det finns de som anser att tio år en lämplig åldersgräns. Eller tolv. Eller femton. Eller elva. Eller nio. Vi struntade i detta och tittade på våra barn: var de mogna? Skulle de på något sätt må bättre av att inte sitta med på begravningen? Kan man fara illa av att se alla släktingar hulka, snora, snörvla och bete sig? Kanske. Ptja, det var väl värt ett försök i alla fall.

Utanför kyrkan satte sig Sexåringen i den gråtande djefla mannens knä och gjorde en rullad av den vita slipsen. Nioåringen i mitten skrattade tills tårarna rann och alla sörjande blev på ett ganska uppsluppet humör.

Väl inne i den fulla kyrkan delade vi på metervis med hushållspapper. (Jag hade en hel rulle med mig eftersom jag aldrig gråter i vanliga fall och ju därför har tårar på lager.) Prästen sa vackra ord, änkan sa vackra ord, vacker musik spelades tills jag fick börja återanvända hushållspapperstussarna som låg i drivor på golvet.

Barnen förklarade efteråt att de var nöjda med att de hade fått vara med, men att det var konstigt att farfar faktiskt låg där i kistan.

– Vart ska farfar ta vägen nu?
– Ja, kroppen ska till ett krematorium, där den eldas upp. Och så tar man vara på askan och häller ut den där man vill. I havet kanske.
– Vad har han på sig?
– Badbyxorna som han dog i.
– Inget annat?
– Nej, varför skulle han ha det? Han var ju en simmare. Som dog i vattenbrynet.
– Men … men … men. Nähe, ok.
– Det var ju tur att han inte var på maskerad när han dog.

När alla skulle tåga ut ur kyrkan stannade Sexåringen vid kistan och deklarerade att han faktiskt fick stå där hur länge han ville, så det så. Änkan tog honom då resolut i handen och förklarade att nej, nu har vi sagt hejdå. Sexåringen accepterade utan knot.

Sedan klättrade han upp på en sextonårig sysslings axlar och satt där resten av kvällen.

Nioåringen (som i finkläderna från Ukraina syns i mitten på översta bilden) gick tillsammans med alla andra ner till havet för att stå på platsen där farfar dog. Men så var ju vågorna så ljuvliga, så … ja. Begravningskläder eller ej … det blev ett dopp i dem för det hade nog farfar gillat.

På kvällen vidtog festligheterna med mat i långa banor och roliga tal, sång och musik och hallabaloo. Kusinerna fick slåss i trädgården, svägerskorna spy i badkaret, övriga släktingar dricka upp farfars whisky och någonstans satt den avlidne och tittade och förmodligen sa han ”bra, det där är mina tag”. För det sa han nästan alltid.

Nu tänker jag faktiskt inte dö på en sisådär femtio år, men jag har lust att börja planera min egen begravning. Den ska bli rolig. Det berättar jag i detta nu för min djefla man, som sömndrucket (det tar på krafterna att begrava sin pappa) säger:

– Kommer inte på fråga, när någon av oss dör ska jag börja bestämma var skåpet ska stå.

25 kommentarer

Lilltån from hell!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2008 21:06

Nog för att jag har larviga, små och nästan skrattretande lilltår. (Se upp, alla fotfetischister.) Men det här är verkligen too much lilltå.

Ja, detta är den lilla tån, som vanligtvis är minst. Nu, några timmar senare är tån dessutom ännu större – bilden togs i förmiddags. (Skröfset är liksom ett skrapsår. På baksidan har huden spruckit eftersom tån är alldeles för full av blod. Hela tiden sipprar vävnadsvätska från alla hudhål. Jag har sällan varit så intressant.)

Det som hände, hände igår när alla barn och några till var hemma. En var jättearg pga. en tillsägelse, en sjöng en Monty Python-sång, två var sena till bussen som skulle ta dem till träningen, en satt på köksgolvet och klippte korv … när jag i slitningarna mellan barn, humör och stekpannorna på spisen stängde en dörr utan att tänka på var jag hade fötterna. Det är en dörr som alltid kärvar när det är fuktigt, så jag tog tyvärr i lite extra.

Det skulle jag inte ha gjort. Sedan i förrgår har jag ingen dator, ingen kamera, ingen mobil, ingen plånbok och sedan igår ingen fungerande lilltå. Edit: förlåt, jag glömde den andra. ”Ingen fungerande högerlilltå”, menade jag.

Lilltån är bruten såpass att det ser ut som om jag har en extraled. Det kan man faktiskt ha utan att lida eller vara vanskapt, därav den jämförande röntgenbilden på andra foten. (Eftersom det handlar om röntgen, är världen bakvänd. Höger motsvarar alltså vänster.)

I eftermiddags skulle jag ha deltagit på min faster Ullas begravning och träffat bl.a. alla mina kusiner. But noooooo, då satt jag på akuten. Plats för svordomar: [______________]

(I sex timmar var jag på akuten. Men bara i 1+1+3+2 minuter träffade jag och pratade med sjukhuspersonal. Och 7 delat med 360 blir 0,0194. Mycket intressant.)

Läkaren hette Wien men kom från Tyskland. Han pratade nästan felfri svenska trots endast sex månaders praktik i Sverige och gav mig röntgenbilden ovan, vilket var så omtänksamt att jag höll på att kasta mig om halsen på honom.

Doktor Wiens ljuvliga händer tejpar min dumma tå.

Jajamensan, foten i kläm. Till och med de utstående tänderna stämmer.

Eller som en kompis nyss mejlade:

”Krya på tån. Må fan ta tjuvarna. Och må faster vila i frid.”

55 kommentarer

Hejdå, faster Ulla

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2008 00:03

Förra året dog min Farbror Sten. Hans syster hette helt logiskt Faster Ulla – och från och med igår finns bara min pappa kvar i syskonskaran.

Farbror Sten och Faster Ulla hette alltid just ”Farbror Sten” och ”Faster Ulla”. Min pappa heter däremot Stor-Per eftersom han var äldre än faster Ullas son, som är två meter lång och heter Lill-Per. Det där med att man pga. bättre levnadsstandard och nyttiga grönsaker blir allt längre stämmer förresten inte på min familj. Vi krymper.

Farfar var i sin krafts dagar starkast och längst på kompaniet – 1,83 m lång.
Pappa var i lumpen i sin krafts dagar snabbast på 10-meterslopp och blott 1,82 m lång.
Min Broder Jakob gjorde vapenfri tjänst där inga fysiska företräden mättes och är ynka 1,81 m lång. (Fast han ser ut som Jocke Berg.)

Men tillbaka till Faster Ulla. När hon var liten gick hon med en sparkstötting genom isen och var nära att drunkna. Den som slet upp henne ur vaken var förstås den store, starke brorsan: Farbror Sten. Även Morbror Kalle var nära drunkningsdöden, kom jag på nu. Släkten kunde ha varit bra mycket mindre än den är.

Den här bilden har jag visat upp tidigare.

Faster Ulla i mitten, snyggare än Anita Ekberg. (Min mamma till vänster, Ullas dotter Ann till höger.)

Nästa bild har även den visats upp tidigare – såpass effektivt att den till och med trycktes upp i jätteformat och användes i fonden av en bloggläsande teater.

Pappa försöker ha samma min som 45 år tidigare.

Även här är det Faster Ulla i mitten. Bilden är tagen endast tio år efter båtutflykten, vilket är närapå obegripligt.

På pappas sida blir man 85 år. Alla kvinnor blir förvirrade i 70-årsåldern, så ett töcken på 15 år är vad jag har att se fram emot. Men vi är tydligen förtjusande glada och roliga till the bitter end.

Så även Faster Ulla, som till och med under sitt sista levnadsår försökte locka upp karlar på rummet.

Jag började tidigt, jag. Karln till vänster är Faster Ullas son Johan. Kusingifte var det dock aldrig tal om. (Ännu en reprisbild.)

22 kommentarer

Idag: begravning

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juni 2008 19:43

Gerhard Voigt var en av mina kolleger på Nationalencyklopedin. Första gången jag träffade honom var han en nypensionerad professor (rättsmedicinare) som inte gillade att fiska och golfa och som istället ville arbeta dygnet runt med oss andra redaktörer.

För så var det. Vi jobbade hela tiden.

– Har du suttit här hela natten? kunde man i ett helt naturligt tonfall fråga den som redan var på plats om man kom tidigt till kontoret.
– Retorisk fråga, va? kunde den jobbande svara.

Vi fick samsas om datorerna, som bara räckte till 70 % av oss. Några fick inte ens en stol att sitta på, utan satt på golvet med artiklarna utspridda runt omkring. När arbetsdagen var slut, samlade vi ihop och sorterade artiklarna i redigerade och icke-redigerade högar och hoppades vinna jakten på datorplats dagen efter. Det var kanske ok för en 25-åring som precis hade avslutat studierna.

Men till denna hierarkilösa miljö kom professor Gerhard Voigt, som var van vid sekreterare, delegering samt ordning och reda. Förvånansvärt snabbt föll han in i varje morgons datorkamp, accepterade order som att gå och koka kaffe, jobba 15-timmarsskift och dela telefon med fyra andra. Lunch åt han aldrig, men ibland kunde han ses tugga på en rå falukorv framför datorn. Många gånger när vi svarade i telefon var det någon förskrämd student eller av respekt darrande kollega som bad om ursäkt för att de fanns:

– Förlåt. Förlåt. Skulle det [gulp] möjligtvis [svälj] gå att bli kopplad till [harkel] professor Voigt? Förlåt.
– Aaarå. GEEERHARD! TELEFÅÅÅÅN!

Vem var då Gerhard Voigt? Jo, en ung tysk läkarstudent som blev inkallad i Hitlers armé, instängd i Stalingrad, överkörd av en stridsvagn, flyttad till Sverige och sedan legendarisk obducent, lärare, mentor och jag vet inte allt. Vi älskade honom.

Så här lät det på förmiddagsfikat på redaktionen en dag runt 1989:

– Jag har skoskav.
– Jag är trött.
– Jag ligger efter med 136 artiklar.
– Min mamma har blivit galen.
– Den här maten är inte god.
– Jahaja. Det påminner mig om när vi låg i Stalingrad och inte hade något att äta på flera veckor.

Sa Gerhard Voigt på sin brutna svenska. Här tystnade vi alla och begrundade detta faktum. Vi hade i alla fall mat. Vi var inte tvungna att kriga för Hitler och bli loppbiten inne i de knähöga stövlarna utan en chans att lufta fötterna på fjorton dagar. Men jag var inte riktigt nöjd, utan spärrade upp mina blåa, blåa ögon och sa:

– Men Gerhard. Vad åt ni då då?
– Då Lotten, sa Gerhard lugnt, då åt vi ingenting.

En annan gång satt en frustrerad och relativt högljudd redaktör och hamrade på tangentbordet. Hon tjoade, fnös, svor och gestikulerade mot den mörka skärmen med den blinkande, gröna markören. Precis när jag och Gerhard gick förbi henne, vrålade hon i falsett:

– Nej! Jag dööööör!
– Ja, gör det. Du hade blivit ett mycket vackert lik, sa Gerhard medan han fortsatte att gå.

Det var Gerhard Voigts forskning som såg till att Volvos bilar utrustades med nackstöd och säkerhetsbälte, det var hans rättsmedicinska kunskaper och yttersta noggrannhet som löste tusentals mordfall och det var Gerhard som förklarade passionen för sitt yrke så här:

– De döda hjälper ju oss andra att överleva.

Nu finns han inte i livet längre; idag var vi i Lund på hans begravning. Men han finns i alla citat och minnen som jag tänker släpa med mig resten av livet.

Där precis i mitten sitter jag på mottagningen i en för begravningar på tok för ärmlös klänning och planerar ett hyllningstal.
(Det gick bra.)

27 kommentarer

Idag begravning (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 19 september 2007 10:10

Jag är ingen svartrockare – förutom då i mina svarta hårslingor – och ingen vidare finklädesmännscha heller. Men i eftermiddag ska jag gå på min farbrors begravning och visa respekt och framför allt smälta in bland släktingarna.

Jag har bara varit på fyra begravningar tidigare. Min farmor och farfar dog när jag var såpass liten att det där med begravning faktiskt bara var ett slags släktkalas med kusinerna. När farfar dog, var min lilla senila farmor mest bekymrad över att farfar ju inte var där, nu när alla släktingarna hade dykt upp och allt var så trevligt.

Jag beundrar Broder Jakob som lyckades somna på farfars begravningskaffe.

För nio år sedan dog min fullständigt fantastiska NE-kollega Margareta Ingvar strax efter pensioneringen. På begravningen satt jag stilla och oberörd i tre minuter och sedan hulkande, snorande och storgråtande i en dryg halvtimme. Jag – som i vanliga fall är lika lättrörd som gårdagens havregrynsgröt – fick snyta mig i tröjärmarna tills de var mättade och inte kunde ta emot mer fukt.

Problem idag:

Alla svarta byxor jag har är jeans, utom ett par i manchester som är helt omoderna med flairs flares indiantältsliknande nederdelar.
Alla mina svarta tröjor har krympt på längden så att jag måste dra i dem för att de ska dölja naveln.
Jag har inga svarta skor, inte ens gympaskor.
Den ack så vattenlösliga mascaran.
Frågan om man ska defilera förbi med en blomma, och i så fall vilken blomma.

Nej, jag är ändå inte särskilt bekymrad. Det löser sig. Min farbror var en glad spelevink som hade bara skojat bort eventuella brister i min uppenbarelse om han hade varit med idag.

—–
I kommentarerna tipsar Översättarhelena om begravningsetikett med Magdalena Ribbing.

Uppdatering med dagens outfit:
Vi är hemma i helskinnade torrskor och huset står kvar upprätt och allt. Den i panik inkallade barnvakten har skrivit en lysande rapport.

Vad håller jag i handen och varför?

27 kommentarer