Etikett: begravning

En sån därn torsdag, ba

Publicerat av Lotten Bergman den 10 april 2025 21:31

Jag gick upp kl 05, tog bussen mot stationen, såg fel tåg på fel perrong och

… TJONG …

Där och då blev nästan allt fel.

Men om vi tar det från början, har jag en herrans massa ärenden till Lund. Jomenvisst, tre barn och två barnbarn bor där, men jag har även fått ett roligt konsultuppdrag i detta lärdomens säte. Och idag var det dessutom begravning för en av våra kommentatöser: Agneta uti Lund. (Dödsannonsen finns i förra kommentatorsbåset.) Det var även viktigt att komma ihåg att jag framme i Lund skulle hinna installera mig nånstans för att delta på ett webbinarium kl 12 – vilket inte är helt lätt eftersom många caféplejs i Lund har datorförbud efter kl 11. Och i en av mina bästa kompisars jättelåsta hus stod både bäddad säng och lite champagne och väntade.

Allt detta funderade jag på när fel tåg kom in på fel perrong i Eskilstuna. Då blev jag så förvirrad att jag inte ens kom mig för att kolla biljett, avgångstid, destination eller ens om jag hade knutit skorna. Vips, for det felaktiga tåget plötsligt iväg i fjärran. Puh. När rätt tåg några minuter senare annonserades i högtalarna, hade det fått ny avgångstid.

Det var då jag hade behövt tänka till, liksom:

– Nämen. Avgångstid som är tidigare än ordinarie? Så ytterst ovanligt.

Men icke. Jag snöt mig, tittade upp mot träden som har börjat se lite svagt gröna ut, och funderade på om jag skulle ha tagit andra skor. Vad skönt det ska bli med sandaler i sommar. Fast jag har ju inga sandaler. Nämen titta, knuten har gått upp.

Precis när jag satte mig ner för att knyta skosnöret, rullade korrekt tåg in på korrekt perrong. Jag klev på, installerade mig, konstaterade att jag säkerligen skulle kunna somna, och så tog jag fram biljetten. SJ meddelade mig då vänligt i appen att det var fem minuter kvar till avgång. Samtidigt som mitt tåg avgick.

Eller, det var ju som ni förstår inte mitt tåg mot Linköping. Det var ju tåget mot Stockholm.

Tänk er ett Y. Vänstra snedpinnen är Eskilstuna–Norrköping. Högra snedpinnen är Stockholm–Norrköping. Lägg nu ett tak på Y:et (liksom nästan Y̅) så ser ni tåget som jag hade satt mig på – på väg åt helt fel håll. På inga villkor skulle jag kunna hinna till Norrköping för att hoppa på mitt tåg söderut.

(Jag känner att min pedagogik ovan har stora brister, men det var ju en sån dag idag. En gång när Broder Jakob blott var 8 år, åkte han med fel buss och hamnade i Svartöstan istället för Björkskatan. Sedan dess heter alla felresor i familjen ”Svartöstan”.)

Jag gnisslade tänder och vred mina händer och tänkte: ”snälla nån se till att tåget vänder”. Sedan bannade jag mig själv i nån minut, svor så det osade i några sekunder och bläddrade sedan fram bästa lösningen: att åka hela vägen till Stockholm och där kliva på första bästa snabbtåg. Den biljetten kostade 1 500 kronor, så då svor jag lite till.

Tåget avgick i tid, halleluja. I höjd med Flen gick detta mitt fantastiska snabbtåg sönder. Den väldigt spanske tågföraren sa med fladdrande läspljud i högtalarna:

– Information! Vi ska stanna i Flen för vi har stor problem med fordon. Jag starta om fordon så ska vi se om vi kan komma köra. Detta var information.

Då gick jag och köpte mig en tröstemacka som nästan såg ut som på reklambilden.

Tåget haltade sig fram och behövde faktiskt bara startas om ett par gånger till. Jag kan inte riktigt släppa att pedagogiken där ovan var så luddig så jag gjorde nu en tydlig illustration med stadsstjärnor, snabbstreck och prickar för snabbtåg som åker långsamt.

Vitt streck = feltåget från Eskilstuna till Stockholm. Grönt streck: så skulle snabbtåget ha rusat fram (fast PÅ tågspåren dårå) utan att stanna på en enda station. Prickat streck: omstartande snabbtåg som kör långsamt. Men från Norrköping gick allt som smort!

Vad tror ni har hänt? Denna klisterlapp (med eller utan hårstrå) finns mellan alla säten i hela tåget. Vad förorsakar en epidemi av avgångna mobilladdare?

Mackan var god, jag hann fram, jag hittade nyckeln till det låsta champagnehuset, jag deltog i webinariet och sammanstrålade med Tjugofemåringen (som bodde hos AuL i drygt en månad 2018). Gudstjänsten följdes av samkväm i Sten Broman-salen på Grand, och alla grät och skrattade i flera timmar.

Sedan var det hemgång. Vi poserade i säkert fem minuter innan vi blev någorlunda skarpa i konturerna.

Ni ska veta att allt detta har jag gjort med en gurglande förkylning som har gett mig en svag whiskyröst – och alla M och N blir B och D. Iborrd ska jag i detta skick kodsulta och ha bej tills det är dags att ta RÄTT tåg hebåt.

30 kommentarer

Sorg (3/3): begravningen

Sorg (3/3): begravningen

Publicerat av Lotten Bergman den 25 januari 2024 17:58

Länk till första delen, som handlar om det som hände.

Länk till andra delen, som handlar om den akuta sorgen.

Jag har precis tömt en ryggsäck som har stått orörd sedan 11 december – dagen innan Olle stupade. I den låg bl.a. tolv låneböcker som behövdes till Julkalender-gåtorna, ett naturläkemedel som skulle hjälpa mig att sova bättre och en handlingslista med ”Olle-korvar” högst upp.

Böckerna ska jag lämna tillbaka idag, naturläkemedel behövs inte eftersom jag har fått regelrätta sömntabletter av vården och Olles korvar åts nog upp av barnen under julen.

Nyss föll blicken på en av Olles filskålar, som han ställde ifrån sig när han drabbades av ett av alla eviga infall.

Det har varit oerhört svårt att skriva denna text – dels för att det är min mans begravning det handlar om, dels för att jag faktiskt inte minns. Barnen har fyllt i, men mycket av det som hände den 5 januari 2024 är försvunnet ur mitt minne. ”Det är chocken”, säger de som vet.

Att planera en begravning låter sig inte göras utan hjälp av

begravningsbyrån
så många andra människor som det någonsin är möjligt.

Checklistor finns i parti och minut överallt, men där står inte ”be någon anteckna vad änkan gör eftersom hon kommer att glömma allt”. Jag vet att jag hade på mig min svärmors klänning från 1972, att jag grät så att jag tappade andan och begravde ansiktet i det mjuka som var spanjorens mammas bröst, att barnens lågstadielärarinna och massa orienteringsungdomar defilerade förbi kistan samt att insikten att Olle faktiskt låg i kistan grävde ett djupt, svidande skrapsår i mig.

Men jag har ingen aning om huruvida pizzorna uppskattades, om tedrickarna fick riktigt varmt vatten eller om de som inte fick sittplats i kyrkan hade bekväma skor så att de inte led.

Så här var själva stunden i kyrkan upplagd:

Vi hade tänkt skriva ut 200 ex på skrivaren hemma, men skrivaren dog precis som bilen, kakelugnen och Olle.

Barnen lyckades dock övertala ett tryckeri att ställa upp på kort varsel .

Vi hittade några få anteckningar i Vita arkivet, som Olle och jag (tydligen) fyllde i för nästan 20 år sedan. Olle ville inte ha massa ”känslopjunk”, men var mån om att begravningen skulle vara trevlig och gärna rolig, samt innehålla musik och tal.

Olles glasögon var fasttejpade på kistan tillsammans med massa kartor, böcker och brev som åkte med honom till krematoriet.

På kistlocket fanns en ”barrskog” och i förgrunden ett skogsverk som kommentatösen Pysse hade tillverkat som en sista hälsning från kommentatorsbåset. (Foto: Gustav Bergman.)

Kistan var av obehandlad furu, så att alla som ville kunde skriva eller rita på den.

De flesta som defilerade förbi kistan försökte nog fånga min blick, vilket jag inte alls klarade av. Några såg jag, några nickade jag till, men de flesta fick bara se min skult och hulkande axelparti, i någons tröstande famn.

Här syns lite av den röra vi gråtande skapade i vår kyrkbänk tillsammans med de två väldigt glada barnbarnen: snor- och snytpapper samt en blöja.

När alla åt pizza och hembakade kakor (tack kära vänner), hölls det tal. Vår dotter Ida berättade ingående och noggrant om hur det gick till när Olle stupade och vad synd det var att Olle inte visste att han hade blivit obducerad i Solna. (”Han hade tyckt att det var jättespännande.”)

Olles kompisar och bröder berättade minnen och alla grät vi lite mer. En kompis spelade en låt som han hade skrivit till Olle. En kompis gav mig en bunt brev som Olle hade skrivit för 40 år sedan, där det i ett står att han har träffat en tjej: Lotten. En kompis berättade om Olles punkbandsperiod. En kompis stod i köket och skötte disken under hela eftermiddagen. Barnen hade låtit trycka upp ett stort draperi med pratbubblor som bestod av minnen som vänner och släkt hade delat med sig av.

Och så höll jag tal.

Här har jag precis avslutat genom att läsa upp ett brev som Olle skrev till mig i mars 2023: postat och frankerat och sorterat och levererat i vår postlåda – trots att vi ju befann i samma hus hela tiden. (Foto: Gustav Bergman.)

Tyvärr minns jag inte så mycket mer än att jag visade upp de lappade jeansen som vi hade på oss på 1980-talet och att jag halade upp en ännu inte färdigstickad tröja som Olle skulle ha fått runt 1990. Men tydligen pratade jag på utan att tveka.

Som vän av informationsteknik och tydlighet, hade jag i församlingsgården även tejpat upp skyltar som visade vad Olle var klädd i, saker som han hade med sig och hur det såg ut på platsen där han stupade.

Olles kläder i kistan: påse från gymnasiet och löparkläder som han själv hade hängt upp i hallen inför nästa löprunda. (Skorna är dock inte alls korrekta för årstiden.)

Olle drällde många saker omkring sig överallt, och särskilt gällde det plektrum, pennor, tandborstar, tandpetare och noter. Att säga att han hade tio tandborstar igång samtidigt är faktiskt inte alls en överdrift.

Sakerna som han fick med sig inbegriper bettskena, iläggssulor, ännu en påse från gymnasiet, noter till ”Den döde”, en fin bläckpenna, brevpapper och frankerat kuvert, tandborste och tandpetarbygel, plektrum, hans pappas gamla läkarbesökslapp (vi har ett helt block från ca 1983), ett av Olles visitkort med egentagna naturbilder, Vilda västern-boken som han skrev (och som är jättebra, kom och köp) samt en järv och en gnu.

Ida och jag samt en karta till ”pappas plats” – så att man kan gå dit om man vill.

Plastdjuren – gnun och järven – som vi packade ner i kistan har denna bakgrund:

Djärven hade Olle med sig på föreläsningar utomlands när han berättade om dels djuret järv, dels ordet djärv; det var en egenskap som han ansåg att en ung forskare skulle besitta. Förmodligen trasslade han i sin iver även in sig i etymologin för de två orden, vilket på Olles svengelska måste ha varit helsnurrigt. Jag tänker mig att det lät så här:

– This is what we in Swedish call a JÄRV. It comes from the german word derb which means ’grovkornig’, I mean coarse grained. The word for brave in Swedish is ’modig’, but also DJÄRV, but liksom spelled differently. And that word’s history has really nothing to do with the animal. But I like it. Be brave like a järv.

Gnun fick jag en födelsedag för längesedan med rimmet:

Min vackra fru
är lika fin som en gnu.

På kvällen samma dag som vi hade lämnat in alla dessa saker till begravningsbyrån, ropade Moa till alla som var hemma i Gula huset:

– Har någon sett min tandborste?

Det visade sig då att Olle på sin sista färd hade fått med sig sin dotters tandborste, medan alla hans egna låg kvar på skrivbord, under sängar, i kökslådor och i gitarrfodralen.

Nu är jag färdig med de tre planerade sorgeinläggen. Vad som händer nu vet jag inte riktigt eftersom jag verkligen inte fungerar. Byråkratin suger musten ur oss alla, och att driva ett företag ensam kanske faktiskt låter sig göras. Jag vet bara inte hur. Kan man verkligen stå på scen och skratta och stoja och sälja sig när Olle ju är död?

Men en sak vet jag: vänligheten som jag möter och hjälpen som jag får av släkt och många, många rara vänner är ovärderlig. Nyss landade i postlådan ett litet paket från silversmedsvännen, som tyckte att Olles lilla hårlock (som jag ju fick för mig att jag behövde) inte alls skulle förvaras i en servett.

Nu bor den i en liten silverdosa istället.

Tack även för att ni läser här, förresten.

Jag har oerhört svårt att titta på sådana här bilder just nu. Men det kanske går över, så den får avsluta detta inlägg ändå.

31 kommentarer

Farväl, Sara Danius

Publicerat av Lotten Bergman den 9 november 2019 12:48

Den 8 november 2019 såg mitt schema ut så här:

08 – Prata i radio om prosit, prepositioner och parallellism.
13 – Besöka Storkyrkan i Gamla stan och ta adjö av Sara Danius.
15 – Dricka champagne på KB med bokstavspolare på Östermalm.
18 – Bada badtunna med basketpolare i Eskilstuna.

I vanliga fall skulle jag nog ha skrivit spaltkilometer om bara champagnebubblornas irrfärder, men nu ligger fokus på begravningen.

Iförd inte knytblus – men knytrosett – ställde jag mig i den ungefär 100 meter långa kön utanför Storkyrkan precis samtidigt som Herr Holm gjorde det.

Herr Holm är en kryckförsedd man i 80-årsåldern som jag alls inte känner, men på två röda sekunder kom vi i samspråk och redan efter en minut diskuterade vi huruvida kultursverige skulle bli lite fattigare om någon smällde av en bomb inne i Storkyrkan.

Det var måhända inte ett samtal värdigt en begravning, men jag hade i bakhuvudet tanken att om någon kanske skulle godkänna vårt oseriösa och inte alls dämpade beteende, var det väl Sara Danius. Vi till och med pekade på den i stridsmundering klädde polisen som på en Segway vaktade oss kyrkohuliganer i kön – och så fnittrade vi.

Det där är alltså inte en motorcykel utan en Segway, fullproppad med attiraljer. För att inte tala om hur fullproppad själva polisen var.

Inne i Storkyrkan exploderade blomprakten i färger. Det var sanslöst vackert, men fotoförbudet strängt. Herr Holm och jag satte oss på en bänk samtidigt som vi pratade och pratade.

– Men sitter vi verkligen bra här? sa Herr Holm plötsligt och pekade förvånat på den gigantiska pelaren framför oss.
– Nä vet du va, sa jag och tittade överraskat på pelaren – och så bytte vi raskt plats.

Detta gjorde vi på ett sådär störande sätt som borde vara lite förbjudet: två tomma stolar lockade oss långt fram, långt in, men via tusen förlåt och ursäkta till alla som vi klämde oss förbi, satte vi oss nöjda och fortsatte att prata om att Herr Holm var professor emeritus och att han hade burit Sara Danius på sin arm redan 1962 och att hennes pappa var hans lärare i Viggbyholm och i Finland där han gästföreläser … bla bla bla.

– Jag träffade Lars Danius igen nån gång på 80-talet och han berättade hur Anna Wahlgren tog hand om honom. Alla barn och alla gamla flammor samlades på helger och högtider och så tog hon hand om alla, sa Herr Holm.

Det var 20 minuter kvar tills begravningen skulle börja, när jag pratade på norrländska om mina favoritskrivregler medan Herr Holm på nyfunnen finlandssvenska kom in på Finska kriget 1808–09. Då spände en kvinna på raden framför ögonen i oss. Sammanbitet bad hon oss att vara tysta:

– Men så ni pratar! Kan vi få lite tystnad, tack!

Lika bra som på att prata, blev vi då på att totalt knipa igen. Jag skämdes som en hund och längtade hem till köksbordet. Ett yrväder till rebell kan man ju få vara ibland, men kanske inte just på en begravning.

Herr Holm och jag såg Anna Wahlgren, späd och insvept i något som hade flamencokänsla över sig, rullas in i rullstol. Vi såg alla Saras syskon och syskonbarn, den före detta maken och sonen hålla om varandra och gråta. Och här satt vi på första parkett tillsammans med så många andra människor som inte kände henne egentligen. Ärkebiskop Antje Jackelén sa:

– En sista gång är vi samlade med Sara kroppsligen i vår mitt. Än en gång är det högtid, skönhet och stil kring henne.

Så var det. Hanns Zischler läste ”Dirge in the Woods” först på engelska, sedan på tyska. En kvartett ur Stockholms domkyrkokör sjöng Lacrimosa så att även änglarna grät.

Herr Holm och jag satt satt i södra sidoskeppet och tittade på dem som satt i norra (Peter Englund, Kjell Espmark och Sara Stridsberg samt hela Sveriges skådespelarelit). Precis mittemot mig satt en kvinna som hade lampan på sin mobiltelefon tänd för att hon skulle kunna läsa i begravningsprogrammet – men när hon inte läste lät hon lampan bara lysa på oss.

Jag kisade med ögonen och tänkte på Sara Danius, som säkert inte hade rört en min av ett sådant störningsmoment.

Defileringen, avskedstagande och nedläggandet av rosor av alla i hela kyrkan tog mer än en timme. Stiligt, ståtligt, vackert och högtidligt samt oerhört sorgligt med tanke på allt som i ett slag försvinner när en människa dör.

Där i vänstra hörnet kan ni ana min röda knytrosett.

Men på min begravning ska gästerna få skratta – minst tre gånger. Istället för att läsa bibelord kanske någon kan spela upp ”Insomningsexpert Hubert Lindeman”?

29 kommentarer

Fredag: begravning

Publicerat av Lotten Bergman den 16 oktober 2014 23:59

För några år sedan träffade jag på en galatillställning en rasande trevlig nederländsk-svenska. Vi höll på att skrattfnittra oss sönder och samman och jag kunde nästan inte ta mig till min plats vid middagsbordet eftersom jag inte kunde slita mig från Helene, som satt i foajén och prickade av alla gäster i en lista.

lotten_skratt — Helene Biesheuvel och jag.

Helenes dödsannons Nu finns hon inte längre, vilket är alldeles förfärligt sorgligt. Jag har varit på ytterst få begravningar i mitt liv, men så lär det ju näppeligen vara i fortsättningen. Det blir till att vänja sig, så är det.

Det jag har svårast att förlika mig med när det gäller döden är inte att de efterlevande går kvar på jorden och att livet, tunnelbanorna och klockan går vidare. Nej, det är att all kunskap på ett ögonblick bara är puts väck. Helene var en av alla skickliga översättare jag känner – hon hade inga problem med false friends, mystiska, grammatiska tvärvändningar, ändelser utan logik och ord som ingen människa förut hade översatt. Hon svor som alla vi andra över stressade uppdragsgivare och absurda deadlines samt bedragare som låtsades att de kunde översätta, men bara använde automatöversättning. Och så skrattade hon åt alltihop och fortsatte att översätta.

Och vips, är allt hon kunde bara utplånat. Swooosch, sudderudd, hokus pokus.

Hugaligen.

I samma veva som jag går och tänker på Helene (och trots allt förmår le eftersom vi hade så roligt), går min djefla man och muttrar om livets förgänglighet eftersom hans gamla svensklärare gick bort häromdagen. Helmer Lång, som läraren hette, betydde så mycket under den poesiskrivande tonåringens gymnasietid att denna dag gick åt till att skriva en runa. Som jag tycker är så bra att den nog måste stoppas in här.

NG_Helmer9_1088160v530x800 — Helmer Lång.

En liten hyllning till Carl Emil Helmer Lång, född 21 juni 1924 i Malmö Karoli församling, död 10 oktober 2014 i Vejbystrand i Barkåkra församling i Skåne län.

Hur många svenskar kan recitera Homeros och Tegnér ur minnet idag? Jag kan – eftersom jag hade Helmer Lång som svensklärare på Olympiaskolan.

Av Helmer fick vi naturvetarelever i läxa att memorera berömd poesi, så även de första raderna i vår västerländska litteraturkanon: ”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles …”. Och eftersom jag var i en perceptiv ålder kommer jag alltid att bära de där raderna med mig. Till yttermera visso ska jag alltid minnas hans engagerade utläggningar om bland annat Stagnelius’ utanförskap och de erotiska metaforerna i Bellmans diktning – ämnen som gjorde stort intryck på någon som var uppfylld av de sena tonårens existentiella förundran och förvirring.

Den amerikanske skriftställaren Henry Adams skrev en gång att ”A teacher affects eternity; he can never tell where his influence stops.” Det är en trösterik tanke som inte bara är tillämpbar på lärare, utan även på våra mentorer, förebilder och inspirationskällor. För mig fyllde Helmer alla de där rollerna. Han gav mig förnämlig undervisning i svenska och litteraturhistoria på Olympiaskolan. Han tog sig an mina första fumliga försök att skriva poesi och var den som gjorde att jag fick se mina texter i tryck för första gången. Han visade att man inte är tvungen att smälta in i mängden i konsensussamhället Sverige. Och han väckte den vansinniga tanken till liv hos mig att det är möjligt att försörja sig som skribent.

Nu är Helmer inte längre med oss, men han fortsätter ändå påverka mig, min familj, mina vänner och mina läsare. Han väckte en passion för litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet hos mig – något som präglar mitt tänkesätt, mina relationer och min livsstil. När jag förklarar Odysseus’ fiffighet för mina barn, citerar Martinsons ”Daggmasken” under ett middagstal eller skriver om Silfverstolpes ”Slut på sommarlovet” på Facebook – ja, då förvaltar jag något som Helmer gav till mig. Och det gör att jag kan beskriva mig med Walt Whitmans ord: ”I am large, I contain multitudes.”

Den sista biten av jordavandringen var kämpig för min gamle svensklärare. Men nu sitter Helmer Lång till bords vid den stora gåsamiddagen i himlen, och jag kan inte annat än förmoda att konversationen är förträfflig och talen magnifika. Skål, Helmer – ”Vad tiden dig gav, må du ge igen, blott det eviga bor i ditt hjärta än.”

Olle Bergman, civ.ing.
Frilansskribent och författare
Olympiaskolan 1979–82

Såja. As you were, eller hur man nu säger på svenska.

48 kommentarer

Ännu en begravning

Publicerat av Lotten Bergman den 1 augusti 2009 16:22

Så, nu har vi varit på svärfars begravning. ”Så” i förra meningen andas lättnad – för så är det ju.

Mitt livs begravningar är vitt spridda och till igår på ena handen räknade. Farmor och farfar, mormor, min farbror Sten, NE-kollegerna Margareta Ingvar och Gerard Voigt. (Jag tror tydligen att jag har sex fingrar på ena handen.) Och så svärfar nu. Faster Ullas begravning i november förra året missade jag eftersom jag satt på akuten med en bruten tå. (Förlåt, jag förstår att alla länkar distraherar – strunta i dem bara.)

Men nu var det första gången som jag var på begravning med mina egna barn närvarande. Skulle det funka? Det finns de som anser att tio år en lämplig åldersgräns. Eller tolv. Eller femton. Eller elva. Eller nio. Vi struntade i detta och tittade på våra barn: var de mogna? Skulle de på något sätt må bättre av att inte sitta med på begravningen? Kan man fara illa av att se alla släktingar hulka, snora, snörvla och bete sig? Kanske. Ptja, det var väl värt ett försök i alla fall.

Utanför kyrkan satte sig Sexåringen i den gråtande djefla mannens knä och gjorde en rullad av den vita slipsen. Nioåringen i mitten skrattade tills tårarna rann och alla sörjande blev på ett ganska uppsluppet humör.

Väl inne i den fulla kyrkan delade vi på metervis med hushållspapper. (Jag hade en hel rulle med mig eftersom jag aldrig gråter i vanliga fall och ju därför har tårar på lager.) Prästen sa vackra ord, änkan sa vackra ord, vacker musik spelades tills jag fick börja återanvända hushållspapperstussarna som låg i drivor på golvet.

Barnen förklarade efteråt att de var nöjda med att de hade fått vara med, men att det var konstigt att farfar faktiskt låg där i kistan.

– Vart ska farfar ta vägen nu?
– Ja, kroppen ska till ett krematorium, där den eldas upp. Och så tar man vara på askan och häller ut den där man vill. I havet kanske.
– Vad har han på sig?
– Badbyxorna som han dog i.
– Inget annat?
– Nej, varför skulle han ha det? Han var ju en simmare. Som dog i vattenbrynet.
– Men … men … men. Nähe, ok.
– Det var ju tur att han inte var på maskerad när han dog.

När alla skulle tåga ut ur kyrkan stannade Sexåringen vid kistan och deklarerade att han faktiskt fick stå där hur länge han ville, så det så. Änkan tog honom då resolut i handen och förklarade att nej, nu har vi sagt hejdå. Sexåringen accepterade utan knot.

Sedan klättrade han upp på en sextonårig sysslings axlar och satt där resten av kvällen.

Nioåringen (som i finkläderna från Ukraina syns i mitten på översta bilden) gick tillsammans med alla andra ner till havet för att stå på platsen där farfar dog. Men så var ju vågorna så ljuvliga, så … ja. Begravningskläder eller ej … det blev ett dopp i dem för det hade nog farfar gillat.

På kvällen vidtog festligheterna med mat i långa banor och roliga tal, sång och musik och hallabaloo. Kusinerna fick slåss i trädgården, svägerskorna spy i badkaret, övriga släktingar dricka upp farfars whisky och någonstans satt den avlidne och tittade och förmodligen sa han ”bra, det där är mina tag”. För det sa han nästan alltid.

Nu tänker jag faktiskt inte dö på en sisådär femtio år, men jag har lust att börja planera min egen begravning. Den ska bli rolig. Det berättar jag i detta nu för min djefla man, som sömndrucket (det tar på krafterna att begrava sin pappa) säger:

– Kommer inte på fråga, när någon av oss dör ska jag börja bestämma var skåpet ska stå.

25 kommentarer

Lilltån from hell!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2008 21:06

Nog för att jag har larviga, små och nästan skrattretande lilltår. (Se upp, alla fotfetischister.) Men det här är verkligen too much lilltå.

Ja, detta är den lilla tån, som vanligtvis är minst. Nu, några timmar senare är tån dessutom ännu större – bilden togs i förmiddags. (Skröfset är liksom ett skrapsår. På baksidan har huden spruckit eftersom tån är alldeles för full av blod. Hela tiden sipprar vävnadsvätska från alla hudhål. Jag har sällan varit så intressant.)

Det som hände, hände igår när alla barn och några till var hemma. En var jättearg pga. en tillsägelse, en sjöng en Monty Python-sång, två var sena till bussen som skulle ta dem till träningen, en satt på köksgolvet och klippte korv … när jag i slitningarna mellan barn, humör och stekpannorna på spisen stängde en dörr utan att tänka på var jag hade fötterna. Det är en dörr som alltid kärvar när det är fuktigt, så jag tog tyvärr i lite extra.

Det skulle jag inte ha gjort. Sedan i förrgår har jag ingen dator, ingen kamera, ingen mobil, ingen plånbok och sedan igår ingen fungerande lilltå. Edit: förlåt, jag glömde den andra. ”Ingen fungerande högerlilltå”, menade jag.

Lilltån är bruten såpass att det ser ut som om jag har en extraled. Det kan man faktiskt ha utan att lida eller vara vanskapt, därav den jämförande röntgenbilden på andra foten. (Eftersom det handlar om röntgen, är världen bakvänd. Höger motsvarar alltså vänster.)

I eftermiddags skulle jag ha deltagit på min faster Ullas begravning och träffat bl.a. alla mina kusiner. But noooooo, då satt jag på akuten. Plats för svordomar: [______________]

(I sex timmar var jag på akuten. Men bara i 1+1+3+2 minuter träffade jag och pratade med sjukhuspersonal. Och 7 delat med 360 blir 0,0194. Mycket intressant.)

Läkaren hette Wien men kom från Tyskland. Han pratade nästan felfri svenska trots endast sex månaders praktik i Sverige och gav mig röntgenbilden ovan, vilket var så omtänksamt att jag höll på att kasta mig om halsen på honom.

Doktor Wiens ljuvliga händer tejpar min dumma tå.

Jajamensan, foten i kläm. Till och med de utstående tänderna stämmer.

Eller som en kompis nyss mejlade:

”Krya på tån. Må fan ta tjuvarna. Och må faster vila i frid.”

55 kommentarer

Hejdå, faster Ulla

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2008 00:03

Förra året dog min Farbror Sten. Hans syster hette helt logiskt Faster Ulla – och från och med igår finns bara min pappa kvar i syskonskaran.

Farbror Sten och Faster Ulla hette alltid just ”Farbror Sten” och ”Faster Ulla”. Min pappa heter däremot Stor-Per eftersom han var äldre än faster Ullas son, som är två meter lång och heter Lill-Per. Det där med att man pga. bättre levnadsstandard och nyttiga grönsaker blir allt längre stämmer förresten inte på min familj. Vi krymper.

Farfar var i sin krafts dagar starkast och längst på kompaniet – 1,83 m lång.
Pappa var i lumpen i sin krafts dagar snabbast på 10-meterslopp och blott 1,82 m lång.
Min Broder Jakob gjorde vapenfri tjänst där inga fysiska företräden mättes och är ynka 1,81 m lång. (Fast han ser ut som Jocke Berg.)

Men tillbaka till Faster Ulla. När hon var liten gick hon med en sparkstötting genom isen och var nära att drunkna. Den som slet upp henne ur vaken var förstås den store, starke brorsan: Farbror Sten. Även Morbror Kalle var nära drunkningsdöden, kom jag på nu. Släkten kunde ha varit bra mycket mindre än den är.

Den här bilden har jag visat upp tidigare.

Faster Ulla i mitten, snyggare än Anita Ekberg. (Min mamma till vänster, Ullas dotter Ann till höger.)

Nästa bild har även den visats upp tidigare – såpass effektivt att den till och med trycktes upp i jätteformat och användes i fonden av en bloggläsande teater.

Pappa försöker ha samma min som 45 år tidigare.

Även här är det Faster Ulla i mitten. Bilden är tagen endast tio år efter båtutflykten, vilket är närapå obegripligt.

På pappas sida blir man 85 år. Alla kvinnor blir förvirrade i 70-årsåldern, så ett töcken på 15 år är vad jag har att se fram emot. Men vi är tydligen förtjusande glada och roliga till the bitter end.

Så även Faster Ulla, som till och med under sitt sista levnadsår försökte locka upp karlar på rummet.

Jag började tidigt, jag. Karln till vänster är Faster Ullas son Johan. Kusingifte var det dock aldrig tal om. (Ännu en reprisbild.)

22 kommentarer

Idag: begravning

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juni 2008 19:43

Gerhard Voigt var en av mina kolleger på Nationalencyklopedin. Första gången jag träffade honom var han en nypensionerad professor (rättsmedicinare) som inte gillade att fiska och golfa och som istället ville arbeta dygnet runt med oss andra redaktörer.

För så var det. Vi jobbade hela tiden.

– Har du suttit här hela natten? kunde man i ett helt naturligt tonfall fråga den som redan var på plats om man kom tidigt till kontoret.
– Retorisk fråga, va? kunde den jobbande svara.

Vi fick samsas om datorerna, som bara räckte till 70 % av oss. Några fick inte ens en stol att sitta på, utan satt på golvet med artiklarna utspridda runt omkring. När arbetsdagen var slut, samlade vi ihop och sorterade artiklarna i redigerade och icke-redigerade högar och hoppades vinna jakten på datorplats dagen efter. Det var kanske ok för en 25-åring som precis hade avslutat studierna.

Men till denna hierarkilösa miljö kom professor Gerhard Voigt, som var van vid sekreterare, delegering samt ordning och reda. Förvånansvärt snabbt föll han in i varje morgons datorkamp, accepterade order som att gå och koka kaffe, jobba 15-timmarsskift och dela telefon med fyra andra. Lunch åt han aldrig, men ibland kunde han ses tugga på en rå falukorv framför datorn. Många gånger när vi svarade i telefon var det någon förskrämd student eller av respekt darrande kollega som bad om ursäkt för att de fanns:

– Förlåt. Förlåt. Skulle det [gulp] möjligtvis [svälj] gå att bli kopplad till [harkel] professor Voigt? Förlåt.
– Aaarå. GEEERHARD! TELEFÅÅÅÅN!

Vem var då Gerhard Voigt? Jo, en ung tysk läkarstudent som blev inkallad i Hitlers armé, instängd i Stalingrad, överkörd av en stridsvagn, flyttad till Sverige och sedan legendarisk obducent, lärare, mentor och jag vet inte allt. Vi älskade honom.

Så här lät det på förmiddagsfikat på redaktionen en dag runt 1989:

– Jag har skoskav.
– Jag är trött.
– Jag ligger efter med 136 artiklar.
– Min mamma har blivit galen.
– Den här maten är inte god.
– Jahaja. Det påminner mig om när vi låg i Stalingrad och inte hade något att äta på flera veckor.

Sa Gerhard Voigt på sin brutna svenska. Här tystnade vi alla och begrundade detta faktum. Vi hade i alla fall mat. Vi var inte tvungna att kriga för Hitler och bli loppbiten inne i de knähöga stövlarna utan en chans att lufta fötterna på fjorton dagar. Men jag var inte riktigt nöjd, utan spärrade upp mina blåa, blåa ögon och sa:

– Men Gerhard. Vad åt ni då då?
– Då Lotten, sa Gerhard lugnt, då åt vi ingenting.

En annan gång satt en frustrerad och relativt högljudd redaktör och hamrade på tangentbordet. Hon tjoade, fnös, svor och gestikulerade mot den mörka skärmen med den blinkande, gröna markören. Precis när jag och Gerhard gick förbi henne, vrålade hon i falsett:

– Nej! Jag dööööör!
– Ja, gör det. Du hade blivit ett mycket vackert lik, sa Gerhard medan han fortsatte att gå.

Det var Gerhard Voigts forskning som såg till att Volvos bilar utrustades med nackstöd och säkerhetsbälte, det var hans rättsmedicinska kunskaper och yttersta noggrannhet som löste tusentals mordfall och det var Gerhard som förklarade passionen för sitt yrke så här:

– De döda hjälper ju oss andra att överleva.

Nu finns han inte i livet längre; idag var vi i Lund på hans begravning. Men han finns i alla citat och minnen som jag tänker släpa med mig resten av livet.

Där precis i mitten sitter jag på mottagningen i en för begravningar på tok för ärmlös klänning och planerar ett hyllningstal.
(Det gick bra.)

27 kommentarer

Idag begravning (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 19 september 2007 10:10

Jag är ingen svartrockare – förutom då i mina svarta hårslingor – och ingen vidare finklädesmännscha heller. Men i eftermiddag ska jag gå på min farbrors begravning och visa respekt och framför allt smälta in bland släktingarna.

Jag har bara varit på fyra begravningar tidigare. Min farmor och farfar dog när jag var såpass liten att det där med begravning faktiskt bara var ett slags släktkalas med kusinerna. När farfar dog, var min lilla senila farmor mest bekymrad över att farfar ju inte var där, nu när alla släktingarna hade dykt upp och allt var så trevligt.

Jag beundrar Broder Jakob som lyckades somna på farfars begravningskaffe.

För nio år sedan dog min fullständigt fantastiska NE-kollega Margareta Ingvar strax efter pensioneringen. På begravningen satt jag stilla och oberörd i tre minuter och sedan hulkande, snorande och storgråtande i en dryg halvtimme. Jag – som i vanliga fall är lika lättrörd som gårdagens havregrynsgröt – fick snyta mig i tröjärmarna tills de var mättade och inte kunde ta emot mer fukt.

Problem idag:

Alla svarta byxor jag har är jeans, utom ett par i manchester som är helt omoderna med flairs flares indiantältsliknande nederdelar.
Alla mina svarta tröjor har krympt på längden så att jag måste dra i dem för att de ska dölja naveln.
Jag har inga svarta skor, inte ens gympaskor.
Den ack så vattenlösliga mascaran.
Frågan om man ska defilera förbi med en blomma, och i så fall vilken blomma.

Nej, jag är ändå inte särskilt bekymrad. Det löser sig. Min farbror var en glad spelevink som hade bara skojat bort eventuella brister i min uppenbarelse om han hade varit med idag.

—–
I kommentarerna tipsar Översättarhelena om begravningsetikett med Magdalena Ribbing.

Uppdatering med dagens outfit:
Vi är hemma i helskinnade torrskor och huset står kvar upprätt och allt. Den i panik inkallade barnvakten har skrivit en lysande rapport.

Vad håller jag i handen och varför?

27 kommentarer