Hoppa till innehåll

Farväl, Sara Danius

Den 8 november 2019 såg mitt schema ut så här:

  • 08 – Prata i radio om prosit, prepositioner och parallellism.
  • 13 – Besöka Storkyrkan i Gamla stan och ta adjö av Sara Danius.
  • 15 – Dricka champagne på KB med bokstavspolare på Östermalm.
  • 18 – Bada badtunna med basketpolare i Eskilstuna.

I vanliga fall skulle jag nog ha skrivit spaltkilometer om bara champagnebubblornas irrfärder, men nu ligger fokus på begravningen.

Iförd inte knytblus – men knytrosett – ställde jag mig i den ungefär 100 meter långa kön utanför Storkyrkan precis samtidigt som Herr Holm gjorde det.

Herr Holm är en kryckförsedd man i 80-årsåldern som jag alls inte känner, men på två röda sekunder kom vi i samspråk och redan efter en minut diskuterade vi huruvida kultursverige skulle bli lite fattigare om någon smällde av en bomb inne i Storkyrkan.

Det var måhända inte ett samtal värdigt en begravning, men jag hade i bakhuvudet tanken att om någon kanske skulle godkänna vårt oseriösa och inte alls dämpade beteende, var det väl Sara Danius. Vi till och med pekade på den i stridsmundering klädde polisen som på en Segway vaktade oss kyrkohuliganer i kön – och så fnittrade vi.

Det där är alltså inte en motorcykel utan en Segway, fullproppad med attiraljer. För att inte tala om hur fullproppad själva polisen var.

Inne i Storkyrkan exploderade blomprakten i färger. Det var sanslöst vackert, men fotoförbudet strängt. Herr Holm och jag satte oss på en bänk samtidigt som vi pratade och pratade.

– Men sitter vi verkligen bra här? sa Herr Holm plötsligt och pekade förvånat på den gigantiska pelaren framför oss.
– Nä vet du va, sa jag och tittade överraskat på pelaren – och så bytte vi raskt plats.

Detta gjorde vi på ett sådär störande sätt som borde vara lite förbjudet: två tomma stolar lockade oss långt fram, långt in, men via tusen förlåt och ursäkta till alla som vi klämde oss förbi, satte vi oss nöjda och fortsatte att prata om att Herr Holm var professor emeritus och att han hade burit Sara Danius på sin arm redan 1962 och att hennes pappa var hans lärare i Viggbyholm och i Finland där han gästföreläser … bla bla bla.

– Jag träffade Lars Danius igen nån gång på 80-talet och han berättade hur Anna Wahlgren tog hand om honom. Alla barn och alla gamla flammor samlades på helger och högtider och så tog hon hand om alla, sa Herr Holm.

Det var 20 minuter kvar tills begravningen skulle börja, när jag pratade på norrländska om mina favoritskrivregler medan Herr Holm på nyfunnen finlandssvenska kom in på Finska kriget 1808–09. Då spände en kvinna på raden framför ögonen i oss. Sammanbitet bad hon oss att vara tysta:

– Men så ni pratar! Kan vi få lite tystnad, tack!

Lika bra som på att prata, blev vi då på att totalt knipa igen. Jag skämdes som en hund och längtade hem till köksbordet. Ett yrväder till rebell kan man ju få vara ibland, men kanske inte just på en begravning.

Herr Holm och jag såg Anna Wahlgren, späd och insvept i något som hade flamencokänsla över sig, rullas in i rullstol. Vi såg alla Saras syskon och syskonbarn, den före detta maken och sonen hålla om varandra och gråta. Och här satt vi på första parkett tillsammans med så många andra människor som inte kände henne egentligen. Ärkebiskop Antje Jackelén sa:

– En sista gång är vi samlade med Sara kroppsligen i vår mitt. Än en gång är det högtid, skönhet och stil kring henne.

Så var det. Hanns Zischler läste ”Dirge in the Woods” först på engelska, sedan på tyska. En kvartett ur Stockholms domkyrkokör sjöng Lacrimosa så att även änglarna grät.

Herr Holm och jag satt satt i södra sidoskeppet och tittade på dem som satt i norra (Peter Englund, Kjell Espmark och Sara Stridsberg samt hela Sveriges skådespelarelit). Precis mittemot mig satt en kvinna som hade lampan på sin mobiltelefon tänd för att hon skulle kunna läsa i begravningsprogrammet – men när hon inte läste lät hon lampan bara lysa på oss.

Jag kisade med ögonen och tänkte på Sara Danius, som säkert inte hade rört en min av ett sådant störningsmoment.

Defileringen, avskedstagande och nedläggandet av rosor av alla i hela kyrkan tog mer än en timme. Stiligt, ståtligt, vackert och högtidligt samt oerhört sorgligt med tanke på allt som i ett slag försvinner när en människa dör.

Där i vänstra hörnet kan ni ana min röda knytrosett.

Men på min begravning ska gästerna få skratta – minst tre gånger. Istället för att läsa bibelord kanske någon kan spela upp ”Insomningsexpert Hubert Lindeman”?

Share
Publicerat iBloggen

29 kommentarer

  1. Ullah

    Tack för denna beskrivning!

  2. Kråkan

    Jag har gjort en spellista på Sp*t*f* med “Min begravningsmusik”

  3. Tack Lotten. Vidpass hur ung är sonen?

  4. Brid

    Formellt vuxen alltså. Det är ju i sammanhanget bättre än 13, som nån trodde. (Är lite överkänslig för närvarande. En vän fick nyligen ett cancerbesked med dålig prognos, och hans dotter är två och ett halvt, nästan.)

  5. Man lär läsa bibelord på din begravning, Lotten. I alla fall om det blir en kyrklig sådan. Sen kan man spela mer eller mindre “konstiga” stycken på CD också.

    Bara idag hörde jag Viggbyholm nämnas i förbifarten på P2. Väldigt kulturellt där med Lars Erik Larsson och Karin Boye bland andra.

    Tack för referatet från begravningen (eller från samtalet med Herr prof em Holm).

    Vad var det för psalmer?

  6. Ökenråttan

    Var Sven-Harry där?

  7. Om du menar Sven-Harry Karlsson, så hade jag inte känt igen honom ens om inte tanten hade lyst en lampa i mina ögon.

    Psalmerna: Jag är på luffen och har inte programmet bredvid mig! Återkommer i frågan!

  8. Här kan ni se hur hela programmet såg ut. Psalmerna var 249, 202 och 297.

  9. Ökenråttan

    Yapp – S-H Karlsson, Daniuses morbror. Inte så lätt att se i den stora församlingen.

  10. Blott en dag (249) och Härlig är jorden (297) är redan på hitlistan för begravningar.
    Undrar om 202, De blomster som i marken bor, kommer att stiga nu.

    Den verkar vara ett synnerligen gott val i det här fallet.

  11. Psalmproblemet som många av oss lider av, är ju att vi aldrig har hört melodin förut. Särskilt i 202 led vi av detta. Man piper tyst med i texten och är en halv sekund sen med alla plötsligt uppdykande, höga toner. Särskilt när vi ju bara hade texten, inte notraderna.

    (Ja, kan ni tänka er: mina nio år som pianoelev lärde mig att sjunga bättre psalmer eftersom jag kan läsa noter. Men pianoklink är jag fortfarande dålig på.)

  12. Off topic, men symboliskt och en allegori för livets förgänglighet.

    För en halv evighet sedan hade vi bloggbåskalas hemma hos mig i Gula Huset. Då fick jag dessa av Cecilia N. (Se bild.)

    Nu ska jag stoppa!

  13. Att inte servera noter till psalmer är ett dåligt sätt, anser jag.

    Det finns ju psalmböcker med noter. Och även om man kanske inte kan ta exakt rätt ton för en not så får man i alla fall en fingervisning om ifall den är lång eller kort och om man ska upp eller ner eller ligga kvar på nästa stavelse.

    Jag råkade ut för något liknande på svärfars begravning. Psalmböckerna på vår bänk var utan noter. Det är ungefär det bestående minnet av den.

    Kolla min blogg, Lotten. Just nu lagar jag för glatta livet. (Eller ja. Glad att jag måste är jag inte.)

  14. Ökenråttan

    När min lilla Mamma skulle begravas var det jag som höll i planerandet, storasyster som jag är. Och gammal flickscout! Min yngsta syster skickade lite förslag till psalmer. Jag slog upp dom i psalmboken och blev mer och mer förundrad. Det visade sej att systeren hade gått efter numreringen i den gamla psalmboken och allt redde ut sej.

  15. Jag måste ställa en nyfiken fråga: Var Horace på begravningen?

    Och så skulle jag vilja peta in ett “som” på lämpligt ställe i texten.

  16. Ökenråttan

    Tolkning av något helt annat. Hur uppfattar ni detta yttrande, fällt av en middagsgäst om maten som presenteras: “Det här ser nyttigt ut.” Är det ett positivt omdöme eller inte? Spontant nu!

  17. Jag tycker att jag har jättemånga “som” instoppade överallt i texten, Niklas!

    Näää, Horace var inte där. Hade han vågat sig dit, hade okvädinsorden haglat.

    Nu till Ökenråttans fråga: “Det här ser nyttigt ut.”

    Hm. Jag tror att det är positivt, men att samma person kan greppa en stor bakelse med de trista orden “egentligen borde jag inte”.

  18. ÖR, jag tror det är en könsfråga eller möjligen en fråga om vilken inställning man har till livet. Från mig hade det inte varit särskilt positivt, inom mig hade det låtit så här: “Det ser inte särskilt gott ut. Vad ska jag säga som låter positivt?”

    Lotten, i mina öron (ögon) haltar den här meningen utan ett “som”: “Lika bra på att prata, blev vi då på att totalt knipa igen.”.

  19. Christer, the Long Distance PT

    Apropå inställning till livet fick jag häromdagen upp följande aktuella visdomsord i mitt fb-flöde:
    “Om man väljer att inte glädjas åt snön har man mindre glädje i livet, men lika mycket snö”

  20. Åh, Niklas! Helt korrekt! Tack!

    Och jag blir så sprudlande glad när det snöar! (Fast inte i slutet av april kanske.)

  21. ÖR, du måste vara den perfekta värdinnan som inte sa nåt utan bara stillsamt undrade i ditt inre! Hade någon sagt så om min mat hade jag helt reflexmässigt och luttrad av alla försök att få i barnbarnen nåt läckert som kronärtskockor eller hjortsadel, svarat: “Jovars, men jag har lite Mamma San-köttbullar i frysen om du hellre vill ha det.”

  22. Ninja i Klockrike

    Om personen ifråga är en skojfrisk sort så kan det mycket väl ha varit ett försök att vara rolig och samtidigt tala om att det såg vansinnigt läckert ut.
    Jag skulle utan vidare kunna kläcka ur mig’ det här ser nyttigt ut’ vid ett middagsbord. Möjligen med skillnaden att jag nog hade valt värdinna något noggrannare. En gammal vän som vet precis hur mina tankar brukar vandra vill, och som inte funderar på vad jag menar. Hemma hos en bekant, näe.

    Till min kolonilottsinnehavande vän kan jag utan vidare spisning förkunna att ‘ kål är ren ondska’ när hon förevisar skörden.

    Jag har lärt mig att man på begravning kan ha någon tämligen okänd psalm, men att huvuddelen bör vara igenkända och lättsjungna. Det är inte vänligt att låta folk sitta och humma med, för då känner sig begravningsgästen inte delaktig, och det ska den helst göra.
    På Salig Makens begravning sjöng vi psalmerna 256, Var inte rädd med text av Ylva Eggehorn, 769, Gud i dina händer och 297. Härlig är jorden och spelade Spiegel im Spiegel av Arvo Pärt. Efter tre år gråter jag fortfarande när jag hör de två första, det hjälps inte.
    Att göra en spellista på spotify med begravningsmusik var mycket smart, det ska jag nog också göra.

  23. Mycket vackert och stämningsfullt! Tack Ninja, helt i linje med min syn på balett.

    Visst kan man säga “Det här ser ju nyttigt ut” om man vet att mottagaren kan tolka budskapet rätt. Gör man det om Glace au four blir det i alla fall hyfsat tydligt.

  24. Sen finns det ju psalmer som är lättsjungna utan att vara oerhört vanliga på ett annat sätt: på farmors begravning, på våren, sjöng vi “Likt vårdagssol i morgonglöd” som har samma melodi som “I denna ljuva sommartid”. Jag har för mig att det finns en höstpsalm med samma melodi också, eller kanske med melodin till “Den blomstertid”.

    Min kompis prästen säger att på barndop, där ibland alla närvarande är ovana gudstjänstbesökare, kan man med fördel sjunga “Gud som haver” på melodin till “Blinka lilla stjärna”. Nästan alla kan texten, och alla kan melodin, åtminstone om de har vuxit upp i Sverige.

  25. En annan båstråd: Salig Krogkommissionen i DN, under hemlig ledning av Magdalena Ribbing, brukade ofta berömma efterrätter med nyttig vispgrädde.

    (Nu blev jag osäker. Var det Krogkommissionen det hette då, eller heter det så nu? Nåja. Den som var på den tiden i alla fall. Den nuvarande har inte fullt så roligt språk, men det är fortfarande mest givande att läsa om dåliga krogar, ty de riktigt bra brukar ändå ligga över vår prisklass.)

  26. ”Lär mig du skog att vissna glad” är på I denna ljuva sommartids melodi. Nr 304.

    Jag hade ett dop där de inte kunde så många psalmer men ändå ville sjunga mycket. T ex Imse vimse spindel. Så då gjorde vi det. Sen predikade jag om andra trosartikeln till de rörelserna.
    Det sade mormor och farmor att de alltid skulle tänka på framledes till den sången.

  27. Kanske att nyttighetsaspekten kan tolkas i ljuset av föregående samtalsämne?
    Och tonläge, och huruvida meningen avslutas med ., ? eller !

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.