Hoppa till innehåll

Idag: begravning

Gerhard Voigt var en av mina kolleger på Nationalencyklopedin. Första gången jag träffade honom var han en nypensionerad professor (rättsmedicinare) som inte gillade att fiska och golfa och som istället ville arbeta dygnet runt med oss andra redaktörer.

För så var det. Vi jobbade hela tiden.

– Har du suttit här hela natten? kunde man i ett helt naturligt tonfall fråga den som redan var på plats om man kom tidigt till kontoret.
– Retorisk fråga, va? kunde den jobbande svara.

Vi fick samsas om datorerna, som bara räckte till 70 % av oss. Några fick inte ens en stol att sitta på, utan satt på golvet med artiklarna utspridda runt omkring. När arbetsdagen var slut, samlade vi ihop och sorterade artiklarna i redigerade och icke-redigerade högar och hoppades vinna jakten på datorplats dagen efter. Det var kanske ok för en 25-åring som precis hade avslutat studierna.

Men till denna hierarkilösa miljö kom professor Gerhard Voigt, som var van vid sekreterare, delegering samt ordning och reda. Förvånansvärt snabbt föll han in i varje morgons datorkamp, accepterade order som att gå och koka kaffe, jobba 15-timmarsskift och dela telefon med fyra andra. Lunch åt han aldrig, men ibland kunde han ses tugga på en rå falukorv framför datorn. Många gånger när vi svarade i telefon var det någon förskrämd student eller av respekt darrande kollega som bad om ursäkt för att de fanns:

– Förlåt. Förlåt. Skulle det [gulp] möjligtvis [svälj] gå att bli kopplad till [harkel] professor Voigt? Förlåt.
– Aaarå. GEEERHARD! TELEFÅÅÅÅN!

Vem var då Gerhard Voigt? Jo, en ung tysk läkarstudent som blev inkallad i Hitlers armé, instängd i Stalingrad, överkörd av en stridsvagn, flyttad till Sverige och sedan legendarisk obducent, lärare, mentor och jag vet inte allt. Vi älskade honom.

Så här lät det på förmiddagsfikat på redaktionen en dag runt 1989:

– Jag har skoskav.
– Jag är trött.
– Jag ligger efter med 136 artiklar.
– Min mamma har blivit galen.
– Den här maten är inte god.
– Jahaja. Det påminner mig om när vi låg i Stalingrad och inte hade något att äta på flera veckor.

Sa Gerhard Voigt på sin brutna svenska. Här tystnade vi alla och begrundade detta faktum. Vi hade i alla fall mat. Vi var inte tvungna att kriga för Hitler och bli loppbiten inne i de knähöga stövlarna utan en chans att lufta fötterna på fjorton dagar. Men jag var inte riktigt nöjd, utan spärrade upp mina blåa, blåa ögon och sa:

– Men Gerhard. Vad åt ni då då?
– Då Lotten, sa Gerhard lugnt, då åt vi ingenting.

En annan gång satt en frustrerad och relativt högljudd redaktör och hamrade på tangentbordet. Hon tjoade, fnös, svor och gestikulerade mot den mörka skärmen med den blinkande, gröna markören. Precis när jag och Gerhard gick förbi henne, vrålade hon i falsett:

– Nej! Jag dööööör!
– Ja, gör det. Du hade blivit ett mycket vackert lik, sa Gerhard medan han fortsatte att gå.

Det var Gerhard Voigts forskning som såg till att Volvos bilar utrustades med nackstöd och säkerhetsbälte, det var hans rättsmedicinska kunskaper och yttersta noggrannhet som löste tusentals mordfall och det var Gerhard som förklarade passionen för sitt yrke så här:

– De döda hjälper ju oss andra att överleva.

Nu finns han inte i livet längre; idag var vi i Lund på hans begravning. Men han finns i alla citat och minnen som jag tänker släpa med mig resten av livet.

Där precis i mitten sitter jag på mottagningen i en för begravningar på tok för ärmlös klänning och planerar ett hyllningstal.
(Det gick bra.)
Share
Publicerat iBloggen

27 kommentarer

  1. Vissa människor minns man för evigt bara p g a sin närvaro.
    Skulle Gerhard ha märkt din för armlösa klänning?

    Allt gott!

  2. Ja, Jessika, Gerhard skulle ha märkt den — och uppskattat den.

    MEN VAIHELV… Jag sitter fast i Tranås! Skogen brinner! Hela tåget står still medan skogen brinner upp!

    (Snacka om realtidsrapportering!)

  3. Jag hör till dem som lade en hundring i månaden till NE i åratal innan det blev något.

    Jag bugar åt Gerhard och tänker på honom när jag bläddrar i min upplaga av NE (som hade utgivningsuppehåll när Sovjetunionen föll samman, pga alla nya statsbildningar)

  4. Fint skrivet om GV iallafall. Hoppas det slutar brinna snart.

  5. Mjae, Plastfarfar, vi hade inte utgivningsuppehåll … Det var visserligen lite rörigt runt 1990 (när jag var ansvarig för bl.a. ämnet geografi, trallala), men något uppehåll hade vi inte. Kanske blev ett eller två band lite sena?

  6. Aaahaa. Nu kom jag på att något band blev sent för att planeringen (a-ale, alf-ano, anp-ass, ast-bau, bav-bog, boh-bru osv.) inte höll — och vi skyllde på det stökiga Östeuropa! Så var det nog!

  7. Och här sitter jag i ett brinnande Tranås. Vi har inte hört ett ljud av tågpersonalen på en timme, men nu har jag läst på nätet att regnet som faller här har hjälpt till så att vi kanske kommer iväg vid 21-tiden. Nu alltså.

    Hellre Tranås än Stalingrad, right?

  8. ab

    Det var ett fint inlägg.

  9. Va! Sitter du kvar i Tranås än?
    “Svart tågdag” står det på DN’s nätupplaga och i ditt fall kanske i dubbel bemärkelse då? Nåväl, hoppas att ni får rulla snart!

  10. TorpSara

    Det var ett mycket fint inlägg. Jag hoppas att något liknande blir skrivet om mig när jag dör… Men det tror jag inte… 🙂

  11. Orangeluvan

    Åh, tillåmed jag kommer ihåg den tyska obducenten. Mitt favoritcitat:

    – Det är inte lika illa som att bli överkörd av en schtridzvagn. (Citerar jag rätt nu, Lotten?)

  12. Lotta

    Det kanske inte hör hit, men jag kom att tänka på (det var nog Stalingrad) årets sommarpratare. Att ta med en f.d. rysk spion i landets mest populära(?) radioprogram och låta honom prata om spiontiden känns otroligt svenskt! Vilket annat land har så mycket självdistans/självgodhet/grundtrygghet? Och jag, en typisk svensk(?)tycker det låter riktigt spännande!
    Hoppas det har slutat brinna!

  13. Kalla det vad du vill, Lotten, men jag har tyvärr bara minnet kvar av en skriftlig ursäkt om en sen utgivning av ett eller möjligen två NE-band i början av 90-talet.

    Där påtalades de nya avknoppningarna från USSSR som orsak, och det handlade om värlskartan i bandens innersidor.

    Annars har jag relativt nyligen läst Antony Beevors bok om slaget om Stalingtrad, och är än mer imponerad av Gerhard, som kunde uthärda detta och sen fortsätta med ett med ett rikt liv.

    Det är stort

    (Besudla inte gärna Gerhards minne med tågförseningar eller skogsbränder. Den mannen bara måste ha stått över sånt)

  14. Du citerar helt rätt, Orangeluvan! Ett annat citat:

    – Fräckt som snus!

    (Han använde “som snus” som allmänt förstärkningsord.)

    Liten brandrapport:

    Efter två timmar i Tranås klev vi av tåget. Sedan åkte 300 tågresenärer i bussar till Mjölby och stod framför ett tomt, mörkt tåg i tio minuter. Ingen visste något, men ala var på gott humör. (Jag kände mig som en polack 1943.)

    Nu har vi stannat till i Linköping och plockat upp folk som inte får sitta eftersom vi har tagit deras platser. Argumenten haglar och hälften av resenärerna dricker hejdlöst med öl.

    Men Stalingrad är det icke!

  15. Nejdå, Plastfarfar, här besudlas inte. Om Gerhard hade varit här, hade han varit den förste att se det dråpliga i situationen. Han hade nästan gått ut i skogen och hällt vatten på elden också.

  16. Jag tycker det här inlägget var ett hyllningstal!

  17. Vilken fin minnestext om Gerhard. Och om han skulle ha uppskattat klänningen var det absolut rätt val.

    Tur att du inte fastnade i Tranås, jag blev orolig där ett tag.

  18. Lotten – det här var fantastisk läsning! Säg att du delade med dig av detta i hyllningstalet!

  19. Vem vet, kanske kände Gerhard min tyske farfar som också kallades in till Hitlers armé och blev tillfångatagen i striderna vid Stalingrad. Farfar var också en av dem som kom levande därifrån och kunde berätta om det han upplevt. Visserligen var han rätt förtegen, men alla brev han skrev till min farmor under tiden i fångenskap finns bevarade. Och han hade skrivandets gåva, farfar.

  20. Om detta var en hyllningstext (och ja, några citat dristade jag mig till i talet) skulle ni ha hört den djefla mannens tal … intet öga torrt.

    Isabella: Har du bloggat om din farfar? (Lite egotänkande från min sida — jag vill ju läsa de där breven!)

  21. Gerhard, om klänning och sånt. Vissa människor är menade att lämna sina avtryck på jorden. Och det menar jag på största allvar.

  22. /ingrid

    Jättefint skrivet om Gerhard, Lotten. Önskar jag hade kunnat höra ditt och den djefla mannens tal.

    Vilket långt och (underdrifternas underdrift) varierat liv, vad mycket GV överlevde, att han kunde börja koka kaffe fint som snus i sjuttioårsåldern. Att han kom levande från kriget, att inte bilen brann upp när han körde genom Höganäs med bensinen skvättande och tanklocket i handskfacket.

    Jag har också ett GV-citat från NE-tiden: när jag haltade omkring på redaktionen efter att ha trillat av en häst frågade jag GV om han trodde att jag kanske hade nån spricka i i nåt ben nånstans. “Det ser man först efteråt.” Förstås.

  23. Anonymous

    Fint skrivet, och du höll ett jättebra tal igår!
    Och föresten: Jag la inte märke till att armarna på din klänning var för korta!

    //Nina (Gerhards barnbarn)

  24. Nämen hej Nina (som jag förlåtförlåt inte hann hälsa på igår) — vad kul att du hittade hit!

  25. […] fullkomligt logisk förklaring. En av mina mest fantastiska kolleger på Nationalencyklopedin var Gerhard Voigt, som deltog som ”medic” i andra världskriget. (Jag tittar på ”Band of Brothers” och där […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.