Hoppa till innehåll

Ännu en begravning

Så, nu har vi varit på svärfars begravning. ”Så” i förra meningen andas lättnad – för så är det ju.

Mitt livs begravningar är vitt spridda och till igår på ena handen räknade. Farmor och farfar, mormor, min farbror Sten, NE-kollegerna Margareta Ingvar och Gerard Voigt. (Jag tror tydligen att jag har sex fingrar på ena handen.) Och så svärfar nu. Faster Ullas begravning i november förra året missade jag eftersom jag satt på akuten med en bruten . (Förlåt, jag förstår att alla länkar distraherar – strunta i dem bara.)

Men nu var det första gången som jag var på begravning med mina egna barn närvarande. Skulle det funka? Det finns de som anser att tio år en lämplig åldersgräns. Eller tolv. Eller femton. Eller elva. Eller nio. Vi struntade i detta och tittade på våra barn: var de mogna? Skulle de på något sätt må bättre av att inte sitta med på begravningen? Kan man fara illa av att se alla släktingar hulka, snora, snörvla och bete sig? Kanske. Ptja, det var väl värt ett försök i alla fall.

Utanför kyrkan satte sig Sexåringen i den gråtande djefla mannens knä och gjorde en rullad av den vita slipsen. Nioåringen i mitten skrattade tills tårarna rann och alla sörjande blev på ett ganska uppsluppet humör.

Väl inne i den fulla kyrkan delade vi på metervis med hushållspapper. (Jag hade en hel rulle med mig eftersom jag aldrig gråter i vanliga fall och ju därför har tårar på lager.) Prästen sa vackra ord, änkan sa vackra ord, vacker musik spelades tills jag fick börja återanvända hushållspapperstussarna som låg i drivor på golvet.

Barnen förklarade efteråt att de var nöjda med att de hade fått vara med, men att det var konstigt att farfar faktiskt låg där i kistan.

– Vart ska farfar ta vägen nu?
– Ja, kroppen ska till ett krematorium, där den eldas upp. Och så tar man vara på askan och häller ut den där man vill. I havet kanske.
– Vad har han på sig?
– Badbyxorna som han dog i.
– Inget annat?
– Nej, varför skulle han ha det? Han var ju en simmare. Som dog i vattenbrynet.
– Men … men … men. Nähe, ok.
– Det var ju tur att han inte var på maskerad när han dog.

När alla skulle tåga ut ur kyrkan stannade Sexåringen vid kistan och deklarerade att han faktiskt fick stå där hur länge han ville, så det så. Änkan tog honom då resolut i handen och förklarade att nej, nu har vi sagt hejdå. Sexåringen accepterade utan knot.

 

Sedan klättrade han upp på en sextonårig sysslings axlar och satt där resten av kvällen.

 

Nioåringen (som i finkläderna från Ukraina syns i mitten på översta bilden) gick tillsammans med alla andra ner till havet för att stå på platsen där farfar dog. Men så var ju vågorna så ljuvliga, så … ja. Begravningskläder eller ej … det blev ett dopp i dem för det hade nog farfar gillat.

På kvällen vidtog festligheterna med mat i långa banor och roliga tal, sång och musik och hallabaloo. Kusinerna fick slåss i trädgården, svägerskorna spy i badkaret, övriga släktingar dricka upp farfars whisky och någonstans satt den avlidne och tittade och förmodligen sa han ”bra, det där är mina tag”. För det sa han nästan alltid.

Nu tänker jag faktiskt inte dö på en sisådär femtio år, men jag har lust att börja planera min egen begravning. Den ska bli rolig. Det berättar jag i detta nu för min djefla man, som sömndrucket (det tar på krafterna att begrava sin pappa) säger:

– Kommer inte på fråga, när någon av oss dör ska jag börja bestämma var skåpet ska stå.

Share
Publicerat iBloggen

25 kommentarer

  1. Själv tycker jag inte att det finns någon åldersgräns för att vara med på en begravning. Jag tycker att man ska få vara med hur ung man än är.

    Det verkar som om svärfars begravning var trevlig, för visst är det bra när glädjen finns med på en kant.

    Wv: endis, det är väl så det är just nu för er: slut är

  2. Nu blev jag änna lipig… Vad fint.

    Jag tror det är bra att barn är med på begravningar. Det hade nog varit väldigt bra för mig att vara på mammas när jag var liten, men så var inte seden då.

    Och det är bra att du är tillbaks från förskingringen (utriket), nu har jag nånstans att gnälla om att A-kasse-handläggare (hur fan gör man med ord där man skulle vilja ha två bindestreck, jag glömmer jämt hur det ska vara) skriver i sina brev att man ska svara på VART man arbetat och VART man arbetar nu. O tempora o mores säger jag… 😉

    Och I DN skriver de triologi, om Millenium. Bäst jag emigrerar till nån liten ö med böcker med gamla verbböjningen, jag känner mig som en fossil, eller som min numera döde språkfascist till fars dotter. (Och där är det också oklart, var ska s-et sitta ijänklien?)

    wv säger bicar. Är det en vicar med grissjuke-inducerad förkylning? Bra att prästen är med här på ett hörn också, inte bara i bloggen utan i kommentarsfältet…

  3. Lena/northofsweden

    Det låter som en fin begravning.
    När mina farföräldrar dog 1969 var jag tolv och min bror sju och vi fick inte vara med på begravningarna, för vi ansågs för små för det. Det har jag nog aldrig förlåtit mina föräldrar – farfar var min älsklingsfarbror, en oerhört barnkär och chosefri man. Jag minns att vi stod i fönstret hemma och tittade på begravningståget med likbilen främst när den kördes till kyrkogården. Det kändes så tomt. Jag tycker det är ganska självklart att barn ska få vara med när människor de stått nära dör; de måste ju få något slags slutpunkt, precis som vi vuxna.

  4. Och jag tror att det är bra för barn att gå på begravning och få det direkta avslut som döden ändå är, må så vara att barn hanterar död olika. Hade varit konstigt att dela upp barnaskaran. Ni får gå men ni andra får stanna hemma, så i den mån ni behöver bekräftelse såhär efteråt tror jag att ni gjorde helt rätt.

  5. Självklart ska barn delta vid begravningar. De behöver ju också säga hej då. Och lika självklart ska en begravning avslutas i dur. Alla vill väl minnas det roliga med den bortgågne?

    (Men det är inte lätt alla gånger. Brorsan dog i cancer redan 42 år gammal. Det var tungt för alla och ingen kväll i dur, precis)

    Skicka f.ö sexåringen min respekt, hälsningar och vad h*n nu gillar bäst.

    Det är h*n värd.

  6. Så där ungefär tycker jag också att begravningar ska vara. Fast det var synd om de spyende svägerskorna. Det momentet kunde fått utgå.

    Hoppas du inte fick skavsår på näsan av hushållspappret.
    En erfaren begravningsgråterska tipsade mig om att tygnäsdukar är mest skonsamma i det avseendet.

    Fast börjar man återanvända en hushållspappersrulle kanske det är svårt att få tygnäsdukar att förslå. Lakan?

  7. Margareta

    å Lotten så finskrivet om begravningen. Klart att barnen ska vara med, det blir ju ett avsked för dem också. På 40-talet när jag var 5-6 år dog min älskade morbror endast 23 år (diabetes sedan 6årsåldern).Han lät mej sitta i knät när han tog ur sitt emaljöga för att rengöra det. Jag fick tummas med mormor om att aldrig försöka ta ur något av mina ögon, det har jag heller aldrig gjort.(är 69 år nu)När han skulle begravas minns jag att mamma hade flera samtal med sina föräldrar om jag skulle få vara med på begravningen, hon lyckades övertala dem, så jag var med. Sedan har jag låtit våra två flickor vara med vid begravningar inom familjen. Min värsta, var dotterns sambos begravning. Att inte kunna hjälpa henne få sin älskade tillbaka, det kändes hårt.

  8. Lo

    Väldigt fint. Och bra att barnen fick vara med – själv har jag, otroligt nog, lyckats missa alla mina mor- och farföräldrars begravningar.
    När morfar dog ansågs jag vara för liten (men fick vara med på kaffet efteråt och var mäkta arg för att alla skrattade och hade trevligt på det där lättade efter-begravningen-sättet, eftersom jag inte sett dem gråta i kyrkan kunde jag inte förstå hur de kunde vara glada), när farfar och mormor dog var jag utomlands och när farmor begrovs födde jag barn.
    Alla dessa avsked saknar jag.

  9. Själv debuterade jag på begravning dagen före min 5-årsdag, när min farfar begravdes. 3 år senare var det dags för min bror och sedan har jag varit på oräkneliga begravningar. Jag skulle kunna skriva en artikel om "Berömda mäns begravningar som jag varit på".
    Den i särklass roligaste var Göran Tunströms.
    På min ska det vara en tretimmarskonsert.

  10. Får jag förhandsbeställa ett dedicerat exemplar av "Berömda mäns begravningar som jag varit på"?

    Det var alls inte meningen att någon skulle börja gråta, AB. (Fast visst är det lite skönt när det händer?)

    Nu slår vi alltså gemensamt fast att barn kan vara med på begravningar och att de i vissa fall SKA vara med på begravningar. Särskilt män med emaljöga bör ha många barn med på sina begravningar.

  11. Jag tycker inte det bör finnas någon generell åldersgräns för när man är "stor nog" att få gå på begravning.

    Däremot tror jag att det är bra att vara förberedd. Både som barn: vad är det där begravning för nåt egentligen? och som vuxen: om det här blev fel: hur avbryter vi barnets närvaro?

    Dottern var två när hennes farmor dog. Då var morfar hemma med henne och nyfödde lillebror.

    När min mormor dog var hon fem och följde med.
    Då tror jag maken var hemma med sonen som var världssämst på att sitta still i alla lägen. Dessutom tror jag inte han hade något som helst minne av min mormor.

  12. Äsch, nu glömde jag ändå tipsa som jag tänkt:

    Hos begravningsbyrån finns en bok som heter farfar och lammen. (Eller morfar och fåren, nåt sånt.)

    Den handlar om vad som hände när "Kalle"s farfar/morfar dog.

    Jag tror den är gratis.

  13. Jag kan berätta att jag och Sexåringen gick till kyrkan i förväg — dels för att titta på alla förunderligheterna och få dem förklarade (i den mån det går), dels för att låta de mest svårhejdade känslorna ebba ut en smula före ceremonin.

    Vi hade vårt eget lilla gråtkalas, han och jag. Bitterljuvt, renande, omtumlande; det var lite som att svingas runt i en karusell.

  14. Det finns en annan bok om död och sorg. Sorken Muffin vars farfar blir grå och gammal, eller något ditåt. Som Cecilia säger så har Fonus etc., koll på dom där, också kyrkor.

    Döden är ju i sig ett rätt abstrakt begrepp. Vadå död? Men jag tror definitivt inte på något som åldersgränser, precis som du är inne på Lotten. Sunt förnuft får avgöra. Och den djefla mannen, bra tanke att ta med sexåringen till kyrkan innan och titta på allt som kunde vara konstigt!

    Tänker på er!

  15. Örjan

    Barn och begravning.
    Är det olika uppfattning/vanor i olika kulturer?
    Tänker på begravningtåget för John F Kennedy, och bilden där hans yngste son gör en honnör.

  16. När farmor begravdes var vår då 3-åriga dotter på dagis. Yngsta dottern, då åtta månader gammal, fick följa med.
    Hennes glada joller under begravningsakten lättade upp lite. Att hon dessutom delar ett förnamn med farmor var symboliskt; allt går vidare.

    Vem som än fällde kommentaren om maskeraddräkten kommer att gå långt!

  17. Lo

    Muffin (eg. Herr Muffin) är ett marsvin som dör av ålderdom. En fin bok med ett lätt skruvat slut. Mina egna barn har bara varit på en äldre, för dem okänd, släktings begravning (några andra tillfällen har gudskelov inte uppenbarat sin ännu!) och det lättar upp stämningen lite med barn i kyrkan, det gör det. På ett fint sätt.
    Och det låter mycket klokt att ha en egen stund i kyrkan innan alla andra kommer!

  18. Bra det "din djefla man". När jag var präst så fick jag ofta frågan just om barn och då såg jag alltid till att barnens föräldrar tog med sig barnen 45 minuter innan till kyrkan eller kapellet så tittade vi in, pratade om vad som skulle hända, tog en kik på kistan och sånt. Avdramatiserade utan att ta bort heligheten och det speciella. Det innebar att barnen slapp uppleva något "konstigt" – de var ju bättre förberedda än många av de vuxna, de var oftast också lugnare under själva ceremonin eftersom de kollade så att jag gjorde rätt 🙂 och eftersom vi också hunnit prata om att vara ledsen och sånt så kunde föräldrarna känna att de kunde gråta utan att behöva oroa sig för sina barn. En del föräldrar tyckte att stunden innan var viktigare än själva begravningen även för dem själva.
    Så jag kan lugnt säga att barn ska med på begravningar: se till att prata med prästen innan om det, och inse att det faktiskt inte är hela världen om barnet pratar under begravningsakten – ja, någon har dött men begravningen är inte bara avsked utan också en fest för det liv som pågår och följer. En person har satt ett hack i tiden, i minnet hos oss som är kvar. Vi får minnas och gå vidare med det som vi lärt oss av dem.

  19. Tack, Deeped — särskilt det där om att det är ok om barnet pratar under själva begravningsakten.

    Barn är ju barn. Talande sådana.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.