Etikett: basket

Än en gång har jag tappat rösten

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2009 16:54

Man kan helt enkelt se det som att jag har fått mitt straff för att jag förvandlades till häxa. (Men det har jag i så fall fått förut också. Det är ett extremt effektivt straff.)

Dagen har tillbringats i ett basketsekretariat. Där kan man ju trycka på en mistlursliknande tuta så fort man vill något – sedan blev det förstås värre när jag som varande Harpo skulle förklara mig för domarna eller coacherna. Då tog jag fram mitt jag-är-hes-notisblock.

Vissa lappar användes oftare än andra:

”Jag kan inte prata. Det beror inte på okunskap utan på att jag är hes.”
”Hesheten har även satt sig på ögonen. Vem var det som fick foulen?”
”Faan.”
”Jaja, jag vet. Jag har skrivit sådana här protokoll sedan 1979.”
”Du behöver inte viska. Det är jag som har tappat rösten.”

Den lilla högen efter bara en match. (Det är inte mina vackra naglar där borta vid pennan.)

Jag avslutar genom att citera mig själv ur ett åtta år gammalt kåseri som handlar om hur jag är helt utan röst. Observera att det är helt sant, det här:

Men nu går det rykten om mig. Jag har blivit en celebritet. Alldeles nyss ringde det på dörren. Jag stod med armarna i en läbbig propp i avloppet, men slet mig loss och fick med armbågen upp ytterdörren. Utanför stod Fyraåringens kompisar från dagis. Sex barn i fyra–femårsåldern tittade upp på mig, och jag vinkade käckt med en svart hand för att hälsa dem välkomna. Barnet som stod längst fram sa med både beundran och bävan:

– Hej, vi undrar om vi får titta. Alla i skolan pratar om dej. Har du verkligen tappat brösten?

12 kommentarer

Det här med sport

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2009 12:01

Igår samlades vårt basketlag för att spela uppvisningsmatch mot en s.k. herrklubb.

Vi – avdankade, gamla elitspelare och unga, avdankade fantaster samt halta och lytta gamla basketidioter – mötte ett gäng killar som inte kunde spela basket utan som bara ville ha kul tillsammans. Ungefär som att hoppa bungyjump, låtsasröka cigarr eller dyka från 10-meterstrampolinen. Som de proffs vi ju är, fick vi 1 500 kronor för insatsen. (Kan detta vara en lukrativ bransch att ge sig in i?)

När jag och Bästisgrannen gick i högstadiet, hade vi en gympalärare som sa till oss att det inte var någon skillnad på tjejer och killar när det gällde de fysiska förutsättningarna. (Det mentala nämnde hon inte.) Hon sa också att om vi ville springa snabbare än killarna, så var det bara att träna. Om vi ville bli starkare än killarna, så var det bara att träna. Eftersom jag varken var särskilt snabb eller stark, gäspade jag och lade denna information på en avlägsen hylla långt inne i ett dammigt hörn av hjärnan.

Men inte Bästisgrannen, inte. Hon tränade, tränade, tränade och tränade. Hon skulle klå killarna! Hon skulle springa 60 meter på 8 sekunder och ta 80 kg i bänkpress! Hon skulle bli bäst i klassen!

Av förklarliga skäl gick detta inte så bra. Än idag pratar hon om sekunden när insikten kom: att gympaläraren hade lurat henne. Numera gillar vi läget och spelar basket mot killar med hjälp av list istället för snabbhet och muskler.

Vi blev igår totalt mosade. Höjdpunkten i min basketkarriär kom efter fem minuter, när någon av killarna skrek:

– Spela tajtare försvar på elvan!
– Jag hinner inte! Hon är så snabb!

Ja. Jag har tröjnummer 11. Jag hade svettiga, håriga 100-kiloskarlar på min rygg i en hel timme (ajdå, med den formuleringen kommer jag att locka hit fel sorts läsare), jag blev omkullsprungen som vore jag en pappersdocka och jag blev fasthållen i handlederna som om jag höll på att falla ner från en balkong i en tv-deckare. Men … vi vann.

Vi vann! Vi vann! När slutsignalen gick, hade vi gjort fler poäng än de svettiga, håriga muskelpaketen! Vi vann!

Senare på kvällen vann Sverige första matchen i hockey-VM med 7–1. Visserligen mot ett plutteland som Österrike. (Fast de har ju Mozart, Mahler, Franz Klammer, Hermann Maier och en massa Straussar så det är inte mer än rätt.) Men vi vann! Vi vann! Eller … ”vi” vann kanske man ska skriva när det faktiskt var Omark, Harju, Weinhandl, Andersson, Pettersson och Lundström och alla de andra som gjorde’t.

Om man hade en glädjemätare som kunde analysera mitt humör (vi kan säga att det är en tidsaxel och en procentaxel på mätaren), så skulle kurvan se ut som en EEG-kurva. Mycket upp, mycket ner. Nu kommer vi till det vetenskapligt analyserande skedet i denna text:

– Är sportnördar gladare och ledsnare oftare än de sportlikgiltiga och lever de verkligen lika länge?

Om man kisar kan man se Bengt-Åke Gustafsson alldeles i inledningen. (Om detta namn är okänt för mina läsare: han är Tre kronors nuvarande förbundskapten. Om ”Tre kronor” är ett okänt namn för mina läsare: det betyder ”Sveriges landslag i ishockey”.)

Om man kisar kan man se vem som ringde till mig i fredags.

15 kommentarer

Klarinett-tut och annat

Publicerat av Lotten Bergman den 12 mars 2009 05:51

Den nyblivne Sjuttonåringen bjöds igår på sitt livs första födelsedag utan föräldrasång och tända ljus. Jag och den djefla mannen var på respektive i-ottan-jobb i olika städer och överlät gympapåsar, overaller och tandborstar samt klagosånger över finnar till barnen att själva hantera. För att lindra saknaden efter oss, ringde jag vid halv åtta på morgonen:

– Hur … går … det ..?
– Men mamma! Vi klarar oss! sa Fjortonåringen och sjöng en trudelutt och borstade tänderna på Sexåringen medan jag i bakgrunden hörde Elvaåringen diskutera busstider med Nioåringen.

Buss ..? Va? Nioåringen? Som ju inte alls åker buss till skolan!

– Va? Hallå, hallå? Varför pratar Nioåringen om buss? Hon ska ju gå med Sexåringen till sko…
– Men mamma! Hon ska bara åka buss till simskolan senare idag. Calm down.

På eftermiddagen hann jag vara hemma i några minuter för att (helt i onödan) ge instruktioner till barnen som hade utökats med en 17-årig kusin. En basketträning krockade med en klarinettkonsert som krockade med en försvunnen mattebok som krockade med min egen basketmatch som krockade med matlagningen. När jag kollade läget klockan 17:05 hade de sex klämt ihop sig på ungefär tio kvadratmeter där alla pratade i munnen på varandra – utom klarinettisten som övningstutade och kusinen som sov tungt med tuhut-skriiiitsch-tuhuuten en meter från örat.

Sedan åkte jag hemifrån för att spela basket. Försummar mina barn som en i sanning dålig mor gör jag. Prioriterar idrott och flyr hemmet gör jag som vore jag ett välbetalt proffs och inte en gammal division III-spelare. Men någon följde med Elvaåringen på klarinettkonsert, någon lade de minsta med godnattsaga och någon städade köket. Sjuttonåringen som fyllde år fick slita och jobba från morgon till kväll och kommer förmodligen att för sina egna barn någon gång i framtiden berätta om hur han hade det när han var liten:

– Med halm i skorna fick jag ta hand om mina arton syskon året runt när det var –30 °C och piskan ven och vi hade inte ens råd till nässelsoppa. Födelsedagar, nä, dem firade vi inte.

Själv är jag bara överlycklig. Alla överlevde, somnade mätta och fick till och med tänderna borstade. (Ja, det var ju en annan sak också. Vi vann matchen!)

Favoritbild.

28 kommentarer

Basketspelarna rules

Publicerat av Lotten Bergman den 25 januari 2009 11:14

”Obama” känns som ett förnamn eller en landsdel. Däremot känns ”Barack” som ett efternamn eller något friggebodskt. Fast det spelar ju ingen roll, huvudsaken är ju att karln spelar basket.

USA:s president är han där i mitten.

Cool bild, eller hur? Fast även om han är vänsterhänt, håller han bollen lite konstigt. Vad liten han ser ut, förresten. Varför har bara han joggingbrallor och inte shorts? Spelar han i ett eget lag eftersom han inte har ljusblått eller vitt? Hm, varför satsar försvararen stenhårt från sidan och inte precis mellan presidenten och korgen som man ska? Och vad i hela friden tittar de tre längst till vänster på – blickarna är ju riktade mot något som verkar finnas en meter ovanför bollen. Is it a plane?

Hu. Ve och fasa. Är bilden ett falsarium? Kan han kanske inte alls lira? (Jag tar mig åt hjärtat med ena handen, för den andra handens knogar mot munnen och biter lite i den samtidigt som jag flackar med blicken och darrar med underläppen, som en av våra mer kända författare hade kunnat skriva i ett sådant här krisläge.)

Puh. Han kan! Dessutom missar han straffar precis som jag.

Nu är frågan när vår statsminister får komma dit och spela lite en-mot-en.

Tensta Tigers 1980. Coachen Anders Hjortenklev har Reinfeldt i träningsoverall på sin vänstra sida.

Jag anmäler mig härmed som ytterst lämpad sällskapsdam när det väl sker. Meritbevis:

Höken Björks basketlag 1980. Var är jag?

32 kommentarer

’Schäkta att jag stör

Publicerat av Lotten Bergman den 2 december 2008 15:10

Men jag – som är en synnerligen upptagen och viktig yrkesquinna just idag – har just klappat Sten Feldreich på axeln (vilket som ni förstår kräver en hel del) och bedyrat honom min basketkärlek.

Ett så här kort inlägg har jag aldrig skrivit förut.

16 kommentarer

Klona mig (tipsuppdaterad)

Publicerat av Lotten Bergman den 25 oktober 2008 14:00

Min kropp är i Stockholm på barnkalas.

Men själen och hjärtat är i Västerås och kollar på ungdoms-SM i basket.

Mitt i pizzabak inne på toa (värdarna har ont om plats i köket) får jag veta att Fjortonåringens match är jämnare än jämn och att det är ohyggligt nervöst allting. Mitt i en tårttugga får jag veta att första matchen förlorades med två ynka poäng. Men att Fjortonåringen blev matchens lirare. Mitt i nästa tårttugga får jag en tår i ögat. Jag är på barnkalas men vill titta på basket. (Kalasvärdarna vet hur jag känner.)

Jag tror att jag för det mesta fattar rätt beslut när två arrangemang eller uppdrag krockar. Rätt beslut när det gäller moral och omgivningens krav, vill säga. Om jag bara skulle gå på känsla, skulle jag prioritera

Men några dumma beslut har jag tagit:

År 1986 körde jag järnet på Lundakarnevalen och gick bara upp på två av fyra enpoängstentor i engelska just den veckan. Två poäng som jag aldrig kommer att ta. (Alla med ofullständig examen – förenen eder!)
År 1987 valde jag att åka 25 mil till en bortamatch istället för att tenta drama och var tvungen att gå upp på resttentan två gånger.
Å andra sidan stannade jag hemma och tentade istället för att se på Peter Stormare som Hamlet på Dramaten 1986, vilket jag har ångrat sedan dess. (Och ältar här på bloggen hela tiden.)

Tydligen var jag som dummast runt 1986/87, för nu kommer jag inte på fler felval.

Fotnot
Punktlistorna ovan är korrekt skrivna, men av två helt olika typer.

Bara ett litet tips
Läs hur Salte Stellan upplevde sin basket idag.

25 kommentarer

Intresseklubben antecknar: basket är kul

Publicerat av Lotten Bergman den 19 oktober 2008 15:45

En cheeseburgare. (Säger någon ostburgare idag?)

Jag sitter just nu på ett tåg som ska föra mig till Uddevalla (50 000 inv.). Där kan man en söndagkväll äta pizza, hamburgare och korv med mos. Dumma Uddevalla. Och inte ligger tågstationen mitt i stan heller, dumma Uddevalla.

(Hörs det att jag hellre hade stannat hemma och sovit?)

Så här vackert var det på Arbogas station (13 000 inv.) i eftermiddags. Arkitekturen symboliserar nutidens stramhet som kontrasterar med det specialdesignade typsnittets rundade former

Igår var det roligare. Då åkte jag och fem andra basketdamer till Askersund (11 000 inv.) för att spela en förfärlig match. För så är det: i basket har man lika många spelare på bänken som på planen och så byter man ut dem hej vilt hur många gånger som helst under matchen. Med en enda fjuttig avbytare kan jag ju (som jag brukar) inte bli utfoulad eller vricka fötterna.

Av de sex spelarna hade en ont i ryggen, en ont i knät och en just tillfrisknat efter en förkylning. Fast med sammanlagt nästan 100 års basketträningar i ryggen, gropar i låren och coola skor tänkte vi i alla fall göra vårt bästa. Men vi hade ändå bestämt oss för att det skulle bli en förfärlig match.

Vi började med att i bilen äta matchande matsäck: tunnbrödmackor och pannkakor.

Vi fortsatte sedan med det obligatoriska knarket i omklädningsrummet: kaffe och pistagechoklad. Samt fniss och fnitter.

– Vem har en extra klämma?
– Vilken färg spelar vi i?
– Var är min andra sko?
– Vill någon ha lite banan?
– Kan du tejpa min tumme?
– Ska vi ha de röda t-shirtarna ovanpå?
– Jag kan inte få in vatten i min flaska!
– Hjälp, vilket halt golv!

Det hala golvet störde oss inte efter att vi hade hällt ut lite sockrig läsk på golvet och alla i tur och ordning klivit i pölen. Sedan spelade vi med gnissliga skor en fullkomligt lysande match där vi alla gjorde precis allt rätt. Trots att vi bara hade en avbytare, ville ingen gå av planen.

– Nej, jag är inte trött, låt mig spela! sa alla.

Vi passade runt i anfall, vi var lugna, vi sprang på snabba uppspel, vi snodde bollar, vi klagade bara lite på domarna (förlåt) och vi fick många assists eftersom vi såg till att en av våra spelare gjorde 48 poäng. (Vad vi inte visste då var att hon med sin pojkvän hade slagit vad. Om hon gjorde 50 poäng, skulle hon slippa diska i en hel månad.)

När Askersund av trötthet bytte till zonförsvar (när man försvarar ett visst område istället för att sitta fast som en tejpbit på en motspelare), tackade vi och tog emot och påminde varandra om att ha en center som följer med på high och en framåtillbakarusande på low samt köra långa pass rakt över försvaret. (Jag vet, jag borde nog förklara vad jag menar. Men äsch, läs bara vidare.) Och åh, så bra vi var! Men domarna var galna. Ett exempel:

En Askersundspelare tog ett skott. Hon missade, och returen slogs en i vårt lag om tillsammans med tre Askersundspelare. De hoppade och hoppade och touchade bollen med fingertopparna som volleybollspelare. Hopp, hopp, hopp – och så grabbade vår spelare tag i bollen och höll den över huvudet. Domaren blåste – och gav

1) vår spelare foul
2) Askersund två straffar.

Jag var självutnämnd kapten (man måste vara det när man är spelande coach) och bestämde mig för att protestera.

– Hur kan Askersund få straffar när vi kämpar om en retur?
– Det är fem lagfoul. Då ska de ha straffar.
– Det är det inte alls! Är det lagfoul? sa jag och vände mig mot sekretariatet.
– Nej! Ni har bara två! sa de.
– Ok? sa jag till den ene domaren.
– Öh, sa han. Det var före. Innan.
– Före vaddå?
– Före returen.
– Vid skottet? Men då stod ju hon som fick foulen fem meter från den som sköt! sa jag.
– Tyst nu, sa domaren.

Jag vände mig mot den andre domaren och gjorde gesten ”är inte detta helt tokigt?” med armarna utbredda, varpå han gick fram till mig och viskade i mitt öra:

– Du har rätt. Han dömer skitkonstigt. Men vad ska man göra?

Öh. Säga något, kanske? (Men det sa jag inte. Jag bara visade V-tecknet och gjorde en piruett. En lugnande piruett. Jag har ingen aning om varför, men kanske tycker jag mig ana att konståkare sällan far ut mot domarna. Det måste bero på piruetterna.)

På vägen hem stannade vi och åt som vanligt.

En cheeseburgare. Preciiiis som i reklamen ovan.

Uppdatering
Måste bara gräva fram en fråga ur kommentatorsbåset: Vilken stad med under 20 000 invånare är varmt välkomnande för en utböling en söndagkväll i oktober?

27 kommentarer

Tusen trådar på en gång!

Publicerat av Lotten Bergman den 23 september 2008 22:27

Eller i alla fall tre?

1.
Jag sitter under varje ledig minut (ha ha) och redigerar försäkringsspråk. Jag eliminerar ordet premie (= pris, det kostar) och jag kör find & replace på

Det är jättekul! Kolla vad jag hittar på:
”Skadehändelsen är inte ersättningsbar inom ansvarsmomentet.”
Som betyder:
Din försäkring gäller inte för [fyll i det som hände].

En till:
”Bevisbördan för styrkande av skadeståndsskyldighet bärs av den som kräver ersättning.”
Som betyder:
Du måste bevisa att du har rätt till ersättning.

Bilden hittad här.

2.
Jag försöker få ihop ett basketmatchprogram i fyrfärgstryck, med intervjuer och snajdiga fotografier.

Ett amerikanskt basketlag utan matchprogram runt 1915.

Spelarna ska presenteras med svar på frågor som i mångt och mycket liknar blogguppmaningar:

Som ni ser är det dags att hitta på finurligare, roligare och mer fantasieggande frågor. Hjälp!

3.
Jag planerar min resa till Göteborg och bokmässan som egentligen heter Bok & Bibliotek. Eller det gör jag ju inte. Jag funderar på om jag kanske skulle börja planera för min resa till … eller det gör jag ju inte heller. Egentligen går jag bara och tänker ”det var nåt jag tänkte på, va vare, va vare?”

Sådan där avspärrning med tjockt rep vill jag äga. Coolt att ha liksom. (Uppdat.: Enligt Bengt i kommentatorsbåset är det denna bild som symboliserar de tusen trådarna.)

På torsdags- och fredagsmorgonen ska jag gå omkring på mässgolvet och leta intervjuobjekt som vill bli intervjuade i direktsändning. Jag har bokat tid med chefredaktören för Språktidningen och med chefredaktören för Nationalnyckeln. Finns det fler chefredaktörer som vill bli intervjuade kanske? Jag ska fråga vad de tycker att ordet ”skada” ska bytas ut till inom försäkringsvärlden, det ska jag.

Ni som inte har varit på bokmässan – så här är det ungefär:

I en monter sitter en för allmänheten känd författare och akademiker. Han blir intervjuad och har så stor publik att folk sitter på golvet, står lutade mot själva montern, nästan ligger vid hans fötter. Även alla som bara är på väg förbi lyssnar. Ingen ler, ingen rynkar pannan. Ingen lyfter på ögonbrynen eller ens kliar sig i örat. De ser ut som statyer. Men det gör inte författaren. Han viftar och skriker och mumlar om vartannat. Jag hör:

– Ja, på fyrahundratalet mummel mummel mummel och då! Mummel mummel … Men varför? VARFÖR? Mummel mummel *yviga gester* mummel. Men varför? För att hans FRU mummel mummel … På fyrahundratalet! FYRAHUNDRATALET! Mummel mummel.

Åhörarna fortsätter att slött titta på honom. Ingen lyfter ett finger för att hjälpa honom med mikrofonens finesser. Det är därför han skriker så. Han försöker helt enkelt väcka sin publik.

(Detta var min beskrivning från år 2005. Vem tror ni författaren var?)

26 kommentarer

OS: Handboll och basket – vad är skillnaden?

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2008 11:53

Basket- och handbollsspelare brukar som bekant fnysa åt varandras sporter. Vi basketlirare anser att handbollsspelarna har fula skor, konstiga tröjor, fusk i form av klister på hela bollen, hela händerna och naturligtvis som följd även golvet. (Som vi ju sedan ska klafsa in på när det är vår tur att ha planen.) Handbollspelare (ja, jag drar som vanligt alla över en kam och alla på Hawaii har bastkjol) anser att basketspelare har för stora shorts, klumpiga skor, för många regler och för lite brutalitet på planen.

(Ha detta resonemang i åtanke nu när jag visar upp atleterna.)

Typisk basketspelare.

Typisk handbollsspelare. (Sigurdsson, isländsk försvarsbjässe.)

Öh. Typisk spansk basketspelare.

Sorry. I det spanska basketlaget ser alla ut som uteliggare och Bergen-Belsenfångar.

Vad ni nu ska veta om dagens aktiviteter – hittills – är att USA förstås vann basketfinalen mot Spanien och att kommentatorn Dennis Aulander där jämförde en spelares agerande med en pormask – och att man ju måste ”säkra safety”. I handbollsfinalen vann Frankrike, men det fantastiska var att Island tog silver. Island, som har en folkmängd som Malmö. Wow, liksom.

18 kommentarer

OS: Vaken mitt i natten

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2008 03:47

Det känns som om jag ska ut på fågelskådning. Klockan är 03:50.

Man är inte riktigt klar i bollen när man går upp mitt i natten för att titta på pingis. Och när man går upp mitt i natten för att titta på pingis är man verkligen inte riktigt klar i bollen – jag satte nyss på tv:n och blev själaglad när jag såg Persson vinna. Vinna gårdagens match i en repris.

Nu måste jag ju ladda om. Matchen börjar om tio minuter.

Uppdatering 04:44
Jag undrar om Jörgen Persson är lika trött som jag. Visserligen förlorade han mot världsettan Wang Hao, men jag har ju suttit uppe och halvdött av spänning. Pfuh.

Senare idag: bronsmatch med temat Kör över en kines.

Uppdatering sent på eftermiddagen
Nu väntar vi alla på tidningarnas lista över fjärdeplatser som vi lyckades ”knipa” i detta OS. Men den mest fantastiska fjärdeplatsen måste Jörgen Perssons vara, så det så. (Han förlorade bronsmatchen men är min hjälpte hjälte ändå.) Snart måste vi väl även göra en lista på alla fjärdeplatser som orsakades av skador eftersom Karolina Kedzierska från Malmö nyss bröt tre tår och därmed förlorade sin bronsmatch i taekwondo.

Taekwondo är en tuff sparkidrott kampsport där man lätt som en plätt med undersidan av foten mosar motståndarens näsa. Idag blev en kuban galen av ilska och gav sig på domaren och sparkade till honom på munnen.

Det här fick kubanen inga poäng för.

Aftonbladet skrev om det, och ökade i ett slag antalet människor på jorden med drygt 994 miljarder.

Tsst, Ara Abrahamians beteende i förra veckan var ju en västanfläkt.

Nä, nu ska jag kolla på damernas basketfinal, för Australiens tjejer spelar ju i baddräkter.

Så här brukar basketspelare se ut. (USA)

Men Australiens lag har en body med ben. Och knäppning endast på ena axeln. ”Har alla kissat?” skriker coachen när matchdräkterna plockas fram.

USA leder, Australien spelar lite för mesigt.

– Det måste kosta blodiga knän och spräckta ögonbryn! tjoade kommentatorn Dennis Aulander nyss.

Snacka om att han hade gillat att se mig spela – jag har sytt båda ögonbrynen och har Sveriges trasigaste knän.

Uppdatering
Ara Abrahamian har fått rätt – han skulle ha fått lämna in en protest efter matchen som han plötsligt förlorade. Men bronsmedaljen som han i rena rama vredesutbrottet regelrätt vann, är för evigt förlorad. Jag upprepar: han slängde inte ifrån sig medaljen under prisutdelningen. Han lade den lugnt och värdigt ifrån sig i mitten på brottningsmattan.

15 kommentarer