Etikett: basket

Fest ikväll!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 maj 2008 14:09

En gång per år förvandlas vårt hus till basketavslutningsfest. Det är jobbigt för

festkommittén som måste planera och kladda med lamineringsmaskiner och tapetklister
gästerna som måste klä ut sig
den djefla mannen som måste … stå ut
att huset måste städas både före och efter.

Förr om åren har vi haft teman som filmstjärnor, barnkalas, sällskapsresa och bröllop. I år är det lite konstigt, för trots att vi är basketspelare, är temat basket.

(Jag ska vara ett basketprotokoll. Ssscchh.)

När jag var liten och bodde på Norra Fäladen i Lund, hade hela grannskapet maskerad en eller två gånger per år. Alla vuxna klädde ut sig så det stod härliga till, medan vi barn sprang omkring och for vind för våg utan någon som helst uppfostran eller vett för att inte tala om etikett. När temat var ”Blommor & bin” var grannen Anders klädd i en gul-svart-randig pyjamas och så hade han satt fast två tesilar på glasögonen. Följande dialog utspann sig mellan mig och en vuxen:

– Vad är Anders?
– Han är ett bi.
– Men vad är farbror Kennet?
– Han är en kond… en plastpåse.
– Varför är han inte en blomma? Eller ett bi?
– Ska inte du leka med de andra barnen?
– Varför har Annikas mamma en bh på huvudet?

Det var på en sådan fest som jag en gång smakade på en äcklig saft från en stor skål med slev och sladdriga gurkskivor i.

Nej, nu får jag inte sitta här och knattra. Har ni några festtips eller oftestliga skräckexempel att dela med er av, nu när jag snart måste klippa till en orange basketduk?

11 kommentarer

Ibland blir det fel, men det gör inget

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2008 19:59

Jag är ju kommandorskan i den här familjen. Jag pekar med hela handen, minns det mesta och skriver lappar med versaler och fetstil. (Samt kursiv kuriosa.)

Och så går det ändå åt pipan! Curlingsamordnaren drar sig kanske tillbaka med något gammalt över sig efter denna dag.

En sådär lagom road Salt Stellan (alldeles nyss). Foto: Trettonåringen.

Basketturneringen pågår för fullt, jag åker omkring med kamera, skriver protokoll, tar tid, inhämtar nya kaffemuggar, mjölkpulver, liniment och bananer när de gamla har tatt slut och berättar för alla om de konstiga domarna som började slåss. (Med varandra.) Ordern till Den djefla mannen löd i morse kl 07:15:

– Tioåringen ska levereras dääääär klockan 11:00, du ska skriva protokoll dääääär 11:30. Se till att han äter och har det gula matchstället på sig, att du äter och att Sextonåringen är vaken och medveten om att han vaktar Fem- och Åttaåringen innan du åker. Själv är jag däääär och skriver protokoll på fyra matcher som Trettonåringen spelar.

Trettonåringen får med fem sekunder kvar av första matchen en lårkaka som smakar sisådär och tvingar henne att stå över tre matcher – en vila som dock ska få henne i form till morgondagens final.
Tioåringen levereras till sin match utan matchställ (som han har lämnat på köksgolvet).
Den djefla mannen får leta upp en vikarie till protokollsysslan och kör hem för att hämta det gula matchstället.
Den djefla mannen klär på sin Tioåring ett helt felaktigt matchställ som är mitt och når honom till fotknölarna eftersom den ömme fadern bara högg första bästa gulaktiga påse i hallen – men Tioåringen hinner spela i andra halvlek!
Protokollvikarien vill bli ersatt för sin insats, vilket gör att jag (!) blir tvungen att skriva protokoll på en match precis när jag egentligen hade tänkt titta på Salte Stellans magiske son fem kilometer norrut.
Tioåringen får en elak boll rakt på näsan och sprutar sedan blod över hela golvet, där en humla redan sedan tidigare låg och dog.

Tioåringen (nr 8) iklädd rätt matchställ. Foto: Trettonåringen.

Nu ska jag skriva en mycket noggrann instruktion till den ytterst komplicerade morgondagen med matcher här och där (se förra inäggets kartillustration) och speakeruppgifter på finalmatcher. Jag säger som Karl IX till Kristian IV år 1611:

Där rätta dig efter!

8 kommentarer

Festfixarn

Publicerat av Lotten Bergman den 18 maj 2007 07:59

En mig närstående basketkompis (VBK) är en festfixare av klass. Eftersom jag har ett (stort, halvmålat, stökigt) hus (med blommiga plastmattor, knottriga mintgröna väggar men nästan inga lister), har vi den årliga lagfesten hos mig. Och idag är dagen B som i basketfest.

Vi övriga i festkommittén lyder tjifen blint. Årets tema är ”Sällskapsresan”, och VBK har tillverkat inbjudningar som ser ut som flygbiljetter och Sun Trip-skyltar, vi har fixat diplom och presenter till alla, en sångtävling, bordsplacering … och en hel del annat som ju är hemligt än så länge.

Jag säger bara en sak: papjemaché. (Som otroligt nog kan stavas just så.)

Röda mattan som vi lägger ut ända till busshållplatsen.

Jag ska laga Sällskapsresemat till 18 personer idag och dessutom (iiiih!) hitta kläder att klä ut mig i. När vi häromåret hade tema ”bröllop” tog jag bara på mig klänningen jag gifte mig i. När vi hade tema ”moviestar” hittade jag perfekta Charlie Chaplinkläder i källaren och förra året var jag utklädd till en bok.

Det står Ö på rumpan, ja.

Men jag har ju aldrig varit på charterresa. Därför var det tur att VBK redan i februari tvingade oss alla att se alla Sällskapsresefilmerna.

Harrkl. Kvalitet? Betyg? Say no more. (Men det är roligt när Stig-Helmer tror att juice kommer ur flygplanstaket och Staffan Lings ”Hedlund” är en trevlig filur.)

Så. På med munskyddet, hårnätet och plasthandskarna! Här ska lagas bacillfri mat! Snyyyyyt.

12 kommentarer

Med ansiktet på halv stång

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2007 10:48

Den 28 februari 1986 drog jag ut en visdomstand. Det är den enda gången som jag har fått bedövning i ansiktsregionen.

Till idag, vill säga.

Eftersom jag har mystiska bitproblem och har varit hos tandspecialist (som påminner om Stationsvakt) och dessutom röntgat mig, var det idag dags för medicinering. Jag har nyss fått kortison insprutat i vänster käkled. Jag kan blinka med höger öga, men inte med vänster. Jag ler som Elvis Presely och har fått order om att äta skonkost för att inte tugga. Käken ska vara stilla.

– Ok, inte äta, inte prata, bara vila. Men det är ok att spela basket ikväll, va? sa jag.
– Va? sa tandläkaren.
– Kan jag spela basket ikväll?
– Den där frågan hörde jag inte.
– KAN JAG SPE… oj, jaha. Ok. Hm. Men du, när du sprutade in kortisonet kände jag ingenting, det blev bara ett litet stick och kanske lite varmt och då tänkte jag att jag skulle andas lugnt för jag är himla dålig på att slappna av och det är ju en himla underlig känsla det här när man förväntar sig smärta, alltså när man veeeet att ”snart kommer jag att ha ont” fast å andra sidan kan man ju föda barn och det gör ju mer ont än ett litet stick och himl…
– Hm.
– Jag ska vara tyst, va?
– Mmm.

Nu är frågan: är man mindre rynkig och len som en barnrumpa i den ansiktshalvan som är bedövad?

—-
Uppdatering!
Iiiiih. Nu släpper bedövningen. Jag kan blinka med båda ögonen, fast bara nästan samtidigt. Vänsterögat hänger efter precis som när pratet på tv:n inte är synkat med läpprörelserna. Om jag inte koncentrerar mig, dreglar jag lite i vänster mungipa. Jag känner mig så här. (Tack, C.)

17 kommentarer

Oj, vad jag inte är här idag (basket- & modeblogg!)

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2007 00:23

Lördagarna de senaste veckorna har varit tjocksmockt fullsprängda med uppdrag som omöjliggör bevakning av den Tamagotchi som bloggen ju är. Idag är lördagen värre än någonsin. Jag har utrustat mig med matsäck och tetermos och öronproppar och tålamod.

För nu slavas det på basketturnering. IT-mammans son Magic inspekterade jag igår. (Han skötte sig.) Lördagen kommer att spenderas vid protokollskrivning, telefonerande, omplåstrande och guvetallt.

Men det var ju inte det jag skulle skriva. Jag skulle ju berätta om hur man i den tid man lever, står, går och klär på sig utan att inse hur fu… eller i alla fall konstig man ser ut. Med byxorna nere på halva rumpan, t.ex.

Det är sådana här grabbar jag antastar med byxuppdragning.

För bara två år sedan visade alla magen och inga t-shirtar var långa nog för oss som behåller våra vackra navlar för oss själva. Runt 2000 hade alla klumpfotsskor och balkong-bh. Och år 2007 ska vi alla vara så här snygga …

Blottare i illasittande poplinrock.

Basket och mode i en enda bild. (Eskilstuna Basket i mitten av 1970-talet.)

Salt skrev häromdagen om sådant man bara ser på film numera, vilket är lika fascinerande.

Alltså: vad ter sig helt normalt idag, men barockt om ett par år?

29 kommentarer

Ni bryr er ju inte om basketfinalerna, men …

Publicerat av Lotten Bergman den 8 april 2007 20:00

Jag sitter, står, springer, hoppar och vrålar som en galning framför tv:n och tjurar lite eftersom jag hejar på Plannja och de inte spelar som jag tycker att de ska spela. Och så tycker jag att kommentatorerna bara hejar på 08 Stockholm. Kommentatorerna kommenterar det med att de ”alltid hejar på dem som ligger under”.

Men expertkommentatorn Dennis Aulander pratar kul… annorlunda:

Enkla poäng är Plannjas melodi.
Jag är övertygad om att han står upp som en man!
Tack för kaffet. (Någon gjorde poäng.)
Nu satte han in garderoben.
Han står på tårna.
Håkan Larsson lämnar golvet!
Det var oerhört viktigt för dem att inte gräva en grop till sig själva.
Man såg tyngda ut av stundens allvar.
Han är ett äkta köttstycke!
Titta på Micke, han har inte rosat marknaden så här långt.
Han går på vatten här i Fryshuset. (Någon satte en trea.)
Han skördar triumfer!
Han ser lite ”nonchalänt” ut.
Det är en mental spärr som har drabbat många basketspelare nu.

Den andre expertkommentatorn – Mattias Sahlström – har jag en gång blockat, vilket jag talar om så fort jag får en chans. Mer Aulander:

Man ska inte sopa straffprocenten under mattan.
Dom här spelarna är inte mer … människor.
Plannja stänger igen sitt eget hus. (Spelar bra försvar i 3-sekundersområdet.)

08 Stockholm har verkligen enorma shorts.

Slut. Pfuuuh. Plannja vann.

08 Stockholms coach Jonte Karlsson (som på min tid – se bilden – var en suverän spelare) är jättearg nu eftersom han tyckte att det var foul i sista sekunden.

22 kommentarer

Helt väck idag

Publicerat av Lotten Bergman den 24 februari 2007 08:32

Jag är borta idag och håller protokollkurs. Det är inte styrelsemötesprotokoll, utan basketprotokoll. Under en match skrivs nämligen ett mycket noggrant poäng- och foulprotokoll som är så vansinnigt komplicerat att en kurs anordnas i klubben två gånger per år. Själv lärde jag mig denna konst i Luleå 1979, och har utbildat en miljard andra sedan dess.

Nu till problemet: de 13-15-åringar som går kursen träffas i vanliga fall nästan uteslutande som basketspelare. Inte som teoretiker med penna och papper. Rollerna på planen är ”den långe” och ”den snabbe” eller kanske ”den som bara foular”. Inte ”den som inte kan hålla i en penna” eller ”den som använder mobilen som livlina eller napp” eller ”den som fattar allt på nolltid men som inte kan fånga en boll”.

– Hej allihop! Ta fram alla papper och pennor som …
– Vaddå penna? Jag har ingen penna? Behöver vi pennor idag?
– Vi vann med 20 poäng igår!

(Avgrundsvrål med spruckna tonårsröster dränker alla pedagogiska tankar.)

Det underliga är att efter några timmar med både teori och praktik, sitter de där och skriver helt utan problem … men är nervösa som små möss. Jag vet inte varifrån de får denna nervositet. Är det jag som skrämmer dem?

– Femman i blåa laget två poäng i sjunde minuten. Sjuan i blåa laget foul. Fjorton i vita laget får två straff …. neeeeeeeeeeeeeeeej, jag skrev fel, fjorton satte bollen och får bara en bonus, jag dööööööööööör, Lotten det blev feeeeeeeeeeel, jag vill gå hem, man kan ju inte sudda, hjäääälp!
– Lugn. Om det blir fel, kallar du till dig domaren vid första bästa avblåsning och förklarar vad som har hänt. Domaren är din bästa vän. Kom ihåg det: domaren är alltid på din sida.

Tyvärr måste jag sedan alltid berätta hur man hanterar fullvuxna coacher som har vaknat på fel sida och som äter små protokollskrivande barn till frukost.

Själv skrev jag en gång protokoll på en Plannjamatch. Eller om det kanske var en Gammelstamatch. När matchen var slut, hade hemmalaget vunnit enligt protokollet, men bortalaget enligt tavlan. Tjugo fullvuxna karlar skällde ut mig efter noter, men protokollet gällde förstås. Dagen efter stod det med krigsstilsrubriker i tidningen:

Vem vann matchen?

Och så berättades det om den olyckliga lilla flickan som skrev protokoll. Jag har flera sådana här hårresande skräckhistorier om den farliga konsten att skriva protokoll, och dem berättar jag aaalltiiid … aha. Nu förstår jag mina små adepters rädsla.

15 kommentarer

Å nu blir det lite sport

Publicerat av Lotten Bergman den 15 februari 2007 10:40

Har ni upplevt ett Buster-ögonblick?

Tidningen Buster var en serietidning som bara handlade om idrott. Från början var det blott och enbart fotbollsserier, sedan handlade det om alla möjliga idrotter. Jag läste den och Fantomen – inga andra serietidningar. Numera sneglar jag inte åt en enda serie, inte ens om jag har seriesidan uppslagen och i en halvtimme sitter och stirrar på en sudoku strax bredvid dem. För tusen år sedan läste jag Mafalda … ibland skummar jag över Ernie … men, nej.

Tillbaka till Buster. För drygt ett år sedan lades tidningen nämligen ner (efter 38 år och 719 nummer) eftersom ingen köpte den. Helt logiskt. Men Super-Mac och Benny Guldfot (efter Benny Söderling på bilden till vänster, han som 1962 sköt AIK upp i Allsvenskan) saknar jag lite. Och alla dessa historier om den okände, den fula ankungen, den klumpige, den osynlige och den bortglömde – som plötsligt gör succé – gör mig lycklig. (Åshöjdens BK, ni vet?)

Nu har jag ju aldrig varit särskilt bortglömd eller osynlig. Men under en basketmatch i Ängelholm runt 1990, spelade jag riktigt uselt. Jag hade ont i knäna; förmodligen gick jag på dem. Jag passade bollen i famnen på motståndarna och blev utskälld av en elak tjej i mitt lag och jag gjorde klumpiga klatjofs-foul. Det var inte kul. Efter full tid stod det lika – och en basketmatch kan inte sluta oavgjort. Då blir det förlängningar om fem minuter tills ett lag vinner.

I den första femminutersförlängningen lyckades jag stoppa i åtta poäng. (Lidnersk knäpp?) Det var helt fantastiskt – men tyvärr var det lika många poäng som motståndarlaget stoppade i. Ny förlängning.

I den andra femminutersförlängningen lyckades jag sätta två långskott trots att jag ju inte skjuter så bra. Det var också helt fantastiskt – men avgjorde inte matchen. Ängelholm ledde nämligen med ett poäng när det var en sekund kvar av förlängningen.

En av deras spelare foulade då mig (knuffade omkull mig när jag var på väg mot korgen) och jag fick två straffar. Om jag satte den första, skulle det vara oavgjort igen. Om jag satte den andra, skulle vi vinna eftersom det andra laget på en sekund vanligtvis inte hinner göra några poäng.

Jag studsade bollen tre gånger, siktade, snurrade bollen i handflatan, sköt … och satte bollen – swåååsch – utan att den nuddade ringen. (Det spelar egentligen ingen roll, bollen får nudda ringen hur mycket den vill, men det ser snyggt ut med skott utan ljud.)

Jag fick tillbaka bollen av domaren, studsade den tre gånger i golvet och hörde den elaka tjejen säga ”fan, hon klarar det inte”, siktade, snurrade bollen i handflatan, siktade igen, tänkte ”fan, jag klarar det inte”, sköt … och såg bollen landa på ringen. Den studsade upp, landade på ringen igen, rullade på ringen nästan ett helt varv … och gick i!

Vi vann! Och jag var en vacker svan!

När Anja Pärson efter en bedrövlig säsong slår alla med häpnad under VM i Åre, när den uträknade gamlingen Järbyn ”kniper” en pallplats och när en för mig helt okänd Maria PH slår sig fram och tar silver, är det Busterkänsla och bara underbart.

Nu förekommer ju sådana här ögonblick inte bara inom idrott. I fängelsefilmen Brubaker får Robert Redford stående ovationer av alla fångar, i lärarfilmen Döda poeters sällskap får Robin Williams det, i luktfilmen En kvinnas doft får Al Pacino det. Listan över filmer med applådslut kan göras lång.

Nytt ordspråk:
Hellre ett Busterögonblick med applådslut än ett slagsmål i omklädningsrummet.

34 kommentarer

Jag är helt paj

Publicerat av Lotten Bergman den 25 januari 2007 00:54

På basketträningen igår var jag arg. Två gånger vred jag till armbågen olämpligt och smärtan satte sig på något sätt på balans- och siktsinnet så att jag spelade som en påse videoband. Kantigt, omständligt och kostsamt för laget.

Plötsligt skulle jag in och bröta under korgen, slafs, klatjofs, hit med bolluschlingen, flytta på er, jag ska, nej, du ska inte, nu jädr…

– AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHAAAAAAAAAJ.

Jag hade då hoppat upp mot bollen (och missat den förstås), gjort en piruettvändning och landat på någons fot. Antagligen för att skona denna någons fot, vek sig min fot dubbel så att fotknölen vilade mot golvet. Piruetten var snygg, lite Michael Jordan-lik när han imponerar med sina piruettdunkar.
Michael Jordan i mitt baskethjärta.

Jag föll som Tonya Harding, som inte på några villkor någonsin aldrig ever är Michael Jordan-lik.
Tonya Harding under OS i Lillehammer.

– Muääääääääääääääh hääääääääääää! vrålade jag av mina lungors fulla kraft.
– Ska jag klämma här? sa Bästisgrannen, som höll upp foten.
– Ta av henne skon! Klämmer du? sa någon.
– Jag lindar. Lotten, ska jag linda nu? sa någon.
– Uäääääääääääääh hääääääääääääääääärrk huäääääääää! vrålade jag.
– Det här påminner mig om när min dotter föddes, sa någon.
– Hon har ju inte rakat benen, sa någon.
– Släpp mig, Lotten. Vad har du i armhålan? sa någon.
– Haaaaaaaaaaarm huääääääääääää ååååååååååååå heeelveeee saaaaaaaataaaaaaaan!

Nu är jag ju rent allmänt vrickad; fötterna är vana vid att stukas och jag med dem. Men den överjordiska smärta jag kände var inte av denna värld. Och ingen lustgas fick jag.

Efter en stunds huhuuuande och stönande, var krystvärkarna över. Jag var ohyggligt snyggt lindad och alla sprang och gav mig överdragskläder, vatten, en mjuk handduk att vila huvudet på och kom dessutom med goda råd. En tillfällighetscoach på besök gav elitråd (eftersom vi är elitspelare) och sade att jag nog till och med skulle kunna spela matchen på lördag. Well.

– Så fort du kommer hem ska du göra så här:

kyl foten med isvatten i sju minuter
värm foten med hett vatten i sju minuter (växlingen gör helvetiskt ont)
kyl foten med isvatten i sju minuter
värm foten med hett vatten i sju minuter (gör inte lika ont, du är liksom omtöcknad)
kyl foten med isvatten i sju minuter.

– Är du helt säker? sade jag.
– Japp, sa han.
– Lotten. Vad … vad … har du i armhålan? sa Bästisgrannen.
– Verkligen – 28 minuter under vatten? svarade jag tvekande.

Den ytterst sociala VBK stöttade mig mentalt genom att gå bredvid mig väldigt långsamt när jag kröp mot omklädningsrummet … på rumpan … med foten i vädret … som en seg krabba. Medicinkvinnan som hade lindat foten, hivade upp två Citodon ur sitt apotek, så nu är jag lullig. Lulligheten tilltog när jag hemma lydde elitcoachen och utsatte foten för vattentortyr.
Jag förbannar mitt öde i diskhon.

Fjortonåringen och Tolvåringen gjorde te, som jag drack när jag spolade kallvatten. När jag spolade varmvatten passade jag på att torka av diskbänken.

Sådana här stukningar sker för övrigt bara under dessa premisser:

det är match om ett par dagar
jag har glömt att raka benen (det blir kanske kardborreeffekt mot de andras ben?)
jag är gräsänka
jag ska resa bort och föreläsa
jag har under dagen haft på mig en helt ny, blå, otvättad, ullig tröja som har släppt ifrån sig ludd som fastnat i svetten i armhålan.

Läckert.

41 kommentarer

Under våra korkekar

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2007 14:26

Jag längtar så till helgen varje vecka fastän den ju är sju resor jobbigare än vardagarna.

– Mamma, mamma, vaaaakna, vi ska spela minigolf om en halvtimme!
– Skkxxznffkrr … Vi ska vadå? Minigolf? Klockan är ju bara halv tio!

Flera av er reagerar säkert inte ens med ett höjt ögonbryn inför minigolfspelandet utan står nu upp framför datorn och vrålar MEN VAD GÖR MÄNNISKAN SOVANDES KLOCKAN HALV TIO???

Jamen jomen, jag hade trots allt faktiskt sovit bara ett par timmar då. Tillbaka ett par steg nu: minigolf klockan tio en lördag? Ja, det var en sådan där trevlig klassammankomst då alla föräldrar och syskon till alla i en klass träffas och t.ex. åker skridskor, bowlar, går på utflykt, spelar brännboll, åker pulka och umgås. Det är klassföräldrarna som är arrangörer och de ska ha allt tack i världen.

Men varje gång tittar jag och min djefla man på varandra … och så på barnen … och så suckar vi. Vi sitter hellre hemma under vår korkek på helgerna. (Mellan basketmatcher, orienteringstävlingar, biobesök, Bästisgrannemiddagar och födelsedagskalas.) Men så rycker vi upp oss … och ger oss iväg. Korkeken står ju kvar. Minigolfäventyret kombinerades med matglad tvåtusenkronorshandling och skjuts till järnvägsstationen; nu är jag gräsänka och ska passa på att … att … att … Om katten (den djefla mannen) är borta borde ju vi kvarvarande råttor göra något?

– Kom alla barn! Nu ska vi dansa på bordet!
– Nejtack, mamma, jag har ju redan sagt att jag hellre dansar med mina jämnåriga kamrater.

Fast det var ju inte detta jag skulle berätta egentligen! Det är bloggträff bestämd den 3 februari kl 13 någonstans i Stockholm! Eller om det blir på kvällen den 1 februari. Eller om det rentav blir både och. Hur som helst vill jag rekommendera att ni inte sitter kvar under korkeken just då.

16 kommentarer