Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

EM-kval: Sverige–Belgien

Publicerat av Lotten Bergman den 24 mars 2023 20:44

Nu var det ett tag sedan jag simultanrapporterade från en fopollsmatch, så jag tänkte läsa på lite om spelarna.

– Läsa läsa läsa läsa ZLATAN läsa läsa läsa, jahaja.

Målis: Robin Olsen, som är mager, halvdansk och allvarlig.

Glenn Hysénarna: Linus Wahlqvist Egnell, Victor Nilsson Lindelöf, Hjalmar Ekdal (bror till Albin, son till Lennart), Ludwig Augustinsson.

Mittfältet som kommer i kläm: Mattias Svanberg, Kristoffer Olsson, Samuel Gustafson, Emil Forsberg (medlem i forna dagisligan för 15 år sedan).

Målspottare: Dejan Kulusevski, Alexander Isak.

– Det blir alltid starka reaktioner så fort jag öppnar munnen, sa Zlatan nu leende i en intervju som handlar om att han alltid är motvalls och inte kritiserar Qatar.

Mycket intressant reflektion som inte alls handlar om pk-uttalanden, är att Zlatan nu talar skriftspråk! Han uttalar tydligt g:et i riktigt & sorgligt. (Det handlade om att hans manager och bäste vän dog knall och fall.)

Nationalsång! Du gaaaa… Oj. Plötsligt försvann musiken och sångrösten och blott publiken hörs nu. MYCKET pampigt, coolt och komplett i osynk.

1′
Den belgiske coachen heter Domenico Tedesco, vilket ju betyder ”Söndag Tyskland”.

5′
Alla ställer sig upp och tjoar, för nu har Sverige hörna efter att den belgiske målvakten glömde bort var linjerna är målade. Nope, inget mål.

12′
Jag vet hur Zlatan känner sig. På bänken med ont i knät. Men så tänker man ”äsch, vaddå gammal och sliten, om jag går in på (basket)planen kommer jag att bli matchvinnare”. Och så tänker man även ”BEGÄR BYTE, COACH!”, men låtsas som ingenting och dricker lite mer vatten ba.

14′
Oj, sorry, ni undrar ju hur det går i matchen! Jo, gräsmattan och belgiske målisen är gröna, Belgien är vita, Sverige är gula och Olsen är knallröd. Men annars händer inget nämnvärt.

15′
Jo nu gjorde vi ett halvmål! Halva bollen var över linj… hm… fasicken, jag tycker nog att hela bollen var över mållinjen. Visst borde väl jag och mina ögon få bestämma? Varför tar de inte fram målkameran, VAR-gubben-i-lådan?

20′
Glenn Strömberg (den blonde jätten från Göteborg som är så himla trevlig som kommentator) berättar nu för oss att den belgiske stjärnan Lukaku har fått självförtroende. Good for him, känner jag, som vore jag hans mor.

23′
Nu är det nervöst, för nu har Belgien hörna. En kille står då ensam med hörnflaggan medan alla andra spelare påminner om lemon meringue pie i straffområdet.

26′
Medan jag letade efter den korrekta stavningen av lemon meringue pie gjorde Belgien 23 målförsök på Olsen. Som motade bort alla bollar som irriterande höstflugor!

28′
”Det finns många bollskickliga spelare i Belgiens fotbollslandslag” berättar kommentatorn för oss.

Ja, vi är förstås helt chockade. Vem kunde ha anat detta?

29′
Nu får vi veta att Lukako har ”lite väl mycket självförtroende”. Undrar vad de tror att ”självförtroende” betyder. Kanske ”gräsfläckar” eller ”hårpomada”?

32′
Sverige knuffas! Belgien har ont! Kom igen nu grabbar, mera blod!

35′
Oh dear. Jävlar.

Lukako och hans självförtroende gjorde mål. Belgien leder med ett mål. Bläh.

40′
Nu är jag arg som ett bi eftersom en belgare klättrade upp på Alexander Isak som om han var en rutschbana på Magistratsvägen i Lund 1969. Svensken vek sig som som ett korthus (om nu rutschbanor kan det) och domaren blåser frispark för Belgien!

Nu måste jag avreageringssparka omkull kakelugnen här bredvid mig.

43′
Det hjälpte nog lite, mitt sparkande. Sverige fick nämligen inspiration och sparkade bollen än hit, än dit och hit och dit igen och mellan benen och upp i luften och än slank den till sist ner i diket – utan att passera mål.

45+1′
PFUIIIITT! Pausa, dansa, kissa och snusa!

Reflektion under pausen: om jag fick bestämma min karriär i nästa liv, skulle det vara målvakt i herrlandslaget i fotboll. Bäst i världen skulle jag vara – och rolig och snäll – och så skulle jag köpa en modern folkabuss och köra omkring alla mina landslagspolare i den.

48′
Oj! Pfuiiiitt! sa domarvisslan visst när jag satt här och drömde om mina fina straffräddningar!

49′
Sverige-Belgien 0-2.
Belgien gör ett riktigt skitmål genom att virka in bollen i nätet! De hade en hörna och passade bollen lite lätt till Lukako & självförtroendet, som bara fluppade in den med vänster lilltå. Han är helt klart dopad! Köpt! Hörnflaggan är mutad!

53′
Ajaj. Jag kom snett och sparkade till kakelugnsluckans gångjärn.

60′
Nämen om vi skulle ta och stoppa in Zlatan och låta honom lira en halvtimme va?

64′
Nähe, Janne Andersson stoppar in Viktor Gyökeres [ˈɟøkɛrɛʃ] istället. Tänk att coacherna nuförtiden inte lyssnar på mig och mina piffiga råd. Förr i tiden lydde de alltid. ”Sätt in Allbäck”, skrev jag, och omedelbart begärde Lagerbäck byte.

69′
Lille Emil Forsberg missade nu ett s.k. givet mål, som alla vi som tittar definitivt hade lobbat in med lätthet och finess.

70′
HELA PUBLIKEN JUBLAR! VAD HÄNDER? Aha. Zlatan drar av sig overallen. Visa pattarna! Nej, förlåt, framfötterna menar jag.

73′
Claesson och Zlatan kommer in medan Alexander isak och lille Emil går ut. Iiiih, nu blev jag nervös. Tänk om …

77′
Sveriges kapten heter Nilsson Lindelöf, och nu är han på så dåligt humör att han hade behövt en kakelugn. Han hötter med pekfingrar och spottar och fräser eftersom han fick ett oförtjänt gult kort när en belgare stöp. Tre sekunder senare får en annan svensk ett gult kort. Zlatan står med händerna i sidan och tittar på ungtupparna. Han ler lite.

82′
Belgien tar inte alls hänsyn till oss och våra känslor eller att vi faktiskt sitter här och har ont i kakelugnstån, för nu gör självförtroendet (jädra Lukako igen) sitt tredje mål medan vi bara har fått in en halv boll.
Sverige-Belgien 0-3. Uhu. Och nu blev Augustinsson skadad, så den allittererande Gabriel Gudmundsson får komma in.

87′
En fopollsmatch är ju 90 minuter lång plus ett okänt antal minuter som domarna känner för att lägga till. Det innebär att vi närmar oss slutet på denna pärs, där behållningen var publikens nationalsång för snart två timmar sedan.

90′
Den oerhört coole Stefan Schwartz (som under en närkamp år 2000 slet av hälsenan och därefter stolt gick av planen), berättade nån gång hur han såg till att en viss fotbollsplan mättades med vatten så att den skulle bli så tungsprungen som möjligt, vilket skulle gynna honom. Den som har ansvaret för vattenspridarna på Nationalarenan kommer att få sparken eftersom svenskarna har halkat på näsan säkert 15 gånger. Ni förstår: vi hade lett med 15-3 utan de där jädra trillen. Eller har vi bara för korta dobbar?

90+4′
Pfuiiiiitttt… Alla belgare utom Lukakov går fram och pratar med Zlatan och tackar för matchen. (Zlatan och Lukakov är ovänner sedan 2021 när de rök ihop under en match.)

– Vi var inte kliniska i matchen och det är därför vi inte gör några mål, förklarar Dejan Kulusevski.

Kliniska? Huh?

– Målen var väldigt avgörande i den här matchen, analyserar Janne Andersson.

Ja. De belgiska dårå.

– Hur svårt var det att försvara mot de här namnkunniga belgarna? frågar tv-journalisten kapten Victor Nilsson Lindelöf.
– På en skala 22,5.

Svarade Victor inte. Men han borde ha sagt ungefär så.

Nä, nu tar vi nya tag och vinner matchen på måndag!

17 kommentarer

Språkpolisen som uppviglade till brott

Språkpolisen som uppviglade till brott

Publicerat av Lotten Bergman den 23 mars 2023 01:19

Sedan september 2006 har Facebook funnits i Sverige. Av alla jag känner är det blott en handfull som inte använder ”FB” på något sätt, vilket jag numera finner fullt förståeligt.

Just nu är jag nämligen inne i en period med digitaliseringsilska där jag fnyser över

blippande skärmar
pipande bussplingor (visst ska det plinga när man trycker på knappen, inte pipa som en störig mikrovågsugn?)
touch-skärmar som ber om mitt födelsenummer YYMMDD, men när jag har misslyckats fem gånger visar det sig att den vill ha YYYYMMDD
närvarokontroller som sköts via en app som är komplett obegriplig.

För att inte taaaaaaala om de förnicklade parkeringsapparna. (”Foto: Lotten Bergman.” Ja, så måste jag skriva fortsättningsvis för att inte TT och C*p*r*gt Ag*nt ska kunna påstå att jag är skyldiga dem ännu mer pengar.)

För att nu vara supertydlig, ska jag visa vad jag använder Facebook till innan jag övergår till uppviglingen i rubriken.

Inledningsvis (runt 2007) talade jag om för FB-världen att jag till exempel sitter med fötterna på huvudkudden i ett hotellrum i Sundsvall, att jag ska åka på basketträning, att jag kollar på basket och att jag har tappat bort ett barn. Så här kunde det se ut:

Numera berättar jag att jag går på basketpromenader, åker på arbetsläger till Dalarna eller Öland samt äter hamburgare och semlor samtidigt – och jag lägger alltid upp en pyntande bild. Kanske måste jag plötsligt berätta att jag har hittat ett nytt vin?

Jag skrev: ”Jag ska fortsättningsvis enbart köpa viner vars namn har vuxit på en humorgrundad sluttning.” (Foto: Systembolaget.)

Efter varje basketträning lämnar jag en rapport om hur många som skadade sig eller hur skitigt det var i hallen. Före nästan alla radioprat lägger jag ut en glad bild på mig och programledaren. Och nu närmar vi oss uppviglingen.

Svante the radioprogramledare är väldigt mycket kramigare än jag.

Efter radiotimmarna (där jag svarar på språkfrågor i realtid när lyssnarna ringer in), dyker det ofta upp nya undringar i kommentarerna på Facebook. Dem lägger vi på hög till nästa radioprat. Så här såg det ut häromdagen:

Och det är nu jag svarar, som jag alltid svarar, när folk vill bredda sin allmänbildning och ber mig om intressanta etymologiska redogörelser:

Ack. ”Jag lovar att ta kidnappningen inledningsvis.” Föga anade jag …

På bara några sekunder agerade FB:s digitala polis. Tjoff, pang, bom, klatjofs och dingdong, fick jag ett stort och synnerligen allvarligt meddelande om att min kommentar bröt mot reglerna om ”våld och uppvigling”.

Jag har ju aldrig skakat galler och på sin höjd betalat en parkeringsbot eller två. Mycket sällan eggar jag upp vänner och bekanta eller radiolyssnare till motstånd eller uppror mot myndigheter. Så jag sa förlåt – genom att klicka på några rutor – och accepterade tillrättavisningen.

Men hur gör Facebookpolisen med de riktiga bovarna som förstås basunerar ut sina planerade förbrytelser med en piffig statusuppdatering på sociala medier? Får banditerna också digitala bannor? Avkrävs även de löfte om att sluta hålla på med såna dumheter? Och lyder de då?

Ja, så måste det förstås vara.

Bonusmaterial!

Att skaka galler heter sedan 1906 på tyska ”hinter schwedischen Gardinen zu sitzen” eftersom Tyskland importerade stål och järn från Sverige till just dessa galler.
Kidnappning heter det på svenska sedan 1932 – en direktöversättning av engelskan, där ordet har funnits sedan slutet av 1600-talet. Kid = barn, och nap = ta tag i/ta bort plötsligt. Ja, man rövade bort barn och använde dem som arbetskraft. Och nu blir det lite rundgång där vi inte riktigt vet vem som var först med orden: kid heter ju hjortdjurens barn och vi kan ju ”nappa tag i saker”.

8 kommentarer

Var är Sickan Carlsson när man behöver henne?

Var är Sickan Carlsson när man behöver henne?

Publicerat av Lotten Bergman den 16 mars 2023 01:03

Jag är omgiven av folk som ser svart på tillvaron. Bengt Grive hade till och med kunnat dra till med ”mörksvart”. Är det inte dystert, så är det det rent dystopiskt. Det är därför jag längtar efter Sickan Carlsson.

(Här måste jag ta en planeringspaus. Om jag ska fortsätta nämna gamla döingar som ingen människa under 40 minns, är det kanske på sin plats med några fotnoter. Eller förklara på vägen ner mot botten av inlägget? Kanske är bloggläsarna så få och gamla numera att jag kan komma undan med referenser som går i svart-vitt? Eller vad nu Bengt Grive hade kallat det. Äh, jag skriver vidare och ser vad som händer.)

Sickan Carlsson (1915–2011) var alltid glittrande glad, energisk, frejdig och tjosan.

En annan glad typ som hade kunnat pigga upp är ju Hawkeye/Alan Alda i M*A*S*H*. Han var en av mina idoler redan i mitten av 70-talet (snäppet under Kar de Mumma och Gits), och ibland rotar jag fram nåt gammalt klipp på Youtube strax innan jag ska somna. Japp, för man ska somna leende som en annan Sickan Carlsson.

Så, undrar ni, vad är det folket runt mig gnölar om? Förutom krig, höga matpriser, skolelände, marsvädret, ond & bråd död samt brustna hjärtan och hälsenor, får jag lyssna på de framtids-skrajsnas litanior om ryska krigsslag genom tiderna, handlingen i 1984 och allt om AI, den där förnicklade AI:n.

(Planeringspaus igen. Ska jag förklara AI? Nu meddetsamma? Eller är artificiell intelligens allom bekant och kan till och med börja skrivas med gemener: ai? Hmm. Äh, jag skriver vidare. Det ordnar sig säkert.)

Artificiell intelligens håller på att ta över allt konstnärligt skapande, sägs det. Den kan måla tavlor, skriva böcker, knappa in kod, prata all världens språk och hitta på roliga skämt. Jag testar och ber AI:n skapa en rolig slutpoäng till en inledning som jag skriver med min egen hjärna, mina egna fingrar och min egen fantasi. AI:ns bidrag står i fetstil:

Bengt Grive, Sickan Carlsson och Hawkeye kommer in i en bar. Bengt Grive, som har på sig en spaljégrön kostym, beställer en sockerdricka. En liten stund senare smuttar den sprudlande glada Sickan ironiskt nog på en Whisky Sour, medan Hawkeye förgäves frågar efter en hembränningsapparat. Bartendern slår ut med händerna och säger:

– Det här måste vara ett skämt.

Badoom-dish?

Nä, nu tar jag mig i kragen och ser som min uppgift att sprida lite glädje. Varför inte med två helt olika tidningsrubriker?

Här kommer en från Aftonbladet 1955, skapad av ingen mindre än nyss nämnda Bengt Grive.

En öländsk bonde spelade fotbollsmatch för Kalmar, men flydde från planen – med färja – när han fick bud om att en av hans kor kalvade.

Och så har vi The Times (UK), som 2018 fick folk att tro att BLT-sjukhuset (eller kanske Räkmackelasarettet) hade mosat fem personer till döds.

Förklaring: Sjukhusen där fem patienter dog av matförgiftning, är nu offentliggjorda.

Sov och ät gott, kisa mot solen och njut av snödroppande istappar! Snart blir allt bra igen!

Fotnot
Ni som är under 40 kan ställa följdfrågor i kommentatorsbåset.

32 kommentarer

Bokstävlarna trilskas!

Bokstävlarna trilskas!

Publicerat av Lotten Bergman den 8 mars 2023 23:28

En annan lever fortfarande även om bloggen ligger här och möglar ihjäl!

Jag vikarierar så mycket på SFI att tiden, orken och bokstäverna liksom sugs upp av Hasse Alfredsons lettrosug. Det påminner för övrigt om när jag i 20-årsåldern jobbade som vårdbiträde ibland, brödpackare ibland; jag orkade helt enkelt inte något annat!

Är jag alltså månne ett skört kvinnoblomster som egentligen borde ligga på en ärta och dricka praliner hela dagarna? En svettig basketspelare skulle kunna komma och massera mina hälsenor då och då, medan jag bara skriver och skriver.

Men nu ska jag berätta om en dialog som jag hörde på bussen. Jag slet fram papper och penna och antecknade febrilt eftersom de talande var så ovanligt artikulerade – lite som om de läste ur ett manus till en scenprata. Bussresan hem är blott tolv minuter lång, och jag kunde bara höra mittendelen – så vad som föranledde replikskiftet vet jag inte.

I rollerna:

Dam 1 i rosa ~~basket~~ basker, orange brallor och lila brillor, lite av en Yvonne Lombard-typ. Vi kan kalla henne Fru Bunt, 68 år.
Dam 2 i helsvart från topp till tå och mer kajal runt ögonen än t.ex. Alice Cooper. Hon får heta Madame Svart, 72 år.

Hon var inte helt olik Nina Hagen av idag. [CC BY-SA 3.0]

Först talade Fru Bunt:

– … så då sparkade jag honom så hårt jag kunde på smalbenet. Och hörde ett jättehögt, ljud, nästan som en smäll och så ett knastrigt knak. Han kom av sig och började himla med ögonen och fnys-andas på ett jättekonstigt sätt, så jag började tro att jag hade orsakat en brejk.
– Brejk? Vad är brejk? sa Madame Svart.
– Brejk, du vet! En hjärnblödning. Eller strejk?
– Mig veterligen kallas de ”stroke”, sa Madame Svart med svenskt uttal och en akut accent på slutet.
– Troké? sa Fru Bunt, som tydligen inte hörde så bra.
– Japp, svarade Madame Svart som tydligen inte heller hörde så bra.
– Jahaja. Men i alla fall. Jag sparkade av honom benet.
– VA? Gick benet av? Varför sparkade du så hårt? sa Madame Svart, och jag inbillar mig att hon var lite imponerad trots allt
– Han var ju så inihelvete dum. Komma här och påstå att Putin är snäll och Biden dum och att Zelenskyj förmodligen luktar illa. Sånt kan ju ingen människa stå ut med på internationella kvinnodagen och allt, sa Fru Bunt bestämt.
– Men du kände ju inte honom!
– Han kan väl vara dum ändå fastän jag inte känner honom.
– Men benet? Hur gick det med benet?
– Äh, han lugnade ner sig och sa att det var okej, för det var ändå dags att skaffa ett nytt.

Här fattade jag det idiotiska beslutet att plinga (det är inte en plinga längre, det är ett jättehögt, digitalt PIIIIP) och kliva av bussen eftersom jag faktiskt var hemma. Men först vinglade jag iväg till den bussdörr som var närmast Fru Bunt och Madame Svart för att höra de sista replikerna fällas. Var det månne en enbent man med träben som de talade om?

MEN DÅ SA DAMERNA INTE FLASKLOCK!

OCH JAG VÅGADE INTE FRÅGA!

27 kommentarer

Råd i kristider?

Råd i kristider?

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2023 22:56

Jag fick alldeles nyss ett sms med rubriken ”Lån i kristider”, där jag lovades hur stora och många lån som helst på ingen tid alls. Ett par hundra tusen redan i morgon!

– Haha! fräste jag, och raderade sms:et så brutalt att avsändaren måste ha känt av det.

(Innan jag gjorde det, fladdrade det dock till i magen av pengalycka som om jag hade fått slantarna gratis och nu kunde köpa golv, soffor, cyklar och en veranda.)

När jag en liten stund senare ramlade in i en tidningsartikel som handlade om hur man kunde spara pengar genom att helt enkelt inte köpa det som är dyrt, kändes det som om jag borde komma på lika dumma råd för att i alla fall ha lite roligt mitt i dårskapen.

– Vaddå åka buss? Att gå är billigare!
– Vin? Pah – vatten är gratis och finns i kranen!
– TVÅL? Äsch, flytta till Kiruna och rulla dig i snön en gång i veckan från oktober till maj!

Bägaren rann över när DN i en ”unik grafik” presenterade prisökningarna där varje uppgift krävde att jag i ett illustrerat kylskåp klickade på varan som hade blivit dyrare och samtidigt lyssnade på ljudet från en butikskassa som plippade och ploppade.

Så nu reser vi tillbaka till kristider under krigstider. Jag rotade fram några av böckerna som skulle kunna ge mig råd om surrogatkaffe (”kaffesurr”) och torra brödkanters unika konsistens.

Jag ber att få meddela att det finns minst lika många till i andra bokhyllor i huset.

De utkom dessa år:

överst från vänster: 1932, 1975, 1950, 1930.
mellanraden från vänster: 1970, 1923, 1925, 1927.
nederst från vänster: 1925, 1951, 1952.

Sju sorters kakor inleds med en brasklapp:

”I tider då råvaror som t.ex. vetemjöl och socker förändras [i kvalitet] från tid till annan kanske bakningsresultaten ej utfaller lika.”

Sedan följer otalet recept på mjuka kakor, sorterade efter hur många ägg bakverket behöver – man har ju ibland bara ett enda ägg kvar. Kommen så här långt vågar jag påstå att jag inte har fått känna på någon kris än. Jag har alltid en jävla massa ägg kvar.

Hemvård och klädvård berättar om det listiga knepet att laga ylleplagg (inte strumpor) med hårstrån om ylletråden är slut, samt beskriver hur man bär sig åt för att maska upp ett gammalt plagg som har krympt. Mina nudelsoppehårstrån hade inte gjort någon ylletröja glad, det lovar jag.

Escoffiers stora kokbok beklagar att så många av recepten innehåller dyra råvaror, men rekommenderar att satsa på vin i maten eftersom ett lämpligt vin ju kan fås för bara 1,50 kr ”numera”. (Det motsvarar 50 kronor 2023.) Men hu, så knasigt, fortsätter Husmoderns redaktion, att man inte i Sverige kan köpa harhjärna och tuppkam utan måste köpa hela haren respektive tuppen!

”Det där var INTE kul”, anser denna tupp. (Foto: Arib Neko, Unsplash.)

Boken Konsumentkunskap är en trist och förnuftig historia som bara ger mig pekpinnar som får mig att gäspa. Jag bör göra handlingslistor och föra bok över utgifterna, se till att få storköpsrabatt men inte köpa biomagnetiska hälsoarmband, för de funkar inte. Men se vilken cool bild!

Detta äter en vuxen person på ett år, bl.a. ”150 l mjölk, 20 kg kött , 25 kg charkuterivaror, 16 kg fisk, 70 kg potatis, 37 kg matbröd, 10 kg vetebröd, 4 kg bakelser, 90 liter öl och läsk”.

Jag tycker att det låter lite, det där … [google, google] Jahaja, enligt Jordbruksverket äter vi numera 87 kg kött och chark (inte så mycket fårhjärnor och tuppkammar), 23 kg fisk och 49 kg bröd per år. Raaaap. (Hemska tanke: Vi kanske bara skulle kunna äta lite mindre och spara pengar på det sättet?)

Avslutningsvis ska den lilla toka som jag är, nu redovisa vad Husmoderns gyllene bok anser om äkta makars roll:

Jaja, det var andra tider 1925, när världen var full av små tokor.

Nej, jag har inte blivit så mycket klokare eftersom böckerna här inte gav mig tips om hur jag ska tillreda den där fårhjärnan, om kaja går att grilla eller huruvida igelkottar har mört kött. Däremot lärde jag mig att ägg under andra världskriget inte ransonerades förrän 1941, och att produkterna SMP-vita och SMP-gula var äggsurrogat!

Någon på Svenska Mjölkprodukter AB (SMP) måste ha fått en snilleblixt och forskat fram detta undermedel. (Som vad jag kan se trots allt inte gjorde succé.)

Om jag har några råd i dessa tider? Mjäh. Håll humöret. Akta er för skavsår och banditer. Jo förresten! Tillaga vitkål, vetja!

SvD den 8 december 1943. (Jag skulle slänga i massa chiliflingor och garnera med parmes…, nej. Dyrt. Men persilja!)

54 kommentarer

Roald Dahl & redaktörerna

Roald Dahl & redaktörerna

Publicerat av Lotten Bergman den 20 februari 2023 09:10

Roald Dahl vänder sig nog inte i sin grav eftersom han sedan läge är förmultnad, men kanske han går igen och spökar hos förlaget som nu publicerar hans böcker i reviderat skick.

Som vi kunde konstatera i förra årets julkalender, var Roald Dahl inte bara två meter lång, utan även en komplicerad åsiktsmaskin, fylld med dumheter. Men så råkade han ju vara en jävel på att skriva böcker, så var det inte mer med det.

Här kommer nu jämförande bilder (från olika, anglosaxiska tidningar) där man kan se hur det stötande materialet i dåtidens böcker har filats till, spolats av, sandpapprats och minsann, bidde det inte en liten tummetott av hela alltet.

Jag kan verkligen rekommendera en läsning av exemplen, för det är skrattretande fånigt att man inte får bli vit i ansiktet eller ens ha på sig en svart jacka eftersom just dessa färger är rasistiska. Ingen får vara tjock, ful, galen eller tokig – och Rudyard Kipling stryks helt medan suputen Hemingway får vara kvar. Vänta, hur var det nu George Orwell skrev i ”1984”?

”Varje vecka, dag för dag, utplånades och försvann själva minnet av allt som tidigare hänt. Historierna ändrades, dokumenten förstördes, böckerna brändes. Historiska monument, gatunamn, torg och byggnader fick nya namn; gatuadresser försvann, och själva språket genomgick en förvandling. Hela vetenskapen var förändrad, man undanröjde eller förvrängde bevisen, man ändrade de mest grundläggande fakta. Varje dag, och i minsta detalj, blev världen alltmer olik den som människan känt till tidigare.”

Dahls släktingar sålde alla rättigheter till Netflix för 500 miljoner pund, Netflix anlitade fjompiga redaktörer på bokförlaget Puffin, och de for skamlöst fram med rödpennan … Men … Vänta nu … Jag tror …

Aha! Redaktörerna och korrläsarna kanske gjorde revideringarna såhär brutalt just för att de inte ville! Kanske är det en tyst protest och nu gnuggar de händerna av förtjusning för att vi alla gick i fällan och skapar ett sjujädra surr om tilltaget?

Ja. Så är det, bestämmer jag. Så, nu ältar vi inte detta utan ser till att sluta slänga böcker och köper in alla klassiker samt några extra bokhyllor! Läs och tala om olämpliga meningar och njut av världens alla färger!

Här kommer min helt oredigerade, synnerligen olämpliga, inledning till en framtida kioskvältare till barnbok. Alla ord är mina, ingen får sno dem och jag skäms inte det minsta lilla!

Det var en gång en pojke, vars utseende i hög grad påminde om en morot. Han hade på morötters vis ett hästansikte, en flyende haka, en orange ton i hyn och ganska långt, tunt hår som var knallgrönt. Över hela kroppen hade han underliga utskott och rottrådsliknande fjun. Som alla vet är det dock insidan som räknas, och den var stenhård.

Morotspojkens sura storasyster påminde på intet sätt om honom, så kanske var de inte ens syskon. Hon var rund som en rugbyboll och bar distinkta drag av en citron med vaxartad, gul hy, där varje liten por hyste en pormask. De tittade ut ibland och resonerade med citronflickan om väder och vind, men oftast var de bara väldigt tjatiga och ville ut på äventyr tillsammans med ovan nämnda rottrådar.

Morotspojkens namn var Moron eftersom han hade iriskt påbrå. Citronflickan hette Poncem, för vad skulle hon annars heta? Pormaskarna och rottrådarna hade förstås egna namn, men eftersom de ju var så många har jag inte lagt dem på minnet. Men idioter var de allihop, och strax ska jag förklara varför de är huvudpersonerna i den här historien.

©Lotten Bergman, och nåde den som ändrar en enda liten bokstav när jag är död.

Pssssssssst. Den symboliskt sett korrekta stolen på bilden allra högst upp är den som Roald Dahl satt och skrev i. Och ja, väldigt symboliskt är även den renoverad nu.

22 kommentarer

Alla hjärtans dag-väska

Alla hjärtans dag-väska

Publicerat av Lotten Bergman den 14 februari 2023 10:01

Jag klev nyss av tåget i Stockholm eftersom jag ska föreläsa här i dagarna två. (Ett av alla fackförbund har nämligen kommit på den lysande idén att lära medarbetarna svenska skrivregler på det roligaste och bästa av sätt.) Jag hade inte den minsta lilla aning om att det var den heliga hjärt-dagen, men nu vet jag. För att …

På bussen publicerades alla hjärtansdag-hälsningar i realtid på en skärm som vanligtvis visar reklam för bussåkande. (Ja, för dem som åker buss. Eh.)
På Pressbyrån fanns röda rosor en masse i stora hinkar. Säkert 100 buketter!
På tåget satt en tjej och pratade smörgås (alltså med telefonen som en macka framför munnen) om hur hon hade skickat rosor till sig själv igår. De ska komma fram ikväll och kostade ”svinigt mycket, men det är det fan värt”.
När jag klev av på Centralen stod tre bistra män och sålde ensamma jätterosor för 70 kronor styck. Ingen köpte av dem.
På Mäster Samuelsgatan låg en öppen resväska med en rosbukett och ett paket epilepsimedicin.

Jag tog bilden jättesnabbt och hastade vidare. Men så vände jag mig om och spanade på andra människors reaktion när de såg väskan. Och konstaterade att detta måste vara helt normalt, för ingen reagerade det minsta lilla.

Jag småsprang vidare mot mitt mål – för småspringa måste man nästan om man ska hålla jämnt morgon-gåtempo med alla andra här.

Men vad säger ni? Är inte detta en utmärkt inledning till en kioskvältande deckare i epilepsimiljö? Jag har förvisso mer erfarenhet av epilepsi än av rosor, men det kan säkert avhjälpas på nåt sätt.

14 kommentarer

Minns ni småbarnsåren?

Minns ni småbarnsåren?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 februari 2023 17:02

Jag har hittat flera dagböcker från 1992–2012 som handlar om bedrövliga dagar när jag inte ens hinner snyta mig eller koka te. Med ”spik-i-foten-positivism” berättar jag om halsbrytande äventyr där en snubblande sjuåring behöver sys i bakhuvudet samtidigt som en försigkommen treåring kliver på bussen mot stan – innan jag ens har fått av mig morgonrocken.

(Hm. Brukade jag ha morgonrock? Detta tål att tänkas på, för morgonrockspåtagandet verkar vara ett himla slöseri med tid. Hm.)

Nu är vi i den intressanta situationen att två av barnen (Trettioåringen och Tjugoåttaåringen) ju har fått barn, och börjar samla på liknande erfarenheter. Äpplet Erik (som är Trettioåringen) har verkligen inte fallit långt från det moderliga äppelträdet, för han skriver precis som jag noggranna redogörelser i förhoppningen att någon någon gång ska vilja läsa.

Om jag vill läsa? JA! HALLÅ! Jag kan lägga ut det på bloggen! Eriks fru får heta Frun och dottern kan vi kalla Lillan. Här kommer den glada dansen på rosor!

Erik, Frun och Lillan under drygt ett dygn

7 februari 2023

19:30 Jag har precis lagt Lillan. Frun säger att hon känner sig lite bubblig i magen. Vi tänker inte mer på det.

19:45 Frun säger att hon känner sig illamående. Dålig mat?

20:45 Pappa Olle [aka DDM] kommer in genom dörren efter en skånsk arbetsdag. Jag har lovat honom att sova här och dessutom hjälpa till med att översätta en jättetråkig powerpoint från engelska, men har istället skrivit ett Pythonskript som gjorde det automatiskt. Räcker över resultatet till honom.

20:47 Kräk och diarré börjar spruta ur Frun.

20:48 Jag springer omkring med halvfyllda kräkskålar, handdukar, hårsnoddar och handsprit. Pappa Olle gömmer sig i arbetsrummet.

22:10 Tömningen av Frun har lugnat sig. Vi pratar logistik.

22:45 Vi har en plan: vi fortsätter låsa in Pappa Olle i arbetsrummet, jag sover med Lillan i sovrummet och Frun sover i soffan i vardagsrummet. Imorrn ska jag jobba hemifrån, men måste först hämta hem jobbdatorn.

23:15 Allt är förberett för att vi ska kunna sova på våra respektive platser. Godnatt.

8 februari 2023

02:30 Jag vaknar av ett diskret mumlande intill mig. Jag tänder lampan och ser Lillan, stående i sin spjälsäng med blicken riktad mot mig. Vi går ner och gör välling tillsammans. Hon äter sig mätt och somnar igen. Jag kämpar för att somna om i bruset av Lillans urgulliga snarkande.

06:10 Mitt larm ringer. Jag väcker pappa Olle. Lillan lär vakna precis när som helst, så jag behöver hämta datorn snabbt så att Frun slipper bli väckt medan jag är borta. Jag fattar beslutet att ta bilen istället för cykeln, och kan då också skjutsa pappa Olle till stationen.

06:40 Jag parkerar jätteolämpligt precis utanför dörren till mitt jobb, och jag ber pappa Olle att sätta sig i förarsätet och se självsäker ut. ”Jag kan svamla på polska om nån frågar vad jag håller på med”, säger han självsäkert.

06:45 Min dator är hämtad och jag släpper av pappa Olle på stationen.

07:00 Jag kommer hem och får se Frun, som sitter och ammar Lillan. Äsch, hon hann vakna ändå.

07:40 Jag stoppar Lillan i barnfängelset (en numera för liten barnsäng) med massa leksaker och svarar på jobbmejl. Frun har somnat igen.

07:50 Jag ger Lillan frukost nummer två: havregrynsgröt med katrinplommon.

08:15 Köket ser ut som ett asteroidnedslag, så jag börjar städa medan Lillan sitter i barnstolen, denna gång med endast mjuka leksaker (så att Frun inte vaknar när de trillar ner i golvet).

08:35 Köket ser okej ut. Lillan ser uttråkad ut. Frun har vaknat, så jag bäddar sängen till henne uppe i arbetsrummet och hon flyttar upp dit.

08:30 Lillan och jag sätter oss på golvet i vardagsrummet. Lillan ”läser” en bok medan jag tittar på en obligatorisk utbildningsvideo om sopsortering.

09:15 Frun behöver hjälp med diverse smågrejer på ovanvåningen. Samtidigt är det cirka 1 % risk att Lillan trillar omkull om jag lämnar henne obevakad på golvet i en minut, så jag sprintar upp med det Frun behöver och flyger sedan ner igen. Tänk att man kan ta fyra steg i taget i en normal trappa.

09:40 Jag jobbar väldigt ineffektivt medan Lillan försöker luta sig mot alla vertikala ytor hon kan hitta.

10:15 Promenaddags. Dessutom ett stopp på Ica för att köpa blåbärssoppa, Piggelin och vätskeersättning. Lillan somnar på nolltid.

10:40 Herregud, frukost?! Äter frukost. Jobbar vidare.

12:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna en och en halv timma. Hon lever.

13:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna i två och en halv timma. Hon lever. Frun lever också.

13:05 Lillan vaknar. Hon får lunch men signalerar att hon är trött. Huh?

13:30 Lillan och jag umgås på golvet. Frun är på ovanvåningen och kämpar med att få i sig näring.

14:15 Dags för nästa promenad med Lillan. Ännu en gång somnar hon nästan omedelbart.

14:45 Herregud, lunch?! Äter lunch.

15:30 Efter att inte alls ha jobbat åtta timmar idag bestämmer jag mig för att jag är klar. Ungefär samtidigt vaknar Lillan. Hon får några vindruvor.

15:50 Frun lider av fysisk och psykisk Lillan-abstinens, så hon tar en grundlig dusch och kör en amningssession. Underbart, tycker Frun. Mat, tycker Lillan.

16:20 Jag tappar upp ett bad till Lillan för att tvätta bort alla eventuella kräkvirus som kan ha kommit från hennes mamma. Lillan kissar på mina byxor medan jag lyfter henne till badbaljan.

16:45 Jag spelar tv-spel i ett par minuter medan Lillan ännu en gång försöker förstå hur en bok fungerar.

17:15 Dags för Lillans kvällsmat. Det blir en hejdundrande buffé: kycklingryta, mosade katrinplommon, riven ost, blåbärssoppa och finhackade tomater. Lillan är riktigt dålig på att hejda sig och stoppar flera gånger alldeles för mycket mat i munnen samtidigt.

18:00 Jag är väldigt trött. Lillan sitter och klättrar samt tuggar på mig på köksgolvet.

18:25 Dags för läggning. Välling, vitamin, pyjamas, tandborstning, sagoläsning och att insomnandet går på rekordtid: 23 minuter!

19:00 Jag räddar Frun från att titta på en jättedålig film. Jag sätter mig och skriver denna dagbok.

19:45 Herregud, kvällsmat?! Äter kvällsmat.

Ni hör att Erik har samma inställning som jag till sådana här dagar:

– Det går bra! Jag kommer att överleva! Snart får jag sova! I morgon är en annan dag! Vänta, har jag ätit?

Om ni har orkat läsa ända hit måste ni ju få en bildbelöning.

13 kommentarer

Vad har hänt i Storbritannien sen sist?

Vad har hänt i Storbritannien sen sist?

Publicerat av Lotten Bergman den 6 februari 2023 00:47

Min kusin bor sedan 1984 i Ditchling, England, Storbritannien – och under åren har jag åkt hit så ofta som möjligt. Men så kom ju corona, och på det Brexit och ekonomiska trassligheter samt väder, vind och annat.

Men nu är jag här! Precis som förr sörplar jag mer te än mina släktingar, njuter av brittisk tv-reklam mer än jag borde och kan inte sluta fascineras av pubarna och de smala gränderna samt kyrkogårdarna.

Kyrkogård som är så gammal att stenarna nästan inte orkar hålla sig upprätt.

– Men hörru Lotten, hur är det egentligen med Brexit … Är inte allt förändrat nu? The former Great Britain är väl inte mer än en liten tummetott?

(Det är alltså ni som komna så här långt i detta inlägg undrar just detta.)

Nej! Allt är som vanligt! Här är mjölken vid tomtgränsen!

Eller. Nja. Hm, kanske är allt inte likadant. För det är avgrundsdjupa sprickor mellan kompisar och bekanta på varsin sida om Brexitgränsen – precis som mellan demokrater och republikaner i USA. De polariserade polarna diskuterar:

– Det är hopplöst att skicka paket till Sverige för det kostar ohemult mycket och vi måste deklarera exakt vad vi har packat in!
– Men så är det i många delar av världen.
– Va? Och det gör det rättvist, eller vaddå?

– När mina svenska vänner (av misstag) råkar köpa nåt från Storbritannien kostar det 179 kr extra för att det köpta ska komma in i Sverige – oavsett om produkten kanske bara kostade 19 kr att köpa!
– Men det är väl rimligt?
– Va? Rimligt? Dra åt skogen!

– Före Brexit var hyllorna i affärerna aldrig tomma. Nu ser det ju ut som i Östtyskland här!
– Där har du fel. Att hyllorna är tomma är inget ovanligt. Så var det även före Brexit.
– Va? Är du helt galen?

Här är tre bilder från dagens besök på Tesco.

Avokador och andra grönsaker låg glest, mycket glest.

Tomat-tomt. (De få tomater som vi faktiskt hittade på en annan hylla var omogna, stenhårda och svindyra.)

Inte ens ett litet ruttet ägg fanns kvar i hela affären. Och det är en jädrigt stor affär, så man borde kunna hitta i alla fall ett. (Ni kan ana att den tomma äggavdelningen är jättestor med tanke på alla tomma plastbackar och kartonger på hyllorna.)

Men tack och lov ekade inte hela affären tomt; det fanns ju jordnötssmör, buljong, barnkläder, chips och vin! Och så den delikata, engelska färdigmaten!

Fläsk, ost och lök i ett degknyte med lite mer ost.

Kryddat korv-kött med en kärna av äggmajonnäs, rullat i ströbröd … tror jag.

Fläsk, kryddat med ättiksgurka … och väl rullat i ströbröd? Färdiga att äta är de i alla fall.

Inne i pajdegen hittar vi mör biff i en mustig sås. (Eller är det månne dadlar?)

Näää, min kusin Ann är ju svensk, så vi köpte inte fläskpaj. Vi äter t.ex. lax och rotgrönsaker med hennes brittiske make Mike framför tv:n, hinkar vin och tittar på roliga tv-program som ”QI”, ”Would I Lie to You” och mystiska deckarserier med kramsande grus.

Varje gång jag kommer hit, kör min kusin ut mig till olika ställen i närheten. I Eastbourne (där jag var på språkresa 1979) finns Beachy Head, som är en klippformation som varenda dag bevakas av diskreta poliser pga. de många självmorden som begås just här.

Platsen är jähätteläskig.

Och det här var ju bara lite intressant historia ur Nordisk familjebok (1904). Förtjusande språk.

Men NUUU fattar ni. Inga staket, nej. (Bilden kommer från Turistbyrån i Eastbourne.)

När jag idag skulle fotografera klipporna och fyren, kröp jag på alla fyra redan fem meter från klippans kant eftersom det det kändes som om vinden skulle putta omkull mig. Sedan lade jag mig platt på mage och höll med möda upp kameran för att kunna ta denna bild. Därefter kröp jag baklänges och reste mig långsamt upp medan jag tittade på den hemska avgrunden som på något sätt försökte göra mig yr och svag.

Beachy Heads fyr – som ser ut som en liten legopinne där nere. (Foto: Jamen det är ju Lotten Bergman.)

Väl hemma igen drack vi och pratade om flydda tider och hur alla somrar på 1970-talet var varma och soliga samt hur till och med plåstren på knäna var bättre förr. Och så beundrade jag som vanligt Paul McCartneys glasögon, som han glömde hemma hos Mike en dag runt 1966.

15 kommentarer

Hesa Fredrik (vars namn är omtvistat) is back!

Hesa Fredrik (vars namn är omtvistat) is back!

Publicerat av Lotten Bergman den 29 januari 2023 12:00

– TUUUUUUUUUUT!!!

Ni som har hängt här på lotten.se vet nu vad jag talar om. Nu förstår ni att jag är så glad att jag hjular, kastar konfetti och korkar upp champagnen! Vi har fått en ny tyfon-tuta!

Nykomlingar: läs en liten sammanfattning här!

I torsdags dundrade det till strax utanför huset – och se, där stod utan förvarning en gigantisk brandbil!

Två förtjusande brandmän klev ur, log och sa att nu är det dags att börja fixa med ny tuta på taket och ny digital grej i källaren! Jag drog den vanliga litanian om hur slarviga är och hur stökigt det är i källaren eftersom vi aldrig får tummen ur och kanske kan man ha överseende med det eftersom vi har fem barn, men oj bara ett ”barn” bor ju hemma, fast eftersom vi älskar att ha Hesa Fredrik på taket, kanske vi kan ta ett tag med skiten i källaren snart …

– Mmmmmm, sa brandmannen som var man.
– Mhhhhmm, sa brandmannen som var kvinna.

– Jaha, jaha, jaså, väggen, manicken, här eller där, funderade brandmannen och brydde sig inte det minsta om att det ser ut som hej kom och hjälp mig i källaren.

Sedan beklagade de sig båda väldeliga över att sladden som fortsättningsvis kommer att ligga utanpå huset, strax bredvid husets vita knut, ju är svart. Estetiskt sett är det ju inte perfekt med svart sladd mot vita snickerier … sa de.

– Den får se ut precis hur den vill, bara vi får en tutande tyfon igen! sa jag med glittrande ögon.

De berättade att de skulle

skruva loss dem gamla tyfonen, som kan ha suttit där precis hur länge som helst
sätta fast en ny, dra nya ledningar (den svarta som tydligen ska misspryda huset)
borra hål i grunden ner till källaren
sätta in en ny grej som ersätter kompressorn som stod i källaren till för fem år sedan.

Istället för att låna våra stegar och klättra upp på taket hade de med sig en egen stege – brandstegen med korg som sitter på brandbilen. Men för att den ska funka, måste fyra jättejättefötter skjutas ut från brandbilen, tryckas mot marken samtidigt som brandbilen lyfter från marken.

– Brrrhuuuuuhhhhhmmmmmmmm! sa brandbilen och gjorde exakt detta helt utan att knorra.

På ett kick hade stegen med korg hissats upp till taket tio meter upp i luften. Jag stod nedanför och gapade. Åååh, om jag ändå hade fått följa med upp och ta bilder, tänkte jag. Kanske hade det gått bra om jag hade tagit på mig en cykelhjälm? (Det är en regel i familjen: är man på taket ska man ha cykelhjälm. Och förstås fotografera allt man ser.)

En hade en rörkapare som vreds runt, runt, runt medan den andre hade en gigantisk rörtång som höll fast i den gamla stången som tyfonen satt fast i.

Vän av ordning (alltså jag) stod där och funderade på hur länge den där tyfonen har suttit på taket. Huset byggdes 1937 som en Ica-affär, men Hesa Fredrik har funnits i folkmun sedan i alla fall 1931. (Jag har letat i tidningsarkiven som en tok.) Själva uppfinningen är från 1920-talet, men då såg den mer ut som en liten låda. Namnet sägs komma av att en krönikör i DN – Oscar Rydqvist – tyckte att den nya larmsignalen lät lika hes som han själv, och i mellannamn hette han ju Fredrik. Långsökt, väl?

Men ingenstans i DN kan jag hitta Oscar (Fredrik) Rydqvists krönika som handlade om Hesa Fredrik. Kanske var det så att DN tog sig friheten att den 24 januari 1959 fabricera etymologin?

Well. Det där låter i mina öron som en skröna. Jag hittade inte heller krönikan i DN:s arkiv, så jag blev tvungen att tillsätta en utredning för att hitta den korrekta källan.

DN den 27 mars 1931, när namnet redan är inarbetat.

Den här utredningen är anledningen till att detta blogginlägg inte publicerades redan för fyra dagar sedan. Jag har nämligen lett, letat, letat och letat men ändå inte hittat belägg för DN:s påpekande. Dessutom kallades brölande röster, skrikande generaler och gapiga chefer för ”hesa Fredrik” redan i början av 1900-talet.

”… ’Hesa Fredrik’ och andra basröster ur rallarleden …” (DN, 2 aug. 1931.)

Fakta:

Många äro de i tidningarna nämnda hesa fredrikarna redan långt innan tyfonerna varnade för luftanfall.
Oscar (som aldrig kallades Fredrik) Rydqvist skrev i DN under pseudonymerna Åbergsson, Åb., samt ett fåtal gånger Hesa Fredrik.
Även om den stora luftvärnsövningen i slutet av augusti 1931 testade de tjutande sirenerna, fanns de långt tidigare.
I ”Hemmets Årsbok” från 1941 konstaterar man att sirenerna redan 1927 kallades Hesa Fredrik.

Kommen så långt i min letande, hittade jag en liknande utredning som gjordes av Faktoider redan 2019 … Tusan hakar, jag är aldrig först med nåt!

Därför återvänder vi raskt till min egen tyfon.

Efter en stund satt den nya skönheten på samma plats som den gamla från anno dazumal, och jag fick order om att hjälpa till att dra i ledningarna.

Ser ni min fantastiska insats? Jag drar i ledningarna och ser till att ändarna inte blir fuktiga!

– Tack för hjälpen! sa brandmännen och undrade sedan om jag möjligtvis skulle ha lust att klättra in i förarhytten och hämta en säkerhetssele och hänga med upp i luften för att kolla på solnedgången.
– Förarhytten! pep jag, nästan tårögd av lycka.

Förarhytten! Allt är så infernaliskt coolt!

– Knirr, knarr, knak och gnissel så for vi rakt upp i luften, säkrade och fastknäppta i korgen på alla sätt och vis.
– Men herregud, jag glömde cykelhjälmen sa jag.

Åh, det var som fan. Taket ser ju riktigt bra ut! Och den nymålade nordsidan. Men östra sidan är ju för bövelen målad i två olika gula nyanser!

De coola brandmännen njöt i lugn och ro, medan jag hade svårt att hitta ord av pur upptäckarglädje.

Jag ska bli brandman när jag blir stor!

(Pssst: Det är den 6 mars 2023 som det ska tutas nästa gång. Håll tummarna!)

43 kommentarer