En annan lever fortfarande även om bloggen ligger här och möglar ihjäl!
Jag vikarierar så mycket på SFI att tiden, orken och bokstäverna liksom sugs upp av Hasse Alfredsons lettrosug. Det påminner för övrigt om när jag i 20-årsåldern jobbade som vårdbiträde ibland, brödpackare ibland; jag orkade helt enkelt inte något annat!
Är jag alltså månne ett skört kvinnoblomster som egentligen borde ligga på en ärta och dricka praliner hela dagarna? En svettig basketspelare skulle kunna komma och massera mina hälsenor då och då, medan jag bara skriver och skriver.
Men nu ska jag berätta om en dialog som jag hörde på bussen. Jag slet fram papper och penna och antecknade febrilt eftersom de talande var så ovanligt artikulerade – lite som om de läste ur ett manus till en scenprata. Bussresan hem är blott tolv minuter lång, och jag kunde bara höra mittendelen – så vad som föranledde replikskiftet vet jag inte.
I rollerna:
- Dam 1 i rosa
basketbasker, orange brallor och lila brillor, lite av en Yvonne Lombard-typ. Vi kan kalla henne Fru Bunt, 68 år. - Dam 2 i helsvart från topp till tå och mer kajal runt ögonen än t.ex. Alice Cooper. Hon får heta Madame Svart, 72 år.
– … så då sparkade jag honom så hårt jag kunde på smalbenet. Och hörde ett jättehögt, ljud, nästan som en smäll och så ett knastrigt knak. Han kom av sig och började himla med ögonen och fnys-andas på ett jättekonstigt sätt, så jag började tro att jag hade orsakat en brejk.
– Brejk? Vad är brejk? sa Madame Svart.
– Brejk, du vet! En hjärnblödning. Eller strejk?
– Mig veterligen kallas de ”stroke”, sa Madame Svart med svenskt uttal och en akut accent på slutet.
– Troké? sa Fru Bunt, som tydligen inte hörde så bra.
– Japp, svarade Madame Svart som tydligen inte heller hörde så bra.
– Jahaja. Men i alla fall. Jag sparkade av honom benet.
– VA? Gick benet av? Varför sparkade du så hårt? sa Madame Svart, och jag inbillar mig att hon var lite imponerad trots allt
– Han var ju så inihelvete dum. Komma här och påstå att Putin är snäll och Biden dum och att Zelenskyj förmodligen luktar illa. Sånt kan ju ingen människa stå ut med på internationella kvinnodagen och allt, sa Fru Bunt bestämt.
– Men du kände ju inte honom!
– Han kan väl vara dum ändå fastän jag inte känner honom.
– Men benet? Hur gick det med benet?
– Äh, han lugnade ner sig och sa att det var okej, för det var ändå dags att skaffa ett nytt.
Här fattade jag det idiotiska beslutet att plinga (det är inte en plinga längre, det är ett jättehögt, digitalt PIIIIP) och kliva av bussen eftersom jag faktiskt var hemma. Men först vinglade jag iväg till den bussdörr som var närmast Fru Bunt och Madame Svart för att höra de sista replikerna fällas. Var det månne en enbent man med träben som de talade om?
MEN DÅ SA DAMERNA INTE FLASKLOCK!
OCH JAG VÅGADE INTE FRÅGA!
Träben? Stolsben? Bordsben? Stativben? Vad? Vad? Vad?
Ja, vaaaaaad! Så upprörande att jag inte satt kvar på bussen och lyssnade på fortsättningen!
I mataffären idag passerade jag en dam som hade skickat in DNA-prov och höll på att berätta för sina kompisar hur många procent svensk, finsk, walesisk och några nationaliteter till hon var. Jag kände att hon skulle bli förargad om jag la mej i och berättade att det inte är riktigt så enkelt som de där firmorna försöker ge sken av.
Vi gick på kafé istället. Kaffet var tillfälligt slut och vi satte oss med utsikt över platsen dit det borde komma. Förvånansvärt många hann testa innan det dök upp mer.
Ja, Brid!
DNA-testerna är jätteintressanta när man 1) vet vad man letar efter 2) har massa bakgrundsinfo 3) kan mycket mer än man tror att man kan 4) har en spännande släkt där alla hoppade över skaklarna hela tiden.
OT:
Nu har jag skickat in en uppsats om Kung Ubu till min senaste 7,5-poängskurs!
Apropå kung, eller nåt … Sevärd film: the woman king!
Kung UBU – en riktig elaking, om jag minns rätt.
Dina: The Woman King har jag inte hört nåt om. Ska kolla på SF Anytime och läsa lite på IMDB.
AuL: Japp, Ubu är en totalt absurd knäppis. Värd ett blogginlägg vad det lider. (Men jag måste först jobba på SFI hela dagen imorrn och sedan ta igen mig i fem veckor eller åka till Öland och snickra eller till Karin och snickra eller till Lund och snickra. Eller nåt. Fan, jag borde inte ha blivit fattig akademiker. Jag borde ha blivit en välbärgad snickare! Bitter? Vem? Jag?)
Åh, lettrosugen!! längtar SÅÅÅ efter en nyutgivning av ”varför är det så ont om Q” – inte så att du känner nån som känner nån som känner nån….
Gitta! Spring till länken ovan som leder dig till Hasses inläsning! (Sedan ska jag tala med alla mina redaktörskontakter om en nyutgivning. Nån borde ju nappa. Hur många redaktörer jag känner? Well, minst 25 …)
Nu kommer receptet på mormors kardemummakristidskaka utan ägg.
5 dl vetemjöl
1,5 dl strösocker
2 matskedar mald kardemumma (10 g kardemummakärnor, malda i pepparkvarn)
1,5 tsk bakpulver
60 g smör
2 dl mjölk
Rör ihop de torra ingredienserna. Finfördela smöret i blandningen. Rör i kall mjölk.
Häll smeten i smord och bröad form.(Jag bröade med vanlig kardemumma i burk.) Grädda i 40 minuter i 175-200 graders ugn, gallret på botten. Låt svalna lite i formen och stjälp sedan upp kakan som får kallna under formen.
Nu fuskade jag lite. Jag bytte ut 1dl av vetemjölet mot mandelmjöl. Det fanns nog inte på mormors tid. Hennes kaka var en aning kort, torr. Den här blev saftigare. Mormor gjorde den i rund form men jag gräddade den i en långform. Då kan man skära snygga skivor och ha till efterrätt med lite vaniljglass eller en klick vispad grädde på och en näve blåbär. Blåbär och kardemumma är så gott tillsammans.
Tack Ökenråttan!
Men nu undrar jag – som ju bakade sockerkakor med massa, massa ägg under tonåren – bröade du med 100 % kardemumma eller var den utblandad med nåt ströbrödsaktigt? Och nästa tanke: skulle man kunna stöta massa kardemummaskorpor (som man obegripligt nog inte blir av med) och kanske ha dem som ströbröd?
Bara kardemumma, Lotten. Ibland har jag glömt att bröa när jag gjort en mjuk kaka och det har gått bra ändå, visar det sej. Hmm.
Då kan jag meddela att kakan ovan ska bakas här hemma idag! Tiddelipom! Vad lade jag nu kardemumman när jag använde den senast runt 2009?
Receptets ”10 g malda kardemummakärnor” ingår alltså i själva smeten; de är en ”torr ingrediens”. Sen kan man bröa formen bäst man vill med vanlig kommersiellt mald kardemumma på burk, eller ströbröd.
Okej! Got it! (Dock lyser solen såpass att det är omöjligt att med gott samvete stå i köket just nu.)
Yngste sonen och jag har i dag morsat på Niklas och beundrat hans fantastiska silverarbeten på Antikmässan.
Jag var på väg dit till Niklas monter – men sedan ställdes mitt tåg in! Då gav jag bort min biljett till Orangeluvan, som fastnade på Farstanäset med ett dött bilbatteri. Tingen och kommunikationsmedlen var emot oss!
(Och kakan blev obakad. Men imorrn!)
Kardemummakakebak. I brist på pepparkvarn använder jag som vanligt gammelmormors kaffekvarn. Jag återkommer med smakrescension.
Köket doftar utsökt, som kryddgatan i en bazaar. Mycket snabb och lättmeckad smet, som smakade gott på slickepotten. Lite, snabbdiskad disk, tack för det.
Um furti minuter är’en klar, mums!
Och jag kom inte heller iväg till Niklases monter, av orsaker och skäl.
Jag vill klaga på att du, Lotten dåra, hade så bråttom hem när du åkte buss för de där damerna borde du ha lyssnat färdigt på. Följt med dem hem om nödvändigt.
Men jag vill även tacka dig, nämligen för att du påminde mig om Nina Hagen.
Och så lite annat klag. I fredags på radionyheterna hörde jag dessa två, tycker i alla fall jag, besynnerligheter: I ett sammanhang ”… sju döda, varav ett sjumånaders foster” samt i ett annat sammanhang, pratandes om Frankrike och Storbritannien, ”… de båda ländernas presidenter …”. Va?
Men lite kaka vore gott. Kan man göra nån sorts semmelvariant av den där kanske?
Man borde kunna riva ner mandelmassa i smeten och sen Råttans vispgräddsförslag då’ra. Kristidssemla de luxe.
Måste prövas.
Men oj vad jag blev kardemummasugen nu! Jag grunnade lite på kristidsaspekten på den där kardemummakakan och det måste vara avsaknaden av ägg (vilket möjligen redan har avhandlats). Min mamma brukade berätta hur hon under den något obestämda kristiden ibland fick telefonsamtal med erbjudande om ägg av min farmor, som hade höns. Men eftersom telefonsamtalen på den tiden kopplades manuellt och eftersom äggen var ransonerade, var kodordet prästkragar. ”Men inte på vintern väl, då finns ju inga prästkragar?” invände jag. Varpå min goda moder upplyste mig om att på den tiden fanns det knappt ägg heller på vintern, eftersom hönsen värpte dåligt då.
Kardemummakakan som aldrig bakades verkar bli en följetong för mig här! Idag när jag skred till verket hade jag 24 ägg, men ingen kardemumma!
(Insert cliffhanger.)
Kardemumma inhandlas med fördel på Essencefabriken på Wallingatan, enär kvaliteten därstädes är överlägsen alla andra kryddkramares. Kryddor vars smakämnen utgörs av eteriska oljor ska alltid inhandlas hela, aldrig färdigmalda.
OT, antagligen, men ändå: Groomen blev farfar igår eftermiddag och jag bonusfarmor. Den smarta lilla tjejen valde farfars födelsedag som sin egen – fast hon tog rejält med tid på sig, så vi trodde i det längsta hon skulle komma på min födelsedag, dagen före.
Men stort grattis till er allihop, vilka kalas ni kan ha!!
Japp Ninja! I år fyller vi 130, nästa år 133.