Min kusin bor sedan 1984 i Ditchling, England, Storbritannien – och under åren har jag åkt hit så ofta som möjligt. Men så kom ju corona, och på det Brexit och ekonomiska trassligheter samt väder, vind och annat.
Men nu är jag här! Precis som förr sörplar jag mer te än mina släktingar, njuter av brittisk tv-reklam mer än jag borde och kan inte sluta fascineras av pubarna och de smala gränderna samt kyrkogårdarna.
– Men hörru Lotten, hur är det egentligen med Brexit … Är inte allt förändrat nu? The former Great Britain är väl inte mer än en liten tummetott?
(Det är alltså ni som komna så här långt i detta inlägg undrar just detta.)
Eller. Nja. Hm, kanske är allt inte likadant. För det är avgrundsdjupa sprickor mellan kompisar och bekanta på varsin sida om Brexitgränsen – precis som mellan demokrater och republikaner i USA. De polariserade polarna diskuterar:
– Det är hopplöst att skicka paket till Sverige för det kostar ohemult mycket och vi måste deklarera exakt vad vi har packat in!
– Men så är det i många delar av världen.
– Va? Och det gör det rättvist, eller vaddå?
– När mina svenska vänner (av misstag) råkar köpa nåt från Storbritannien kostar det 179 kr extra för att det köpta ska komma in i Sverige – oavsett om produkten kanske bara kostade 19 kr att köpa!
– Men det är väl rimligt?
– Va? Rimligt? Dra åt skogen!
– Före Brexit var hyllorna i affärerna aldrig tomma. Nu ser det ju ut som i Östtyskland här!
– Där har du fel. Att hyllorna är tomma är inget ovanligt. Så var det även före Brexit.
– Va? Är du helt galen?
Här är tre bilder från dagens besök på Tesco.
Men tack och lov ekade inte hela affären tomt; det fanns ju jordnötssmör, buljong, barnkläder, chips och vin! Och så den delikata, engelska färdigmaten!
Näää, min kusin Ann är ju svensk, så vi köpte inte fläskpaj. Vi äter t.ex. lax och rotgrönsaker med hennes brittiske make Mike framför tv:n, hinkar vin och tittar på roliga tv-program som ”QI”, ”Would I Lie to You” och mystiska deckarserier med kramsande grus.
Varje gång jag kommer hit, kör min kusin ut mig till olika ställen i närheten. I Eastbourne (där jag var på språkresa 1979) finns Beachy Head, som är en klippformation som varenda dag bevakas av diskreta poliser pga. de många självmorden som begås just här.
Platsen är jähätteläskig.
När jag idag skulle fotografera klipporna och fyren, kröp jag på alla fyra redan fem meter från klippans kant eftersom det det kändes som om vinden skulle putta omkull mig. Sedan lade jag mig platt på mage och höll med möda upp kameran för att kunna ta denna bild. Därefter kröp jag baklänges och reste mig långsamt upp medan jag tittade på den hemska avgrunden som på något sätt försökte göra mig yr och svag.
Väl hemma igen drack vi och pratade om flydda tider och hur alla somrar på 1970-talet var varma och soliga samt hur till och med plåstren på knäna var bättre förr. Och så beundrade jag som vanligt Paul McCartneys glasögon, som han glömde hemma hos Mike en dag runt 1966.
Nu undrar man ju förstås varför Paul var hemma hos och om det inte blir mer damm än så på nästan 60 år.
Och så undrar man om det verkligen är sådär mycket kött i pajen och deglocket sådär poröst tunt.
Och så undrar man lite varför ord som afbidade inte används längre.
Mike var just då ihop med Pauls dåvarande flickväns syster … så de sågs, liksom!
Ja, Dina, och härutinnan.
Och så undrar man om det verkligen FINNS såna där glasögonställ. Var var var?
Nämen! Varför finns det så lite grönsaker och ägg? Så där såg det ut i mataffärerna i Leningrad på 1980-talet, men verkligen inte i England, varken före eller under EU-medlemskapet.
Glasögonhållarhjälp!
Många av dem har tyvärr mustasch (som i kass översättning kallas morrhår), men här finns en som kostar 100 kr och har gratis leverans!
Igår var det grönsaker och ägg som saknades, en annan dag kan det vara pasta och ost. Det är nåt med leveranserna och krångel vid gränsen samt transporterna som inte funkar.
(Ingen är riktigt säker. Men pro-brexit-falangen hävdar bestämt att det alltid har varit så här. Alla andra håller på att bli tokiga av frustration.)
Det var inte alls så där i affärerna när jag bodde i UK 1992-2001! Brexit är ett elände.
Ägg problemen kan väl delvis vara pga fågelinfluensan?
Vilka knäppa glasögonställ som har glasögonen på motsatt sida om näsan!
Första gången jag kände svindel var på Högklint, söder om Visby. Det såg ut ungefär sådär som på din bild. Det var 50 m ner, sa de. Jag kände inte för att kontrollera.
Men Lotten då, inte ska du hålla på och slösa din dyrbara tid på att leta knäppa grejer åt mig! Men tack förstås. De där var dock inte tillnärmelsevis så stiliga som den med Lennons brillor på. Översättningen däremot är lite småkul. Och grejen tycks heta ”OKwife”. Undras vad det ska betyda.
Oj, vi har visst glömt en sak i dag; nå, då skäms vi lite och grämer oss över missade festligheter innan vi somnar.
Ja jösses! Bra, Magganini! Det är ju semikolonets dag idag – den nationella helgdagen som tenderar överskuggas av världens alla tankstreck!
Oj! En gång vandrade jag där i södra England på South Downs Way till fyren vid Beachy Head.
Ett annat bestående minne från den turen var badrummen på B&Bställena med heltäckningsmattor och denna fiffiga duschmojäng; de dubblerade ändstyckena ska träs på de två kranarna och fästas med kardborrbanden. Vips har man en handdusch med reglerbar vattentemperatur!
Ja, jag befinner mig i heltäckningsmattornas paradis. Ett kusinbarn har heltäckningsmattor även ute i korridorerna utanför lägenheten!
Den där duschmojängen stötte jag på på språkresan till Eastbourne! Vi förstod dock inte alls vad det handlade om utan fantiserade om s*xredskap (vad visste vi om sånt?) och sjukvårdsprylar.
Det är nåt visst med att slötitta på brittisk TV, framförallt på hotellrum. Repriser av Heartbeat, Emmerdale, QI, Midsomer och annat Frosty-Morsey stuff är samma som hemma! Fantastiskt, de talar till och med engelska!
En minnesvärd kväll på ett BnB nånstans i Fife hörde jag vädret on the telly: ”.. and tomorrow will be a nice and dry day! Maybe even some sun…”
Ja! Till och med vädret är som hemma!
Jag känner mig hemma därborta. Ungefär som här.
Det är trevligt.
Just så, Mårtens pöjk!
Även jag känner mig som hemma – men så har jag ju varit just här så många gånger. Nyss kom jag hem efter en pubrunda med min kusin, och det är så rasande trevligt att man liksom inte vet till sig. Igår hittade jag en tv-kanal med bara QI och WILTY, och vips hade jag skrattat mig genom tre timmar!
Sommaren 1973 bodde jag med mina föräldrar och syskon i en hel månad på Isle of Wight (de var gubevars välbetalda lärare båda två), vilket kanske var det som grundlade kärleken till detta numera så underliga rike …