Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Läsarfråga: Noll?

Hej,
hittade språkpolisens goa blogg mest eftersom jag sökte förtvivlat efter ett svar.
Frågan har jag ganska klart för mig, nämligen:
– Om det t.ex. heter en människa och flera människor, varför heter det då noll människor? Snabba följdfrågan blir ju såklart, vad heter detta numerus som säger att det är färre än en?

Med vänliga hälsningar
Mattias

 

Knepig och intressant fråga! Jag (Olle, aka ”En djefla man”) slagit i böckerna här på morgonen utan att hitta en välformulerad förklaring. Jag kopplar in Lottens pappa, vikarierande språkpolis Per Stenson:

 

Hej!

Inte är det lätt, inte. Men för det första avviker noll från 1, 2, 3 osv. såtillvida att man i vissa matematiska sammanhang inte räkna noll som ett tal. Däremot är det alltid en siffra.

För det andra räknar man normalt inte med noll vid uppräkningar. Om jag ber någon räkna upp talen till och med tio så börjar man knappast med noll. När det inte är uppräkning säger man ju ”ingen människa”, dvs. singularis.

Men jag gissar att bakgrunden kan vara att man menar ”antalet noll av gruppen människor”.

/Per Stenson

 

Någon läsare som har mer information?

Share
19 kommentarer

Jag vet vad jag vill ha för bil!

Jag tog körkort i 25-årsåldern och köpte med min djefla man runt 1990 en drygt 15 år gammal limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare för 10 000 kronor av en släkting. Vi kunde se marken svischa förbi under oss genom ett charmigt hål i golvet och fattade inte varför alla skrattade åt oss.

Sedan dess har vi ägt den ena sekruttbilen efter den andra – ofta ärvda av vänliga släktingar. Att bilarna startar i fuktigt väder är som ni förstår luuuxuryyy.

Nu är bilen som i höstas lagades med silvertejp nyuppfräschad med ett silverglänsande avgasrör, men vi börjar ana dess annalkande frånfälle eftersom den tappar delar som en sjuåring tappar tänder. Därför tillåter jag mig att fantisera över vilken sorts bil jag vill ha.

Först och främst vill jag ha en Ford Mustang från 1967:

Johnny Depp på en sådan i 21 Jump Street.
Johnny Depp på en sådan i “21 Jump Street”.

Men det går också bra med en Ford Gran Torino från 1972:

Clint Eastwood framför en sådan i filmen Gran Torino.
Clint Eastwood framför en sådan i “Gran Torino”.

(Vabaha? Ni tycker att jag prioriterar männen framför bilarna i mina bildval? Men självklart och förstås.)

Fast jag fattar ju att jag måste vara realist. Därför önskar jag mig också en folkabuss:

Skådespelarna flygande ur en sådan i "Little Miss Sunshine".
Skådespelarna, flygande ur en sådan i “Little Miss Sunshine”.

Nu är det så att jag igår fick njuta av en nästan perfekt bil. Det är en sådan som har liksom ett vardagsrum i sammet på insidan och som man förmodligen inte kan ha annat än kul i. Från 1988 – jättemodern jue!

Känner ni? Som en nattklubb i Texas!
Känner ni? Som en nattklubb i Texas!
Relaxa och se landskapet fara förbi!
Relaxa och se landskapet fara förbi!

Det där bakre sätet har inte ens säkerhetsbälte! Men vänta, det saknas något. Vad ska man ha i de där hålen om inte en … en … en 2,8-öl!

Bilden togs i exakt det ögonblick som jag upptäckte 1) tärningar 2) Wunderbaum!
Bilden togs i exakt det ögonblick som jag upptäckte 1) tärningar 2) Wunderbaum!
Man måste testa kollapsmöjligheterna.
Man måste testa kollapsmöjligheterna.

Nästa nybil som vi köper ska ha manchester och sammet och dra minst 1,2 liter per mil. Andra må prioritera hästkrafter och miljövänlighet samt krockkuddar. Alldeles för få människor räknar ut partyfaktorn. Som i detta fall är 8,3.

Share
47 kommentarer

Landskapshuvudbonader

Underliga äro bloggarnas vägar. Via gårdagens bålgeting kom vi på att Sveriges landskap på något sätt har fått en farlig massa symboler.

Obloggerskan Ö-helena kom på att det saknades några som t.ex. landskapsbakterie och landskapsspritdryck. Men framför allt nämnde hon ju att det saknas en officiell lista över landskapshuvudbonader!

Så kan vi inte ha det. Googla er blå, länka på era bloggar, på era twitterkanaler och Facebookstatusar och tjattra i kafferummen – få hela Sveriges befolkning engagerad i detta. Kriterierna struntar vi i – men ju roligare desto bättre, förstås. Vem ska få bonnakepsen? Pillerburken? Basket Baskern? Kvarnhjuet? Sjaletten?

Karta från Wikipedia.

Hur vi ska välja och tänka och vad som definierar en huvudbonad har jag ingen aning om, men jag misstänker att jag är envåldshärskare med goda mutinstinkter. Fyll båset!

Share
115 kommentarer

Bålgetingen

Mitt rörelsemönster är minst sagt yvigt. Därför trillar jag, snubblar, slår mina trubbiga armbågar i handfat, hatthyllor och håltänger. (Japp, det där var dagens armbågstacklingar.) Porslin går i kras och tavlor far i golvet. Trösklar är för mig ett djävulens påfund som funkar som spikmattor eller spanska ryttare.

Så här såg det ut nyss – föreställ er att en kamera filmar vårt sovrum. Ni ser inget särskilt men hör hur jag närmar mig och som en flipperkula studsar mot väggarna på väg mot rummet och som skjuten ur en kanon faller jag sedan på mage in genom dörren och som en volleybollspelare glider jag flera centimeter framåt på trägolvet. Golvet hämnas då genom att släppa från sig en sticka rakt in i min mage. Ni ser stillheten och känner lugnet genom linsen.

Föreställer ni er smärtan nu – som ett stick? Förmodligen sa jag bara huff eller hoppsan. Nu struntar vi i kameran och går in i mina tankar istället. Det enda jag hör där jag ligger och har lite, lite ont av stickan och jätteont i ena knät (de är ju lite känsliga, knäna) är en geting. Tankarna far oroligt omkring och tänker på smärta, getingar och mer smärta. Geting? Nej, det är nog en jättegeting. Säkert en genmanipulerad mördargeting. Bzzzzzzz, bzzzzzzzzz, BBRZRZRZRZRZRZRZZZRRRZ!

Aha! En bålgeting! Var? Var? Aha, i fönstret!

Tittut, herr bålgeting.
Tittut, herr bålgeting.

Bålgetingar är stora som små hästar. Nästan. De är faktiskt nästan kannibaler eftersom de äter getingar och bin. I gamla böcker står det att deras stick är livsfarliga – men det finns det numera inte belägg för. (Puh.) Dessutom är den faktiskt ganska fridsam av sig och inte lika lättretad som andra attackinsekter.

Den kan sticka nästan hur många gånger som helst och dör inte som självmordsbombarna – getingar bin – vars gadd ju rycks ut pga. felvända hullingar. Det är förmodligen ett mer effektivt sätt (att offra sig själv), men då är jag hellre kannibal.

I några sekunder trodde min hjärna att det var ett getingstick jag hade i magen där jag låg – tills jag sävligt (helt emot min natur) reste mig upp, drog ut stickan som en annan Bruce Willis och långsamt och lugnt approcherade bålgetingen, där den klev omkring på den trasiga persiennmojängen.

Se nu bålgetingens hämnd:

Share
42 kommentarer

De överlevande

Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.

Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)
Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)

I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.

Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.

Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)

Pling plong! Allmänbildningsakuten!

  • I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
  • Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
  • År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
  • Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
  • År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.

Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.

Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:

Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.

Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.

För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.

Och INGEN har ryggsäck!
Och INGEN har ryggsäck! (Skådespelerskan här heter Lucy Fleming och hon är brorsdotter till Bond-författaren Ian Fleming samt gift med karln som spelade James Bellamy i ”Herrskap och tjänstefolk”.)

Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.

Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.

  • Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
  • Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
  • Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
  • Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
  • Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.

Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.

Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:

Hårspray, anyone?
Hårspray, anyone?

Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.

Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)

Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur medelåldern medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!

Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.

OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.

Share
49 kommentarer

… when I’m 64 …

… sjöng Beatles. Ricky Bruch dog som 64-åring igår fastän hans farmor och mormor blev 103 respektive 101 år gamla. Fast de var förstås inte två meter långa diskuskastare som tog dopingsprutor i 10–15 år. (Läs mer här, i en två år gammal artikel.)

För er som inte var med på 1970-talet: Ricky Bruch var som en Carolina Klüft-hulk. Han tangerade världsrekordet i diskus och tog medaljer i OS och EM och utnämndes 1973 till världens bästa idrottare. När det inte gick som planerat, grät han hejdlöst. Och så var han rolig. (Jodå, jag kan visst komma ihåg det – jag tittade på Sport-nytt redan i koltåldern.)

Kanske var det bara tok-gener, kanske var det alla mediciner han stoppade i sig – men när friidrottskarriären var över, blev Ricky både deppig och manisk och full av helt vansinniga idéer. Och väldigt ensam, sägs det.

Vi som var med minns när Ricky var med i Superstars och slängde iväg en medicinboll som vore det en sådan där röd plastsak som Idlaflickorna bollar med. Pang, rakt in i väggen bara – när de andra deltagarna samtidigt huffade och puffade för att kunna humpa bollen ett par meter framåt. När de skulle mäta hur långt Ricky hade kastat, lades måttbandet lodrätt rakt upp på väggen.

Och så skrev Ricky Bruch ju dikter – nästan som Mats Wilander.

Stjärnor har sina banor
därute i mörka alltet.
Jag har mina vanor
på ägg lägger jag saltet.

Nu längtar jag innerligt efter nya idrottsstjärnor som får vara tokiga och personliga samt fulla av självförtroende utan att jagas med frågor som börjar på ”hur”. (Alla journalister inleder sina frågor med ”hur” just nu. Hur viktigt var målet? Hur tycker du att det känns? Hur länge ska vi vänta på nästa vinst? Hur stort är det här? Hur fantasilöst är inte det?)

Share
14 kommentarer

En himla bra bild från Champions League, bara

I lördags kollade jag på en hel fotbollsmatch fopollsmatch utan att en enda svensk deltog. Jag satt och stirrade in i tv:n och sa ooooh och ooohoj och nääää samt jaaaaa och män härregu ett par gånger trots att ingen Zlatan boxade ner någon, trots att ingen svensk målvakt tappade koncepterna och trots att inga svenskar passade bollen fel. Det var nämligen Champions League-finalen — alltså finalen mellan de två bästa europeiska lagen. Som i år (liksom några andra år) hette FC Barcelona och Manchester United.

(Halva läsekretsen faller ungefär här ihop av tristess.)

Först lite allmänbildning bara, innan jag kommer till pudelns kärna:

I Barcelona (som man kan uttala [barsa]) spelade Zlatan förra året – men det gick inge bra och han och coachen är fortfarande sura på varann. Det gick bättre för Henke Larsson, som byttes in i finalen 2006 och – VIPS! – passade fram till  Barcelonas båda mål som gav dem segern. Patrik Andersson har också spelat i Barcelona, men när det gäller honom minns jag ju mest hans pappas lår.

I Manchester United (som man kan uttala [män-ju]) har dels Jesper Blomqvist spelat, dels Henke Larsson. Men just nu är jag mest intresserad av Wayne Rooney: en tjurrusande, svärande, tjurig buffel till karl som gör folk arga och som faktiskt får skylla sig själv som han bär sig åt. Men i lördags spelade han som en Fredrik Ljungberg i toppform: han var överallt!

(Ni som fortfarande är kvar här och läser: Rooney sprang förgäves. Barcelona vann med 3–1.)

Men nu till anledningen att jag skriver detta. Ett foto! Kolla här på den stående Mascherano och den mosade Rooney!

(Klicka så blir den större.)
(Klicka så blir den större.)

Se Rooneys högra benskydd, tejpningen, dobbarna och blickarna. Alla detaljer. Fotografen bloggar här och ska ha beröm för att han gör det. Se en annan bild: när Charlotte Kalla i vintras var på väg i mål.

För drygt ett år sedan skrev fotografen om en tv-man (”tv-chefen”) som skällde ut honom när han hade gått i vägen för en tv-kamera och han hade så dåligt samvete för det. Han vet inte det, men jag vet: ”tv-chefen” var Studiomannen.

(Ni som eventuellt har läst ända hit i förhoppning om hotellmögel, köttfärslimperecept eller julkalendergåtor: well, det blir inte mer än så här idag. MEN KOLLA PÅ BILDEN!)

Share
25 kommentarer

Mors dag – ett klipp!

Jag har berättat förut att jag är uppvuxen i ett akademiskt hippiehem där det mesta var ganska stökigt och man inte firade kommersiella högtider som mors och fars dag. Idag har jag  till exempel inte som en god dotter gratulerat min mor – som har bytt åsikt helt och numera absolut vill bli uppmärksammad. (Okej, okej, jag ska!) Inte heller har jag blivit gratulerad här hemma eftersom jag de facto inte bryr mig om det.

Se där vad som händer när man blir feluppfostrad! Man går miste om en hel massa!

Men i morse blev jag faktiskt gratulerad av min djefla blyga svärmor, som gav mig en present ”från en mor till en annan”. Det innebar att jag och hennes son – min djefla man – fick åka ut med tusenlappar i handen för att ett klippmonster köpa! (Apropå gårdagens text. Jotack, jag mår bättre i armarna och händerna nu. Träningsvärken sitter som två skruvstäd på underarmarna.)

Först åkte vi till affären som snart måste vinna pris som varande den absolut fulaste. Kan man blanda blått, rosa i två olika nyanser, orange, grått och svart samt blekgult i en enda entré? Javisst:

Det enda som matchar något är den djefla mannens t-shirt.
Det enda som egentligen matchar något, är den djefla mannens t-shirt.

Det var lite dyrt där. Då åkte vi till Jula, som i telefon intygade att jooorå, de hade sju exemplar kvar av den batteridrivna klippare som vi ville ha. När vi väl kom dit hade de dock endast ett skyltexemplar kvar – som inte var till salu. Därefter åkte vi till Plantagen som dels hade 374 kunder som köpte blombuketter till sina mammor, dels vår klippare. Nästan 1 500 kronor billigare än på Coop …

Trettonåringen klipper till.
Trettonåringen klipper till.

Och klipparen går bra? undrar ni? Vet inte, jag har ingen aning. Bzzzzzzz bzzzzzzzzz låter det från trädgården och det ser himla bra ut – men jag är lam och allergisk och har en blogg att ta hand om, jue.

Share
34 kommentarer

… kan … inte … få … fram … orden …

Sent igår avslutades vår trams- och skojbasketcup (EBA) där gammal som ung möter liten som stor. Själv går jag ju omkring och tror att jag är en relativt storvuxen människa eftersom alla i min professionella omgivning – särskilt de radioanställda – är så små. Men så här stor är jag i min basketvärld:

Petit!
Petite!

Jag åkte hem efter sista matchen, duschade och lade mig utan att torka håret för att sova den ömma sömnen som en tantbasketspelare sover: med lite ont här och där. Sedan vaknade jag och såg ut så på detta vis:

Till frukosten berättade min djefla man, när han hade fnissat färdigt åt min frisyr, att han borde ha klippt gräsmattan för tre veckor sedan. Eller att någon annan borde ha gjort det. Samt att vår inte alls gamla handtralla var paj och kaputt på ett sätt som inte låter sig lagas. Och att vi faktiskt inte kan låna någons motorgräsklippare eftersom vi körde sönder den senaste vi lånade. Han avslutade med att berätta att den enda vettiga lösningen var att i skift och på huk klippa gräsmattan med häcksaxen i väntan på att gräsklipparinköp låter sig göras.

Jag tänkte bara ”pah, så farligt kan det inte vara, jag är dessutom både stark och vältränad, om än gräsallergiker” och gick ut för att kontrollera.

Liten som änna tesked kände jag mig plötsligt.
Liten som änna tesked kände jag mig plötsligt.

Skiftarbetet inleddes. Barnen skrattade. Häcksaxen saxade. Vi knäade i skift. Jag försökte vinna en inte uttalad tävling om störst yta på kortast tid. (Det sägs förresten att man får snygg bröstmuskulatur av just den där klipprörelsen med båda armarna.) Efter en timme såg det ut så här:

Svag, darrig, lam och dum kände jag mig plötsligt.
Svag, darrig, lam och dum kände jag mig plötsligt.

Och nu till rubriken här ovan. Armarna är helt slut. I armarnas förlängning sitter fingrar som darrar som blåklockor och som inte orkar trycka ner tangenterna utan bara hovrar några millimeter ovanför dem. Jag skulle nyss snyta mig, men orkade inte lyfta papperet och började fundera på att snyta mig i ena handen. Men den orkade jag inte lyfta upp till näsan. Kanske hade jag kunnat snyta mig liggande?

Det här är det jobbigaste jag någonsin har skrivit.

Share
39 kommentarer

Helgrapport med skratt, korvlåda och böcker

När jag började på Nationalencyklopedin 1988 var jag 24 år medan gamlingarna på redaktionen var runt 45. De var garvade redaktörer och visste vad de gjorde, medan vi var nyutexaminerade ungdomar som jobbade 80 timmar per vecka i nyfiket oförstånd – men med stor glädje.

Nu börjar gamlingarna pensioneras. Några har dött. Andra fyller både 70 och 75 men jobbar vidare. Och i helgen träffades vi på storkalas — men även de som inte var närvarande, var det. Liksom.

Det var som att bli förälskad på nytt, som att känna sig 23 år yngre, som att bäddas in i bomull och gungas till sömns i en välkänd vagga. Jag skrattade så att jag fick ont i nacken och torkade mascara från hakan. Jag trevade i minnet efter namn på tillfälliga vikarier och jag rabblade än en gång våra sexveckorssjok – ett känt partytrick. (A–ale, alf–ano, anp–ass, ast–bau, bav–bog, boh–bru, brv–car … osv.)

När det var dags att gå hem, tog jag en professor emeritus i historia under ena armen och en professor emeritus i språksociologi under andra armen och så fnittrade vi oss framåt på slingriga vägar genom mörka gränder och smutsiga perronger.

Ser ni den spännande gåtan? Varför är en papperskorg proppfull och de andra tre tomma?
Ser ni den spännande gåtan? Varför är en papperskorg proppfull och de andra tre tomma?

Det man inte kan se på bilden ovan – men som ni kanske kan se framför er – är hur den ena professorn skrattar halvt ihjäl sig medan den andra på ett synnerligen illustrativt sätt visar hur man gliiiiider av de lutande bänkarna.

Vi råkade sätta oss i tyst avdelning på tåget och blev tipsade av konduktören om att vi kanske skulle passa bättre i en pratavdelning. Och jag kom på att det här med att åldras ”med behag”, måste betyda att man inte slutar skratta på vägen mot det oundvikliga slutet.

I Lund har man förresten korvgubbar nästan som förr i tiden – med låda inte bara på magen utan även parasoll och rygga:

Han påminner ju om Mary Poppins.
Han påminner ju om Mary Poppins.
Och på många bensinmackar har de installerat nya, tekniska underverk: handtorkar som låter som flygplansmotorer.
Och på många bensinmackar har de installerat nya, tekniska underverk: handtorkar som låter som flygplansmotorer.

Helgen avslutades med en bokfrunch på Långbro Värdshus – vars mat jag varmt kan rekommendera. Dock ska ni vara misstänksamma mot flanörerna i det omgivande parkområdet. Se här hur värdshuset ser ut från den oansenliga baksidan och tänk er att det inte finns några gäster där och att allt ser obebott ut. Som det faktiskt såg ut när jag anlände. Okej?

En förvirrad Lotten stod här och tänkte ”var är jag?”.
En förvirrad Lotten stod här och tänkte ”var är jag?”.

Jag frågade en man som satt på en bänk:

– Hej, ursäkta, vet du var Långbro Värdshus är?
– Ja, ungefär 250 meter ditåt! sa mannen och pekade bort från det gula huset.

Varför skulle jag inte tro på honom? Han såg ju högst tillförlitlig ut. Jag klampade iväg och tänkte att det var värst vilka långa 250 meter det var, fast man vet förstås inte hur det står till med folks avståndsuppfattning. Så jag frågade en kvinna som precis som mannen satt på en bänk och njöt av livet.

– Ja, där borta vid stora vägen, sa hon. Men du kommer ju därifrån …?

Petra Jankov Pischas praktiska bokväska.
Petra Jankov Pichas praktiska bokväska.
Lite mat. (Men hörni, champagnen kostar 125 kronor decilitern, så tänk er för.)
Lite mat. (Men hörni, champagnen kostar 125 kronor decilitern, så tänk er för.)

Nu vet jag vad jag alltså ska göra när jag blir stor: bli fnittrig professor som äter frunch varje dag. Och emellanåt ska jag sitta på parkbänkar och peka folk åt rätt håll.

Share
44 kommentarer