Hyttfogden fastslog på måndagseftermiddagen att hon hade löst gåtan, men råkade skriva det i Skogsgurras namn. Så kan det gå; nu kommer det för alltid stå i eldskrift som är huggen i sten att det är på det viset.
Annars var det lite rörigt idag eftersom fokus omedelbart hamnade på det som var tydligt: att det var en fullständigt bedrövlig, ny text till ”Ärliga blå ögon”-introt från 1970-talet. Konstiga, hopblandade namn med mystiska mejladresser som ledde till Asien och Oceanien, kan det vara nåt? Eller en vilsen kakelugn, som inte ens jag fick ordning på. Dessutom fick vi lära oss att Woody Harrelsons pappa var yrkesmördare, att tunneln genom Hallandsåsen kostade oss 1,2 miljoner per meter samt att keso egentligen bara är köttfärs av mumintroll.
Is99esa:
Tonga och Macau om det är relevant, ja inte vet jag?
Maggan:
Det formligen kryllar av ledtrådar i mailet. Till och med 00:31 är en.
embryo:
fast i den här användskallelendern googlar ju ingen
alla glögglar
hakke:
Javisst ja, jag skulle rimma en snutt.
Nu är det facit om en minutt.
Idag har ni tillåtselse att hoppa direkt till plommonstopet längst ner eftersom jag är irriterad och arg nästan hela vägen ända dit … Sorry …
Toni Morrison (hette Chloe Ardelia Wofford när hon föddes 1931 precis som att jag en gång i tiden hette Charlotte Stenson fastän jag nu heter Lotten Bergman, men inte får jag nåt nobelpris, inte) är (vilket alltid påpekas fastän det inte har någon som helst betydelse för hur väl hon uttrycker sig i skrift) svart. Det får man säga på engelska (black), säger Toni, men jag vet inte riktigt hur det är på svenska numera.
Nu måste jag varna känsliga läsare. Eller lättstötta. Eller nåt. För nu ska jag i vänliga ordalag försöka förklara vad som irriterar mig – jag som inte är svart utan till ytan både blond och blåögd – när det gäller att etikettera folk.
1.
Toni Morrison har byggt sitt författarskap på just detta mörka pigment. Hon beskriver hur det känns att som svart amerikan bli diskriminerad och hon gör det mycket väl. Men det handlar ju inte om en färg,
utan om motsättningar mellan människor som fördomsfullt anser att hudfärgen betyder något. Expressens Nils Schwartz beskrev i våras handlingen i (den ännu inte översatta) ”God Help the Child” på detta vis:
- Som barn pekade hon ut en ung (vit) lärarinna som skyldig till sexuella övergrepp mot barn på hennes skola. När lärarinnan efter 15 år i fängelse friges, söker Bride upp henne för att skänka henne en stor summa pengar, men blir brutalt misshandlad.
- När (den svarte) pojkvännen Booker överger henne, söker hon tröst hos sin (vita) bästa vän och arbetskamrat, som henne ovetande knappast är att lita på.
- Bride bestämmer sig för att leta upp Booker som flyttat långt bort. På vägen dit kör hon av vägen och bryter benet, men omhändertas av ett (vitt) hippiepar som dragit sig undan moderniteten. De är illegala fosterföräldrar till en (svart) flicka, vars mor inte bryr sig om henne. Booker är för sin del sedan barndomen besatt av sorgen efter sin bror, som föll offer för en (vit) pedofil och seriemördare.
Men vad hade de för storlek på skorna och hade någon glosögon eller koppärrig hy?
2.
Någon skrev att Toni Morrison är ”det svarta psykets D.H. Lawrence”, vilket jag hoppas är lika obegripligt för er som för mig. Har inte svarta, vita, gula eller rödfnasiga psyken genomsnittligt ungefär samma funktion?
3.
Morrison får ibland frågan om hon kan tänka sig att skriva om ”vita människor” och finner frågan förolämpande för att hon anser inte att hon ska behöva bevisa för någon att hon kan skriva om ”vita människor”. Well. Om jag skriver en bok om ishockey och någon frågar mig om jag inte skulle kunna skriva om knyppling i nästa bok, lovar jag att inte bli förolämpad.
4.
I alla artiklar om henne står det:
”År 1993 blev Toni Morrison den första svarta kvinna någonsin att få emottaga nobelpriset i litteratur.”
Selma Lagerlöf var den första bleksiktiga kvinnan som fick detta pris. Gabriela Mistral var den första kvinnan med väldigt högt hårfäste som fick priset, så det borde ju stå på baksidan av hennes böcker.
Morrison är svart och kvinna, men när hon får priset får hon det för att hon är skicklig på att skriva. I vilket fack hamnar alla duktiga skribenter med ovanligt stora öron? Tänk om en blåögd, rödhårig kvinna får nobelpriset och hennes böcker handlar om hur hon som varande blåögd och rödhårig hela tiden blir [fyll i lämplig fördom].
5.
Hjälp mig att förstå: hur man ska kunna röra sig framåt, minska rasismen och sudda ut gränserna mellan de olika ”raserna” (som man envisas med att säga i USA) när alla hela tiden påpekar vilken ”ras” den där och den där tillhör? Kolla vad det står på baksidan av den svenska översättningen till ”Älskade”:
”Älskade är ett mästerverk som inrangerar Toni Morrison inte bara bland de verkligt stora färgade författarna utan bland de allra främsta nu levande amerikanska.”
Jösses. Blir inte ni också irriterade?
Summa summarum: jag borde skriva böcker om hur jag hela tiden misstas för att vara en blond bimbo och hur jag inte lider av det – inte det minsta lilla. Och Toni Morrison borde börja prata om sig själv som en människa bland alla andra människor.
Förresten. Toni Morrison verkar ha haft en normal uppväxt (nu försöker jag släta över utbrottet ovan) med många böcker och musikinstrument i huset. Hon gifte sig med herr Morrison från Jamaica och fick ett barn och skilde sig när hon väntade barn nummer två, och blev sedan lärare samtidigt som hon skrev och fick böcker utgivna. Och 1993 kom då nobelpriset. Ena sonen skrev hon flera barnböcker med (han dog 2010), den andra verkar inte göra väsen av sig. Senast har hon jobbat med en operauppsättning av Othello, med fokus på fru Desdemonas relation till sin svarta piga Barbary.
Här är titlarna som fanns i lucka 14:
De blåaste ögonen (The Bluest Eye, 1970)
Sula (Sula, 1973)
Solomons sång (Song of Solomon, 1977)
Tjärdocka (Tar Baby, 1981)
Älskade (Beloved, 1987)
Jazz (Jazz, 1992)
Paradis (Paradise, 1997)
Kärlek (Love, 2003)
En välsignelse (A Mercy, 2008)
Hem (Home, 2012)
God Help the Child (2015)
Såja. Trallalaaaaa. Humdidum. Åh, te och knäckemacka. Mums. Tiddeldi. Visst är det skönt när jag nu har blivit på lite bättre humör igen? 🙂 Peace, love and understanding to all of you.
Plommonstopet och jag sitter i Storasängenlandet (våra två 120-centimeterssängar) och … och där, hoppsan, kom en vit mans namn upp-ploppande: PK! (Det är förmodligen fusk eftersom han ju har skrivit under finurliga alias hela dagen!)
Lucka 15 kommer att krocka med radioprat och föreläsningsjobb, men jag gör mitt bästa för att få ut den som vanligt!
Bonus
Den kände filosofen – och numera min polare – Morgan Freeman har sagt ”Race seems to me to be less and less a subject worth discussing.” 
Ja, hurra för PK! Och hans ande. Och hans borttappade tratt.
JAAA, jag känner precis som du!
ALLA etiketter som är betydelselösa för det man gör borde bort!
Grattis PK till tischan. ÄR inte alls avundsjuk, åhånähädå!
Aha, nu förstår jag preciiiiis irritationen! Det blir hela tiden så konstigt när …
Nå och hur som helst, det var verkligen Hyttis guldpeng när hon råkade skriva som Skogsgurra, som gjorde att jag med ens hittade rätt.
Kolla, PK fick en tischa! Hur går det nu med de välskrivna klagovisorna?
Fröken, jag läste hela det rasande svartsynta och färgglada facitet och funderade över antalet böcker och musikinstrument här hemma och det här med att byta efternamn (Wofford då då?) och allt utom bilden med Tonis egna ord. Faktiskt.
Först trodde jag texten var ur böckerna om Locke Lamora, eftersom hans vapendragare och kumpan heter Jean, men sen blev jag så förvirrad av textens fortsättning.
Kloka ord! Nu är jag glad!
Men Ninja, läser du också Scott Lynch!
Ursäkta, jag blev bara glad!
Hur många fler än vi?
(det är visst rea på starka skiljetecken … ber om ursäkt för det)
JAG ÄR OCKSÅ GLAD! (Irritationen rann liksom ut genom fingrarna när jag skrev.)
Och jag tycker fortfarande att den där annonsen från Benetton är en lysande illustration på det som din filosofiske vän Morgan säger.
Och jag undrar om tidernas bästa tidningsrubrik var inspiration till Benettons annons:
Svart hjärta lika rött som vitt
JAAA, Scott Lynch är så bra. Har precis börjat med tredje delen.
Jag tror att vi har en underbart likartad smak för böcker, Annika.
Nån mer som gillar det vi gillar?
Har du förresten läst The midnight Circus?
SÅ FERUKETANSVÄRT bra.
Och jag som trodde ett tag att det var filmgubben Tony Richardson, därav mitt svammel om ck som kan bytas mot ch…
Bästa rubriken någonsin kommer från Komunalarbetarens frågespalt och lyder sålunda;
Vad händer med min änkepension om min man dör först?
Den är svårslagen, medge det!
Nej men nej, Ninja! Eller … menar du The Night circus som jag har men inte har läst än? (vilket fortfarande är svar nej …)
Jag kan inte låta bli att undra hur Översättarhelena hade knåpat ihop en teori baserad på Jim Morrison 11 december följd av Toni Morrison 14 december, och vilken HB hon hade förutspått 24 december? Förmodligen Woody Harrelsons seriemördande pappa.
”Tony Gustavsson”
https://www.youtube.com/watch?v=PsF-6vASUz4
Grattis PK!
**skrattar ur näsan igen åt änkepensionen**
Kolla in detta Lotten! ; https://www.instagram.com/p/_SZKSJh7-W/
Tssssst, det där kan jag göra med händerna förbundna, LL99! (Pun intended.)
Här har ni ett gammalt tv-program om Toni Morrison (som jag inte kommer att titta på).
Pffft. PK fick en tischa och jag slängde en tratt … Livet är orättvist. Ni hittar mej på läktaren, jag har löst säsongsbiljett!
Hade ingen aning igår, trots att Pysse stal min identitet och yrade om trattar. Vet inte vem Toni M är, har aldrig hört talas om henne. Kul! Då har jag lärt mej något nytt.
Stort Grattis PK, äntligen!
Nää, var inte i närheten av båset och än mindre läktaren. Jag var i depån och drömde om gamla tider. Eloge till Lotten för klurig lucka, jag gick lyckades inte få upp släpskon från backen trots idoga försök …
Men Citronen, du når ju ringen i alla fall!
Grattis PK! Vi andra får väl försöka klaga lika kreativt över (ännu) utebliva tröjvinster …)
STOPPA PRESSARNA, (jag vill kliva av?) nuuu trillade poletten ner! JAG HAR JU VUNNIT EN TISCHA!!! Jag, liksom. Lilla jag. Har vunnit. Det måste var minst 10-15 år sedan sist. Kanske mer. Stopet är min nya kåmpis. Best buddy. Ska bilda Stopeths Vhenner.
Kan ju säga till alla avundsjuka medbåsister att kreativt klagande är en synnerligen ineffektiv metod för att få stopet att vekna. Kreativ bestickning är mer effektivt. Eller om det kanske räknas som intimidation. Exakt hur det gåt till är en hemlighet mellan stopet och mej. Det som händer i stopet, stannar i stopet.
Men vaf … , hur kom anden in i båset igen? Jag har väl vunnit även kroppsligt? Inte bara andligt? Jag får väl en fysisk tischa, inte bara en psykisk?
Grattis PK!!!! Äntligen.
Oj, glömde berätta att Hyttis guldpeng fick mig på rätt spår och väl där bestämde jag att Lotten inte haft en kvinnlig HB på ett tag så då sållade jag lite och resten är historia som de (vilka?) säger.
Lotten, håller fullständigt med din irritation. Samma gäller när man t ex påpekar vilken religiös bakgrund någon har, om den inte är kristen, när personen t ex vunnit Nobelpriset eller en Oscar mm.
Vad bra, Dina! Jag är lite rädd ibland när jag vågar mig på att vara irriterad och bestämd eftersom I aim to please nästan alltid annars …
Jo, just ja, jag är inte ett dugg bitter men … Fråga till Annika, exakt vad i Hyttis aka Skogsgurras kommentar gjorde att du kom på HB?
”Å så bra, jag kom på det direkt! Nån som fått guldpeng. Det måste vara min nya dator som hjälpte till. Så nu kan jag koppla loss från kalendern och plocka upp böcker ur de sista flyttkartongerna. Kanske hittar jag den…”
Jag tänkte jag skulle lära mig för kommande luckor hur man liksom får till det utan att glöggla bort sig totalt. Pussåkram 🙂
Jag vann! Jag trivs i det här facitbåset. Det är så trevlig miljö här.
Här kan man stanna länge för här vinner man tischor.
Jaaaaaaaaaa, jag vann! Jag vann!
Graaaaatttis PK! Synnerligen välförtjänt!
Själv gick jag vilse och kom fram till Tony Richardson. Men Solomons sång står i min bokhylla så jag borde listat ut det.
Jag ligger lite efter, nu är det dags att äta middag och läsa ikapp dagens lucka.
Nämen då hänger vi väl här till julafton, PK och alla hangarounds?
Jaaaaaaaaa, supermysigt.
Faktiskt. Jag tror att jag gissar på HB härifrån tills mitt självförtroende är tillbaka på normal nivå. Pitt. Brad Pitt d.y.
Eftersom det bara är vi tre här från och med imorrn, Citronen: önska dig ett par HB så ska jag se vad jag kan göra!
Mats Wilander
Enid Blyton
Anita och Televinken
*antecknar*
Men hallå, är ni här än?
Och en fråga ställd till mig är ställd till mig?!
Nu ska vi se, Citronen 17:27 var det.
Jo, det i Hyttis kommentar under Skogsgurrapseudonym som hjälpte mig var omnämnandet av guldpengen, för då tänkte jag ”Nobelpris” och eftersom det var en Tony (nästan Toni) på bild och en Salamon (för Solomon) i texten insåg jag genast vem det rörde.
För att jag känner väl till Toni Morrison, förstås, annars hade det ju inte gått så lätt!
Kanske ställer jag mej på tvären här, men jag tar ändå bladet från munnen. Jag säger inte emot eller kritiserar det som sagts här ovan om just denna författare och just detta land eftersom jag inte känner till varken författaren eller hur det egentligen står till i landet i fråga i den graden att jag kan uttala mej om det.
Men om det är så att man lever i ett land som domineras av en kultur, och man själv hör till en annan, en minoritetskultur, och om denna minoritets kultur, historia, levnadssätt m.m. räknas som mindre värt än den dominerande, ja då tycker jag att det kan finnas anledning att ibland lyfta fram att det är en berättelse/ett författarskap som vill berätta om något som kanske är obekant för majoriteten.
Du tycker alltså att det jobbiga är att svarta (och vi andra) pratar om sin hudfärg? Så kan du ju inte mena. För att citera Toni Morrison: “People keep saying, ’We need to have a conversation about race,’” she says now. “This is the conversation. I want to see a cop shoot a white unarmed teenager in the back,” Morrison says finally. “And I want to see a white man convicted for raping a black woman. Then when you ask me, ’Is it over?’, I will say yes.” Det här kan man kalla ”diskriminering” om man vill men det handlar ju om att leva i en stat där ditt liv och din kropp har mindre värde, där rättsväsendet inte skyddar dig på lika villkor på grund av din hudfärg. De här är problem som genomsyrar samhället; de handlar inte om etiketter utan om verkligheten vi lever i. Jag håller med dig att det är jobbigt att höra om, jobbigt att prata om, men det är inte orden som är jobbiga utan den underliggande verkligheten. Jag undrar om du riktigt förstår vad ras betyder i USA, hur infekterat det är, hur lite svarta människor väljer att vara svarta snarare än tvingas. Läs gärna briljante Ta-Nehisi Coates essä ”The case for reparations” http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2014/06/the-case-for-reparations/361631/ eller den här http://www.theatlantic.com/politics/archive/2015/07/tanehisi-coates-between-the-world-and-me/397619/.
Jobbigt, Johan? Nej, jobbigt var ett väldigt konstigt ord i sammanhanget: jag har en åsikt som grundar sig på hur jag (inte alla svarta, inte alla gula, inte alla som diskrimineras) upplever diskrimineringen.
Och jag vet att jag inte kan tala för alla andra. Och verkligen inte för Toni Morrison. Men jag (och min numera vän Morgan Freeman) tror (och där har han förmodligen torrt på fötterna medan jag bara har en åsikt) att det är bättre att börja se på människor som människor. Och inte som svarta, gula, röda, såna med rätt religion, såna med fel religion och såna som spelar handboll.
Så, Johan & Ingela: Jag anser – har en åsikt, alltså, och säger därmed inte att jag sitter inne med sanningen – att Toni Morrison ska få skriva precis hur hon vill även i fortsättningen, men att hon och alla vi andra ska sluta prata om ”vi och dem”.
Jag är svart – precis som att jag är Charlie Hebdo.
Att jag gått omkring och funderat på detta sen i går beror förstås på att min familj ser ut som den gör. Vi har lite olika ursprung och några av oss står med ett ben i en annan kultur som många gånger inte riktigt räknas. Jag har lätt för att förstå att man utifrån den erfarenheten vill markera, lyfta fram sin egen bild och visa tillvaron från sitt eget perspektiv.
Jag hänger också här till lulafton för att här verkar det vara tischor på gång. Vill ha tischa.
Självklart, Ingela, självklart!
Men. Nu måste jag börja fundera på om jag tillhör någon kultur. Förbaskat, jag verkar vara ganska kulturlös i min blekvita tillvaro.
Det handlar väl inte om att ignorera eller förminska andras upplevelser, utan snarare att inte sätta en definition ivägen för människan bakom.
Jag blev lite förvirrad och lite ledsen av att läsa detta facit. Nej, det är inte särskilt relevant att jämföra med en rödhårig blåögd kvinna som möts av hypotetiska fördomar med svarta kvinnors faktiska utsatthet i ett USA starkt präglat av strukturell rasism.
Jag tycker inte att Nobelpris är till för ”duktiga skribenter”. Jag tycker att de förtjänar priset ska åstadkomma mycket, mycket mer. En djupare förståelse av mänskligheten. Förmågor, oförmågor och de villkor som begränsar oss. Det jag läst av Toni Morrisson ger just det. Bland annat en insikt om att det är förmätet att begära att en svart människa ska se sig själv som *enbart* en individ i ett samhälle som inte tillåter hen att vara det. Att låtsas vara på en plats man inte är gör inte att man kommer dit snabbare. Det gör att man stannar.
Jag jämför inte fördomar, jösses och pannkaka, Lisa!
Nu ska jag vara jättetydlig och koka ner min åsikt till väldigt lite:
• Jag jämför i texten ovan verkligen inte hur olika människor upplever olika fördomar, hypotetiska eller ej.
• Jag ser inte på människor som ett utseende och tycker att alla – inklusive de som har detta utseende – skulle kunna sluta att påtala detta utseende.
• Jag avskyr upp- och indelning i ”raser”.
Ok? Framför allt: jag jämför verkligen inte fördomar eller folks utsatthet.
I inlägget frågar du gång på gång retoriskt varför folk är så besatta av svart hudfärg – men inte av högt hårfäste, koppärrighet eller andra fysiologiska attribut. Att vara svart är inte ett ”utseende”, det borde vara det, men det är det inte. Hur mycket du, jag och Toni Morrison vill att det ska vara ett utseende, så är det inte det. När du är svart, i synnerhet i exempelvis USA, förknippas din hudfärg med en rad attribut, och det är inget du kan välja bort. Detta kallas rasifiering, att ”göra ras”. Ras är en social konstruktion, inte ett giltigt biologiskt begrepp. Utan att förstå den sociala konstruktionen ras blir världen fullkomligt obegriplig. Utan att använda den går världen inte att förklara.
Det är en konstig tanke att rasifiering upphör för att några människor som (med mer eller mindre fog för det) anser sig vara färgblinda bestämmer sig för att sluta prata om det.
Man kan dela mem av skådespelaren Morgan Freeman som säger att vi inte borde tala om ras, men det faktum att han är känd skådespelare och svart gör hans påstående varken mer eller mindre sant. Man kan också läsa till exempel Ta-Nihisi Coates, som anses vara en oerhört viktig tänkare, som i långa, eftertänksamma analyser hävdar att världen är omöjlig att förstå utan den sociala konstruktionen ras och dess konsekvens: rasism.
Jag tror inte vi kommer längre här.
Jag har tänkt lite till och kommit fram till följande: Det är viktigt att det finns sånt som Katitziböckerna, filmer som Niceville och The butler och kulturutövare som systrarna Märak. Inte för att jag håller med de senare i sak, därtill är de alltför kategoriska, men jag tycker att det är bra att de finns och gör det de gör. Sådana yttringar kommer alltid att handla om något slags ”vi och dom”, hur tråkig en sådan kategorisering än är. Det perspektivet är dock inte skapat underifrån. Därför ligger det i första hand på den dominerande (eller mer tydligt uttryckt förtryckande) gruppen att sluta med sånt.
Raser är förstås en väldigt dålig indelning på människor eftersom vi alla är människoras. Men även i vårt land finns det strukturellt förtryck som man måste ha något slags språk för. Annars kan vi över huvud taget inte diskutera det och göra något åt det. Så länge vi har ett samhälle där det finns grupper som utser andra grupper till ”dom” så kommer det här att vara ett problem. Tyvärr.
Jag är fortfarande inte riktigt säker på att jag förstår vad du menar med texten i facit eller kommentarerna, men jag tror att det är ett dåligt ställe att föra debatten på. Så för min del avslutar jag den nu.