Någon sa:
– Det är bra med krig med jämna mellanrum. Då får man veta att man lever, och slutar gnälla över trivialiteter.
Må så vara, men krig vill vi ändå inte ha. Fast att läsa om forna tiders krig kan för en pacifist som en annan ju vara alldeles förfärligt trist och tråkigt (Napoleons slagfältsstrategier: gäsp) – eller alldeles, alldeles underbart.
Om det amerikanska inbördeskriget 1861–65 vet vi att Patrick Swayze sprang ut och in genom hus och råkade ut för trista killar som vill skjuta honom medan Clark Gable grälade med Vivien Leigh och Matthew Broderick fick basa över det första regementet med killar som Denzel Washington och Morgan Freeman.
Men det hände sig vid den här tiden också att en tiljornas man – general John Bankhead Magruder – fick användning för sina talanger på ett … ovanligt sätt.
Nordstaternas arme på nästan 70 000 man marscherade mot Richmond i Virginia och skulle bara klampa över halvön mellan floderna York och James, var det tänkt. Men det var där, på The Virginia Peninsula som Magruder höll till – med sina blott 13 000 soldater.
Den oerhört teaterintresserade Magruder var en rolig fyllbult som läspade (utom när han sjöng) och som sluddrade ut konstiga order som ”gå omkring i en cirkel därborta, ni 200” och ”ro hit med 100 frivilliga som kan kasta stenar och tjoa och skrika och föra så mycket oväsen som möjligt”. Hans mannar lydde, men skrev i sina dagböcker att det här med att kriga inte alls var som de hade trott att det skulle vara.
– Men ska vi inte i alla fall sikta på nordstatarna som hukar därborta?
– NEJ! Panga hej vilt som om vårt ammunitionsförråd är obegränsat och se till att köra omkring med hästarna och vagnarna så att gruset yr. Vråla för era lungors fulla kraft!
– Men …
– Tyst, soldat! Hugg ner de där stora träden där borta och lägg dem med tio meters mellanrum i en vid cirkel däääär!
Det visade sig så småningom att Magruder redan på ett tidigt stadium hade förstått att han inte skulle ha en chans mot nordstatarna och att förstärkningen som han hade skickat bud efter inte skulle hinna komma innan han och hans armé var ett minne blott.
Så han använde sin fantasi.
Och det funkade! Sydstatarna med teater-Magruder lyckade hålla nordstatarna på avstånd i väntan på förstärkning i en hel månad!
Men … vart tog min kommentar vägen?
Undrar om han fick medalj? Så undrar jag vilka attrapper vi ska bygga, med vårt klena försvar? (Trädkanoner kanske inte skräms …)
Strategin fungerade även under
andra världskriget
Redan då var Sverige världsledande på luftförsvar. Och nu är vi världsledande och ett föregångsland när det gäller solenergi, vård-skola-omsorg, solidaritet, sopsortering och många andra områden där oansvariga och orealistiska politiker tror att de måste mana oss att vara världsbäst och föregångare.
Jag skulle uppskatta att bara vara bra på det vi gör. Kravet att vara bäst och föregångare är inte särskilt realistiskt.
Traditionen förvaltades av amerikanernas så kallade Ghost Army under andra världskriget:
https://www.youtube.com/watch?v=HcOlgKOIDWg
Vilken rolig kille! (Tänk, så brukar jag då verkligen inte säga om militära befäl, och dessutom beundrar man ju generellt sydstatarna ännu mindre än nordstatarna.)
Men jag undrar sååå vad det är namnet Magruder får mig att tänka på. Det finns en liten lista med Magrudrar på engelska wikipedia men jag tror inte att det är någon av dem. En fiktiv figur i någon bok, antar jag. (Om det nu inte är Alla presidentens män som spökar i alla fall, för i Watergate fanns det alltså en Magruder inblandad. Hm. Grubbel grubbel.)
Helt fascinerad över hans fantastiska duperingsförmåga.
Åh guuud vad underbart — en helt annan sorts hjälte. Vad kallas det? Grace under pressure. (Hick!)
Åh, jag började nästan gråta, så jag led å hans vägnar … och så led han själv inte alls! Han bara gick på i ullstrumporna! Fantastiskt! (Annikas länk till hickande grabben.)
För övrigt är jag bedrövad över det faktum att Linda Haglund dog igår. One 56:a gone.
Oj, så deppigt jag skriver, ”gråta” i ena kommentaren och ”bedrövad” i nästa.
Äh. Låtom oss alla vara lite mer som Magruder!
Ja! Eller som sjuåringen Ethan!
*hick*
Linda Haglund var en liten gigant!
I min späda ungdom tränade jag faktiskt friidrott och naturligtvis var Linda den stora, föredömet, den magiska.
Man tittade alltid när Linda var med och tävlade, hon flög fram, man kunde inte förstå.
Hon var störst, man såg bokstavligen upp till henne.
Femton år senare stötte jag ihop med henne genom en gemensam bekant, och jag kunde inte förstå! Hon var så liten! Så kort!
Men fortfarande ett krutpaket och en dynamo.
Drabbad av sin tränares idioti förlorade hon det som borde blivit en stor internationell karriär.
Verkligen sorgligt med Linda Haglund! Även min idol när det begav sig. Tack vare henne köpte jag Vecko Revyn, innan jag var
gammalmogen nog för resten av innehållet, när hon var på omslaget. (Hon var på omslaget två gånger och jag köpte båda tidningar.)Fasicken. Kom just på att jag borde ha kallat detta inlägg ”En teatral general”.
Morr.
Dopade idrottsmänniskor. På en middag härförleden hade Lille M. en bordsdam som i sin ungdom varit en aktiv och lovande idrottsperson. MEN hon skrämdes av det utbredda bruket av doping och slutade med sportande på hög nivå. Och detta var tidigare, redan innan Lindas fall på grund av doping.
Doping hade ju en lite annan framtoning på den tiden. speciellt innan det blev olagligt. Men jag tänker bara på östtyska kulstöterskor …
”Stå och se ut som man vet vad man gör” – det är många som kommit långt med den taktiken.
Mhm – som jag på cocktailpartyn t.ex.
Säger som Mark Levengood sa i ett sommarprogram:
-Jesus kunde gå på vattnet, själv kan jag inte ens gå på cocktailparty….
Så det är lugnt Lotten.
Ett par rekommendationer för den som inte har nåt särskilt för sig, kanske?
Vi tittade på programmet Svenska hemligheter förut i kväll och det var verkligen intressant. De klättrade omkring lååååångt ner i Sala silvergruva.
Och killen de hade som guide i gruvan (helt, helt nödvändigt med vägvisare för det är förstås livsfarligt bortom det turisterna får besöka) har en hemsida, Gruvtroll photography som är så fantastisk att jag blev tvungen att göra ett bokmärke. Det går inte att titta på allting med en gång, men jag måste titta mera. Underjord! Övergivna platser! Och mer!
Jag undrar om jag någonsin har varit på ett genuint, oförblommerat, ingenting-annat-än, äkta cocktailparty. Högst tveksam.
Stått med drink i hand och försökt konversera främmande människor, jadå, men vad jag minns har det alltid varit i sammanhang där det kommer mat efter drinkminglet.
(Drinkminglet. Vilken fruktansvärt ful sammansättning jag just begick, men nu får den faktiskt stå kvar.)
Minkdringlet står inte långt efter. Men vad gäller dysterhet i ordsammansättningar är det långt till Ullboden i Ulunda. Som är ganska tätt följt av Lundemo. Vi har bott där.
Vi kanske kan kombinera bloggölresa och cocktailpartyövning med boring conferense-tristess? Och alla måste ha ont i fötterna!
Sala silvergruva har jag ju varit i, kom jag på nu! Blädder, blädder: vår guide hette Erik.
Tihi, minkdringlet! Låter som … som om någon står och dräglar i öglor på en mink, ungefär.
Apropå sammansättningar hörde jag en på radio som fick mig att tänka på Alfapet och sånt. Om den godkänns borde den ge bra många poäng. Ämnet var personer från Uzbekistan som har flytt landet, och de kallades ”exiluzbeker”! Det går nästan inte ens att läsa, men i tal lät det helt normalt.
Om ordet exiluzbeker hade Eddie Izzard nog sagt ”that’s just like cheating in Scrabble”.
Ha! Ja!
Lite framtidsvisioner någon?
Jag vill ha städroboten! Och åka valbuss, förstås.
Och jag vill spela undervattenskrocket! Lovely!
Vilket fantastiskt program från Sala silvergruva. Jag kände ingenting av min vanliga klaustrofobi en gång, bara fascination.
Lotten, du har väl offrat till växel-och signalgudarna, hoppat på ett ben baklänges sju varv runt tallen samt blotat? Jag ska nämligen åka tåg till främande ort idag och glömde att rituala.
Idag har jag inte fått min dagliga dos av Quora. Jag fick det vanliga mejlet med förslag på saker att läsa, men när jag klickade på dem kom jag bara till tomma sidor, och det finns ingen sökfunktion.
Jag får väl så lov att jobba istället.
HUR GÅÅÅÅR DET, PK?
Du har offrat väl, o båsmor. Framme om 10 minuter så nu kan inget gå fel. Nästa Kumla.
Då var man i metropolen Hallsberg.
Se upp PK! I Hallsberg finns det flest växlar per capita i hela Sverige.
Man kan fastna i de där växlarna som björn i sax om man ger sig ut bland spåren!
Man ger sig inte ut i spåren någonstans utan utbildning och tillstånd.
PK i Hallsberg. Så nära och ändå så långt borta.
I övriga nyheter konstateras att jag tydligen ligger i tiden, eller vad det heter. Jag önskade mig ju städroboten i natt, och nu visar det sig att årets julklapp är robotdammsugaren. Tänk.
Fast en robotdammsugare skulle inte duga mycket till i det här överbelamrade huset. Den skulle nog bara åka runt lite i mitten, liksom.
Precis så resonerar jag: en städrobot hemma hos oss skulle bara vara välkommen om den kunde klättra omkring i bokhyllorna också.
Vi väntar tills dom lär sig klättra i trappor, tömma papperskorgar och tvätta bilen också.
Lyssnade nyligen på Nordegren/Epstein i P1.
Tomas N hade tydlig egen erfarenhet, och hans kommentar var inte nådig. Klar diss.
Sitter på wörkshopp i det gamla rangertornet i Hallsberg. Fin utsikt över rikningsgruppen på bangården.