Etikett: Edinburgh

Skottland dag 11: nästanvisning och nästanstöld

Skottland dag 11: nästanvisning och nästanstöld

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juli 2025 15:38

Sista heldagen i Skottland vaknade vi utsövda och glada i läkarens & professorns lägenhet. Skotten var snorig, hostig och hes, men bestämde sig för att på skottars vis att tatuera sig, träffa sina polare på puben, träffa sina föräldrar på puben och köpa massa whisky – för så tar man naturligtvis död på en förkylning.

Kicki och jag drog oss mot centrum och hoppade på hop-on-hop-off-bussen som ju stod till vårt förfogande i 48 timmar – och det är verkligen (jag upprepar mig nu) ett fantastiskt bra sätt att se en sådan stor, gammal stad som Edinburgh.

Kolla, gardinerna på utsidan! Vilken piffig idé! (Det är förstås en affär för skotskrutiga tyger.)

Vi åkte och åkte och fattade plötsligt beslutet att kliva av i Dean Village, som skulle vara vackert. Och ja, jösses. Det var kullerstensgator, massa grön växtlighet, och arkitektur som andades ”förr i tiden”. (Jag har alls inte glömt det jag lärde mig när jag läste en arkitekturkurs, men jag är bra mycket bättre på att datera 1800- och 1900-talshus.)

Genom hela stadsdelen flyter Water of Leith, som förr drev byns alla mjölkvarnar.

Vi gick först nerför en brant väg, där jag hittade en fiffigt konstruerad bänk! (Det syns inte, men det är jättebrant neråt här.)

Det är nästan som en synvilla: den hitersta bänkens nedersta sittbräda övergår till att vara den bortre bänkens nedersta ryggstödsbräda!

Vad vi inte alls hade förstått var att det här förr var ett stort industriområde, som förföll när majoriteten av industrierna gick i konkurs runt år 1900: kvarnar, garverier och väverier försvann på löpande band. De boende i området blev oerhört fattiga och det var nedgånget och skräpigt överallt.

På flera olika sajter som handlar om misären i Dean Village (ca 1900–1965) hittade jag denna bild:

”Här ser det inte så förfallet ut”, tänkte jag – men gillade tvätthängningen. [CC]

Hmmmm, sa jag sedan med den gamla bilden framför mig. Motivet kändes bekant. Och så kollade genom mina foton – för jag tog ju faktiskt en bild på upphängd tvätt någonstans i det numera oerhört uppsnofsade området.

Och se på tusan!

Det är ju samma innergård! Med tvätt! (Jag kunde inte gå in även om jag ville – det är privata bostäder och tillträde förbjudet.)

Därefter åkte vi lite mer, och sedan klev jag av långtbortitok för att uppfylla några kompisars önskemål: kolla på Britannia och gå på destillerivisning.

Området heter Leith, och är ett hamnområde med urban känsla – tvära kast alltså!

Eftersom frukosten på ett mystiskt sätt brann inne, gick jag till ett café och beställde en enkel panini och en kopp kaffe.

”Enkel panini? Nähedå! DU SKA HA POMMES!”

Britannia är en yacht som användes av Queen Elizabeth 1954–97, men som efter pensionen har blivit ett oerhört intressant museum. Tiden har stått stilla sedan 1997, men viss inredning och maskiner är orörda sedan 1950-talet.

Alla besökare går omkring med varsin ganska klumpig, telefonliknande mojäng som agerar guide. Därför är det väldigt tyst inne i skeppet; alla är koncentrerade på vad som sägs i luren.

Här stod de kungliga och vinkade åt sina undersåtar. Någon gång på 1970-talet byggdes det svängda furustaketet lite längre in på däck eftersom den lilla drottningen flera gånger höll på att blåsa omkull.

Jag rekommenderar verkligen alla Skottlandsturister ett besök så att ni får se hur relativt enkla de kungligas arbets- och sovrum samt sällskapsrum såg ut – eftersom jag själv mest fotograferade apparater, grejer och mojänger.

Eller den här! Taktil teknik med knaster, klick, knarr och krask!

Plötsligt stod det på en skylt att jag befann mig i Brianniat tea room, men inte som i ett museum, utan som i verkligheten! Kom och köp! Sitt ner och vila fötterna!

– Te och scones! sa min inte alls hungriga pommes frites-hjärna.
– Champagne och glass! sa min mun till servitrisen.

Klockan var inte ens tre på eftermiddagen, och här satt jag och lekte lyxliv!

I terummet var jag och uteslutande amerikanska turister. Blålila hår (fortfarande!), keps som bara är skärm & ett pannband liksom, shorts och lite för hög ljudvolym.

Ett gäng yngre amerikaner beställde drinkar och vin, och servitrisen bad därför om legitimation. Amerikanerna knorrade och propsade på att de faktiskt visst var 21 år och fick köpa alkohol.

– Very well, sa servitrisen, but I need to see if you are 18.
– I’m not 18, I’m 21!
– Still need to see ID.

Japp, legitimationerna halades fram och de inledningsvis slokörade ungdomarna var helt klart 19 och 20 år. De blev strax förundrade av Skottlands generösa lagar som tillåter alkoholintag för så unga människor som 18-åringar.

Detta bord rymmer 35 personer och tar tre timmar att duka med hjälp av linjal. Menyerna fick alla gäster ta med sig hem som minne.

Jag konstaterade att jag hade dragit benen efter mig eftersom klockan var strax efter tre, samtidigt som guiden i örat förklarade att alla klockor sedan 1997 stod stilla på 15.01, för det var det klockan var sista gången som drottningen klev iland från Britannia.

Det konstiga var att just då VAR klockan verkligen 15.01.

Här är en helt annan klocka – men tiden står som sagt still både vad gäller klockor och datorer.

Här är slafarna från 1950-talet fortfarande kvar. Just här sov båtbandet – alltså musikerna som trumpetade och marscherade och hade sig.

När jag närmade mig slutet på denna trevliga båtvandring, började jag leta efter ett destilleri som skulle finnas i krokarna. Aha!

Kolla! Destilleriet på krypavstånd från Britannia!

Det där krypavståndet visade sig i verkligen vara nästan 1,5 km eftersom kajen höll på att byggas om, så jag halvsprang i en vid båge för att hinna fram till rundvandringen kl 16. Jag kom fram till översta våningen kl 15.55, frågade om jag skulle hinna springa på toa, fick beskedet att ja, det är bara att gå ner i trappan bakom den däääär dörren. Jag småsprang till dörren, och sprang ner. Ingen toa. Sprang ännu längre ner. Kom fram till bottenvåningen. Sprang upp sex trappor igen, och kom fram för sent för att hinna gå på visningen!

– I couldn’t … find … the … toilets, flåsade jag och fladdrade lite med ögonfransarna för att blidka den stenhårda destilleripersonalen.
– It’s just upstairs! sa den stenhårda och vände sig till nästa kund i kön.

Då köpte jag lite pryttlar (”merch”) och tre avsmakningsflaskor, gick på toa, gick ner en trappa och tog en särkert jätteförbjuden destilleribild, gick ut och 1,5 km i en vid båge igen – och satte mig sedan på bussen mot centrala Edinburgh.

Jag skulle sammanstråla med Kicki och Skotten, men vi hade trassel med wi-fi och roaming, så vi gick förbi varandra ett tag. Då gick jag in i en butik som hade trevliga, kritstrecksrandiga sladderbrallor och tog tag i ett par för att prova.

PLINGELING! ”Är på Marks & Spencer, här finns wi-fi” skrev Kicki. Då blev jag alldeles till mig och gick raka vägen ut ur kritstrecksbutiken så att larmet tjöt över nejden eftersom jag fortfarande bar på brallorna.

– TUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUT!
– Oh, I’m soooo sorry, sa jag, sprang in, betalade utan att prova, och blev stoppad i entrén.
– RECEIPT!!! röt en dörrvakt.

Sedan kontrollerade vakten kvittot, skrev upp mitt namn, klockslag, nationalitet och brallornas pris. Han rynkade pannan och bad mig förklara, vilket jag gjorde samtidigt som jag svettades som en tok och jag förmodligen var knallröd om öronen.

Allt ordnade sig och korven den har två. Vi hittade varandra på M&S och kunde som små trallande jäntor vandra hemåt och fotografera ännu fler färgglada dörrar.

I en liten butik köpte vi en flaska vin, och konstaterade att vi blev övervakade i en ovanligt smickrande liten tv-bild.

Edinburgh är ett ypperligt resmål och hela Skottland är ljuvligt och fotogeniskt. Men om sanningen ska fram såg vi ju även helt normala stadsmiljöer.

En normal gata med en helt normal DeLorean, om än iögonenfallande gul.

Sista motivet får bli ännu en fin historisk gest – lite som att man renoverade Dean Village och såg till att forna tiders Edinburgh får stå kvar.

En bild från 1920, när Edinburgh Meat Market sedan 1883 hade dominerat i just denna stadsdel.

Köttmarknaden avvecklades, och blev på 1960-talet en nattklubb (en annan köttmarknad?) och senare en restaurang. År 2007 revs hela klabbet utom just den stora entrén, som sparades för säkerhets skull.

Och 2009 fick någon snilleblixten att renovera porten och ställa upp den där den en gång stod!

Det var det hele! Här kommer länkar till alla elva dagsrapporterna!

Cheers!

29 kommentarer

Skottland dag 10: staket, sladdar, rör och museum

Skottland dag 10: staket, sladdar, rör och museum

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2025 00:15

Dagen inleddes som vanligt med nys, attjo, snyt och lite allergimedikamenter. Men eftersom jag av någon mysko anledning redan då hade läsglasögonen på mig, såg jag på ett morgonovanligt sätt vad jag gjorde – och tyckte att Bricanylen (som hjälper mot astma) såg lite väl smutsig och konstig ut.

Jag hade under en vecka sugit i mig medicin ur en jättegammal inhalerare – som förmodligen har legat i ryggsäcken ända sedan den gick ut år 2013. (Zooma inte. Den är läbbig. Men funkade finfint på alla sätt och vis, inklusive på placebovis.)

Sedan knackade det på dörren:

– Gomorron, är du färd… (det var helt tydligt att jag inte var färdig) … vi är redo att åka … nu.
– Huh? Men klockan är bara halv åtta? Vi sa åtta igår?

(I det här sällskapet slipper man vänta – man får istället vara beredd att stå redo tidigare än vad som sagts.)

Efter initialchocken slängde jag alla pryttlar huller om buller i min jättestora resväska, samlade ihop tre armband, klocka, örhängen, hårsnoddar och en vilsen, helt onödig tub med solkräm och fann att jag ju hade packat ner en snygg, prickig klänning som jag verkligen inte alls har behövt.

And off we went!

(Tidspressen berodde på att vi skulle lämna tillbaka hyrbilen kl 10.00, vilket sedan visade sig betyda 10-ish. Naturligtvis anlände vi kl 10.00 prickprick.)

Väl framme i Edinburgh tog vi in på läkar-professors-plejset där vi bodde inledningsvis under denna tripp. Vi kände oss som hemma, vattnade och klippte blommor, kokade te, sa hej till våra gamla lakan och stålsatte oss inför allt som man ju måste hinna med under nästan två hela dagar i Edinburgh. (Spolier: vi hann med en bråkdel.)

Innan jag börjar med turistupplevelserna, måste jag dela med mig av diverse sladdar, staket och rör.

Trasselsuddar till sladdnystan som vajar i vinden!

Vaaaaaad ska hända med sladdvindan som hänger bredvid den vackra skylten vid i vårt tycke Edinburghs bästa pub?

Vi sätter rören utanpå husen och lindar sedan in dem i elledningar, sa skottarna. Häpp!

Och här går jag omkring hemma i Sverige och är lite bekymrad över att ett stuprör har lagats med silvertejp av en civilingenjör 2019.

Att gå omkring i Edinburgh är att uppleva säckpipor på nära håll, bli sugen på öl, vilja köpa rutiga handväskor, bli lite sugen på en öl till, titta på fler rutiga pryttlar och att tappa andan av allt som nog finns men som man inte hinner uppleva. Kicki och jag fattade ännu ett snabbt beslut (efter att jag plötsligt och till allas vår stora förvåning hade köpt en rutig handväska) och investerade i en turistbussbiljett som räcker i 48 timmar.

OJOJOJOJOJOJOJ vad det var värt investeringen! Om man ser till vad turistbyråerna anser att man bör uppleva i Edinburgh, handlar det om:

Edinburgh Castle
The Royal Mile
Holyrood Palace
Arthur’s Seat
National Museum of Scotland
Scottish National Gallery
The Real Mary King’s Close
Dean Village
Calton Hill
Princess Street Gardens
Pubar och whiskyprovning
Haggis, neeps and tatties

Jag har fetmarkerat det som vi hann med – men vi hade ju förmånen att via Skotten få umgås med skottar, vilket tar en jävla massa tid.

Just denna dag betade vi av whiskyprovning, National Museum of Scotland, pubar, New Calton Burial Ground, Old Town och ännu en promenad på The Royal Mile.

Heja Gamla stan i Stockholm, men det här (som är lika gammalt) i ”Old Town” är minst lika imponerade.

Victoria Street i Old Town lär ha inspirerat J.K. Rowling till ”Diagon Alley” i Harry Potter. Å ja ba: Varför målar vi inte ALLA hus i glada färger?

Skotten blev hungrig och krängde en *meat pie with chips and brown sauce* på gatan.

Dagens i-landsproblem var att jag fick grava skavsår av mina coola, men trasiga solglasögon som grävde stora hål i näsryggen.

National Museum of Scotland är faktiskt som många andra (underbara) museum som:

är gratis
har fina montrar
har förnuftiga och kunniga guider
har neutrala och välformulerade informationstexter som inte gör mig förbannad.

Men så ini helskotta fullt med folk det var!

Jag inledde med att trava upp på museets tak via en jätteskranglig spiraltrappa som enligt min kännarmin hade slitna nitar.

Väl uppe på taket kunde jag se hela slottet och nästan ända till Mariannelund.

Jag tog 714 andra bilder från takterassen – men alla är komplett ointressanta eftersom de bara föreställer minst 714 italienska skolungdomar som står i vägen för Edinburgh-byggnader. Så jag gick ner till de olika utställningarna.

En botgöringssärk (*penitential gown* eller *repentance shirt*) som Joneth Gothskirk den 29 juli 1677 dömdes att bära inför församlingen eftersom hon hade begått äktenskapsbrott med William Murdoch. Hon bar den rakryggat utan att erkänna någon som helst skuld tills hon inte längre kunde eftersom det var dags att föda Williams barn. (Det finns i rullorna ingen information om att William Murdoch bestraffades.)

Utställningen som handlade om ”Skottland under kalla kriget” var värd hela inträdesbiljetten (eeh, 0 kr) och här ser ni en underbar apparat.

Vi irrade runt lite här och där och hamnade på konstiga bakgator där bilarna envisades med att utan förvarning dyka upp från fel håll (jag har inte vant mig vid vänstertrafiken), så vi slank in på en pub, nej, jag menar gravplats. (Vi slank in på pubar så ofta att jag liksom skrev pub av bara farten.)

Här ser New Calton Burial Ground nästan normal ut.

Men här är en mer med verkligheten korrekt bild. Det är så stökigt och slitet och galet oskött att man blir alldeles lycklig.

The burying place of Thomas Calder,
ironmonger, Edinburgh.
Here rest:
his daughter Mary,
who fell asleep 15th March 1838, aged 22 years.
His father Thomas,
who died 19th September 1839, aged 87 years.
His son George,
who died 1st April 1842, aged 14 years.
Also the above Thomas Calder,
whose active and useful life … may … 71 years … the Lord.
Jane Dinnie Calder,
… of Elizabeth Lindsay (daughter of …),
born 18–, died 1904,
and of Thomas’ son,
born 1833, died 1904.

New Calton Burial Ground finns inte med i turistlistorna, men oooooh vad jag rekommenderar ett besök. Vi var törstiga och trötta och lite vilsna, men hade svårt att slita oss från alla dessa underbara, gamla livsöden.

Och apropå gravar. Det finns en historia om en hund som hette Greyfriars Bobby, och hans grav måste man tydligen se. (Men inte enligt mig … även om historien är hjärtskärande.)

Bobbys husse dog när de två bara hade känt varandra i två år. Därefter sägs Bobby ha suttit vid husses grav i 14 år, tills hans själv dog. (Men som nutida legend är det väl okej – även om ingen väl tror att en hund skulle sitta ensam på en och samma plats i 14 år. Jag ber förresten redan nu om ursäkt för konkretiseringen.)

Men ojojojoj, hur gick det med frukosten efter chocköppningen och snabbpackningen?

Jodå, en grov macka med massa gött – och plötsligt uppdykande chips som slank ner hur lätt som helst fastän klockan blott var 10 på förmiddagen.

På en pub klockan halv två sa Skotten att jag ju inte hade druckit nationaldrycken Irn Bru med vodka.Jag testar ju allt som han pekar på, så jag sa inte nej. (Det var jähättegott.)

– Testa den här! sa både Skotten och personalen i whiskybutiken. Jag svepte då en Berry Bros. & Rudd, som smakade runt och fint och utmärkt. Personalen skrattade åt mig för att jag bara pratade strunt och inte tog whiskyn på allvar, som brukligt är.

När jag kollade i mobilen om bilden här ovan var okej, föll blicken på något bekant i övre vänstra hörnet, strax till höger om mig från ert håll sett.

Glenfarclas! Som jag blev förtjust i när jag översatte det stora whiskyopuset 2012!

– Men fyttisjuttsicken så dyrt! sa jag som en surprutt och gick ut ur butiken.

(Kanske man kan beställa på Systemet …?)

Det sista som hände under denna soliga promenad var att vi stannade till vid en svärslukare och svärdjonglör, som ropade att han skulle bli tvungen att lyfta på benet och kilten, och att alla som eventuellt skulle råka se nåt olämpligt ”please close your eyes”.

Morgondagen är sistadagen – och jag ska klättra ombord på en båt!

4 kommentarer

Dag två i Skottland: Edinburgh till fots och tre pints

Dag två i Skottland: Edinburgh till fots och tre pints

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2025 08:38

Solen lyste på mina ögonlock och en slaghammare slog sönder något väldigt hårt alldeles i närheten. Det var med andra ord dags att vakna till vår första riktiga dag i Skottland.

Frukosten hos läkaren och universitetsprofessorn var storslagen; den innehöll allt som önskas kan, men eftersom man inte ska prata med mat i munnen hann jag knappt äta nåt.

Sedan följde en av de jobbigaste dagarna i mitt liv – och detta för att jag försökte smälta in och bete mig som en skotte. Jag inleder med en barbild från kl 14 en vanlig måndag så att ni kommer i stämning.

För det första kan vi konstatera att jag var på en pub kl 14, för det andra att det var dagens tredje pub och för det fjärde att det var sån jädra ruljans på drinkar och öl att personalen inte hade en chans att hinna diska ikapp. På blanka eftermiddagen!

Runt denna snygga öl haglade skämten om ”head”, vilket skumpokalen heter.(Pub nummer två.)

Mellan alla pubbesök lyckades jag hålla mobilen så rak och fokuserad att jag kunde dokumentera något av all historia som Edinburgh serverar. Det finns t.ex. slott, gamla hus, en stor park, roliga människor, säckpipespelande unga pojkar i varenda gathörn samt skotskrutiga turistfällor.

Vid Paisley Close kollapsade 1861 ett hus på High Street. Räddningsarbetare började snabbt gräva i spillrorna, och till allas förvåning hördes en ung pojkröst från rasmassorna:

– Fortsätt gräva, grabbar, jag är inte död än!

Det var Joseph McIver som grävdes fram (35 personer inklusive hans fästmö dog) – och hans ansikte och citat är därför avbildat i stenen ovanför porten till huset som sedan byggdes på samma plats.

Nu kommer en dörrsafari som jag hoppas får er att springa ut och köpa färg pronto! (Det sägs att dörrprakten beror på att majoriteten av byggnaderna i Edinburgh är så gråa och trista. Invånarna har helt enkelt tagit själva tagit på sig färgpyntsprojektet.)

Blåa dörren: St Andrew’s and St George’s West Church.

Puben Albanach har på skylten till höger om den gröna dörren regler för uteserveringen. Längst ner står ordet ”Slàinte!” [slansjuh], som om jag har fattat rätt, betyder ”hälsa”. (Alltså ”skål!”. Vilket verkligen passade med dagens aktiviteter.)

Saint John’s Episcopal Church har den gulaste dörren jag någonsin har sett!

The Hubs röda dörr finns längst upp på Royal Mile (affärsgatan som leder upp till slottet). Bakom dörren finns lokaler som används av Edinburgh International Festival.

”Craig’s Close ser faktiskt ut att vara minst lika smal som Mårten Trotzigs gränd i Gamla stan i Stockholm”, sa jag med kännarmin.

Vi svenskar må vara stolta över den jättesmala Mårten Trotzigs gränd, men den är faktiskt 30 cm bredare än Craig’s Close! (John Craig var en framgångsrik snickare under 1700-talet – och det var han som ägde gränden. Den hade tidigare ägts av massa andra män och har därför hetat bl.a. Denniston’s Close, Burne’s Close och Cant’s Close.)

Så här ska en damtoalett på en normalstor pub se ut! (Pub nummer ett.)

Den här toan på pub nummer tre var däremot dimensionerad för vidjesmala italienskor med stl 34 i både kläder och skor.

Oerhört fascinerande: tre fungerande telefonkiosker bredvid varandra. (Alla var dock lediga.)

Slottet i Edinburgh ligger så obegripligt högt upp att det enligt mig måste ha varit pyramidkännare från Egypten som rekryterades för bygget. (Jag hade fel.) Det borde vara helt omöjligt.

– Men … är det en hel by däruppe?
– Nej, det är ett slott.
– Ålrajt.

Slottet är byggt på ”Castle Rock”, som är resterna av en utdöd vulkan (som var aktiv för bara 350 miljoner år sedan).

Avslutningsvis kommer här en gräslig fontän, som faktiskt ser ut som ett slott. Nåja, inte ska väl jag komma här och påstå att något är gräsligt bara för att färgerna turkos, svart och guld inte riktigt faller mig i smaken. Så nu ändrar jag mig: det är en jätte*host*fin fontän!

Tydligen var man under den victorianska eran upprörd över fontändamernas nakenhet. Jag tycker att de är synnerligen välklädda.

Ross Fountain fick Edinburgh som present 1869 av William Henry Ross (rik vapentillverkare) Den stod och förföll i många år så att man nästan inte kunde se de fyra välklädda kvinnorna som symboliserar vetenskap, konst, poesi och industri – men med nyfunna pengar renoverades den till ursprungsskick och invigdes 2018. (Kolla här om ni vill se hur den såg ut före renoveringen – den hade en smutsgul ton som påminner om ”guldbron” på Slussen.)

Nu kommer en annan ytterlighet: modern arkitektur i form av en bajsemoji. Det handlar om ett hotell (The W Hotel), som är pyntat på ett sätt som lokalbefolkningen fann så hiskeligt fult att de lanserade en kampanj för att hotellet skulle få det officiella namnet ”Golden Turd Hotel”. De roligaste esteterna ville pynta byggnaden med ”googly eyes” dessutom.

Jag var väldigt långt bort, men ni ser bajsemojin precis i mitten av bilden. Här kan ni läsa mer!

Nästa projekt: hyrbil och vänstervriden körning!

8 kommentarer