Hoppa till innehåll

Etikett: Skottland

Svensk i första halvlek, skotte i andra

Jag utförde ett litet experiment igår. När jag tänker efter kunde jag ha nog ansökt om något slags bidrag eftersom jag i min ansökan skulle ha kunnat klämma in genus-, minoritets-, fördoms- och nationalitetsaspekter.

Experimentet gick ut på att jag gick på fotbollslandskamp. För vissa skulle det kunna vara hela experimentet, men jag gick längre: jag inledde med att dra på mig en svensktröja, fortsatte med att gå på en av skottar sprängfylld pub och gled sedan in på min svenska sittplats för att i halvlek kliva in på skotska sektionen.

Frågan var: är vi svenskar hämmade, trista, svåråtkomliga och lågmälda när skottarna är galna, välkomnande, tokiga, intresserade och vansinnigt högljudda? När jag vid halvsjutiden gick från Hötorget till T-centralen ropade jag till alla till synes vilsna kiltar att de skulle följa med – och längs Drottninggatan hade mitt följe utökats tills säkert 100 personer. Det var inte ett lugnt, promenerande turistgäng utan ett galet, färgglatt, högljutt, vinglande och vänligt gäng.

Men vi börjar med en scen från Solnas stillastående rulltrappor:

Skottarna – som hade haft ett rent helvete när det gäller att begripa hur man betalar när man vill åka tunnelbana i Stockholm – sjöng hela vägen upp för de gåovänliga trappstegen. När jag pratade med kiltkarlarna, beklagade de att de egentligen bara hade fem–sex ordinarie spelare och att målvakten hade brutit armen. Sedan kramades vi, de pussade mig på kinder och huvud och sa lycka till, Sverige är ett underbart land och vandrade vidare.

Så kom jag då till min plats. Gäsp. Man hade kunnat höra en knappnål falla då och då. Om det inte var för skottarna där borta till vänster, som under uppvärmningen (vänligt) buade åt alla skott som svenskarna satte och hurrade åt alla de missade och som sjöng, sjöng, sjöng och sjöng.

Skottarna sjöng sin nationalsång så håret reste sig – och när musiken tog slut efter en vers, märkte de ingenting utan fortsatte på andra. Att det just då var den svenska nationalsången som spelades, märkte de inte eftersom vi svenskar av hävd bara mimar ”… i Nooorden …”. Eller ”… fjällhöga nooord …”. Kanske. Uppdatering: I ett av alla Youtubeklipp hörs detta tydligt.

Mina nya vänner. (Vakten till vänster regisserades till att se ut så där.)
Mina nya vänner. (Vakten till vänster regisserades till att se ut så där.)

I halvtid övergav jag min lugna sittplats och gick ner till skottarna. Det lät sig inte göras så lätt trots att jag hade en skotsk biljett och verkligen inte ser skräckinjagande eller olämplig ut. Först blev jag nästan inte utsläppt. Sedan fick jag prata med chefen för södra sektionen, som personligen fick leda mig in till chefen för östra sektionen – men bara i ingång 104. Sedan fick jag vid tre stängda grindar säga “jag är insläppt via hundrafyran” innan jag välkomnades av hela skotska klacken.

På skotska läktaren sjöng vi, vi dansade, vi skojade, buade, hurrade och kunde inte sluta le. Och så sjöng vi Do-Re-Mi ur ”Sound of Music” de tio sista minuterna av matchen.

När vi (25 000 personer) skulle ner i tunnelbanan, blev det kaos. Det berodde inte på de fortfarande stillastående rulltrapporna utan på att perrongen blev full. Fulla skottar på full perrong är en högst olämplig kombination, så polisen släppte bara in några hundra åt gången.

Tips till tunnelbanetjifen i Stockholm: gör biljetthanteringen solklar och simpel för alla turister – tvinga dem för guds skull inte in i Pressbyrån! Kan man göra något med stationerna nära de stora arenorna så att det inte tar 30–40 minuter att ta sig ner till perrongen? Jag tänker … öh. (Kommer inte på något.)

Men klagar jag? Låter jag inte lite gnällig? Eller rent av lite svensk? Hur hanterar man som skotte de ohyggliga köerna, trampandet upp- och nerför rulltrappor som inte funkar och en förlust med 3–0?

Jo så här:

På tåget hörde jag en tjej på ungefär tio år och hennes tålmodige pappa:

– Måste dom ha kjol? Har dom vunnit? Varför är dom så glada? Han som sjunger har inga tänder! Den där tanten har ingen kjol, hon har ju brallor! Varför är alla från Skottland så glada? Pappa, jag vill vara skotte.
– Men det är väl bra att bo i Sverige. Vi ha…
– Nej, jag vill vara lite gladare. Och roligare!
– Men du, svenskar är också gladare och roligare … när dom är utomlands.

Och si, där har vi kanske svaret på frågan i mitt experiment.

Share
38 kommentarer