Om ni har läst om dag 1, så vet ni att vi är i Skottland, och att vi under dag 2 gick omkring och drack öl i Edinburgh.
Under denna den tredje dagen åt vi frukost hos det fortfarande så förtjusande läkar- och universitetsprofessorsparet och tog sedan taxi för att hämta hyrbilen inne i centrala Edinburgh. Att jag nämner denna till synes oviktiga detalj är för att det var en sån där stor, svart taxi som man bara ser i filmer.
Efter att ha irrat runt i ett parkeringshus med enorma varningsskyltar om att man faktiskt inte fick irra runt i parkeringshuset precis som vi gjorde, installerade vi oss i en trevlig hyrbil och satte iväg.
Vi stannade till vid turistfällan Loch Lomond för att njuta av naturen och äta något litet. Det blev ”The ultimate scottish cheeseburger” för 7 pund, som verkligen var ”något litet”.
Precis när vi skulle beundra Loch Lomonds skönhet och läsa på alla skyltar om historien, förirrade sig ett litet knott in i mitt vänstra öga. Väl där gick den på husesyn, väjde för mina ivrigt krafsande fingrar och slog sig till ro under ögonlocket som en husockupant.
Nu till ett kapitel som handlar om bilkörning på serpentinvägar. Jag har suttit i mången bil där hela min kropp skriker NEEEEEJ och TA DET LUUUUUUGNT samt BROMSA, men min mun bara piper ett litet ”oj”. För som passagerare styr man inte, som passagerare har man ingen ratt att hålla sig i och som passagerare känns det som om man nästan redan ligger i diket och lider med sprucken skalle och brutna ben. Så här lät det igår:
– Kör lite försiktigare …
– I’m an excellent driver.
– Oj, här kommer en hårnålskurva!
– Jag vet.
– Ta det lugnt!
– Jag tar det lugnt.
– Nu plånkar bilen för att du bryter mot hastighetsregl… begräns… iiiiih!
– Äsch, bara lite grann.
(Känner ni igen det?)
Vi stannade till för att pusta ut alldeles vid Kilchurn Castle [kilkhurn kasl], som är en slottsruin som är så vacker att man aldrig mer vill gå tillbaka till bilen och aldrig mer sitta i baksätet som är stort som ett vardagsrum, men som man åker omkring i som en liten vante så fort bilen knycker till eller ett stort ”pot hole” dyker upp.
Underligt nog överlevde vi bilresan ändra till Fyne Glamping, där vi bor i en liggande trätunna, stor som en friggebod. (Den kallas ”pod”, så man kan säga att vi poddar.) Skotten (som är den som kör som en biltjuv) bor i det intilliggande huset som ägs av hans syster – men huset är kontaminerat av katt och därför olämpligt för mig.
Skottens syster hade löst sättainfoto-prokrastineringen (alltså att insättandet aldrig blir av) genom att ta ALLA bilder och sätta in dem i vilken ordning som helst i tio olika album. Bara som ett tips till er andra: det funkar utmärkt!
Fotnot
Knottet grävdes ut en timme senare ur ett blodsprängt öga som inte förstod vad som egentligen hände. Ögat är okej, men knottet är stendött och har begravts under högtidliga former i en temugg.
