Liten varning: detta inlägg är långt som ett ösregn!
Gårdagen bjöd på ännu en full Scottish breakfast – nästan likadan, men fortfarande var the black pudding godast på tallriken.
Hotellet som vi hittade vid foten av Ben Nevis efter en minuts letande utan att ens snegla på Booking eller eventuella recensioner var alldeles utmärkt, så här kommer en rekommendation: The Imperial Hotel i Fort William. När det inte spöregnar kan man från vissa rum se hela Ben Nevis, men där hade vi otur.
Resan var lång och omständlig och kanske även lite dumt planerad (se gårdagens inlägg), men äsch, sa vi. Här kommer en liten bildoddyssé!
Terrängen i Skottland är knölig som en obäddad säng i jätteformat eftersom de pusselbitar som är land idag en gång i tiden krockade med varandra och skrynklades till. Sedan gled inlandsisen fram och tillbaka och stökade till landskapet ännu lite mer. (Tänk er att jag förklarar Skottland för en mig närstående treåring.)
Men så åkte vi iväg mot Loch Ness och andra vatten. I Fort Augustus fastnade vi länge vid slussarna, där tre segelbåtar kämpade sig fram i Caledonian Canal, som kan liknas vid Göta kanal eftersom de båda byggdes i början av 1800-talet. Men Göta kanal är väldigt mycket längre. (Vi svenskar är dessutom noga med att betona att vi grävde vår kanal för hand, så det så.)
Vi körde längsmed hela Loch Ness utan att se ett enda monster, men det är väl inte säsong kantänka. Slottsruinen Urquhart Castle var imponerande både vad gäller läge och storlek samt oerhört välplanerad som varande turistattraktion.
I Inverness promenerade vi omkring, hittade en sopplunch (soppor är perfekt mat på resa) och köpte lite roligt skräp på Tesco. Sedan fick vi för oss att vi måste köpa varsin skotskrutig handväska, så vi fastnade i en rutig butik hur länge som helst innan vi kom på bättre tankar och drog oss vidare mot nästa slott.
Cawdor Castle var en spännande upplevelse på många olika sätt med en spännande bakgrund, kidnappning av en nyfödd Muriel, nyupptäckta lönnrum och träd som är så gamla att de riskerar välta en stenmur.
I trädgården fanns så många vackra blommor att Kicki blev alldeles yr av lycka eftersom hon har gröna fingrar. Själv fingrade jag bara på mobilen och tog massa foton som syns i allra översta bilden i detta inlägg.
När vi kom ut i den överraskade solen, hade Skotten satt sig att vila på en gräsmatta. Men han var inte den ende.
Men den största, omvälvande händelsen skedde redan i entrén till detta slottsmuseum: vi fick pensionärsrabatt! Alla som har fyllt 60 år räknas som gamlingar och vi blev så glada över detta absurda faktum att vi inte kunde sluta skratta.
– Do you need proof? sa jag och grävde lite efter legitimationen.
– Oh noooooooooooo! sa spärrvakten med emfas och bad sedan om ursäkt när han insåg att det nog var en förolämpning.
I kvällningen kom vi fram till Aberdeen och Skottens gamle vän Chizz, som bodde i ett litet trerumshus med gröna väggar, gröna golv, gröna möbler och gröna gardiner.
– Kom så går vi en promenad till närmaste pub och äter mat! sa han.
– Ja! ropade vi i korus eftersom vi var hungriga, törstiga och trötta.
Sedan vidtog den underligaste jakten på mat sedan grottmänniskorna inte kunde hitta en älg att göra biffar av. Chizz ledde oss över gator, in i en skog, på smala stigar, upp och ner, in på en pub utan folk och utan mat, men med några hundar och väldigt mönstrade golv.
– Här tar vi en öl! sa Chizz.
Efter den drogs vi ut på ännu en skogspromenad på okända stigar mot okända mål. Mitt i skogen stod en skylt som pekade mot nästa vattenhål: ännu en pub.
När vi kom fram, fanns det massa folk och möbler, hundar och rutig heltäckningsmatta. Men ingen mat.
– Här tar vi en öl! sa Chizz.
Efter den konstaterade vi att även om öl mättar bra, var det nog så att vi ville vandra till den närliggande matbutiken ESDA för att köpa mackor. När Kicki och jag kom ut med en liten påse nödproviant, stod Skotten med en stor kartong med skotsk kina-mat i famnen.
– Nu går vi hem och äter! sa han.
Imorrn åker vi mot okända mål i Scone! (Som uttalas ”sgynn”.)
2 kommentarer