5 juli 2025 06:26

Jädrar i vår lilla låda vad det kan regna i Skottland. Skotten har ju i generna att man faktiskt måste se till att klä sig som en tvååring ibland, så han går i vattentäta kängor och fullt regnställ. Kicki och jag gick i gympadojor, fjollstrumpor som bara når till fotknylarna, tajts och kjol samt regnjacka.

Vi är här i Arsaig Beatch för att Skotten ville visa oss en skotsk sandstrand. Det var som på Louvren.

Men först lite frukostrapport! ”Full Scottish Breakfast” är förmodligen precis lagom när man inte har ätit massa fish’n chips sent på kvällen före, men va fan. Klart man måste testa!

Nu går vi i en medsols spiral på bilden här nedan med början på HP-såsen:

HP-sås, även kallas brown sauce, som Skotten gärna häller på vilken mat som helst
vita bönor i en skål
tattie scones = potatis-scones, alltså potatismos med mjöl, format och stekt till något som ser ut som ett brunt kuvert
lös-stekt ägg
stekt svamp
en diskret, tjock baconskiva
lite mer vita bönor, fast utan skål
grillad black pudding – inte alls som svensk blodpudding utan som torrt, välkryddat och grovt bröd
en normal korv, liksom
grillad tomat.

Att det ligger kallt, rostat bröd där bortom den skotska tallriken är absurt eftersom det faktiskt inte finns någon som helst anledning att äta det.

The black pudding var så god att jag kallade in kocken för att tala om det. (Jag har sett att man gör så på tv.) Han blev så glad att han drog fram en stol och satte sig för att berätta om hela sitt liv medan vi lyssnade med häpnad. Han föddes i Rhodesia, flyttade till London, jobbade med IT här och där, hoppade in som bartender i Yorkshire på Storbritanniens högst belägna pub, flyttade till Saudiarabien och många, många andra ställen och fick ta över som kock helt utan erfarenhet på vårt hotell i Acharacle bara härom månaden fastän han inte ville och inte kunde och nu har han jobbat 18 dagar i sträck från morgon till kväll och förresten ska man tina fryst fisk genom att spola kalt vatten på den.

Smygtagen bild på kocken, vars namn vi tyvärr glömde att fråga om. Men om ni åker till Acharacle vill han gärna ha applåder om maten är bra.

Efter frukosten åkte vi genom spöregn på de smalaste vägar vår hyrbil har sett. Vi misslyckades med i tur och ordning att besöka

Mingarry Church – vi körde fel och ville inte vända
Mallaig – vi tröttnade på kuststräckan pga. vädret
Glenfinnan Monument – det fanns inte en enda parkeringsplats och det var fullständigt vansinnigt mycket folk överallt (trots det ihållande regnet).

Men jag tog i alla fall en bild på monumentet i Glenfinnan!

Och plötsligt regnade det lite mindre, så då tog vi en paus vid den smala vägrenen. Där hällde detta vattenfall vatten omkring sig som funnes det ingen morgondag.

När vi äntligen kom fram till samhället Fort William (efter Vilhelm III av Oranien), regnade det vågrätt och blåste halv kuling – så vi smet snabbt in på West Highland museum. Det var ett ypperligt litet gratismuseum med vapen, kläder, dokument och massa pryttlar.

Man undrar ju om hon ville vara anonym, den forna klättrerskan, eller om de glömde att fråga vad hon hette.

Rese-kanoner av läder – en ny uppfinning i början av 1600-talet. Man var så himla trött på att släpa på de vanliga järnkanonerna, men de här nya dödade mycket färre människor och skrotades därför.

Vilka pantalonger! Dessa tartanbyxor *kanske* tillhörde prins Charles Edward Stuart, men museiforskare vet inte om de är från 1740-talet eller om de är tillverkade som ett skämt på 1800-talet. (En färganalys pågår i detta nu!)

Den där prinsen – Charles Edward Stuart – kallas i folkmun ”Bonnie Prince Charlie” för att han alltid har uppfattats som ung, vacker och karismatisk. Dessutom anses han vara något av en romantisk symbol för skotsk nationalism.