När vi sent omsider, proppmätta och ölglada lade oss hemma hos Skottens gamla polare Tam & Leonie, anade vi inte att vi bara några timmar senare glatt skulle glufsa i oss en hemgjord variant av full Scottish breakfast. Jag somnade på två sekunder och var helt övertygad om att jag inte skulle vilja äta något på tre–fyra dagar.
Vi gav oss på förmiddagen iväg på en lång promenad (med kaffepaus) till Scone Palace, där man inte får fotografera av hänsyn till familjen som bor där. Promenaden var jättespännande för vi mötte så många människor, så många hundar och så många olika träd. Dessutom hann vi gå in i ett kafé och köpa kaffe, läsk, glass, en handväska, en blus samt en blockflöjt.
Eftersom det var fotoförbud, tog jag bara ett par konstiga bilder på sådant som faktiskt skrek av längtan att få bli dokumenterat. (Felåt.)
År 1842 tog den dåvarande palatsherren emot drottning Victoria på en övernattning. Han fick besked om detta två år i förväg så att han hann förbereda sig genom att
- bygga om en hel avdelning med tre jätterum så att de var ståndsmässiga och hade åtminstone en lönndörr till ett badrum
- låta tillverka ett ohyggligt långt ekbord med gott om plats för uppåt 30 sittande gäster
- få 30 stolar i ek specialtillverkade till bordet
- fixa ett handmålat porslin med olika motiv på varje tallrik
- köpa in fyra olika sorters dryckesglas i en mindre storlek än vanligt eftersom alla i Skottland av naturen dricker som törstiga vikingar kanske drack en gång i tiden, och drottningen uppskattade inte berusade människor.
Materialet till ekmöblerna tog han i sin egen park, där ohyggligt stora (ergo gamla) ekar står idag.
På bilden här till vänster står jag och försöker mäta omkretsen. Min vingbredd är 173 cm och jag fick byta grepp fem gånger, vilket ger 865 cm i omkrets 150 cm från marken. Enligt olika källor lägger ekar på sig ungefär 1,6 centimeter i omkrets varje år, så om jag tar 865 och delar med 1,6 får jag en ungefärlig ålder på [räkna räkna räkna] … Aha! Denna ek började växa någon gång i mitten på 1400-talet!
Inne i palatset fastnade jag i rummet som drottningen sov i den där septembernatten 1842, för där fanns
- svart- och rödrandiga tapeter
- en himmelssäng
- massa fåtöljer
- ett sminkbord
- två speglar
- en bokhylla.
Och si!
Vi tog efter rundvandringen i Scone Palace igen oss med en sopplunch och scones med massa olika marmelader.
Därefter begav vi oss mot en mystisk sten som alla skottar pratar om: The Stone of Scone. (Som alltså inte alls rimmar på skotska. Den kallas även ”Stone of Destiny”. Som inte heller rimmar.)
I korthet (fast det inte alls går att förkorta denna komplicerade och absurda historia) hände detta:
- Runt 840–900: Enligt en legend fördes stenen från Irland till Skottland av kung Kenneth MacAlpin för att kröna de första kungarna av Skottland. För det var ju naturligtvis samma sten som patriarken Jakob (1 Mosebok) vilade sitt huvud på när han drömde om en stege till himlen! Nu undrar man om Irland även sitter på Jakobs stege.
- Ungefär 1050–1296: Stenen förvarades i Scone Abbey, där skotska kungar kröntes, sittande på stenen.
- År 1296: Kung Edward I av England invaderade Skottland – och tog helt fräckt stenen utan att fråga någon. Den placerades i Westminster Abbey.
- Från 1300-talet till1600-talet: Stenen låg under Edward the Confessor’s coronation chair, och det var viktigt att den låg där vid alla engelska (och senare brittiska) kröningar.
- Den 11 juni 1914 försökte brittiska suffragetter (för att uppmärksamma kvinnors rättigheter) att spränga stenen inne i Westminster Abbey. Bara själva stolen skadades, och regeringen tystade ner allt eftersom det var lite pinsamt. (Stenen skadades inte, även om vissa källor påstår det.)
- Den 25 december 1950: Fyra skotska studenter stal stenen från Westminster Abbey och åkte hem till Skottland med den. (En sann bedrift. Den väger 150 kg.) Stenen skadades i ett hörn, studenterna gav sig till känna, alla älskade studenttjuvarna och ingen straffade dem på något sätt. Men … så kom engelsmännen och tog tillbaka stenskrället och förde tillbaka den så att den fick ligga under stolen igen.
- Men 1996! Då beslutade den brittiska regeringen att stenen skulle återföras till Skottland. Den placerades i Edinburgh Castle, vilket väl var okej – men inte helt korrekt.
- År 2023: Stenen åkte på besök till London för att ligga under den viktiga stolen när Charles III kröntes.
- Sedan 2024 bor stenen permanent på Perths museum – som ligger på gångavstånd från palatset i Scone!
Så då förstår ni att vi traskade iväg på ännu en promenad. På vägen dit såg jag ett roligt företagsnamn.
Inne på Perths stadsmuseum möttes vi i entrén av en gigantisk trälåda.
Vi fördes in i ett litet rum där vi presenterades för stenen. Spänningen var olidlig. Historien drogs än en gång. En dum fläkt blåste kyla på benen och en spotlight lyste skarpt i ögonen och jag tänkte ”men ro hit med stenskrället nån gång!” och njöt sisådär lagom. Sedan öppnades en dörr och så fick vi gå in i ett annat rum – och där i en gigantisk glasmonter låg STENEN. Vi såg hur det avslagna hörnet hade lagats och vi förstod hur man 1950 kanske kunde bära den med hjälp av två järnringar (”handtag”) och kanske lägga den på en skottkärra eller nåt.
När vi var på väg ut, passade vi på att titta på de övriga utställningarna som var fulla av spännande, tusenåriga skelett.
Denna dag bjöd även på andra förträffliga upplevelser.
Morgondagen är förhoppningsvis lugn med purrning kl 07.20 och avfärd mot Edinburgh kl 08 – hyrbilen ska tillbaka och vi ska än en gång installera oss hemma hos läkaren och universitetsprofessorn, som har dragit till Sverige på semester!
(Bilden högst upp i inlägget är en halvmeterlång, helt fantastisk ”fish platter” på puben Brown & Blacks i Scone.)
5 kommentarer