Hoppa till innehåll

Dag: 13 juli 2025

Skottland dag 11: nästanvisning och nästanstöld

Sista heldagen i Skottland vaknade vi utsövda och glada i läkarens & professorns lägenhet. Skotten var snorig, hostig och hes, men bestämde sig för att på skottars vis att tatuera sig, träffa sina polare på puben, träffa sina föräldrar på puben och köpa massa whisky – för så tar man naturligtvis död på en förkylning.

Kicki och jag drog oss mot centrum och hoppade på hop-on-hop-off-bussen som ju stod till vårt förfogande i 48 timmar – och det är verkligen (jag upprepar mig nu) ett fantastiskt bra sätt att se en sådan stor, gammal stad som Edinburgh.

Kolla, gardinerna på utsidan! Vilken piffig idé! (Det är förstås en affär för skotskrutiga tyger.)

Vi åkte och åkte och fattade plötsligt beslutet att kliva av i Dean Village, som skulle vara vackert. Och ja, jösses. Det var kullerstensgator, massa grön växtlighet, och arkitektur som andades ”förr i tiden”. (Jag har alls inte glömt det jag lärde mig när jag läste en arkitekturkurs, men jag är bra mycket bättre på att datera 1800- och 1900-talshus.)

Genom hela stadsdelen flyter Water of Leith, som förr drev byns alla mjölkvarnar.

Vi gick först nerför en brant väg, där jag hittade en fiffigt konstruerad bänk! (Det syns inte, men det är jättebrant neråt här.)

Det är nästan som en synvilla: den hitersta bänkens nedersta sittbräda övergår till att vara den bortre bänkens nedersta ryggstödsbräda!
De verkar ha kul i Dean Village.

Vad vi inte alls hade förstått var att det här förr var ett stort industriområde, som förföll när majoriteten av industrierna gick i konkurs runt år 1900: kvarnar, garverier och väverier försvann på löpande band. De boende i området blev oerhört fattiga och det var nedgånget och skräpigt överallt.

På flera olika sajter som handlar om misären i Dean Village (ca 1900–1965) hittade jag denna bild:

”Här ser det inte så förfallet ut”, tänkte jag – men gillade tvätthängningen. [CC]
Hmmmm, sa jag sedan med den gamla bilden framför mig. Motivet kändes bekant. Och så kollade genom mina foton – för jag tog ju faktiskt en bild på upphängd tvätt någonstans i det numera oerhört uppsnofsade området.

Och se på tusan!

Det är ju samma innergård! Med tvätt! (Jag kunde inte gå in även om jag ville – det är privata bostäder och tillträde förbjudet.)

Därefter åkte vi lite mer, och sedan klev jag av långtbortitok för att uppfylla några kompisars önskemål: kolla på Britannia och gå på destillerivisning.

Området heter Leith, och är ett hamnområde med urban känsla – tvära kast alltså!

Eftersom frukosten på ett mystiskt sätt brann inne, gick jag till ett café och beställde en enkel panini och en kopp kaffe.

”Enkel panini? Nähedå! DU SKA HA POMMES!”

Britannia är en yacht som användes av Queen Elizabeth 1954–97, men som efter pensionen har blivit ett oerhört intressant museum. Tiden har stått stilla sedan 1997, men viss inredning och maskiner är orörda sedan 1950-talet.

Alla besökare går omkring med varsin ganska klumpig, telefonliknande mojäng som agerar guide. Därför är det väldigt tyst inne i skeppet; alla är koncentrerade på vad som sägs i luren.

Här stod de kungliga och vinkade åt sina undersåtar. Någon gång på 1970-talet byggdes det svängda furustaketet lite längre in på däck eftersom den lilla drottningen flera gånger höll på att blåsa omkull.

Jag rekommenderar verkligen alla Skottlandsturister ett besök så att ni får se hur relativt enkla de kungligas arbets- och sovrum samt sällskapsrum såg ut – eftersom jag själv mest fotograferade apparater, grejer och mojänger.

Åh, den som ändå fick använda denna!
Eller den här! Taktil teknik med knaster, klick, knarr och krask!

Plötsligt stod det på en skylt att jag befann mig i Brianniat tea room, men inte som i ett museum, utan som i verkligheten! Kom och köp! Sitt ner och vila fötterna!

– Te och scones! sa min inte alls hungriga pommes frites-hjärna.
– Champagne och glass! sa min mun till servitrisen.

Klockan var inte ens tre på eftermiddagen, och här satt jag och lekte lyxliv!

I terummet var jag och uteslutande amerikanska turister. Blålila hår (fortfarande!), keps som bara är skärm & ett pannband liksom, shorts och lite för hög ljudvolym.

Ett gäng yngre amerikaner beställde drinkar och vin, och servitrisen bad därför om legitimation. Amerikanerna knorrade och propsade på att de faktiskt visst var 21 år och fick köpa alkohol.

– Very well, sa servitrisen, but I need to see if you are 18.
– I’m not 18, I’m 21!
– Still need to see ID.

Japp, legitimationerna halades fram och de inledningsvis slokörade ungdomarna var helt klart 19 och 20 år. De blev strax förundrade av Skottlands generösa lagar som tillåter alkoholintag för så unga människor som 18-åringar.

Detta bord rymmer 35 personer och tar tre timmar att duka med hjälp av linjal. Menyerna fick alla gäster ta med sig hem som minne.

Jag konstaterade att jag hade dragit benen efter mig eftersom klockan var strax efter tre, samtidigt som guiden i örat förklarade att alla klockor sedan 1997 stod stilla på 15.01, för det var det klockan var sista gången som drottningen klev iland från Britannia.

Det konstiga var att just då VAR klockan verkligen 15.01.
Här är en helt annan klocka – men tiden står som sagt still både vad gäller klockor och datorer.
Här är slafarna från 1950-talet fortfarande kvar. Just här sov båtbandet – alltså musikerna som trumpetade och marscherade och hade sig.

När jag närmade mig slutet på denna trevliga båtvandring, började jag leta efter ett destilleri som skulle finnas i krokarna. Aha!

Kolla! Destilleriet på krypavstånd från Britannia!

Det där krypavståndet visade sig i verkligen vara nästan 1,5 km eftersom kajen höll på att byggas om, så jag halvsprang i en vid båge för att hinna fram till rundvandringen kl 16. Jag kom fram till översta våningen kl 15.55, frågade om jag skulle hinna springa på toa, fick beskedet att ja, det är bara att gå ner i trappan bakom den däääär dörren. Jag småsprang till dörren, och sprang ner. Ingen toa. Sprang ännu längre ner. Kom fram till bottenvåningen. Sprang upp sex trappor igen, och kom fram för sent för att hinna gå på visningen!

– I couldn’t … find … the … toilets, flåsade jag och fladdrade lite med ögonfransarna för att blidka den stenhårda destilleripersonalen.
– It’s just upstairs! sa den stenhårda och vände sig till nästa kund i kön.

Då köpte jag lite pryttlar (”merch”) och tre avsmakningsflaskor, gick på toa, gick ner en trappa och tog en särkert jätteförbjuden destilleribild, gick ut och 1,5 km i en vid båge igen – och satte mig sedan på bussen mot centrala Edinburgh.

Förmodligen förbjudet foto.

Jag skulle sammanstråla med Kicki och Skotten, men vi hade trassel med wi-fi och roaming, så vi gick förbi varandra ett tag. Då gick jag in i en butik som hade trevliga, kritstrecksrandiga sladderbrallor och tog tag i ett par för att prova.

PLINGELING! ”Är på Marks & Spencer, här finns wi-fi” skrev Kicki. Då blev jag alldeles till mig och gick raka vägen ut ur kritstrecksbutiken så att larmet tjöt över nejden eftersom jag fortfarande bar på brallorna.

– TUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUT!
– Oh, I’m soooo sorry, sa jag, sprang in, betalade utan att prova, och blev stoppad i entrén.
– RECEIPT!!! röt en dörrvakt.

Sedan kontrollerade vakten kvittot, skrev upp mitt namn, klockslag, nationalitet och brallornas pris. Han rynkade pannan och bad mig förklara, vilket jag gjorde samtidigt som jag svettades som en tok och jag förmodligen var knallröd om öronen.

Allt ordnade sig och korven den har två. Vi hittade varandra på M&S och kunde som små trallande jäntor vandra hemåt och fotografera ännu fler färgglada dörrar.

Man vill ju bara äta upp denna port!
I en liten butik köpte vi en flaska vin, och konstaterade att vi blev övervakade i en ovanligt smickrande liten tv-bild.

Edinburgh är ett ypperligt resmål och hela Skottland är ljuvligt och fotogeniskt. Men om sanningen ska fram såg vi ju även helt normala stadsmiljöer.

En normal gata med en helt normal DeLorean, om än iögonenfallande gul.

Sista motivet får bli ännu en fin historisk gest – lite som att man renoverade Dean Village och såg till att forna tiders Edinburgh får stå kvar.

En bild från 1920, när Edinburgh Meat Market sedan 1883 hade dominerat i just denna stadsdel.

Köttmarknaden avvecklades, och blev på 1960-talet en nattklubb (en annan köttmarknad?) och senare en restaurang. År 2007 revs hela klabbet utom just den stora entrén, som sparades för säkerhets skull.

Och 2009 fick någon snilleblixten att renovera porten och ställa upp den där den en gång stod!

Det var det hele! Här kommer länkar till alla elva dagsrapporterna!

Cheers!

Share
29 kommentarer